Öga och Öra

Judarna i Schindlers Kraków

2012-01-29T11:27:00.001+01:00

Sommaren 1942 började massdeportationerna av judar från gettot i Podgórze. Under våldsamma kravaller i juni dödades 200 människor innan 7 000 kunde samlas ihop på torget för järnvägstransport till förintelselägret i Belzek. I oktober måste ytterligare 4 500 följa i deras spår.

Förintelsen hade nått Krakóws judar.

Några kilometer söderut började SS bygga ett koncentrationsläger: Plaszów. Arbetet utfördes av tvångskommenderade judar på ett område som egentligen bestod av två stora judiska begravningsplatser. Gatan mellan dem hette Abrahama. Den finns kvar än idag. Nästan övervuxen av buskage slingrar den sig över en ödslig hed. I mars 1943 var lägret klart.

Minnesmärket i Plaszów

Medan all uppmärksamhet riktades mot nazistiska festligheter i Krakóws centrum gick SS och ukrainska trupper in i gettot, mördade 2 000 människor, sände 800 till gaskamrarna i Auschwitz och tvingade resten iväg till det nya lägret. Kraków förklarades ”Judenrein”. Murarna kring det tömda gettot revs, men husen fick stå kvar. De finns i stor utsträckning än idag.

Lägerchef i Plaszów blev Amon Göth, en även för naziförhållanden sällsynt brutal figur. I Steven Spielbergs film Schindlers List, som handlar om judarna i Kraków, är Göth en alkoholiserad galning som skjuter prick på fångarna från sin balkong, en detalj som har verklighetsbakgrund. Hans villa finns ännu kvar. Den är svårt förfallen och sedan länge till salu.

Göths villa

Bara hundra meter från Göths villa, där Abrahama slutar, finns också Gestapos ”Grå hus”, en skräckens och skammens boning. I dess källare torterades och dödades människor. Idag är det ett privathus som inte låtsas om sin historia.

Trots terrorn var Plaszów inte ett förintelseläger. Hit fördes inte bara judar utan också polska och ryska krigsfångar som fick arbeta i stenbrotten. Som mest fanns det ca 25 000 fångar i lägret, varav ca 10 000 var icke-judiska polacker.

En del av fångarna arbetade för den tyska krigsindustrin, t ex i Oskar Schindlers fabrik Emalia, som bl a tillverkade tändare för antitank- och luftvärnsgranater.

Oskar Schindler (1908-1974) var en motsägelsefull person med brokigt förflutet. Han växte upp i de tyskspråkiga delarna av Tjeckoslovakien och arbetade under 30-talet för den tyska underrättelsetjänsten i Polen.

Även som affärsman hade han nära förbindelser med tyska officerare och myndigheter. Till Kraków kom han som förvaltare av beslagtagna judiska företag. Dessutom var det troligen med hjälp av pengar från tyska agentkolleger som han kunde ta över Emaliafabriken. Det anser i alla fall hans biograf David Crow.

Schindlers fabrik Emalia

Fabrikens lönsamhet var därmed nära kopplad till Schindlers personliga intressen. De omkring 1 000 judar som 1943 arbetade för honom var helt enkelt billig arbetskraft. Och för judarna innebar arbetet i en krigsviktig fabrik som Emalia en temporär livförsäkring; de var helt enkelt inte de första som deporterades till förintelselägren.

Vad fick Schindler att tänka om? Sannolikt de brutala scenerna vid deportationerna. I gettot fanns t ex ett hem där barn upp till 14 år vistades medan föräldrarna arbetade i stenbrotten. En dag tömdes daghemmet utan att föräldrarna visste om det och barnen kördes iväg till gaskamrarna.

Efterhand som Röda armén 1944 närmade sig Kraków tömdes lägret i Plaszów och fångarna skickades till Auschwitz där de gasades direkt vid ankomsten. Andra transporterades till Mauthausen i Österrike eller till Stutthof utanför Danzig. Hotet mot judarna i Schindlers fabrik blev överhängande.

I denna situation lyckades Schindler med hjälp av mutor utverka tillåtelse att flytta vapentillverkningen i Emaliafabriken till de tjeckiska gränstrakterna, dvs till sina hemtrakter. De 1 000 judarna fick följa med – och de överlevde. Det är namnen på dessa som utgör den berömda Schindlerska listan.

I november 1944 arresterades kommendanten i Plaszów, Amon Göth, av de tyska myndigheterna. Det skedde inte på grund av de brutala brott han begått mot fångarna. Han anklagades i stället för att ha lagt beslag på judisk egendom för egen räkning. Efter kriget greps han av de allierade och överlämnades till polsk domstol, som dömde honom till döden. Han hängdes i närheten av Plaszówlägret den 13 september 1946.

Av de 65 000 judarna som bodde i Kraków före kriget beräknas ca 5 000 ha överlevt, 1 000 av dem tack vare Oskar Schindler. I dagens Kraków bor ett par hundra judar, mycket få av dem i de gamla gettokvarteren.

Referenser: The Galicia Jewish Museum (dvs Schindlermuseet); Museum of National Remembrance (dvs Pod Orlem apoteket omgjort till museum), båda i Kraków. Guide to Oskar Schindler´s Kraków, utgiven av The Galicia Jewish Museum, årtal saknas. The Holocaust Sites of Europe, An Historical Guide, Martin Winstone, London 2010.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Möten i Kraków
Drömmen om socialismen/Nova Huta
Tyskarna i Kraków

Tyskarna i Kraków

2012-01-13T20:26:00.003+01:00

Den 6 september 1939 marscherade tyska trupper in i Kraków. De polska försvararna hade övergivit staden utan strid för att försöka organisera fortsatt motstånd längre österut. Det räddade staden från förstörelse och Kraków är följaktligen än idag en av de bäst bevarade förkrigsstäderna i Europa.

Men med tyskarna kom andra djupgående förändringar. Kraków blev huvudstad i det sk Generalguvernementet, fullt underordnat det tyska riket. Som generalguvernör tillsatte Hitler sin kumpan från kampåren Hans Frank. Denne flyttade in i Wawelborgen, de gamla polska kungarnas residens och en helig plats för polackerna.

Snart därefter började man riva Grunwaldmonumentet, som hyllade polackernas seger över Tyska orden i slaget vid Grunwald år 1410. Med hjälp av mutor lyckades dock polska motståndsmän rädda undan monumentets viktigaste detalj, svärdet.

En lång rad gator fick tyska namn. Centraltorget, Rynek Glówny, döptes om till Adolf Hitler Platz. Statyn över den polske nationaldiktaren Adam Mickiewicz (1798-1855) sprängdes. Tyska blev stadens förvaltningsspråk.

Redan i oktober 1939 infördes arbetsplikt för alla polska medborgare mellan 14 och 60 år. Snart rullade tågen med ”frivillig” arbetskraft till Tyskland. Enbart från Generalguvernementet skulle det så småningom bli över 2 miljoner människor som skickades till Tyskland. Många hamnade på lantgårdar eller i byggprojekt där de fick arbeta under slavliknande villkor.

De tyska ockupanternas avsikter gentemot den polska nationen var tydliga.

Sedan kom åtgärderna som skulle skilja ut judarna. En fjärdedel av Krakóws 260 000 invånare var judar och de flesta bodde sedan århundraden i stadsdelen Kazimierz. De hade viktiga positioner i förvaltning, i stora företag och i det intellektuella livet. Nästan alla var dessutom polska medborgare.

Allra först måste alla judiska affärer och företag tydligt utmärkas. Sedan skulle den judiska befolkningen flyttas ut från centrum. Avsikten var att frigöra lägenheter, hette det.

Till en början kunde judarna fritt välja ny bostadsort och ta alla sina ägodelar med sig. Men på hösten 1940 kom plötsligt en mycket tydlig order: alla som inte hade uttryckligt tillstånd att stanna skulle förflyttas vare sig de ville eller inte. Omkring 40 000 eskorterades av beväpnade vakter till järnvägsstationen och sändes iväg österut. Resten tvingades flytta över floden Weichsel till stadsdelen Podgórze.

Det finns svartvita filmbilder som visar huttrande människor som med djup oro i blicken drar sina rangliga kärror med möbler och husgeråd över bron. Man ser också barn i tioårsåldern som i långa rader bär på sina stolar från skolan.

I Podgórze bodde sedan tidigare ca 3 000 människor. De fick nu flytta för att ge plats åt judarna. Snart förvandlades stadsdelen till ett överbefolkat getto med 17 000 människor. De hade ca 2 kvm bostadsyta per person.

När det blev vår 1941 började tyskar och polacker att bygga en tre meter hög mur kring gettot. Den utformades som en sammanhängande rad av väldiga, judiska gravstenar – det var ett rått hån. Efter några månader var muren klar och den som sedan utan tillstånd försökte lämna gettot straffades med döden.

Av den ursprungliga befolkningen i Podgórze stannade en person, apotekaren Tadeusz Pankiewicz (1908-1993). Han var polack, romersk katolik och innehade apoteket, Apteka Pod Orlem (Under Örnen), vid stora torget. Det hade varit i familjens ägo sedan 1910. Eftersom Pankiewicz var arier erbjöd tyskarna honom att flytta till en annan stadsdel och starta ett nytt apotek där, men han tackade nej, han hade helt enkelt ingen lust att flytta.

Pod Orlem blev därmed det enda apoteket i det överbefolkade judiska gettot och Tadeusz Pankiewicz en viktig person för de inspärrade. Han erbjöd inte bara mediciner, ofta utan kostnad, han förmedlade också kontakter med yttervärlden eftersom han kunde röra sig fritt in och ut ur gettot. Apoteket blev en samlingspunkt för intellektuella och motståndsmän och vid flera tillfällen gömställe för eftersökta.

Pankiewicz blev kvar i sitt apotek genom hela kriget. Men för hans judiska vänner och kunder hade lidandet knappt mer än börjat när beslutet om Förintelsen fattades i Tyskland någon gång under hösten 1941.

Fortsättning följer i nästa artikel.

Referenser: The Galicia Jewish Museum (dvs Schindlermuseet); Museum of National Remembrance (dvs Pod Orlem-apoteket omgjort till museum), båda i Kraków. Guide to Oskar Schindler´s Kraków, utgiven av The Galicia jewish Museum, årtal saknas.

Bilder: Egna bilder från resa i september 2011. Grunwaldmonumentet är som synes åter på plats.

Anm.: Tadeusz Pankiewicz hade kvar sitt apotek till 1951, då polska staten tog över. Han stannade dock som anställd apotekare i ytterligare två år. 1967 stängdes apoteket och blev bar för att 1983 till slut öppnas igen som museum. Pankiewicz dog 1993 och är begravd i Kraków.

Artikeln är nummer 3 i en serie med teman från Kraków. De andra är:
Möten i Kraków
Drömmen om socialismen/Nova Huta
Judarna i Schindlers Kraków

Haiku

2012-01-11T20:42:00.000+01:00

Inne i tjockan
tystnar fartygsdieslarna.
Flackande sökljus.

Ouppsprättat från 1969

2012-01-04T12:20:00.001+01:00

IStadsmissionens second hand-butik hittade jag ett häfte med dikter av AxelLiffner (1919–1994). Är det någon som minns honom? Han var mest känd som en avskribenterna i Aftonbladets Innerspalten. Men han var faktiskt också en av fyrtiotalisternavid sidan om storheter som Erik Lindegren, Karl Vennberg och Werner Aspenström.

Diktsamlingen,som jag genast inhandlade, gavs ut 1969 och bar titeln Vardagsbilder. Den hadestått länge i någon bokhylla innan den till slut hamnade hos Stadsmissionen.När jag fick den i min hand var den ännu ouppsprättad.

Redanatt öppna en bok som ingen läst är förknippat med en säregen känsla avhemlighetsfullhet och upptäckt. I det här fallet blev det dessutom en påminnelseom längesedan förflutna dagar och stämningar. Jag läste dikten Demonstrationsdeltagare:

Tystnaderuppstår alltid, fläckvis

-i ett rättvisekrävande demonstrationståg.

Smågrupper av ensamma människor, som vill

varamed för sakens skull,

mensom inga känner – och som känner sig

desorienteradeoch en smula generade;

sominte hör till de etablerade i ledet –

ochinte till trottoarligan.

Sådanasom gillar syftet, men ogillar

endel slagord, som ekar i öronen.

Mankänner igen dem, som man känner igen sig själv.

-Är dessas medverkan meningsfull? Eller

baraen kuriös och statistisk insats?

Demonstrationerna1968/1969 var verkligen inga tysta och stillsamma tillställningar. Slagordenskallade; aggressiviteten, den avsiktliga provokationen, var tydlig. Iblandövergick den till våld, mot polis eller mot ”trottoarligan”, dvs mot åskådarna som ofta tog tydligt avståndfrån vad de såg och hörde.

Mendemonstranterna var ingalunda en homogen skara. Även i den ”rättvisekrävande”massan fanns ”tystnader”, människor som inte riktigt passade in, som kände sigobekväma med sällskapet och de aggressiva stämningarna. De var ändå med, ”försakens skull”, som Liffner säger.

Mankan undra vilka de var och varför de alls demonstrerade om de nu kände sig såilla till mods.

Dekan knappast viftas undan som fega medlöpare. Sådanabetedde sig, då som nu, helt annorlunda. Ofta är det just de oreflekterade medlöparnasom gapar mest. Nej, detta var snarare människor som hemma på studerkammaren skaffatsig en hygglig kunskap om de politiska frågorna och sedan tagit ställning, oftamed förbehåll och framförallt i teorin. De förstod emellertid inte vadställningstagandet betydde i praktiken. Först i den skränande massan insåg deatt något krävdes av dem som de inte kunde leverera: att överge förnuftet ochförneka sitt tvivel.

Tyjust detta, att förneka sitt tvivel, var en förmåga som 60-talsvänstern utveckladetill en kollektiv, tvingande och medveten enögdhet, som hade mycket medfanatism att göra. Även Tomas Tranströmer skrev vid samma tid (i Mörkerseendefrån 1970) om detta kusliga fenomen, om människorna ”som vill gå mitt i forsenmedströms” och som ”kastar sig rakt fram utan att skälva/i en rasande hungerefter enkelhet”.

Liffnerstysta demonstranter var tvärtom, de generades av enkelheten och kunde intedölja det. Därmed stämplades de som opålitliga av de ”etablerade i ledet”. ÄvenLiffner ifrågasätter om deras medverkan i den stora socialistiska rörelsen kanskebara är ”kuriös och statistisk”. Ändå medger han helt överraskande att hankänner igen dem ”som man känner igen sig själv”. Liffner identifierade sig medjust dem!

Dettaär diktens kärna och storhet: insikten om det egna ofrånkomliga främlingskapetmitt i den upphetsade, ”rättvisekrävande” massan. Jag tror att många kännerigen detta främlingskap även inför dagens förenklade och våldsammavardagsbilder som i en ändlös malström passerar på tv.

Anm.1: Aftonbladets Innerspalten spelade en central roll i den socialdemokratiska kulturdebatten. Här skrev förutom Axel Liffner även t ex Karl Vennberg och Agneta Pleijel.
Anm.2: Omslaget till Liffners diktsamling är gjort av Arne Jones, en av tidens mest betydande konstnärer.

Vår beredskap är god?/Krisen (9)

2011-12-17T13:25:00.005+01:00

Vår beredskap är god. Det var statsminister Per Albin Hansson som den 27 augusti 1939 i ett tal på Skansen i Stockholm yttrade dessa beryktade ord. Det var bara några dagar kvar innan andra världskriget skulle bryta ut. Han ville lugna Sveriges folk. Den obehagliga sanningen var emellertid att Sveriges militära beredskap efter många år av försummelser var allt annat än god. Uttalandet kom att gå till den svenska historien som en bedräglig rökridå inför en hotande världskris.

I torsdags, den 15 december 2011, använde riksbankschefen Stefan Ingves samma ord när han i Riksdagens finansutskott beskrev det svenska finanssystemet inför den hotande ekonomiska världskrisen. Det var förstås ett olyckligt ordval. Går det nu illa får han äta upp sina ord.

Nå, är beredskapen god? De svenska bankerna har god motståndskraft men osäkerheten är stor, sade Ingves. Ute i världen måste en rad krisländer betala allt högre räntor på sina obligationer, i takt med att långivarnas förtroende för deras kreditvärdighet minskar. Det är en extrem situation eftersom statsobligationer alltid betraktats som den säkraste tillgång man kan ha. Men icke så längre!

En följd har blivit att många europeiska banker inte längre kan låna på de internationella marknaderna – de sitter på alldeles för många tvivelaktiga statsobligationer. I stället måste centralbankerna rycka in och låna ut pengar till bankerna. Så illa är det inte i Sverige. De fyra stora svenska bankerna har gott rykte och de behöver inte Riksbankens hjälp med finansieringen.

Men läget kan snabbt förändras. Svenska banker har stor upplåning i dollar och euro. En plötslig kris ute i Europa kan lätt leda till tvärstopp på valuta- och kreditmarknaderna. Och problemen skulle fortplanta sig till de svenska bankerna, hur väl förberedda de än är.

Dessutom kan det visa sig att det allvarligaste hotet mot det svenska finanssystemet kommer från ett helt annat håll: försäkringsbolagen. Och här är det inte en plötslig finansieringskris som är det mest oroande. I stället handlar det om bolagens möjligheter att på längre sikt uppfylla sina löften till pensionsspararna. Det är inte bara den rörliga delen av pensionen som hotas, även den ”garanterade” står på spel.

Förklaringen är att bolagen har svårt att hitta placeringar som ger tillräcklig avkastning på lång sikt. Det allmänna ränteläget i västvärlden är nämligen extremt lågt (med undantag för krisländernas osäkra obligationer). ”För närvarande betalar Sverige 1,5 procent för tioåriga statspapper. Om vi antar att Riksbanken kan hålla inflationen kring målet 2 procent, så skulle vi alltså kunna låna till negativ realränta i tio år!” sade finansmarknadsminister Peter Norman. Det vill säga: svenska staten får betalt för att låna upp pengar!

Detta extrema läge drabbar försäkringsbolagen, som hela tiden måste jaga högavkastande placeringar för att kunna betala ut de ”garanterade” pensionerna. När räntorna är låga under lång tid ökar bolagens åtaganden, alltså deras skulder. Och så kan det inte fortsätta hur länge som helst.

”Bolagen hamnar i en stressituation”, sade Martin Andersson, Finansinspektionens generaldirektör. De känner sig tvingade att ta större risker, det är enda sättet att få högre avkastning. Ja, bolagen spekulerar med pensionspengarna. Dessutom finns risken att de väljer att betala ut alldeles för mycket till dagens pensionärer men försummar de kommande. Allt i en förhoppning att tiderna ska bli bättre och att skadorna därmed ska kunna repareras senare.

”Men vi kan inte säga att dagens låga räntor är en tillfällighet”, sade Martin Andersson. Europa kan hamna i en Japan-liknande situation med låga räntor under många år. Och det finns en hel del som tyder på just detta. Den tuffa åtstramningspolitik som nu bedrivs i land efter land för att komma tillrätta med finanskrisen kommer att dämpa konjunkturen och öka arbetslösheten. Det finns till och med kvalificerade bedömare som talar om en ny depression som på 30-talet. I ett sådant läge kommer räntorna att förbli låga tills konjunkturen i någon osäker framtid vänder. Kan försäkringsbolagen hålla ut så länge?

Redan syns oroande tecken, enligt Martin Andersson. Försäkringsförsäljarna säljer alltmer komplicerade pensionssparprodukter som även riktigt väl insatta personer har svårt att genomskåda. Det blir en ljusskygg metod för att dölja höga avgifter.

Både Martin Andersson och Peter Norman var därför inne på tanken att förbjuda provisioner till försäkringsförsäljarna. Provisionerna främjar de ljusskygga metoderna och det blir alldeles för lätt att lura kunderna.

När man lyssnar till diskussionen får man intrycket att Sverige förbereder sig för att möta en upprepning av krisen 2008, då bankerna hamnade i det värsta blåsvädret. Nu har de sanerat sina dåliga lån i Baltikum, de har skaffat sig en bättre kapitalbas och ökat sin likviditet. De har hyggliga reserver.

Men hur står det till med försäkringsbolagen? Vänder inte konjunkturen och räntorna upp nästa år, kan den nya krisen mycket väl bryta ut bland dem. Och då är beredskapen inte längre så god som vi trodde.

Artikeln är nummer 9 i en serie. De andra är:

Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)

Haiku

2011-11-01T16:13:00.001+01:00

Utanför leden.
Arkipelagen
passerar som albumblad.

Drömmen om socialismen/Nova Huta

2011-10-12T16:10:00.017+02:00

Året var 1947. Europa låg i ruiner. Svält hotade miljoner. Stalin hade just vägrat Polen och andra Sovjetockuperade länder att ta emot Marshallhjälp från USA. Det var det största ekonomiska hjälpprogrammet i historien och USA hade erbjudit alla Europas länder att få del av det. Men Stalin ville isolerera det blivande kommunistblocket från amerikanskt inflytande och sade nej.

I Polen blev Stalins svar på Marshallhjälpen ett gigantiskt byggprojekt: Nova Huta. Tio kilometer öster om Kraków skulle en socialistisk idealstad med 100 000 invånare byggas upp från grunden. Ett stålverk, Leninverket, skulle bli dess kärna och drivkraft.

Varför just vid Kraków i sydöstra Polen? Det fanns praktiska skäl. Järnmalm kom från närbelägna Ukraina och det mesta av det färdiga stålet skulle till Sovjetunionen. Men Stalin hade också politiska avsikter. Kraków var ett intellektuellt, nationalistiskt och religiöst centrum. Hela området hade i en folkomröstning visat sig vara tydligt antikommunistiskt. Stalin ville därför med en arbetarstad skapa en motvikt till det borgerliga Kraków. Nova Huta blev ett gigantiskt socialt och politiskt experiment.

Staden byggdes som ett kommunistiskt pionjärprojekt under stora uppoffringar och påfrestningar. Allt planerades i minsta detalj för att motsvara en modern, socialistisk människas alla behov. De breda boulevarderna utgick i solfjäderform från Stalintorget med dess administrativa paradbyggnader. En park med badsjö anlades. Kulturhus, sportpalats, skolor och sjukhus - med 150 läkare - uppfördes.

Stålverksarbetarna erbjöds bra löner, subventionerad semester, metallurgisk vidareutbildning och billiga, moderna bostäder. Lägenheterna var visserligen små, i regel 40 kvadratmeter per familj. Men där skulle man bara sova. Alla andra aktiviteter skulle ske kollektivt.

Nova Huta blev verklighet under tidigt 1950-tal. År 1954 invigdes Leninstålverket, snart det största i Europa. Under 1970-talet producerade 43 000 arbetare som mest sju miljoner ton stål per år. Men trots den noggranna planeringen och de stolta idealen uppstod snart problem.

Staden växte snabbt. Den omgivande landsbygdsbefolkningen flyttade in för att få jobb. Det var människor med traditionell, polsk livsstil och konservativa värderingar. Framför allt var de hängivna katoliker. Men Nova Huta var planerad för den socialistiska människan som inte skulle ha några religiösa behov. Här fanns det därför inga kyrkor.

Redan 1957 kom den första folkliga protesten: ett enkelt träkors restes under bar himmel på en bakgård. Där samlades man till gudstjänst. Tre år senare hade gudstjänsterna blivit en politisk rörelse och myndigheterna satte in militär med hundar och vattenkanoner mot gudstjänstbesökarna. Korset togs bort. Det var den 27 april 1960 och händelsen kom att kallas Upproret i Nova Huta.

Den kommunistiska regimen hade därmed själv bidragit till att skapa en symbol för den antikommunistiska oppositionen, som från och med nu krävde en kyrka i Nova Huta. I spetsen för denna folkliga rörelse stod snart biskopen i Kraków, Karol Wojtyla, som många år senare skulle bli påven Johannes Paulus II.

Kampen för en kyrka i Nova Huta pågick i 17 år. Trots att myndigheterna gav formellt tillstånd redan 1967 fortsatte de att förhala och motarbeta bygget. Grundstenen lades av Karol Wojtyla 1969, pengar strömmade till från katoliker i USA, men kyrkan kunde inte invigas förrän 1977. Den modernistiska arkitekturen gav genast den nya kyrkan dess folkliga och djupt symboliska namn, Arken.

I början av 1980-talet hade Nova Huta 225 000 invånare. 75 procent av dem var män - unga, otåliga män, som krävde förändring. Arken och stålverket blev snabbt viktiga centra för denna allt starkare opposition. Under de stora strejkerna i Polen på 1980-talet var 97 procent av arbetarna i Leninstålverket organiserade som medlemmar i den fria fackföreningen Solidaritet. Mot denna enighet vägde till och med stridsvagnarna lätt.

De ständiga oroligheterna ledde emellertid till att produktionen vid stålverket minskade. Myndigheterna gjorde inga nyinvesteringar. De miljöförstörande utsläppen förgiftade stora delar av sydöstra Polen, inte minst den historiska staden Kraków där byggnaderna vittrade och förföll.

Efter befrielsen 1990 har stålverket privatiserats. Omkring 5 000 arbetare producerar nu en miljon ton stål per år. Reningsfilter har installerats och verket har döpts om till Huta Sendzimira, efter en emigrerad polsk-amerikansk ingenjör.

Stalintorget i Nova Huta heter idag Ronald Reagans torg. Leninboulevarden har bytt namn till Solidaritet. Och en gata bär förstås Johannes Paulus II:s namn.

Referenser: Alison Stenning, Placing (Post-)Socialism, The Making and Remaking of Nowa Huta, Poland, University of Birmingham, UK, 2000; Gary O´Connor, Påven Johannes Paulus II, Hans liv och gärning, sv. 2005; Tony Judt, Postwar, A History of Europe since 1945, UK, 2005; egna noteringar från besök 2011.

Bilder: 1/Administrationsbyggnaden för Leninstålverket. Dess tydliga stalinistiska stil gör att byggnaden än idag används när filmer om den kommunistiska tiden skall spelas in. 2/Kyrkan i Nova Huta som i folkmun kallas Arken. På den öppna platsen står påven Johannes Paulus II staty. 3/Entrén till stålverket idag med sitt nya namn Huta Sendzimira.

Om Kraków se även:
Möten i Kraków
Tyskarna i Kraków
Judarna i Schindlers Kraków

Haiku

2011-10-06T09:03:00.001+02:00

Det alltför nära
saknar ansikte.
Blundar. Som horisonten.

Möten i Krakow

2011-09-30T08:32:00.003+02:00

Hotellet låg i de slitna kvarteren bakom järnvägsstationen i Krakow. Överallt i omgivningen flagnade rappningen på husen, fönsterbågarna ruttnade och färgerna hade för länge sedan bleknat bort. Men mitt hotell såg nyrenoverat ut, mitt i förfallet.

Därinne vittnade allt om att detta var ett mycket personligt familjehotell med traditioner. Receptionen, som också fungerade som frukostrum, var dessutom familjens vardagsrum, med mörka, tunga möbler från en förgången tid. Värdinnan, klädd i fotsid svart klänning, arrangerade prunkande buketter av rosor, kallor och liljor. Från en radio flödade smittande vital klezmermusik.

Medan jag väntade på att få mitt rum serverade värdinnan apelsinjuice och försökte konversera mig på franska. När jag på engelska beklagade mina begränsade språkkunskaper utlovade hon kontakt med sin son, som utöver polska och franska också talade ryska och – förstås – engelska.

Sonen visade sig vara i 35-årsåldern, förutom hotellets allt-i-allo och fixare även dirigent vid Krakowoperan och en livlig man med invanda stora gester. En kväll bjöd han in mig på likör och sockerkaka och berättade om familjeföretaget. Huset hade varit familjens hem i flera generationer. Hur det var under kriget undvek han med en ursäktande gest att tala om. Men om kommuniståren från 1945 hade han mycket att berätta. Med bitterhet och harm:

”Då kom myndigheterna hit och inspekterade våra utrymmen, konstaterade att det fanns plats för fler och skickade utan vidare hit tio för oss helt okända människor som skulle bo i vårt hem!”

Och det gjorde de, i flera decennier, utan att betala för vatten eller värme, bara en blygsam hyra som inte täckte familjens kostnader. Till slut hade morfadern lyckats ”köpa ut” de flesta av inhysingarna. Men än i denna dag, år 2011, bodde en ensam, gammal dam kvar.

Vid frukosten kom jag en morgon i samspråk med ett par i 60-årsåldern från Kanada, Bert och Jana. Han var infödd kanadensare, hon var född i Polen. De firade sin 20-åriga bröllopsdag genom att resa i Europa för att söka efter hennes rötter. Det blev en resa till gravar.

En av Janas morbröder hade som helt ung man lyckats ta sig från krigets Polen till England för att tillsammans med britterna slåss mot tyskarna. Tre gånger hade han sårats vid fronten och transporterats tillbaka till England för sjukhusvård. Tre gånger hade han också kommit tillbaka till stridslinjen för att kämpa vidare.

När hans förband i början av maj 1945 skeppades över floden Ems i tyska Ruhrområdet, föll han överbord, drogs ner i vattnet av sin tunga stridspackning och drunknade. Han var då 21 år gammal. Fyra dagar senare var kriget slut.

Nu hade Bert och Jana hittat hans grav på en krigskyrkogård i Holland, vid ett av tusentals enkla, vita kors. Två dagar efter varandra hade de åkt ut till kyrkogården. ”Vi såg solen gå ner över hans grav och vi såg den gå upp”, sade Bert, påtagligt rörd.

I norra Polen hade de sökt efter morföräldrarnas by. Den fanns inte utsatt på kartan men de visste på ett ungefär var den skulle ligga. Med hjälp av Janas kunskaper i polska frågade de sig fram och lyckades finna både byn och huset där morföräldrarna bott. Under en stor gran på kyrkogården fann de efter långt sökande en gravsten med familjens efternamn.

Från denna by hade redan vid krigets början på hösten 1939 en annan manlig släkting försvunnit. Familjen i Kanada fick knapphändiga och motstridiga uppgifter om vad som hänt. ”Plötsligt en dag kom soldaterna in i byn och tog alla”, hette det. Man kunde inte ens med säkerhet säga om det var tyska eller sovjetiska soldater.

Under de många år som sedan följde hade familjen bara en vag föreställning om att släktingen ”nog hade hamnat i Sibirien”. Ingen trodde sig kunna spåra honom där. Och han hördes aldrig av igen.

Dagen före vår långa frukost hade Bert och Jana gjort ett besök i Auschwitz, som ligger ca 50 km väster om Krakow. De visades runt i det äldsta lägret, Auschwitz I, tillsammans med de ändlösa skarorna av turister och anhöriga från hela världen. Guiden berättade att lägret etablerats av tyskarna 1940 och att det till en början främst hade använts för polska krigsfångar.

Polska krigsfångar… Fanns det möjligen en förteckning över dessa krigsfångar? Jo, visst, i barack nummer 4 fanns de stora pärmarna med tusentals namn och dessutom noteringar om ankomstdag och dödsdag.

Där hittade de den försvunne släktingens namn.

Om Kraków se även:
Drömmen om socialismen/Nova Huta
Tyskarna i Kraków
Judarna i Schindlers Kraków

Haiku

2011-09-01T09:21:00.005+02:00

Undanvinden dog.
Revar för höstlig kuling
och vänder på kryss.

Folkmord och ansvar/Litauen (6)

2011-08-20T20:41:00.003+02:00

Den här artikelserien utgick från frågan om huruvida Litauen har utsatts för två folkmord: nazisternas på judarna under åren 1941-1944 och kommunisternas på vanliga litauer 1940-1941 med fortsättning efter kriget 1945-1990 (se artikel 1). Ett svar kräver en definition av vad folkmord egentligen är.

Begreppet folkmord definierades av FN:s generalförsamling den 9 december 1948. Det kom till för att brännmärka Förintelsen som ett brott mot folkrätten och förhindra att något liknande skulle kunna hända igen.

Konventionens artikel 2 definierar folkmord som gärningar begångna med uppsåt ”att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp”. Som sådana gärningar pekas särskilt ut:

* att döda medlemmar av gruppen
* att förorsaka allvarlig kroppslig eller mental skada på medlemmar av gruppen
* att avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar.

Även att planlägga, uppmuntra eller delta i sådana gärningar betecknar konventionen som folkmord.

Man kan emellertid genast notera att antalet mord egentligen inte spelar någon roll, inte heller andelen av folkgruppen som förgörs. Det handlar i stället om uppsåtet att förgöra gruppen ”helt eller delvis”.

Dessutom kom definitionen alltså till först 1948. Rent juridiskt omfattar den därmed inte Förintelsen – om man inte accepterar retroaktiv lagstiftning. De nazistiska krigsförbrytarna som dömdes i Nürnberg kunde följaktligen inte anklagas för folkmord.

Däremot höll Sovjetkommunisterna just på som värst med sina massmord och deportationer i Litauen (och resten av Baltikum) under åren 1948 och 1949. Och de var väl medvetna om vad de gjorde. Därför var det särskilt viktigt just för dem att få en definition av begreppet folkmord som inte skulle kunna användas på deras egna handlingar.

Det ledde till en konflikt i FN:s förberedande arbete på konventionen. I det ursprungliga utkastet till en definition ingick nämligen även politiska mord, dvs mord på grupper med särskilda politiska åsikter eller grupper från särskilda sociala skikt.

Det var förstås en känslig punkt för Sovjetunionen som ville kunna föra sin brutala klasskamp mot nationalister och kulaker, dvs just det som pågick i Baltikum, utan inblandning av FN eller folkrättsjurister. Följaktligen krävde Sovjetunionen att mord med politiska syften skulle undantas från begreppet folkmord. Och FN:s generalförsamling föll till föga och accepterade begränsningen.

Dessutom dröjde det ända till den 12 januari 1951 innan den nya konventionen kunde träda i kraft. Då var det värsta redan över i Baltikum. Massmorden och de stora deportationerna hade genomförts och balternas väpnade motstånd mot Sovjetkommunismen var på väg att kämpas ner.

Men även om juridiken alltså inte har kunnat användas på vare sig nazisternas eller kommunisternas illdåd, kvarstår en moralisk och politisk dom över båda. Historikerna har också sedan länge accepterat att beskriva Förintelsen som ett folkmord. Här stämmer alla definitionens punkter med verkligheten. Även en del av den litauiska befolkningen kan betraktas som skyldig genom medhjälp.

På kommunisternas massmord stämmer emellertid definitionen bara under förutsättning att man kan se våldet som riktat mot litauer i allmänhet, alltså mot en nationell grupp. Så hävdar t ex Dalia Kuodyté och Rokas Tracevskis (se referenser) att deportationerna 1940-1941 syftade till ”halshuggning av den litauiska nationen genom förintelse av dess kulturella och politiska elit”. De understryker också att ”man behövde bara vara en hederlig litauisk medborgare för att bli deporterad”.

Som stöd för denna uppfattning har också anförts ett ofta citerat men inte säkert belagt yttrande av den sovjetiske politbyråmedlemmen och chefsideologen Michail Suslov: ”Litauen kommer att existera, men utan litauer.” Det tyder onekligen på att Sovjetunionen planerade ett folkmord. Och även om detta inte lyckades, trots att man hade fem decennier på sig att genomföra det, så skall ju även planer på folkmord bedömas som ett sådant.

Den kvarstående och helt avgörande frågan är emellertid: Varför skall vi finna oss i en definition av begreppet folkmord som Sovjetunionen drev igenom i FN för att dölja sina egna brott? Om politiska och sociala befolkningsgrupper hade ingått i definitionen vid sidan om etniska, rasliga, nationella och religiösa, hade Sovjetkommunisternas illdåd i Litauen - och resten av Baltikum - inte kunnat kallas något annat än just folkmord.

Och ansvar skulle ha kunnat utkrävas.

Referenser: Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis (red.), Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006

Artikeln är nummer 6 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)

Haiku

2011-07-29T09:21:00.002+02:00

Sommaren som förebud.
Åter denna tyngd.
Valv av löv. Vägdamm.

Kommunisternas återkomst/Litauen (5)

2011-07-21T20:17:00.007+02:00

Sommaren 1944 nådde den sovjetiska krigsmakten Baltikum. Vilnius föll den 13 juli. Mer än 60 000 litauer flydde västerut till Tyskland, Polen och Sverige. Tre år tidigare hade sovjetkommunisterna kastats ut ur Baltikum av tyskarna. Nu var de på väg tillbaka. Vid krigsslutet i maj 1945 hade de på nytt etablerat sin makt i Litauen.

De kallade sig befriare, men de visste att de inte var välkomna. Den litauiska befolkningen hade i stor utsträckning sympatiserat med tyskarna och deltagit i deras förföljelse av kommunister och judar. Nu var det kommunisternas tur att hämnas.

Redan under de första tolv månaderna arresterades 36 000 människor och 12 000 avrättades, och detta i ett land med mindre än 3 miljoner invånare. Sovjetiseringen av samhället genomfördes brutalt och systematiskt på alla områden: förvaltning, kultur, näringsliv, press, domstolar, skola etc. Det största projektet var att kollektivisera jordbruket. De inhemska kommunisterna räckte inte till för alla dessa uppgifter. Tusentals funktionärer tillsattes direkt från Sovjetunionen. De talade i regel bara ryska.

Men litauerna gjorde motstånd. Människor som hade kämpat tillsammans med tyskarna drog sig ut i skogarna och bildade små gerillagrupper. Där förenades de med andra som vägrat göra militärtjänst i den kommunistiska ockupationsmakten. Tillsammans blev de omkring 40 000 personer, beväpnade huvudsakligen med kvarlämnade tyska vapen. De utförde sabotage, t ex mot telefonnätet och järnvägen, men angrep också soldater och poliser. Inom ett par år hade dessa s k skogsbröder dödat omkring 6 000 funktionärer.

För Sovjetmakten var skogsbröderna bara simpla kriminella. Och det fanns en folkrättslig grund för detta synsätt. Det är nämligen bara mot en ockupationsmakt som civilbefolkningen har rätt att göra väpnat motstånd. Men Sovjetunionen hade ju redan 1940 annekterat Litauen. Därmed hade befolkningen egentligen inte längre någon juridisk rätt att göra motstånd.

Det är förstås en uppfattning som litauerna tar häftigt avstånd från. För dem handlade det i stället om ett legitimt försvar mot en brottslig ockupation. De stödde sig på den s k Atlantdeklarationen från augusti 1941. I den garanterade Churchill och Roosevelt att alla länder som under kriget förlorade sin självständighet skulle återfå den. Detta dokument gav hopp åt de baltiska motståndsrörelserna, som t o m räknade med att västmakterna inom kort skulle gå i krig mot Sovjetunionen för att befria Baltikum.

Kommunisterna satte in stora styrkor för att slå ned motståndsrörelsen. 1946 samverkade 12 000 säkerhetsagenter och bortåt 50 000 soldater, många av dem inhemskt rekryterade.

Men gerillasoldaterna hade stöd bland de självägande bönderna, som gav dem skydd, mat, viktig information och förnödenheter. För kommunisterna blev därmed kampen mot dessa bönder särskilt viktig: kunde de utplånas, skulle gerillans motstånd brytas samtidigt.

Det var genom kollektivisering av jordbruket som målet skulle nås. Bönder som ägde mer än 5 hektar jord stämplades som ”kulaker”. Det var en hatisk beteckning som kommunisterna hade använt redan på 1930-talet vid den blodiga kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket. Att nu använda den i Litauen var en tydlig och skrämmande signal om vad som stundade.

De självägande bönderna fick sina levnadsvillkor kraftigt försämrade. De tvangs att leverera stora delar av sin produktion direkt till staten. Samtidigt chockhöjdes beskattningen av gårdarna. Politiken ledde till en drastisk minskning av jordbruksproduktionen, eftersom ingen ville producera mer än man själv behövde när man inte fick sälja överskotten till rimligt pris. Allt fler ville sälja sina gårdar, men myndigheterna, som var de enda tänkbara köparna, ville inte betala. Jordbruken började förfalla.

Det stora kommunistiska projektet att förvandla Litauens självägande bönder till statliga lantarbetare riskerade att haverera. Ännu i början av år 1949 hade bara 4 procent av bondehushållen kollektiviserats.

Det är i detta läge som beslutet tas i Moskva: de motsträviga skall deporteras till Sibirien! Det var ett beslut som gällde alla de tre baltiska länderna. I Litauen ägde de mest omfattande deportationerna rum den 22 och 23 maj 1948. Då arresterades 41 000 personer, i regel hela familjer. De kördes med lastbil till närmaste station, där boskapsvagnarna väntade. I februari 1949 följde en ny våg av massdeportationer.

Hälften av de arresterade ansågs ha kontakter med gerillan. För resten räckte det med att de tillhörde den självägande bondeklassen, att de var kulaker. Under åren 1945-1953 deporterades totalt 130 000 människor från Litauen.

Deportationerna gav resultat. Skrämda skyndade bönderna att villkorslöst ansluta sig till kollektivjordbruken. Redan vid årets slut 1949 hade 62 procent av gårdarna kollektiviserats. Gerillan led stora förluster. Av de 40 000 motståndsmännen dödades 22 000. Skjutna gerillasoldaters kroppar lades ut till allmän beskådan på torgen. År 1953 upphörde det väpnade motståndet.

Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002; Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis (red.), Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas.

Artikeln är nummer 5 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)

Till diskussionen om folkrätt, ockupation och annektering se:
En lektion i ockupation/A. Björnsson

I närliggande ämnen:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940

Massmord/Litauen (4)

2011-07-13T10:54:00.023+02:00

De tyska trupperna som invaderade Litauen i juni 1941 hälsades med blommor och hurrarop. Att en stor majoritet av den litauiska befolkningen välkomnade tyskarna råder det inget tvivel om.

Det fanns en aktuell och sårig förklaring. Den sovjetkommunistiska diktaturen hade på ett år inte bara gjort Litauen till Sovjetrepublik, den hade också genom arresteringar, mord och massdeportationer terroriserat, förödmjukat och demoraliserat befolkningen. Bara en vecka innan tyskarna kom hade 18 000 människor sänts iväg i boskapsvagnar till Sibirien. Nu hoppades många att tyskarna skulle återupprätta Litauen som en självständig stat.

Först ville litauerna ha hämnd. Tusentals deltog som partisaner i ett folkligt uppror mot de retirerande sovjetkommunisterna. Vreden vändes även mot inhemska kollaboratörer, i synnerhet mot judarna, som ansågs vara särskilt skyldiga. Många judar försökte nu fly tillsammans med de sovjetiska trupperna. Partisanerna jagade dem.

De litauiska nationalisterna publicerade ett upprop till befolkningen där de pekade ut judarna som landsförrädare. ”I det nya Litauen skall inte en enda jude ha rätt till medborgarskap eller möjligheter att tjäna sitt uppehälle”, hette det.

En provisorisk litauisk regering med tydligt antisemitiskt program utropades den 23 juni. Två dagar därefter började pogromerna. Genom landets näst största stad, Kaunas, drog skaror av människor med partisanernas vita armbindel, plundrande judiska hus och lägenheter. Bönder kom med hästdragna kärror som de lastade med stulet judiskt bohag. Ett tjugotal judar slogs ihjäl med järnstänger och klubbor framför ögonen på nyfikna åskådare.

Tyskarna utnyttjade genast de hämndlystna stämningarna. I propagandan krävde de att ”den judiska bolsjevismen” skulle förintas. Judar och kommunister utmålades som en enda, oupplösligt förenad, ond kraft.

Partisanförband omvandlades nu till kompanier av hjälppoliser med eget, litauiskt, befäl men under tysk övervakning. De samlade ihop tusentals judar i hastigt uppförda koncentrationsläger. De första dagarna av juli sköts omkring 3 000 judar i ett av dessa läger i Kaunas.

Den 24 juni intog tyskarna huvudstaden Vilnius. Arresteringarna av judar och kommunister började genast. Omkring 500 per dag fördes av litauiska hjälppoliser till Paneriai, en tallskog sju kilometer utanför staden. Där hade ryssarna grävt ett antal stora gropar som var tänkta att bli drivmedelslager. Nu blev de i stället judarnas och kommunisternas gravar. Avrättningarna började den 11 juli 1941. Inom kort hade över 100 000 människor mördats i Paneriai-skogen.

De litauiska nationalisterna hade med stort engagemang ställt upp på tyskarnas sida. Men de blev snart besvikna. Ockupanterna visade sig nämligen helt ointresserade av att återupprätta Litauens självständighet. Den provisoriska regeringen upplöstes av Hitler efter sex veckor och Litauen inlemmades utan pardon med de andra baltiska länderna och Vitryssland i militärdistriktet Ostland.

Tyskarna svek också sina egna löften. De hade t ex lovat att de företag och annan privat egendom som hade ”nationaliserats” av kommunisterna skulle återgå till sina rättmätiga ägare. Så blev det inte. När studenter opponerade sig stängdes universiteten i Vilnius och Kaunas och ett 50-tal aktivister sändes till koncentrationsläger i Polen.

Den litauiska besvikelsen tilltog. När tyskarna försökte sätta upp baltiska SS-divisioner, som skulle kämpa tillsammans med Wehrmacht vid fronten, ville litauerna inte vara med. Däremot fortsatte samarbetet mellan lokalbefolkningen och den tyska ockupationsmakten när det gällde förintelsen av judarna. Det föreföll rent av som om den mordiska antisemitismen var den minsta gemensamma nämnaren för nazisterna och de litauiska nationalisterna.

Enligt modern forskning deltog omkring 16 000 litauer frivilligt som hjälppoliser i massmorden på sina egna landsmän och grannar. På landsbygden var dessa hjälppoliser, som till stor del själva var bönder, ofta den enda representanten för ockupationsmakten. De agerade i hög grad självständigt, körde från by till by, samlade ihop ortens judar och sköt dem – i tusental.

Varför? En del var förstås ideologiskt övertygade antisemiter och antikommunister. Andra deltog för att kunna lägga beslag på offrens ägodelar eller för att göra social karriär. Alexander V. Prusin skriver: ”Känslan av auktoritet och makt, särskilt för dem som tidigare stått lågt i den sociala hierarkin, kombinerad med materiella fördelar, var bara alltför attraktiv för att kunna motstås.”

Redan i december 1941, alltså efter sex månader av tysk ockupation, hade nära 200 000 av Litauens 220 000 judar mördats. När gettot i Vilnius stängdes och förstördes i september 1943, sändes de sista 5 000 judarna till gaskamrarna i Majdanek, Polen. Därmed var de litauiska judarna praktiskt taget utrotade.

Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006; Arunas Bubnys, The Holocaust in Lithuania between 1941 and 1944, Genocide and Resistance Research Centre of Lithuania, Vilnius, 2008.

Bilder: Bild 1. Här vid Straŝuno 6 låg det judiska kulturcentret i Vilnius getto. Idag heter gatan Žemaitijos. De ca 50 000 judarna i Vilnius föstes samman i gettot den 6 september 1941. De dödades sedan successivt fram till gettots likvidering den 23 september 1943. Mellan 2 000 och 3 000 av Vilnius judar överlevde kriget. Bild 2. Vilnius synagoga med adress Pylimo 39 byggdes 1903. Den låg strax utanför gettot och undgick därför att förstöras av tyskarna. Under kommunisttiden användes den som lagerlokal och kunde 1997 återlämnas till den lilla judiska församlingen. Bild 3. Skulptur till minnet av doktor Tsemakh Shabad (1864-1935) som var en populär läkare i Vilnius getto. Han kallades för ”Doktor Dolittle”.

Anm.1: Det råder stor osäkerhet om hur många judar som egentligen dödades i Litauen. Historikerna anger allt från 165 000 till 254 000. Förklaringen är bland annat att ingen egentligen vet hur många judar som fanns i Litauen på sommaren 1941. Sedan tyskarna ockuperat västra Polen 1939 hade ca 200 000 judar flytt därifrån österut. En del av dessa hade sökt sig till Litauen utan att registreras. Forskaren Arunas Bybnus, som publicerat sina resultat i det statliga forskningscentrets regi, anser att det fanns 208 000 judar i Litauen 1 januari 1941 (6,86 procent av Litauens befolkning). Ca 8 500 av dem flydde med de retirerande Sovjetkommunisterna. Ett par tusen lyckades fly under nazitiden och kanske 3 000 överlevde. Därmed skulle ca 195 000 judar ha dödats (94 procent). Till denna siffra kommer flera tusen (det finns uppgifter på 10 000) som fördes till Litauen från Polen, Tyskland, Österrike och Frankrike för att dödas. Den siffra jag använt, ca 200 000 dödade av 220 000 (91 procent), är hämtad från Vilnius judiska museum.

Anm.2: Litauerna bildade alltså inte någon SS-division. Det gjorde däremot både esterna och letterna. 1943 skapades den 20:e estniska Waffen-SS divisionen med ca 5 000 soldater, den sk estniska legionen. I Lettland sattes två divisioner upp, den 15:e och 19:e lettiska Waffen-SS divisionen, med över 100 000 soldater, som kallades den lettiska legionen. Andrejs Plakans (se referenser) anser emellertid att bara 15-20 procent av den lettiska legionens soldater deltog frivilligt.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)

Se också:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940
Mordet på Beila Bella Veide

Haiku

2011-07-02T20:27:00.001+02:00

Så fridfullt dagsregn
över flyttblock och stubbar
är en god glömska.

I Stalins våld/Litauen (3)

2011-06-19T09:02:00.007+02:00

Den 14 juni 1940 marscherade 300 000 sovjetiska soldater in i Litauen. Motstånd ansågs vara utsiktslöst. Presidenten flydde. Ryssarna tillsatte en marionettregering. Parlamentsval genomfördes, men bara kommunistvänliga kandidater fick ställa upp. Oppositionella arresterades. Och redan i augusti hade det ockuperade Litauen ”ansökt” om att få bli Sovjetrepublik. Högsta sovjet i Moskva gav sitt nådiga medgivande.

Litauen hade förlorat sin självständighet i ett rasande tempo. Allt var en följd av att Stalin och Hitler i augusti 1939 hade gjort upp om inflytelsesfärer i östra Europa. De baltiska länderna hamnade hos Stalin. Hitler tog västra Polen. Och ingen av västmakterna hade ork att ingripa när bytet delades.

Sovjetiseringen av Litauen började genast. Från Sovjetunionen anlände tusentals tjänstvilliga litauiska kommunister. De hade 1918 tvingats i exil när Litauen blev självständigt. Deras behov av att hämnas på sina ”borgerliga” landsmän skall inte underskattas.

Politiker, officerare, byråkrater och affärsmän arresterades och deporterades österut. I augusti 1940 hade 1 300 personer i den litauiska eliten försvunnit. De nyanlända exilkommunisterna ersatte dem på alla nivåer i samhället.

Den sovjetiska terrorn var ofta helt oförutsägbar. Det fanns listor med tiotusentals namn på förmodat antisovjetiska personer. Ingen kunde vara säker på om han fanns på listorna eller ej. Det kunde räcka med att man talade esperanto eller samlade frimärken, sådant uppfattades som ”kontakter med utlandet”.

Åtskilliga försökte rädda sitt eget skinn genom att samarbeta med regimen. En del gjorde det av övertygelse, t ex många vänsterintellektuella som också var judar. Andra tog helt enkelt chansen att avancera socialt och få ekonomiska fördelar. Det fanns god grogrund för många sorters kollaboratörer. Kommunistpartiet växte snabbt.

Nationella symboler som flaggan och statsvapnet hade förbjudits. Historien skrevs om. Självständighetstiden 1918-1939 kallades nu för ”borgerlig-fascistisk diktatur” och händelserna på sommaren 1940 påstods vara en ”socialistisk revolution” som fört ”de arbetande massorna” till makten. Syftet var förstås att misskreditera de gamla nationella grupperna.

Stalin hade redan före angreppet på Litauen sökt undergräva och splittra dessa ”borgerliga” nationalister. Ett smart drag var hans beslut att ge Litauen sin gamla huvudstad Vilnius tillbaka. Vilnius hade sedan kriget 1920 tillhört Polen, men 1939 fallit i sovjetiska händer.

Litauerna mottog ”gåvan” med en känsla av nationell revansch. De började genast diskriminera polackerna, som var i majoritet i staden. Men den nationalistiska yran blev inte långvarig. Med den sovjetiska annekteringen av Litauen avslöjades Stalins ”gåva” som en tom gest. ”Vilnius tillhör oss, men vi tillhör Sovjetunionen”, hette det bland besvikna litauer.

Den kommunistiska regimen avslöjade alltmer sin sanna karaktär och de bedragna och terroriserade litauerna vände sig i bitterhet både mot de sovjetiska ockupanterna och mot de inhemska kollaboratörerna. En särskilt farlig udd riktade de mot landets drygt 220 000 judar.

Många av dessa hade dykt upp i ledande befattningar i staten och kommunistpartiet. I juni 1940 bestod det litauiska kommunistpartiet till över 30 procent av judar. I den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD var en av tio tjänstemän jude. Av landets befolkning var ca 7 procent judar.

Den sovjetiska politiken hade utan tvivel öppnat möjligheter för judar i det traditionellt antisemitiska Litauen. Judiska studenter fick fri tillgång till universiteten. Judiska ingenjörer, läkare, arkitekter och lärare blev plötsligt synliga överallt. Att judiska ”kapitalister” samtidigt förföljdes och berövades sina tillgångar var det inte många som brydde sig om.

När den sovjetiska terrorn efter ett år gick mot sin kulmen, var det därför många som tolkade händelserna på sitt eget sätt. Natten mellan den 13 och 14 juni 1941 genomförde kommunisterna den första massdeportationen av litauer.

Omkring 18 000 människor föstes upp i boskapsvagnar som snart rullade österut. Inga formella anklagelser riktades mot dem, inga rättegångar ägde rum. De kom från alla befolkningsgrupper. Det enda som förenade dem var att deras namn stod på en ödesdiger lista.

Familjerna separerades. Männen fördes till koncentrationsläger i sibiriska Krasnojarsk, kvinnorna och barnen till Altaibergen nära den kinesiska gränsen. Fyrtio procent av de deporterade var barn under 16 år.

Bland förbittrade kvarvarande anhöriga och vänner, kollegor och bekanta, hette det att det var ”de judiska kommunisterna” som stod bakom deportationerna. ”Judarna gick för långt!”

En vecka senare angrep Hitler Sovjetunionen. Tyskarnas Armégrupp Nord närmade sig snabbt Litauen.

Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006; Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis, Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, Genocide and Resistance Research Centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)

Se också:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940

Haiku

2011-05-30T08:58:00.000+02:00

Över rapsfälten
jagar molnskuggan
stengärden, kungagravar.

(Västergötland, maj 2011)

Landskap av hat/Litauen (2)

2011-05-26T20:41:00.028+02:00

Massmorden och deportationerna i Litauen under 1940-talet hade sin mörka bakgrund i Baltikums historia. Den mångkulturella befolkningen genomsyrades av bittra erfarenheter, sårad nationell stolthet, politisk revanschism och rädsla för den egna gruppens utplåning.

Estland, Lettland och Litauen hade utropat sin självständighet 1918 i det kaos som uppstod vid första världskrigets slut. Tyska trupper ockuperade fortfarande Baltikum. I öster hotade den ryska, revolutionära Röda armén. Självständigheten var i högsta grad bräcklig och utsatt.

Inhemska baltiska kommunister, främst i Estland och Lettland, vädrade morgonluft. Tillsammans med Röda armén gick de till angrepp mot sina egna nybildade nationella regeringar. Dessa tvangs att ta hjälp av tyska frikårer och ryska antikommunister. Även 20 000 polska soldater hjälpte till att driva Röda armén tillbaka till Sovjet.

Med de retirerande sovjetiska trupperna följde många besvikna baltiska kommunister som ingenting högre önskade än att en dag kunna komma tillbaka till sina hemländer för att hämnas.

I Litauen var situationen delvis en annan. Den nya, nationella regeringen hade kommit till med den tyska ockupationsmaktens goda minne. Någon inhemsk försvarsmakt av betydelse hade inte skapats. Litauen var därför helt oförberett när Röda armén plötsligt angrep landet i januari 1919 och utan vidare ockuperade huvudstaden Vilnius.

Tre månader senare gick även Polen till militärt angrepp, tog Vilnius från ryssarna och ockuperade en tredjedel av landet. Polackerna ansåg att de därmed bara försökte återskapa ett historiskt Polen.

Vems var då egentligen Vilnius? Ja, sedan 1795 hade staden i varje fall varit en del av Ryssland. Dessförinnan var den huvudstad i det litauiska storfurstendömet, som i sin tur var en del av den polsk-litauiska unionen, bildad 1569. Historien kunde som vanligt användas för att bevisa lite vad som helst.

För att befria Vilnius från polsk kontroll valde litauerna i juli 1919 att sluta förbund med – Sovjetunionen! Till tonerna av den litauiska nationalhymnen och den kommunistiska Internationalen kunde Röda armén snart på nytt tåga in i Vilnius. Sovjetunionen erkände också Litauens självständighet och överlämnade Vilnius till litauerna. En seger för Litauens nationella strävanden.

Men framgången blev inte långvarig. I oktober 1920 angrep polackerna igen och återtog Vilnius. Den här gången blev erövringen bestående i 20 år. Och Sovjetunionen svek sitt förbund med litauerna, slöt i stället fred med Polen 1921 och erkände då polackernas slutliga erövring av Vilnius!

Besvikelse över Sovjetunionen och djup fiendskap gentemot Polen kom att prägla Litauen för lång tid. Detta fick avgörande betydelse när de baltiska länderna under mellankrigstiden försökte skapa en försvarsunion. Estland, Lettland och Litauen skulle tillsammans med Finland och Polen garantera varandras säkerhet.

Men litauerna ville inte ha med polackerna att göra. Projektet sprack, försvarsunionen kom aldrig till stånd. Baltikum låg därmed utan effektivt försvar när Sovjetunionen på sommaren 1940 än en gång lät Röda armén marschera in över gränserna.

De dramatiska händelserna från seklets första två decennier fyllde dessutom de olika befolkningsgrupperna med rädsla och hat. De nationalistiska grupperingarna hade tvingats till kontroversiella allianser med tyska frikårer och ryska antikommunister, som egentligen inte alls ville ha några självständiga baltiska stater. I Estland och Lettland hatade de inhemska bönderna sina balttyska storgodsägare, som bott i och rent av dominerat länderna i generationer. I Litauen riktades böndernas hat mot den polska, jordägande adeln, som också bott i landet under århundraden.

Utvecklingen av de balttyska och polska storjordbruken hade dessutom skapat ett omfattande lantproletariat, dvs lantarbetare som förlorat sin mark eller aldrig haft någon. Dessa kände sympati för kommunisterna i Sovjetunionen, som ville genomföra radikala jordreformer och konfiskera storgodsens jord.

I alla de tre baltiska länderna fanns det stora nationella minoriteter, främst ryssar, tyskar, polacker och judar. Även om de flesta av dessa lojalt ställde upp för sina nya, självständiga, nationella stater, var det bara alltför lätt att i politisk propaganda ifrågasätta deras patriotiska pålitlighet.

Mest utsatta för sådant förtal var utan tvivel judarna. De flesta fanns i Litauen och särskilt i Vilnius, som vid 1900-talets början kallades Nordens Jerusalem. De hade redan under tsartiden utsatts för terror och massmord. I hatets landskap fanns det nu många som på nytt sökte en befolkningsgrupp att rikta sin frustration mot.

Referenser: Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands, 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002.

Bilder: 1. Mitt i Vilnius reser sig på en kulle Gediminas slottstorn med den litauiska flaggan. Tornet är en symbol för Litauens självständighet. Gediminas var storhertig i Litauen i början på 1300-talet. Bild 2. Den katolska domkyrkan i Vilnius. Litauen är övervägande ett katolskt land till skillnad från Estland och Lettland som är övervägande protestantiska.

Anm.1: Litauen var grundmurat fientligt gentemot Polen till följd av händelserna 1920. I Lettland var inställningen mer positiv sedan polackerna hjälpt till att driva ut de kommunistiska angriparna ur landet 1919.

Anm.2: Hade en baltisk försvarsunion kunna innebära ett verkligt skydd mot det sovjetiska angreppet 1940? Ja, anser Professor Alexander V. Prusin (se referenser). Med tanke på det hårda motstånd som Finland lyckades bjuda Sovjetunionen i Vinterkriget 1939-1940, så ”borde en kombinerad ansträngning av de baltiska republikerna, och särskilt i samarbete med Polen, på allvar ha kunnat hejda sovjetisk aggression”, skriver han.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)

Två folkmord?/Litauen (1)

2011-05-07T11:26:00.017+02:00

Platsen är Judiska museet i Vilnius våren 2011. En grupp ungdomar visas runt och guiden berättar om Förintelsen i Litauen: 90 procent av landets 220 000 judar dödades under den tyska ockupationen 1941–1944, av tyskar och av infödda litauer. Ingenstans i det naziockuperade Europa var förintelsen av judar så förödande grundlig som just här i Litauen, ett sant folkmord.

Så frågar guiden plötsligt om någon har hört talas om ”teorin om de två folkmorden”. Det uppstår en lång tystnad, men sedan, jo, åtminstone en av ungdomarna har hört föräldrar berätta om vad kommunisterna gjorde i Litauen under den sovjetiska ockupationen 1940-1941 och sedan på nytt från 1944. Många människor fängslades, deporterades till Sibirien och dödades. Det var visst också ett folkmord?

”Det här är en mycket kontroversiell teori”, förklarar guiden, ”men den är accepterad av många politiker.” Den går ut på att kommunisternas terror mot den litauiska befolkningen kan jämställas med nazisternas förintelse av judarna.

Judiska museets guide har naturligtvis en annan uppfattning. Efter en stunds resonerande med ungdomarna enas man om att förintelsen av judarna var mycket värre, att teorin om de två folkmorden följaktligen är felaktig och att den egentligen bara går ut på att förringa det förfärliga som hände Litauens judar.

Men i Litauen lever teorin om de två folkmorden, ja, det pågår en öppen politisk och vetenskaplig strid i frågan. Det tydligaste uttrycket för denna strid är KGB-museet i Vilnius. Där berättas historien om Sovjetunionens och kommunisternas våld mot Litauen under 50 år. Och museets officiella namn är: ”The Museum of Genocide Victims”, ”Folkmordsoffrens museum”.

Museet är inrymt i KGB:s, dvs den sovjetiska säkerhetstjänstens, gamla högkvarter och fängelse. Här har generationer av påstådda folkfiender utstått fångenskap, tortyr, isolering, förnedring och död.

Bland de långa raderna av traditionella celler finns sk boxar, utrymmen på 0,6 kvadratmeter, där fången bara kunde stå upprätt. Här finns utkylda vattenceller med en liten rund skiva i mitten. På den stod fången så länge han orkade – sedan ramlade han ner i det iskalla vattnet. I de madrasserade och helt mörklagda cellerna drevs fångar till vansinne.

En våning ner, i källarplanet, sköts under årens lopp mer än tusen människor med nackskott. En massgrav med deras lämningar har hittats i Vilnius centrum och grävdes ut i början av 2000-talet. Skor från denna massgrav är nu utställda i museet.

Enligt det statliga forskningscentrum som svarar för museet, arresterades 197 000 litauer av Sovjetmakten och kastades i fängelse. Omkring 150 000 av dem sändes vidare till koncentrationsläger i det sovjetiska Gulagsystemet. Dessutom deporterades 136 000 litauer till avlägsna orter i Sovjetunionen. Nästan sju av tio deporterade var kvinnor och barn.

Av fångarna dog minst 20 000. I deportation dog 28 000 människor. Därtill stupade drygt 20 000 litauiska frihetskämpar.

Sammantaget blev en av tre litauer på något sätt offer för den Sovjetkommunistiska terrorn. Nästan alla familjer har tragiska erfarenheter att berätta om.

Detta är den kalla, statistiska grunden för påståendet att Litauen har varit utsatt för två folkmord: det ena på judar, det andra på vanliga litauer. I en broschyr som KGB-museet tillhandahåller (Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR) framstår resonemanget tydligt:

”Litauer anser att den sovjetiska terrorn motsvarar folkmord. De flesta av de deporterade var vigda till undergång – en tredjedel av dem till en snar död och resten till ett liv i misär i Sibirien. Man behövde bara vara en hederlig litauisk medborgare för att bli deporterad.”

I resonemanget ligger också en tydlig och bitter kritik av västs sätt att uppmärksamma judarnas öde men nonchalera offren för kommunismen:

”Väst har valt att glömma dessa hemskheter. I skolorna undervisas det inte om dem. Det finns inget stort museum i Washington, D.C., som är tillägnat dem vilkas liv förstördes av kommunisterna.”

Som läsare får man intrycket att det är själva den långa kampen i väst för att hitta och döma nazistiska krigsförbrytare, som broschyrförfattarna upplever som kränkande. De menar uppenbarligen att det råder en världsomfattande vanföreställning om att förintelsen av judarna skulle vara ett unikt brott:

”Ingen kommunistisk partiboss i Ryssland har någonsin fått betala för sina övergrepp. Inte en lägerkommendant har tvingats ta ansvar för sin omänsklighet. Det finns inget tal om skadestånd.”

Om denna dubbla, litauiska tragedi finns det mera som bör berättas.

Referenser: Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas; The Museum of Genocide Victims, A guide to the exhibitions; egna anteckningar från Jewish Museum, Vilnius; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002.

Bilder: 1. Judiska museet i Vilnius är inrymt i en anspråkslös trälänga vid en tvärgata från den trafikerade Pamènkalnio g. Bild 2. KGB-museet eller Museum of Genocide Victims, vid den stora paradgatan Gedimino pr. Bild 3. På KGB-museets vägg finns namn på människor som fallit offer för kommunismens terror.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)

Munkar, nunnor och världen

2011-02-24T09:15:00.011+01:00

Redan före sex på söndagsmorgonen går vi grusvägen upp mot Katarinaklostret (se förra artikeln). Nattkylan ligger ännu kvar över Sinaiöknen. Den uppgående solens första strålar träffar toppen av Mose berg, som lyser i gult och rött.

Klockorna ringer i tsar Alexander II:s klocktorn inför morgonliturgin. Därinne i kyrkan skingras långsamt dunklet och i det gröna kassettaket blänker stjärnor av guld, alltmedan det heliga rummet fylls av den enkla, bysantinska, liturgiska sången.

Tre timmar senare är det dags för frukost i munkarnas speciella kaffestuga. Bara ett begränsat antal utomstående är inbjudna dit. Det serveras spenatpaj och söta kakor, chokladpraliner, svart kaffe och te på tepåse.

Det är redan varmt, fönstren står öppna. De lövmönstrade gardinerna rör sig knappt. På väggen hänger bilder av helgon och kyrkoledare men också av den grekiske exkungen Konstantin II och hans danskfödda hustru Anne-Marie. Hennes dekolletage har gjorts lite mera sedesamt genom en diskret retuschering.

Fader Pavlos, som ledde morgongudstjänsten, och en ung novis, som för ett par år sedan kom till klostret från Kanada, sitter lite för sig, beredda att svara på frågor. Hur är vardagen i klostret? Svar: ”För en munk är varje dag som den första, och den kan också vara den sista.” Hur är det att ständigt bli störd av turister och pilgrimer? Nytt svar: ”Om någon knackar på din port måste du öppna, även om du är försänkt i bön. Bönen kan du fortsätta senare, men just den människan kanske du aldrig ser igen.”

I en annan del av rummet sitter en nunna från kvinnoklostret i Fahran några mil bort. Jag får senare höra hennes historia. Hon har varit gift. När mannen dog ville hon dra sig undan till klostret. Hennes barn var redan vuxna, de hade ingenting att invända. Och nu bor hon i ett litet eremitage tillsammans med en annan nunna. På söndagarna kommer de till morgonliturgin här i Katarinaklostret.

Andra munkar kommer och går. Deras fotsida kaftaner frasar. Deras skägg är yviga; det tillhör traditionen att skägg inte skall vara alltför välansade, sådant kunde uppfattas som fåfänga. Med dämpade röster talar munkarna sinsemellan och undviker att tilltala gästerna.

En storvuxen, frodig munk i 30-årsåldern är mer utåtriktad. Han talar utmärkt engelska. Det visar sig att han kom till klostret från USA någon gång på 1990-talet. Han var då en mycket ung, nyfiken punkare – och han valde att stanna i klostret som ortodox munk. Nu tillhör det hans uppgifter att visa turister och pilgrimer runt bland de unika ikonerna och berätta om deras och klostrets 1500-åriga historia.

Men Katarinaklostrets mest berömda dyrgrip finns bara delvis kvar inom murarna: Codex Sinaiticus, den äldsta kända fullständiga versionen av Nya testamentet, handskriven på grekiska någon gång på 300-talet. Därtill kommer Gamla testamentet på grekiska, vilket gör Codex Sinaiticus till en komplett bibel, kanske en av de 50 handskrivna biblar som kejsar Konstantin den store lät tillverka år 331.

Historien om denna berömda handskrift är både dramatisk och sorglig. År 1844 anlände den då 29-årige tyske bibelforskaren Constantin Tischendorf – efter tolv dagar på kamelrygg – till Katarinaklostret, för att leta efter gamla handskrifter.

Han kom att göra sitt livs fynd. I en hög med skräp som skulle brännas hittade han 129 pergamentblad med Gamla testamentet på grekiska. Han fick som gåva med sig 46 av dessa hem till universitetet i Leipzig, där de fortfarande finns.

Men Tischendorf ville ha mer. År 1859 var han tillbaka i klostret, nu med rekommendationsbrev från klostrets höge beskyddare, den ryske tsaren Alexander II. Den här gången hittade han mycket mer: 346 blad, bland dem hela Nya testamentet. Allt inslaget i en röd duk. Det var en bibelhistorisk sensation.

Tischendorf lyckades med hjälp av en penningsumma från tsaren få ”låna” handskriften för att kopiera den i S:t Petersburg. Han lovade skriftligt att återlämna den oskadd och i gott skick så snart klostret ville ha den tillbaka. Men så blev det inte.

Munkarna kände sig lurade och det talades om stöld, trots att klostrets nye ärkebiskop år 1869 faktiskt skrev ett brev till tsaren där han överlämnade skriften till denne som ”ett bevis på evig tacksamhet från oss och Sinai”.

Än mer sårig blev historien när Stalin beslöt sig för att sälja handskriften för 100 000 pund till British Museum i London. Han behövde pengar till sin femårsplan för Sovjetunionen. I december 1933 kom Codex Sinaiticus till London och redan månaden därefter krävde Katarinaklostret återigen att få den tillbaka. Utan framgång. Handskriften är fortfarande kvar på museet.

Men 1975 kom en oväntad tröst. Munkarna upptäckte ytterligare 13 stora blad, som visade sig vara en del av Codex Sinaiticus. De låg i en bortglömd jordkällare under ett av klosterkapellen. Dessa blad lär man inte lämna ifrån sig i första taget.

Referenser: Gunnel Katharina Wahlström, Katharinaklostret vid Mose berg i Sinai, Stockholm, 2006; Codex Sinaiticus hemsida, British Library, London.

Bilder: 1. Den uppgående solen belyser bergen ovanför Katarinaklostret. 2. Fader Pavlos med kanadensisk novis i klostrets kaffestuga. 3. Codex Sinaiticus. Blad som hittades i klostret 1975 och som fortfarande finns kvar där. 4. Längs klostermuren, gränsen mot världen. Egna bilder från besök i november 2010.

Se även den tidigare artikeln om Katarinaklostret: Klostret i öknen.

Klostret i öknen

2011-02-05T18:45:00.020+01:00

Katarinaklostret i den egyptiska Sinaiöknen ligger inte vid allfarvägen. Reser man från Kairo får man räkna med en hel dag på buss eller rent av en övernattning på hotell vid Suezbukten. Det är lättare att komma från Sharm el Sheik, men då skall man förstås ta sig dit först.

Det verkliga avståndet till Katarinaklostret mäts dock i en annan dimension. Detta grekisk-ortodoxa kloster är ett av kristenhetens äldsta med en obruten bönetradition ända tillbaka till det bysantinska 500-talet. Avståndet till dagens glittrande metropoler är nästan ofattbart stort.

Det var kejsar Justinianus (527-565) i Konstantinopel som lät uppföra de 15 meter höga murarna och huvudkyrkan som är byggd som en basilika. Han ville bevara och befästa en tradition: att detta var platsen för Mose brinnande buske (2 Mos. 3:2-5) och att berget intill var Sinai berg, där Gud själv en gång hade givit Moses ”vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade skrivit med sitt finger” (2 Mos. 31:18).

Än i dag växer mitt i klostret ett ömt vårdat exemplar av den brinnande busken, Rubus sanctus, en björnbärsart, som inte finns på någon annan plats i Sinai öken.

Vi kom till klostret efter många timmars utmattande bussåkning och nästan ramlade in till vesper i kyrkan på lördagseftermiddagen. Därinne mötte ett dammigt dunkel, ett slags stillastående som bara långsamt avslöjade sin levande verklighet.

Fyra munkar sjöng vespertexterna, andra satt i avsides nischer längs väggarna och i de bortvända munkstolarna, man lade knappt märke till dem. Ljuskronor och kandelabrar lystes svagt upp av sina levande ljus. Efter en stund räckte detta ljus för att ikonerna runt om i kyrkan skulle börja glöda mörkt – fast många av dem i ärlighetens namn var så dammiga och täckta av åratals klibbig rökelse att man knappt kunde se vad de föreställde.

Starkast var dock intrycket av den åldriga, bysantinska sången: de fåtaliga mansstämmorna med sina återkommande melodislingor som i utsökt enkelhet och stillhet fyllde rummet. Kyrie eleison, kyrie eleison, Herre förbarma dig! Från altarrummet bakom ikonostasen svarade prästen allt svagare. Till slut dog sången ut, eller försvann den bara in i det tidlösa?

Efter gudstjänsten köade vi skandinaver tillsammans med en grupp fromma pilgrimer från Ryssland för att vörda den heliga Katarinas reliker. Hennes vänstra hand ligger i ett öppet skrin. Det är makabert, men i dunklet kan man inte se vad det är man bugar sig för. En munk övervakade ceremonin och överräckte sedan en liten silverring med Katarinas emblem AK, Agia Katarina, inneslutet i ett hjärta, till var och en av besökarna.

Katarina var en stark kvinna som levde i Alexandria i slutet av 300-talet. En dag vägrade hon att offra till den romerske kejsaren Maxentius. Hon försökte tvärtom omvända honom till kristendomen. Kejsaren tillkallade då 50 lärde för att övertyga henne om att hon hade fel, men de misslyckades. Som straff beslöt kejsaren bränna dem på bål. När han sedan ville tortera Katarina till döds i ett slags spiktunna, gick tortyrredskapen sönder. Till slut blev hon halshuggen.

Hennes kropp var länge försvunnen. Men på 800-talet hittades den mirakulöst på Sinai berg intill klostret, som dittills endast varit tillägnat Gudsmodern Maria. Nu blev det även Katarinas kloster. Och ringen, som Katarinas pilgrimer får än idag, erinrar om den ring hon själv, enligt legenden, fick direkt av Kristus inför sina prövningar och lidanden.

När vi kom ut ur kyrkan efter vespern var det redan mörkt. Vi visades genom trånga prång och över rangliga trätrappor till klostrets museum. Här finns några av världens äldsta ikoner, bl a den äldsta kända bilden av Kristus. Den är från 500-talet. Han framställs där som världshärskaren, pantokrator, som gör en välsignande gest med höger hand och håller evangelieboken med den vänstra.

Man kan också notera att hans ögon verkar märkligt olika. Traditionen säger att Kristus vänder höger öga uppåt mot Gud fader, som har sänt honom, medan han med det vänstra ser bortom tiden.

Mellan åren 730 och 843 förstördes mängder av ikoner i den kristna världen under den s k bildstriden. En mycket stark rörelse inom kristenheten ville ta det gammaltestamentliga förbudet (2 Mos. 20:4) mot bilder ”vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden” på allvar. Alla bilder skulle därför på kejserlig order förstöras.

Ikonerna i Katarinaklostret kom emellertid att räddas. De skyddades av munkarna och kunde inte nås av kejsarens utsända. Klostret låg nämligen sedan år 641 på muslimsk mark och kunde dessutom visa upp ett personligt fribrev från Muhammed själv! Muslimer, som än i dag har ett bildförbud i sin religion, kom därmed att rädda några av kristenhetens viktigaste bilder.

Referenser: Gunnel Katharina Wahlström, Katharinaklostret vid Mose berg i Sinai, Stockholm 2006; Ulf Abel, Ikonen, den besjälade bilden, Artos & Norma bokförlag, 2006. Egna anteckningar från besök i november 2010.

Bilder: Bild 1. Entrén till Katarinaklostret är den mest oansenliga man kan tänka sig. I orostider murades den igen helt och besökare fick då hissas upp i en korg till murkrönet. Bild 2. Mose brinnande buske, som den ser ut i klostret idag. Bild 3. Huvudkyrkans klocktorn. Skänkt av den ryske tsaren Alexander II. Bild 4. Katarinaklostrets emblem, Agia Katarina, AK. Emblemet sitter över ingången till klostret. Bild 5. Världens sannolikt äldsta Kristusbild. Ikon från 500-talet. Katarinaklostrets museum. Egna bilder från besök i november 2010.

Det finns ännu en artikel om Katarinaklostret: Munkar, nunnor och världen.

Ett år i svenska haikuer

2011-01-02T08:32:00.008+01:00

Vinter

Synfältet förskjuts –
och långsamt ut ur skärpan
driver dina år.

+

Leran styv av frost.
Under fjädrande fötter
bryts fjolårsgräset.

+

Över tallberget
till spillkråkans trumvirvlar.
Och vattnen öppnas!

Vår

Genom regndiset
kom vårens första slampråm.
Med grön lanterna.

+

Bakifrån glider
skuggan in över min väg.
Lodregnet lossnar.

+

Riggen skälver till
när det tunga seglet fylls.
Rodret dikt mot höft.

Sommar

Går på död räkning
trevande i sjökortet,
utan landkänning.

+

Åskvädren vandrar,
avlägsna som barndomen,
runt utsläckta torp.

+

Åter vid början.
Den ljumma kvällen
och allt som aldrig hände.

Höst

Fjällsjön i sänkan,
kall och avskild tidlöshet.
Tältar i ett moln.

+

Sista höstdagen
vände sig vinden
för att minnas vimplarna.

+

Är allt förändrat
till gest och saknad –
eller som det alltid var?

Anm.: Samtliga dessa haikuer har publicerats på Öga och Öra under åren 2006 - 2009. Copyright Johan Selander.

Vlasovarmén

2010-12-15T10:03:00.006+01:00

Stalins favoritgeneral Andrej Vlasov hade bytt sida sommaren 1942 och erbjudit tyskarna sina tjänster (se förra artikeln!). Men det dröjde länge innan han kunde bilda den armé av antikommunistiska sovjetsoldater i tysk krigsfångenskap som han hoppades på.

Hitler motsatte sig planerna. ”Vi kommer aldrig att bygga upp en rysk armé”, försäkrade han ännu sommaren 1943 och Vlasov, som hade fått göra propagandaturnéer längs östfronten, sattes i husarrest i Dahlem utanför Berlin.

Men när krigslyckan vände för tyskarna, fick Vlasov sin chans. Sommaren 1944 stod Röda armén vid Ostpreussens gräns och Vlasov inbjöds att träffa SS-chefen Heinrich Himmler. Mötet ägde rum i Rastenburgskogen, alldeles i närheten av Hitlers varglya. Himmler gav grönt ljus för högst tre ryska divisioner. Vlasov hade hoppats på tio.

Motvilligt accepterade tyskarna att de ryska nationalisterna skapade en politisk plattform. Det blev KONR, kommittén för befrielsen av Rysslands folk. Den skulle verka för en ny, fri och demokratisk ordning i Ryssland. Inte ett ord sades om nazismen, dess ledare eller utrotningen av judarna – trots tyska krav. Plattformen skapade hopp hos många ryska krigsfångar och 300 000 frivilliga strömmade till.

Vintern 1944-1945 kämpade för första gången sedan 1921 spridda ryska militära förband mot Röda armén. Men det riktiga elddopet för Vlasovarmén dröjde ännu längre. Inte förrän den 23 februari 1945, när sammanbrottet för tyskarna redan var nära, fick Vlasov order om en insats på östfronten. Först måste dock armén marschera huvudsakligen till fots med all utrustning från Ulm i Sydtyskland till Cottbus vid floden Neisse, en sträcka på över 500 km.

Vlasovarmén var inte färdig för insats förrän den 14 april 1945. Attacken den dagen mot ett sovjetiskt brohuvud söder om Frankfurt an der Oder blev emellertid en katastrof; med stora förluster måste man snabbt retirera söderut, förbi Dresden och vidare in i Tjeckoslovakien.

Chef för denna del av armén var generalen Buniatjenko och han tvangs i det kaos som rådde på östfronten att agera på egen hand; Vlasov var kvar i Sydtyskland. Buniatjenko spelade nu ett högt spel. Först vägrade han att följa tyska order om att återvända till fronten. För denna ordervägran krävde tyskarna att han skulle avrättas. Sedan gav han sig in i kampen om Tjeckoslovakiens självständighet.

Det gällde vem som skulle befria Prag, Röda armén eller amerikanerna. Den tjeckiska motståndsrörelsen ville etablera tjeckisk kontroll över huvudstaden innan någon av de allierade tågade in. Därför satte man den 5 maj igång ett uppror mot de kvarvarande tyska trupperna i Prag. När SS-enheter försökte slå ner upproret, vände sig tjeckerna till Buniatjenko, som stod med 25 000 man strax norr om staden, för att få hjälp.

Hitler var redan död och tyskarnas nederlag omedelbart förestående. Buniatjenko insåg att han måste distansera sig från sina tyska allierade och vinna sympatier hos amerikanerna för att slippa hamna i Röda arméns händer. Genom att hjälpa tjeckerna hoppades han också att dessa efter krigsslutet skulle ge honom och hans soldater asyl.

Så Vlasovarmén sattes in mot tyskarna i Prag. De tog flygfältet och en radiostation. Men det visade sig att de upproriska tjeckerna till stor del leddes av kommunister som rekommenderade Buniatjenko att kapitulera till Röda armén! Då vände han igen på klacken och slog sig ut ur en hotande sovjetisk inringning tillsammans med ett förband tyska SS Panzerjäger.

Några dagar av yttersta förvirring och kaos följer. Buniatjenko marscherar söderut för att komma in i amerikansk ockupationszon. Under dessa manövrer faller hälften av hans soldater, cirka 10 000, i sovjetiska händer. Resten tar sig igenom till amerikanerna, kapitulerar till dem men blir strax efteråt ändå utlämnade till Sovjetunionen.

Vlasov har marscherat upp mot Prag söderifrån med resten av armén, omkring 22 000 man. De söker frenetiskt kontakt med amerikanerna. Vlasovs flygkår lyckas utverka ett löfte av den amerikanske generalen Kennedy om att inte utlämnas till Sovjetunionen. Och Kennedy håller efter kapitulationen sitt löfte – 8 000 soldater räddas. Men resten av Vlasovarmén blir internerad av amerikanerna och lämnas senare ut till Sovjetunionen.

Andrej Vlasov försökte den 12 maj undkomma. Han låg inrullad i en matta i en amerikansk militärkolonn. Men kolonnen hejdades av sovjetiska trupper och Vlasov blev upptäckt, igenkänd och arresterad. Om det var fråga om en av amerikanerna arrangerad utlämning är än idag oklart.

Vlasov fördes först till Dresden där han förhördes av den sovjetiska säkerhetstjänsten, SMERSH. Sedan flögs han till Moskva. Efter ett år i sovjetiskt fängelse anklagades han i en sluten rättegång den 30 juli 1946 för förräderi, spionage och terrorism mot Sovjetunionen. Två dagar senare hängdes han.

Referenser: Catherine Andreyev, Vlasov and the Russian Liberation Movement, Cambridge University Press, 1987; Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Staffan Skott, Lenins älskarinna och andra ryska öden, Stockholm 2000; Sergej Fröhlich, General Wlassow: Russen und Deutsche zwischen Hitler und Stalin, 1987.

Anm.1: Det officiella beskedet om avrättningen av Vlasov kom i sovjetisk radio den 12 augusti 1946. Där framgick också att Buniatjenko och sex andra höga officerare i Vlasovarmén hade avrättats. Bland dem fanns flygkårens chef general Maltsev. Det var han som lyckades förhandla fram ett löfte av den amerikanske generalen Kennedy om att kåren inte skulle utlämnas till Sovjetunionen. Detta löfte hölls när det gällde soldaterna men alltså inte när det gällde Maltsev själv. Han lyckades först undkomma och arresterades senare i Belgien varifrån han fördes till USA. Därifrån utlämnades han i maj 1946 till Sovjetunionen.

Anm. 2: Det förekommer uppgifter om att ”vlasoviter” skulle ha deltagit i Warszawaupproret i augusti-september 1944. Då existerade emellertid Vlasovarmén ännu inte. Däremot deltog den sk RONA-brigaden under sin chef polacken Mieczysław Kaminski. I denna brigad ingick ryssar som valt att kämpa på tyskarnas sida. Kaminski gick utomordentligt brutalt fram mot civilbefolkningen i Warszawa och han avrättades därför av sina egna allierade tyskarna för dessa brott. Delar av RONA-brigaden kom senare att ingå i Vlasovarmén. Vlasov själv var inte med i Warszawa. På denna punkt, se Norman Davies, Slaget om Warszawa, sv. 2005.

Anm. 3: I augusti 1941 hade det utfärdats ett sovjetiskt direktiv om avrättning av officerare som gav sig till fienden. Även deras familjer skulle straffas. De skulle berövas all hjälp från staten. Direktivet kom till i ett försök att sätta stopp för masskapituleringar som ibland skedde med de militära befälhavarnas stöd. Som en ytterligare åtgärd för att förhindra kapitulationer vägrade Sovjetunionen att samarbeta med Röda korset. Därmed lämnades sovjetiska soldater i tysk krigsfångenskap utan all hjälp från hemlandet. Det innebar att 80-90 procent av de sovjetiska krigsfångarna i vissa tyska läger dog av svält, sjukdomar och utmattning under vintern 1941–1942. Detta skapade en stark förbittring mot Stalin bland de sovjetiska soldaterna, en god grund för rekrytering till Vlasovs befrielsearmé.

Anm. 4: Den politiska plattformen för Vlasovarmén arbetades fram vid ett möte i Prag med 500 delegater den 14 november 1944. Dokumentet från mötet kallas Pragmanifestet. Dess demokratiska ambitioner är anmärkningsvärda. Stalin var förbittrad för att den sovjetiska propagandabilden av Vlasov som nazist inte stämde med dokumentets bild och Hitler var lika arg för att Vlasov inte ville stödja nazistiska ideal utan framtonade som demokrat. Vlasov själv hoppades att västmakterna skulle förstå och så småningom dela hans antistalinistiska hållning. Många väntade sig att västmakterna sedan Hitler och nazismen besegrats skulle vända sig mot kommunismen och Stalin och befria även Ryssland.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Utlämnade på Stalins begäran (1)
Kosackernas öde (2)
Generalen som bytte sida (3)

Om upproret i Prag se även:
"Död åt tyskarna!"

Om upproret i Warszawa finns en serie på sex artiklar. Den första är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)

Haiku

2010-12-03T09:19:00.000+01:00

En kvast av gnistor
ur lokets svarta näsa
sopar natthimlen.

(December 1949)

Generalen som bytte sida

2010-11-30T20:54:00.004+01:00

Stalin hade inte många militära favoriter. Men Andrej Vlasov var otvivelaktigt en av dem. Under den stora utrensningen av officerare i Röda armén på 30-talet blev Vlasov inte ens ifrågasatt. Tvärtom! Stalin sände honom som sin militäre representant till Kina för att stödja Chiang Kai-shek. När han kom tillbaka till Sovjetunionen 1939 gjorde han en kometkarriär och dekorerades med Leninorden.

I november 1941, när tyskarna redan stod i Moskvas förorter, utnämnde Stalin Vlasov till chef för en av de arméer som kom att rädda Sovjetunionen. Tillsammans med bl a Rokossovskijs 16:e armé lyckades Vlasov driva tyskarna på reträtt. För denna avgörande insats befordrades han till generallöjtnant och tilldelades även Röda fanans orden.

Efter framgångarna vid Moskva fick Vlasov ett nytt uppdrag av högsta vikt: att försöka bryta den tyska belägringen av Leningrad. Stalin gav honom befälet över den s k 2:a chockarmén, som på våren 1942 befann sig i ett svårt läge i de tinande träskmarkerna söder om Leningrad.

Men den här gången lyckades Vlasov inte. Hans armé kringrändes av tyskarna och utsattes för mördande artillerield. Räddningsförsök misslyckades och den 24 juni gav Vlasov soldaterna tillåtelse att försöka ta sig ut ur inringningen på egen hand. Själv stannade han kvar tillsammans med sin stab och blev den 12 juli tillfångatagen.

Tyskarna behandlade sin prominente krigsfånge med respekt. Han sändes till ett läger för VIP-fångar i Ukraina. Där hände något totalt överraskande. Stalins favoritgeneral vände sig i ett brev till den tyska krigsledningen och erbjöd sina tjänster. Han påstod att stora delar av den ryska befolkningen i själva verket hatade Stalin. Tyskarna borde därför erbjuda ryssar i ockuperade områden att bilda militära förband som skulle kämpa emot Stalin och sovjetregimen. Kärnan i en sådan armé borde utgöras av ryska soldater i tysk krigsfångenskap och han var själv beredd att bli ”befrielsearméns” chef.

Tyskarna blev intresserade av Vlasovs förslag. De hade själva noterat att de tyska trupperna ofta mottogs som befriare på östfronten. Det fanns också krafter i den tyska politiska ledningen, t ex propagandaminister Joseph Goebbels, som ville mildra Hitlers brutala östpolitik för att inte ockupanterna skulle få den ryska civilbefolkningen emot sig.

Det fanns alltså både tysk och rysk jordmån för Vlasovs idéer. Redan i september 1942 undertecknade han ett antistalinistiskt flygblad som tyskarna spred bakom de sovjetiska linjerna. Det var början till den s k Vlasovarmén. Men varför bytte Stalins favoritgeneral sida?

Efter sammanbrottet för den 2:a chockarmén var Vlasov inte längre Stalins favorit. Man kan på goda grunder hävda att han inte hade något i Sovjetunionen att återvända till. Generaler som misslyckats riskerade helt enkelt att bli avrättade. Den sovjetiska propagandan framställde snart Vlasov som en feg förrädare som svikit sitt fosterland.

Historikern Catherine Andreyev i Oxford, som skrivit om Vlasov och den ryska befrielserörelsen, anser att Vlasov omvärderade Stalin under veckorna i skogen sedan hans armé besegrats. För vad och för vem hade hans män dött? Varför hade ingenting gjorts för att ge armén tillräckligt stöd?

Vlasov började se sovjetregimens misstag och fel, berättade han själv i en deklaration 1943 (hos tyskarna). Han erinrade sig tvångskollektiviseringarna av jordbruket som kostade miljoner ryssars liv. Systemet med politiska kommissarier hade korrumperat Röda armén och utrensningarna av 35 000 officerare krossade sedan befälsstrukturen när den som bäst behövdes.

Vlasov hade dittills hållit sig på sidan om politiken. Han var visserligen medlem i kommunistpartiet, vilket fordrades för att göra militär karriär, men han hade aldrig varit någon aktiv partiman. Snarare hade han som många andra yrkesmilitärer känt ett outtalat förakt för partiets ständiga närvaro, övervakning och styrning. I skogarna vid Leningrad blev han för första gången tvungen att ta politisk ställning.

Vlasov trädde därmed fram som rysk nationalist. Han ville störta ”Stalin och hans klick”, inte för att återskapa ett tsaristiskt, förrevolutionärt Ryssland utan för att skapa ett nytt, öppet och modernt land som skulle knyta an till det mer utvecklade Europa.

Att han ville åstadkomma detta i allians med Tyskland vittnar om hans okunnighet om Hitlers avsikter och krigets sanna karaktär. Hitler lämnade aldrig något utrymme för ett framtida fritt, nationellt Ryssland – även om det periodvis fanns personer i hans omgivning som tänkte annorlunda. Tvärtom skulle allt ryskt krossas, Moskva och Leningrad skulle utplånas från kartan och de ryssar som överlevde förvandlas till slavar åt det tyska herrefolket.

Det är i hög grad Vlasovs och hans befrielsearmés tragedi att de inte i tid insåg att deras stora projekt var dödsdömt från början.

Nästa artikel i serien: Vlasovarmén.

Referenser: Catherine Andreyev, Vlasov and the Russian Liberation Movement, Cambridge University Press, 1987; Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Staffan Skott, Lenins älskarinna och andra ryska öden, Stockholm 2000; Sergej Fröhlich, General Wlassow: Russen und Deutsche zwischen Hitler und Stalin, 1987. Obs: Vlasovs öppna brev från 1943 “Why I decided to fight Bolshevism” finns i Andreyevs bok ovan.

Anm.: Rokossovskij föll offer för Stalins utrensningar i Röda armén på 1930-talet och sattes i arbetsläger där han torterades. Han återupprättades inte förrän 1940. Efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen i juni 1941 blev han chef för 16:e armén, som sattes in i försvaret av Moskva vintern 1941-1942. Vlasovs rykte var helt utan fläck ända fram till 2:a chockarméns nederlag i juni 1942. Sedan rensades hans namn bort ur den sovjetiska krigshistorien. Hans insatser vid Moskvas försvar förtegs.
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:

Utlämnade på Stalins begäran (1)
Kosackernas öde (2)
Vlasovarmén (4)

Haiku

2010-10-29T20:31:00.003+02:00

Hoppet avlövat
skuggande ord och gester
– intill det som bär.

Den goda inflationen/Krisen (8)

2010-10-19T10:34:00.004+02:00

I decennier gällde det att bekämpa inflationen. Ekonomer och politiker var i stort sett eniga om att inflation var en farlig drog. Den skapade spekulation, kriser och orättvisor. Folk med fasta tillgångar som fastigheter kunde göra sig förmögenheter på fattiga löntagares bekostnad.

Nu är en omvärdering på gång. Häromdagen sade t ex chefen för den amerikanska centralbanken, Ben Bernanke, att inflationstakten i USA är för låg. För att sätta fart på prishöjningarna är Bernanke beredd att öka mängden dollar i USA. Det skall ske genom att centralbanken köper upp stora mängder obligationer på marknaden.

På sjuttiotalet skulle man ha sagt att centralbanken tänker sätta fart på sedelpressarna. Men idag heter det att man med inflation vill rädda världsekonomin från lågkonjunktur och långvarig massarbetslöshet.

Det är förstås den ekonomiska världskrisen som har åstadkommit detta omtänkande. För att år 2008 förhindra en bankkatastrof, som kunde ha ruinerat inte bara bankernas ägare utan även miljoner vanliga bankkunder, övertog många stater bankernas gigantiska skulder och ställde ut garantier som ytterligare ökade staternas skulder.

Vi har nu statsskulder i västvärlden på historiska rekordnivåer. De faktiska siffrorna är så fantasifulla att de för länge sedan har förlorat sitt informationsvärde.

På sjuttiotalet skulle dessa skulder inte ha varit så betungande. På den tiden var ju inflationen på många håll i världen 10-15 procent per år, och mer! När pengarna förlorade i värde blev det också lättare att betala tillbaka skulderna. Inflationen innebar helt enkelt en snabb och automatisk skuldavskrivning.

Idag har vi inte längre denna bekväma skuldrabatt i form av inflation. Tvärtom! Faran är nu den motsatta: att de lånade pengarna blir mer värda, sk deflation. Skuldrabatten förvandlas därmed till motsatsen: extra skuldpåslag, sten på bördan. Den internationella skuldkrisen förvärras.

För att skulderna skall kunna betalas tillbaka krävs nu att ekonomin går bra, att företagen genererar goda vinster, att många löntagare får bra löner och att alla därmed kan betala rejält med skatt. Men i deflationsekonomin blir just detta allt svårare att åstadkomma.

När priserna förväntas falla håller både konsumenter och företagare på pengarna. De räknar ju med att kunna få mer för slantarna om de väntar med inköp och investeringar. Och när konsumtion och investeringar skjuts på framtiden hotar lågkonjunktur och arbetslöshet.

Nå, än så länge har vi inte direkt deflation i USA. Priserna stiger fortfarande, men långsamt, cirka en procent i årstakt. Undantar man de ryckiga prisförändringarna för livsmedel och bensin är inflationen än mindre. Deflation är en reell risk.

Dessutom har arbetslösheten fastnat på en obehagligt hög nivå, kring 10 procent. Många amerikaner känner osäkerhet för sitt jobb. Samtidigt har de fullt upp med att betala av på sina skulder. Det gör dem naturligtvis än mindre benägna att konsumera. Och om konsumtionen inte stiger, finns det ju ingen anledning för företagarna att anställa flera eller att investera i ny produktionskapacitet.

Kort sagt: USA:s centralbankschef Ben Bernanke är klart orolig för att landet är på väg att halka ner i en deflationsdriven lågkonjunktur. Normalt skulle han möta en sådan risk genom att sänka centralbankens styrränta, alltså den kortfristiga räntan. Men den är sedan december 2008 redan nära noll procent och kan alltså inte sänkas mer. Därför tvingas han nu tillgripa den ovanliga, osäkra och dåligt utprövade metoden att pumpa ut pengar i ekonomin genom att köpa obligationer.

På detta sätt vill han fördubbla inflationstakten till 2 procent. Det låter kanske inte så farligt. Men operationen innebär en helomvändning i bankens policy och medför tydliga faror, som Bernanke själv pekar på.

Erfarenheterna är tydliga: inflation är lätt att skapa men mycket svår att driva tillbaka. Skall centralbanken nu medvetet skapa inflation är det många som undrar om banken därmed släpper den lömska anden ur flaskan. Det skapar i så fall förväntningar om ännu högre inflation. Och inflationsförväntningar skapar i sig just inflation. Det är en ond spiral.

Om marknaderna börjar tvivla på att centralbanken har grepp om läget, kan räntorna på långfristiga obligationer stiga brant. Obligationsköparna vill ju ha kompensation för den förväntade framtida penningförsvagningen. Stiger obligationsräntorna är det precis motsatsen till vad Bernanke vill åstadkomma. Han måste då blåsa på med ännu större obligationsköp.

Det är en riskfylld operation. På spel står centralbankens viktigaste tillgång: förtroendet.

Referens: Ben Bernanke, Monetary Policy Objectives and Tools in a Low-Inflation Environment. Tal i Boston, Massachusetts den 15 oktober 2010.

Anm.1: Många länder, t ex Sverige, har redan inflationsmål som ligger kring 2 procent. Det betyder emellertid inte att dessa länders erfarenheter är direkt överförbara på USA, världens största ekonomi.

Anm.2: Ben Bernanke nämner i sitt tal inte ett ord om effekterna av obligationsköpen på dollarn. Om operationen lyckas, förväntas dollarkursen falla. Det är rakt emot vad t ex kineserna vill. Ett stort dollarfall med motsvarande förstärkning av andra valutor kan leda till att en rad länder försöker skydda sin export genom handelshinder. Det skulle skapa ett valutakrig och försämra utsikterna till ekonomisk återhämtning i världen.

Anm.3: Den svenska konjunkturen är för närvarande överraskande god och riksbanken är i färd med att höja de svenska räntorna – alltså rakt emot de amerikanska ambitionerna. Det återstår att se hur länge Sverige kan hålla sig utanför de internationella problemen.

Artikeln är nummer 8 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Vår beredskap är god?/Krisen (9)

Kosackernas öde

2010-10-06T16:47:00.006+02:00

När tyskarna 1942 trängde in i norra Kaukasus mottogs de som befriare av kosackbefolkningen. Det hade en enkel förklaring. Sovjetunionen hade 1920 erövrat kosackernas bosättningsområden kring floden Kuban och de kämpade sedan dess för sin frihet.

Nu valde de att samarbeta med sin fiendes fiende, tyskarna. När krigslyckan vände efter Stalingrad och de tyska trupperna måste retirera, valde tusentals kosackfamiljer att följa med västerut. De var rädda för sovjetisk hämnd.

Kosackerna slog sig till en början ner i ett område väster om Minsk i Vitryssland. Där byggde de upp ett litet ortodoxt samhälle med kyrka, skolor och sjukhus. De bildade också en paramilitär enhet som försvar mot sovjetiska partisaner. Ledare var Ivanovich Domanov som tidigare hade varit major i Röda armén.

Till dem anslöt sig ryska emigranter från väst. Dessa hade i många fall traditioner från tsartiden och hade kämpat med de vita arméerna mot kommunisterna under inbördeskriget.

Sommaren 1944 tvangs kosackerna att fly vidare västerut undan de framvällande sovjetiska arméerna. De drog med kvinnor och barn, hästar, vagnar och boskap genom Polen, Tyskland och Österrike till Tolomezzo i norra Italien, där de trodde sig säkra.

Men nu kom hotet plötsligt från ett annat håll. I april 1945 slog brittiska trupper till mot Tolomezzo och kosackerna flydde i snöstorm tillbaka över Alperna till Lienz i sydvästra Österrike. Där slog de på nytt läger, omkring 30 000 människor, varav flera tusen kvinnor och barn. ”Det var en förflyttning av ett folk snarare än av en armé”, skriver historikern Nikolai Tolstoy.

Kosackerna var övertygade om att de inte kunde återvända till Sovjetunionen. Eftersom de hade burit tysk uniform skulle de behandlas som förrädare. Straffet skulle bli slavarbete eller döden. I stället beslöt de att kapitulera till britterna. En av deras äldsta generaler, Peter Krasnov, skrev direkt till fältmarskalk Alexander, som kommenderade den brittiska 8:e armén i Sydeuropa. Krasnov påminde Alexander om att de båda en gång kämpat på den vita sidan i inbördeskriget 1918. Brevet avsändes. Men det kom aldrig något svar.

I stället inledde britterna ett häpnadsväckande och ovärdigt dubbelspel. Man försäkrade de oroliga kosackerna att fältmarskalk Alexander aldrig skulle kunna ge order om ”sådana grymheter” som kosackerna väntade sig. Samtidigt förberedde man i hemlighet utlämningen av dem till Sovjetunionen. Som ett första steg skulle officerarna avskiljas från de andra och utlämnas. Det skedde med hjälp av bedrägeri. Britterna ”inbjöd” kosackofficerarna till en konferens med fältmarskalk Alexander. Samma kväll skulle de vara tillbaka, var löftet.

Trots onda aningar lät de sig transporteras iväg på lastbilar utan vapen eller packning. Det var 1 475 personer. Den hemliga ordern till de ledsagande brittiska trupperna lydde: ”Varje försök till motstånd skall mötas beslutsamt genom att skjuta för att döda.” Vid framkomsten till konferensorten avslöjades bluffen och officerarna informerades om att de allihop skulle lämnas över till de sovjetiska myndigheterna.

Panik utbröt. Flera begick självmord. Britterna sköt efter personer som försökte fly. Men sedan fortsatte transporten under sträng bevakning till Judenburg. Mellan brittiska pansarbilar och kulsprutor fördes kosackofficerarna över gränsen till sovjetisk ockupationszon där säkerhetstjänsten NKVD tog emot.

Ett par dagar senare informerades de kvarvarande kosackerna i Lienz om att även de skulle lämnas ut. Men de vägrade att låta sig föras iväg och ropade i vild förtvivlan: ”Skjut oss! Vi dör hellre här!” De gjorde passivt motstånd, de hungerstrejkade och gudstjänsterna avlöste varandra. De skrev en petition till kung Georg VI, ärkebiskopen av Canterbury och Winston Churchill: ”Vi, makar, bröder, systrar och barn, ber för vår frälsning!” Vad som hände med deras vädjan är okänt.

Enligt brittiska källor dödades ”ett dussin” personer i våldsamheterna; enligt kosackkällor 700. De sköts, drunknade eller begick självmord. Den 31 maj 1945 tvingades de ge upp. Familjemedlemmar separerades, vuxna för sig och barn för sig. Med våld föstes de upp i ett 50-tal boskapsvagnar och tåg efter tåg lämnade Lienz för resan österut till Judenburg.

Totalt lämnades bortåt 50 000 kosacker ut till sovjetiska myndigheter från Österrike. Vad som hände med dem efter utlämningen är inte fullt utrett. Brittiska soldater har vittnat om att de såg hur fångarnas persedlar samlades ihop i en hög och brändes. De hörde också i flera dygn ständigt upprepade skottsalvor från en avsides liggande industribyggnad. Där blev uppenbarligen många avrättade. Andra hamnade för 20-25 år i det sovjetiska lägersystemet Gulag.

Generalerna Domanov och Krasnov och flera andra av kosackernas högsta befäl fördes till Moskva. De hängdes 1947 på Lefortovofängelsets gård.

Referens: Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977.

Anm. 1: Kosackerna hade också en rent militär enhet nämligen den 15:e Kavalleridivisionen. Det var ett förband som hade kämpat på tyskarnas sida i Jugoslavien mot Titos partisaner. Chef var tysken Helmuth von Pannwitz. Även övriga högre officerare var tyskar. Divisionen kapitulerade till britterna, som lovade att den inte skulle utlämnas utan föras till läger i Italien. Men när lastbilskolonnen väl var igång, vände den plötsligt och körde österut. 20 000 soldater överlämnades till sovjetiska NKVD i Judenburg. Pannwitz hängdes tillsammans med Krasnov och Domanov i Moskva.

Anm. 2: Historikern Nikolai Tolstoy finner det anmärkningsvärt att britterna inte bara lämnade ut ryska medborgare utan även många gamla emigranter som lämnat Ryssland redan före revolutionen, t ex generalen Krasnov, som ryssarna aldrig ens hade begärt utlämnad. Av de utlämnade officerarna var 68 procent emigranter som aldrig bott i Sovjetunionen eller varit sovjetiska medborgare. Många av dem hade kämpat tillsammans med britterna i första världskriget.

Anm. 3: Britternas agerande är märkligt också med tanke på att andra antikommunistiska militära enheter slapp att utlämnas till Sovjetunionen. Det gällde t ex den Ukrainska divisionen, som hade varit en del av Waffen-SS (vilket varken Domanovs kosacker eller 15:e Kavallerikåren var). Många av Ukrainska divisionens soldater var emellertid polacker och katoliker. Britterna var allierade med Polen och påven vädjade för sina trosfränder. Även den Vitryska skyddskåren, som var en del av den gamla tsaristiska armén, slapp utlämning, trots att man kämpat i tysk uniform mot Tito.

Artikeln är nummer två i en serie. De andra är:

Utlämnade på Stalins begäran (1)
Generalen som bytte sida (3)
Vlasovarmén (4)

Se även:
Den glömda massakern/Bleiburg

Haiku

2010-10-01T22:37:00.002+02:00

Sjönk från sömnens spegelsal
till vakenhetens
slutna labyrint.

Utlämnade på Stalins begäran

2010-09-02T11:48:00.008+02:00

Under åren 1944-1947 överlämnade de västallierade 2,3 miljoner ryska medborgare till Sovjetunionen. Det var framför allt ryska soldater som hamnat i tysk krigsfångenskap. De flesta lämnades ut av britterna och amerikanarna. Och det skedde vare sig fångarna ville eller inte.

Många ville absolut inte tillbaka. De fruktade att bli skickade till tvångsarbetsläger, satta i fängelse, deporterade till Sibirien eller rentav torterade och dödade. Deras rädsla var välmotiverad.

Det berodde på att Stalin inte erkände att det fanns några sovjetiska krigsfångar. Om en rysk soldat låtit sig tillfångatas innebar det att han begått landsförräderi; han skulle hellre begå självmord än hamna i fiendehänder, enligt den sovjetiska synen. Detta var soldaterna väl medvetna om. Ryssar i tysk krigsfångenskap förnekades och övergavs fullständigt av Sovjetunionen och hotades av dödsstraff när/om de kom tillbaka hem.

Mot den bakgrunden var det inte så konstigt att många ryssar som ändå blev krigsfångar hos tyskarna helt enkelt gick över till dem. Omkring en miljon ryssar deserterade till tyskarna och kämpade resten av kriget i tysk uniform. Andra tjänade den tyska krigsmakten som Hi-Wis, dvs Hilfswillige (hjälpvilliga), i icke stridande uppgifter.

Hitler valde att föra över många av dessa ryssar till tyska förband på västfronten. Det var därför som ryssar i tysk uniform hamnade som krigsfångar hos britter och amerikanare redan innan kriget var slut.

När kriget närmade sig slutet begärde Stalin att få tillbaka alla ryssar som trots allt kunde finnas hos de allierade. Den brittiske premiärministern Churchill och hans utrikesminister Eden flög till Moskva i oktober 1944 och lovade utan vidare att lämna ut alla.

Britterna lyckades genom sitt tillmötesgående mot Stalin att i gengäld få honom att lova en snabb repatriering av brittiska soldater, som Röda armén skulle komma att befria i tyska läger i Östeuropa. Men frågan om hur de ryska krigsfångarna i väst skulle behandlas när de kom tillbaka till Sovjetunionen lades diskret åt sidan. Inga krav ställdes på Sovjetunionen. Britterna offrade ryssarna för sina egna.

Men amerikanarna hade till en början en helt annan inställning. De tänkte behandla alla ryska krigsfångar som tyskar, eftersom de tagits iklädda tysk uniform. Det betydde att endast de som uttryckligen hävdade att de var sovjetiska medborgare och ville tillbaka till Sovjetunionen skulle skeppas tillbaka dit. Ingen skulle återsändas med våld. Detta var helt i enlighet med Genèvekonventionen från 1929.

Men efterhand som Röda armén tog över alltfler tyska fångläger i Östeuropa hamnade också alltfler amerikanska krigsfångar under sovjetisk kontroll. Den amerikanska militärledningen, med överbefälhavaren Dwight D. Eisenhower i spetsen, tryckte på i Washington för att få till stånd en snabb överenskommelse om fullständig fångutväxling med Sovjetunionen.

Långsamt kom amerikanerna att svänga över till den brittiska uppfattningen. I ett brev till den sovjetiske ambassadören Gromyko i Washington skrev den amerikanske utrikesministern Stettinius i november 1944: ”All sådan personal vars sovjetiska medborgarskap har verifierats av den amerikanska militären i samverkan med er ambassadpersonal, och som ni begärt återlämnade, kommer att lämnas över till era myndigheter.”

Här finns inte längre någon reservation för dem som inte frivilligt gick med på att utlämnas. Visserligen var det fortfarande möjligt för de ryska fångar som tagits iklädda tysk uniform att hävda att de skulle behandlas som tyskar, men det var en juridisk finess som få ryssar var medvetna om. De kände i regel inte ens till Genèvekonventionen, som Sovjetunionen aldrig hade anslutit sig till.

Och när Roosevelt och Churchill träffade Stalin i Jalta i februari 1945, hade amerikanerna vänt helt om och accepterat britternas hållning: Stalin skulle få alla ryssar tillbaka.

Därmed hade de demokratiska västmakterna valt att bortse från Genèvekonventionens skydd för krigsfångar. De ryska krigsfångarna skulle lämnas över till Stalin, trots att västmakterna visste att de skulle bli bestraffade i ett orättfärdigt och brutalt samhällssystem. Någon asyl kunde det inte bli tal om. Men en viktig fråga kvarstod: skulle man använda våld för att genomföra repatrieringarna? Om detta sade överenskommelsen i Jalta ingenting.

De allierade var länge oroliga för att tyskarna skulle hämnas på allierade krigsfångar om de behandlade ryssar illa som kämpat på tysk sida. Men när Tyskland kapitulerade i maj 1945 bortföll den risken. För de allierade blev det därmed mindre viktigt hur deras ryska krigsfångar behandlades. Vägen till våldet öppnades.

Om hur utlämningen av ryssarna sedan gick till och om vad som hände när de ryska soldaterna kom ”hem” skall flera artiklar handla.

Referenser: Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Tony Judt, Postwar. A History of Europe since 1945, London 2005.

Anm.1: Totalt repatrierades efter kriget fram till 1953 ungefär 5,5 miljoner sovjetmedborgare. Av dessa utlämnades 2,3 miljoner av de västallierade under hot om våld fram till 1947, när de tvångsvisa deportationerna upphörde. Det är om dessa artikeln handlar.

Anm.2: Den amerikanska regeringen var redan i december 1944 tydlig gentemot sina egna myndigheter om att våld fick användas för att repatriera de ryska soldaterna. Utrikesminister Stettinius skrev i ett brev till sin politiske representant hos de amerikanska styrkorna i Italien, Alexander Kirk: ”The policy adopted by the United States Government in this connection is that all claimants to Soviet nationality will be released to the Soviet Government irrespective of whether they wish to be so released.”

Artikeln är nummer ett i en serie. De andra är:

Kosackernas öde (2)
Generalen som bytte sida (3)
Vlasovarmén (4)

Se även:
Den glömda massakern/Bleiburg
Trieste i Titos grepp

Haiku

2010-09-01T17:42:00.001+02:00

Efter sommaren
med yttre bojen rundad
svalkans udd av köld.

I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)

2010-08-05T11:44:00.005+02:00

Det dröjde till 1970 innan Lars Ahlin skildrade den upplevelse som var utgångspunkten för hans författarskap. Då hade han redan större delen av sitt litterära verk bakom sig. Men på tio år hade han inte publicerat en enda roman och det skulle dröja ytterligare tio år innan det var dags för nästa.

Då, mitt i denna långa konstnärliga stumhet, skrev han en essä i Bonniers Litterära Magasin, BLM, med titeln In på benet. Han skildrade hur han som 17-åring en morgon i maj 1933 vaknade och plötsligt såg sin stad, Sundsvall, på ett helt nytt sätt. Det var både skrämmande och befriande:

”Hela staden, min stad, hade förlorat sin andedräkt, sin atmosfär, sin människogjorda resning och samordning. Sin? Nej, vår. Det var allt vårt som hade gått till spillo inför min blick. Min-vår stad fanns ej längre till.”

Vad var allt detta ”vårt” som hade gått till spillo? Det var begreppen, kategorierna, värderingarna, måtten och formerna som människor använder för att benämna världen och som gör att vi kan se den. Alla dessa begrepp är ingenting annat än konventioner som människan själv har hittat på, de är ”människogjorda”, säger Ahlin.

Och vad var då staden/världen utan dessa konventioner? ”Det var Något som trädde fram och blev åskådat. [- - -] Något som är vad det är. Inga predikat, inga attribut, inga namn eller titlar gick att fästa vid detta något så att det vände sig mot mig i fattbarhet och distinktioner.”

Det blev Lars Ahlins konstnärliga uppgift att ge ord åt denna outsägbara upplevelse. Och egentligen är det en uppgift som varje människa ställs inför. Det är, enligt Ahlin, genom att benämna världen som människan skapar mening och sammanhang. I sig själv, utan kategorierna och konventionerna, saknar världen nämligen all mening.

I detta sitt arbete att benämna världen står människan fri, menar Ahlin. Hon måste inte stiga in i de konventioner som hittills varit rådande. Genom att benämna världen skapar därför var och en något som kan kallas en personlig bekännelse. För det är ju inte världen som formas av människans benämningar utan människan formar genom sina benämningar sig själv.

Det här är en vision med konsekvenser. Om alla värderingar och kategorier uteslutande är konventioner skapade av människan själv, finns det inte några fasta värden, inga eviga sanningar, heliga texter eller institutioner; allt är då i sanning relativt, allt kan ändras av människan, ja, det kanske till och med bör ändras. Och moralen blir om inte en ren privatsak så i varje fall en fråga om tradition och kultur, kanske något som avgörs från tid till annan genom omröstning.

Fältet låg därmed öppet för politisk reformism. Lars Ahlin bekände sig till den svenska, socialdemokratiska reformismen. Men han bekände sig också som luthersk kristen, må vara i en mycket personlig ahlinsk tappning. Detta perspektiv framträder i synen på människan. Vad är egentligen människan utan konventionerna, de mänskliga hierarkierna, de normerande vär-deomdömena?

Ahlin skriver att han efter sin vision 1933 blev ”tvesynt och dubbelhörande”. Han hade förnimmelser som kom dels från den ”vanliga” världen med namn och värderingar. Men också från det stora namnlösa Något. Det fick särskilda konsekvenser i relationerna till medmänniskorna:

”Hur värdeladdat och meningsfullt ett förhållande till en medmänniska än kunde bli, fick jag också kontakt med den i henne som är någon”, den som är en del av det stora namnlösa. Ahlin säger inte Gud, men han hänvisar till berättelsen om Mose (2 Mos 3:14), som inför den brinnande busken hör Jahve säga ”Jag är den jag är” – alltså bortom alla mänskliga kategorier.

Människan står således i ett gudomligt sammanhang. Men hur skall hon kunna nå en Gud som inte på något sätt är fattbar med mänskligt språk? Lars Ahlins romanfigurer är ofta slavar under världens dom och hierarkier. De är förlorare, alkoholister, psyksjuka, krymplingar, ensamma och avvikande, föraktade och marginaliserade. Gud är mycket långt borta och erbjuder ingen frälsning eller nåd. Fromhet är hos Lars Ahlin något djupt tvivelaktigt.

Litteraturkännaren Erik Hjalmar Linder skriver att i Lars Ahlins vision ”blir det falskt och förmätet att blanda ihop människans värld, som är syndens och vanmaktens, med Guds värld, som är nådens och kärlekens. Frälst blir man i hoppet, inte i nuet”.

Romanfigurerna ter sig därför extremt utlämnade och ensamma. Religionen skildras på intet sätt som något svar på de stora existentiella frågorna, än mindre som någon räddning ur nöd och förtvivlan. Ändå sker det märkliga saker med några av dessa bristfälliga människor. Mitt i deras kaos kan – den mänskliga – kärleken plötsligt bryta sig fram och anlägga den gudomliga tvesynen på medmänniskan. Ur tillvarons totala meningslöshet kan det då träda fram – helgon!

Referenser: In på benet, essä av Lars Ahlin i BLM nr 1, 1970; Läs mig som läser er, artikelsamling om Ahlins författarskap, red. Christer Ekholm, 2009; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers 2001. Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen, Bonniers 2005; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av 1900-talet, Stockholm, 1966.

Anm.1: Jahve är namnet på Israels gud. Innebörden av gudsnamnet är emellertid omstridd. Det har med ordet ”vara” att göra och översätts både i den senaste bibelöversättningen och i den från 1917 med ”Jag är den jag är”. I den engelska versionen ”I am that I am”. Alternativa tolkningar är ”den som är”, ”den som låter vara” eller ”den som skapar”.

Anm.2: Temat med samhällets förlorare som genom sina kärleksgärningar får drag av helgon finns även hos filmskaparen Lars von Trier, särskilt framträdande i filmen Breaking the Waves från 1996. Där är det flickan Bess som utsätter sig själv för våldtäkt i tron att det skall rädda hennes skadade man. Hon fördöms och stöts bort av de stelnat troende i samhället men när hon dör ringer de himmelska kyrkklockorna.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:

Att sjunga för de dömda/Omläst
Nådens oordning/Ahlin (2)
Striden med DN/Ahlin (3)

Haiku

2010-08-01T08:05:00.002+02:00

I röda badskor
och stråhatt med band
besegrar hon världens larm.

Människan ensam/Hadrianus (3)

2010-07-15T11:11:00.009+02:00

En av utgångspunkterna för sin roman Hadrianus minnen (1951) fann Marguerite Yourcenar hos Gustave Flaubert: ”Eftersom gudarna inte längre fanns och Jesus ännu inte existerade uppkom, mellan Cicero och Marcus Aurelius, ett unikt ögonblick då människan ensam fanns.”

Yourcenar hittade noteringen hos Flaubert redan 1927 och hon skulle komma att ägna en stor del av sitt liv åt att skildra denna ensamma människa. Han tog gestalt som Hadrianus, romersk kejsare 117-138 e. Kr. Kristendomen fanns förstås, men den var ännu en liten, kämpande kyrka, långt från makten och samhällets normbildning.

Det som gör romangestalten Hadrianus till en av oss nutida är hans föreställningar om människans möjligheter att själv skapa sitt liv och sitt samhälle utan hänsyn till någon gud. Hadrianus är i hög grad en handlingens man som tar ansvar för vad han gör. Hans mål är frihet och självförverkligande. Och han identifierar snabbt och entydigt vad han behöver för att nå detta mål: makt.

Han skriver: ”Jag ville ha makten. Jag ville ha den för att genomdriva mina planer, pröva mina botemedel, återupprätta freden. Jag ville framför allt ha den för att få vara mig själv innan jag dog.” Och på ett annat ställe: ”För min del har jag sökt friheten mer än makten, och makten endast därför att den delvis främjat friheten. [- - -] Jag ville finna den fog där vår vilja griper in i ödet.” Makten framstår som en förutsättning för den efterlängtade friheten. Nästan ett nutida, humanistiskt politiskt program.

Hela romanen kan ses som en undersökning av möjligheterna att förena makt och frihet. Det sker mot bakgrund av andra världskriget och de första åren av det kalla kriget, där maktideologierna nära nog tog död på både friheten och människan själv. Den underliggande frågan i romanen kan därför formuleras: Finns det en god makt – utan gud?

För Yourcenar är Hadrianus en vis människa som med hjälp av absolut makt försöker genomdriva goda förändringar. Han vill införa grekiska seder i Rom, hellenisera barbarerna, dvs icke-romarna, och få judarna att förstå att ”de ingalunda var de renaste” (det skedde med brutalt våld). Men det uppstod problem: ”Freden var mitt mål men alls inte min idol; till och med ordet ideal är mig motbjudande därför att det är för långt från verkligheten.”

Hadrianus blir en envåldshärskare för vilken ändamålet helgar medlen. Det kunde till slut inte vara på något annat sätt. Rationaliteten, en av humanismens ledstjärnor, blir ett överordnat värde. Hadrianus sätter sig över moralen; den är bara en privatsak. Han misstror lagarna. Han mördar motståndare genom ombud och offrar hänsynslöst nära vänner. Han avskyr oordning och försöker även införa ”ordning i sinnena”. Försumliga gäldenärer piskas offentligt.

Yourcenar tillskriver Hadrianus en klarsyn även om dessa mörka sidor. Hon låter honom konstatera att han hade ”full sysselsättning med att så mycket som möjligt bli eller vara Hadrianus”.

På höjden av sin makt, vid 44 års ålder, har Hadrianus en ny och överraskande upplevelse: ”Det var vid denna tid jag började känna mig som gud.” Han föreställer sig att han åtminstone hjälper en gud att forma och ordna världen. En gud!

Denna gudom har en humanistisk grund. ”Jag var gud, helt enkelt därför att jag var människa”, skriver Hadrianus. Han tycker att han har genomskådat sig själv och alla människor, han vet därför vad som är gott och ont och han ser det som sin (gudomliga) uppgift att organisera och modifiera mänsklighetens levnadsvillkor. Människan, som skulle nå frihet genom att förneka gud, har återskapat gud – i människan!

Yourcenar låter Hadrianus sammanträffa med den kristne biskopen Quadratus, som hävdar att man skall älska sin nästa som sig själv. Fullt konsekvent tar Hadrianus häftigt avstånd från detta kristna grundbud med motiveringen att det ”står i alltför skarp motsättning till den mänskliga naturen”. En vanlig människa kommer aldrig att älska någon annan än sig själv, hävdar Hadrianus. Och för de ovanliga människorna, de visa, passar budet dåligt eftersom de inte älskar sig själva.

Men även den maktfullkomliga, gränslösa människan möter till slut sina begränsningar. Om inte förr så inför sjukdom och död. Vid 60 års ålder har Hadrianus tvingats till en ödmjukare hållning. Kroppen vill inte längre lyda honom, han kämpar emot men tvingas inse att han har nått ”den ålder då livet för varje människa är ett accepterat nederlag”.

Friheten, som han jagade hela sitt liv, fladdrar iväg utan att han förmår hindra den. Inte ens en romersk kejsares absoluta makt kunde fånga den. Den dikt han skriver på sin dödsbädd vittnar i stället om vanmakt. Kanske var han på väg att bli människa på allvar:

Lilla, fladdrande, ljuva själ,
kroppens gäst och följeslagare,
vart går du nu, till en ort
så blek och stel och naken
där du ej leka får som förr?

Bild: Byst av Hadrianus i Metropolitan Museum of Art, New York. Eget foto.

Anm.1: Tiden mellan Cicero och Marcus Aurelius sträcker sig från Ciceros dödsår 43 f. Kr. till 161 e.Kr. då Marcus Aurelius tillträder som romersk kejsare. Yourcenar har uppfattningen att den antika människan under dessa år fortfarande i någon mening var oförstörd (av kristendomen).

Anm.2: Gustave Flaubert, 1821-1880, fransk författare som anses ha skapat den moderna romanen. Skrev Madame Bovary 1856. Yourcenar hittade Flauberts formulering i ett av hans brev.

Anm.3: Marguerite Yourcenar, fransk författare, 1903-1987. Första kvinnan i Franska akademien 1980. Hadrianus minnen, 1951, är hennes största litterära framgång. Den översattes av Gunnel Vallquist till svenska 1953.

Anm.4: Hadrianus dikt återges i romanen på latin och lyder: Animula vagula blandula/hospes comesque corporis/quae nunc abibis in loca/pallidula rigida nudula/nec ut soles dabis iocos.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
En god kejsare?/Hadrianus
En homoromans?/Hadrianus (2)

För en intressant parallell, se artikeln om Dag Hammarskjöld:
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)

Haiku

2010-07-01T22:47:00.002+02:00

Svalkande lakan
omsluter i trädgården
osynliga barn.

Vägvalet/Krisen (7)

2010-06-16T11:24:00.005+02:00

Är världen äntligen på väg ut ur den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet? Eller hotar en ny störtdykning? Det är den centrala frågeställningen bland ekonomer och politiker detta osäkerhetens år 2010.

Politikerna är vettskrämda över hotet om statsbankrutt i Grekland, Spanien, Irland och Portugal. I panik försöker de göra något åt de enorma budgetunderskott och de berg av statliga skulder som blev en följd av bankräddningen 2008. Fältropen ljuder: minska de statliga utgifterna! Annars hotas hela europrojektet!

Ekonomerna är rädda för att sparpaketen, som nu skall genomföras samtidigt i land efter land, skall stjälpa den bräckliga återhämtningen ner i en ny lågkonjunktur. Nobelpristagaren Paul Krugman talar till och med om en risk för deflation, alltså fallande priser. Det skulle kunna leda till en lång period av stagnation och arbetslöshet främst i Europa.

I diskussionen kring dessa skilda synsätt fladdrar ibland ett årtal förbi, 1937. Då befann sig USA i en liknande situation av återhämtning efter en djup kris. Vintern 1932-1933 hade varit värst. Då var 15 miljoner amerikaner utan arbete. Det var nästan 30 procent av arbetsstyrkan.

Sedan demokraten Franklin D. Roosevelt tillträtt som ny president på våren 1933 började en återhämtning. Fram till 1937 gick arbetslösheten ner till 7,5 miljoner. Industriproduktionen ökade, priserna steg och även börsen vände uppåt.

Många trodde att förbättringarna berodde på Roosevelts nya ekonomiska politik, The New Deal. Den innebar bl.a. satsningar på arbetslöshetsersättning och offentliga jobb.

Men återhämtningen var långsam och skakig. Under sommaren 1937 gick ekonomin in i en stagnation. Efter en toppnotering i mars började börsen att svikta. Och i augusti vände den brant neråt. Fram till slutet av september gick börsindex ner med 30 procent. I oktober kom en ny störtdykning.

Produktionen av stål, en central faktor i den amerikanska ekonomin, hade i augusti legat på 85 procent av kapaciteten. Vid årets slut hade den drastiskt sjunkit ihop till 26 procent. Och arbetslösheten ökade lavinartat. År 1938 noterade USA på nytt en förödande massarbetslöshet med 11 miljoner människor.

Ekonomihistorikern Charles P. Kindleberger konstaterar att detta var ”den brantaste ekonomiska nedgången i Förenta staternas historia”, hälften av återhämtningen var plötsligt utplånad och de dramatiska händelserna visade att ”den ekonomiska återhämtningen i Förenta staterna hade vilat på en illusion”.

Denna illusion hade flera komponenter. Roosevelts understöd och jobbprogram skapade visserligen en något bättre efterfrågan på bilar, kläder och bostäder. Förväntningar om fortsatt konjunkturuppgång ledde till högre råvarupriser. Industriproduktionen ökade – men det mesta gick till lageruppbyggnad, inte till köpstarka kunder!

Under bank- och valutakriserna i början av 30-talet hade efterfrågan på guld ökat drastiskt. När återhämtningen kom, började placerarna sälja tillbaka sitt guld till bankerna. Det ökade mängden pengar i ekonomin – pengar som i stor utsträckning sökte sig till börsen. Därför gick börskurserna upp.

Detta var förstås ingen varaktig, sund efterfrågan. Ju mer guld som såldes, desto större blev oron för att guldpriset skulle sjunka – och ännu mer guld bjöds då ut på marknaden. Toppen nåddes i juni 1937. När guldflödet sedan minskade, sjönk börskurserna.

Även Roosevelts New Deal visade sig vara en illusion. Underskotten i den federala budgeten ökade visserligen under återhämtningens år och förbättrade därmed efterfrågan i ekonomin. Men det räckte långt ifrån för att skapa full sysselsättning och bestående förbättringar. Ekonomihistorikern Dudley Dillard drar slutsatsen: ”Den nya given sammanföll med den mest långvariga stagnationsperiod och massarbetslöshet som Förenta staterna upplevt.”

Det vill säga: Roosevelt förde under dessa år inte någon keynesiansk budgetpolitik! Tvärtom! Han var precis som sin kritiserade företrädare, republikanen Herbert Hoover, en ivrig förespråkare för en balansering av den federala budgeten. Så sent som den 12 oktober 1937 krävde han att kongressen skulle utplåna budgetunderskottet. En vecka senare kom börsraset.

Sannolikt var det just en brutal nedskärning av det federala budgetunderskottet som tippade ekonomin ner i den nya massarbetslösheten. Underskotten hade successivt ökat från 2 till 4 miljarder dollar fram till 1936. Men detta år genomförde Roosevelt en bantning till 2,7 miljarder och 1938 skars underskottet ned ytterligare till 1,2 miljarder. Konsekvenserna var övertydliga.

I själva verket var det kriget, inte New Deal, som räddade USA ur Den stora depressionen. Det skedde tack vare de ofantligt ökade rustningsutgifterna. Med underskott i den federala budgeten på 21 miljarder dollar 1941 och 57 miljarder 1943, alltså i en helt ny dimension, skapades full sysselsättning, fullt kapacitetsutnyttjande – och inflation.

Referenser: Charles P. Kindleberger, The World in Depression 1929-1939, London 1973; Dudley Dillard, Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia, sv. 1975. En aktuell artikel i ämnet: Martin Wolf, Why plans for early fiscal tightening carry global risks, Financial Times, 15 juni 2010. Se även Paul Krugmans blog: The Conscience of a Liberal.

Anm.: Franklin D. Roosevelt påverkades successivt av sina medarbetare i riktning mot en medveten keynesiansk finanspolitik. Efter katastrofen 1937 kom hans slutliga omvändelse. I The Recovery Programme från 14 april 1938 accepterade han att budgetunderskotten ökade för att stabilisera ekonomin. Kindleberger kommenterar: ”The Keynesian doctrine of spending for stability was finally accepted after having been resisted for seven years of depression by both Hoover and Roosevelt.” Ett kraftfullt underbetyg för Roosevelt ges även av Richard G. Lipsey & Peter O. Steiner i deras Economics, New York 1975: ”Had the first Roosevelt administration been able to run deficits of $40 billion per year instead of $2 to $4 billion per year, it might have ended the waste of the depression five years sooner.”

Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Den goda inflationen/Krisen (8)

Striden med DN/Ahlin (3)

2010-06-06T15:10:00.005+02:00

I juli 1965 fick Lars Ahlin ett brev från Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz. DN skulle ha en artikelserie om Bibelns böcker och Lars Ahlin inbjöds att vara med. Men svaret dröjde. Vid jultid skrev Lagercrantz igen och föreslog nu att Ahlin skulle skriva om Paulus.

Lars Ahlins inställning till Olof Lagercrantz var kluven. Redan 1960 hade Lagercrantz refuserat ett antal artiklar av Ahlin med motiveringen att de var obegripliga, och han hade lagt till den sårande kommentaren: ”… jag tror att detta inte enbart beror på brister i min begåvning.”

Men en författare har förstås behov av att kommunicera med sina läsare även genom landets största morgontidning, när det erbjuds. Ahlin satte sig ner och skrev. Det blev flera artiklar.

Den första publicerades den 12 februari 1966 under rubriken Allt är tillåtet. Det var en stor uppgörelse med tidens nihilism och Olof Lagercrantz var entusiastisk. Han skrev till författaren: ”Jag är väldigt lycklig över att ha Din artikel och väntar med spänning på den andra.”

Den publicerades en vecka senare och hade rubriken Världen blott värld. Ahlin presenterade sin radikala syn på Paulus problemställning: Hur skall den kristne kunna leva i, men inte av världen? Ahlin framställer människan som en myndig person som måste forma sitt liv ensam – utan Gud! Världen är visserligen en gåva av Gud, men ändå bara värld med utmätt tid. Inför denna världs krav och domar står den kristna människan fri och utan ansvar. Hon är ju insatt i ett evighetsperspektiv! Och därmed har hon i stället fullt ansvar inför Gud för sitt liv, sin egen historia. Eller uttryckt med andra ord: Den kristne har ansvar för världen, men inte inför den.

Lars Ahlin angrep sekularismen, dvs den moderna gudsförnekelse som just genom sin förnekelse blir ett tvång för sina anhängare att i stället anpassa sig till den gudlösa världens villkor. ”I stället för att ställa sig fri och formande i världen, försöker sekularismens människa att bli formad och instängd av den.” Och han fortsatte: ”Sekularismen är inte bara en ideologi. Den är en inomvärldslig religion. Människorna bör befrias från dess tyranni.”

När den tredje artikeln skulle publiceras blev det tvärstopp. ”Jag kan inte publicera artiklar i DN som jag inte själv förstår”, skrev Olof Lagercrantz i ett brev till författaren. Det var som ett eko från 1960. Ahlin stegade upp till DN och träffade chefredaktören på hans tjänsterum. Det blev ett hett möte som varade i 45 minuter. Lagercrantz krävde kortning av artikeln. Ahlin erbjöd uppdelning på två. Lagercrantz vägrade. Till slut sade han nej till publicering. Ahlin blev förbannad och sade att Lagercrantz i fortsättningen borde akta sig för att ta alltför stora ord om yttrandefrihet i sin mun. Därmed avslutades mötet – och Lars Ahlins kontakter med Dagens Nyheter.

I sin självbiografiska bok Ett år på sextiotalet skrev Olof Lagercrantz 24 år senare att han trodde att Lars Ahlin var ute för att provocera. Men, tyvärr, ”han var på fullaste allvar inne i spekulationer som jag inte begrep. Om tjugu år, sa han, kommer alla att förstå vad du i din enfald inte ser. Då får du skämmas.”

Lagercrantz påstår att han i desperation gick med på att publicera två artiklar. ”De infördes. Ingen förstod något. Men jag hade åtminstone räddat mig från att helt ha refuserat denne väldige man.” Formuleringen dryper av ironi. Och han säger inte ett ord om den entusiasm han visat över den första artikeln.

Vad var det då som DN:s chefredaktör inte begrep? Resonemanget var en direkt fortsättning av det i Världen blott värld. Denna gudlösa värld är alltid laddad med värdeomdömen och makthierarkier, ingen kan undgå dem. Enligt Ahlin är det en följd av syndafallet. Från och med det råder en människa över andra, härskarna över undersåtarna, herrarna över slavarna.

Men kan man nu inte undgå värdesystemen så borde ändå alla människor få del av dem på ett jämlikt sätt. Ahlins budskap var radikal, jordisk och icke-religiös jämlikhet! Det borde inte ha varit så främmande för DN:s chefredaktör, som vid denna tid flirtade ohämmat med den politiska vänstern.

Olof Lagercrantz har inte ens försökt berätta om vad han inte förstod av Lars Ahlins ”spekulationer” – om det nu överhuvudtaget handlade om begriplighet. Kanske var det i stället så, att han inte ville förstå Ahlins kristna radikalitet. Marxister och liberaler ansåg sig ju ha monopol på det radikala. Dagens Nyheter var dessutom en tidning som gick i bräschen för avkristningen av Sverige. De religiösa perspektiven blev ofta avhånade.

Och här gick nu en av Sveriges mest kända författare till storms mot en förtryckande sekularism som hade påtagliga drag av tidningens egna hållning. Till råga på allt beskyllde han denna sekularism för att vara något så föraktligt som en religion! Kanske blev det helt enkelt för magstarkt för Dagens Nyheters chefredaktör.

Referenser: Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen! Lars Ahlin åren 1946-1997, Bonniers 2005; Lars Ahlin, Sjung för de dömda, Bonniers 1995 (i denna artikelsamling ingår Allt är tillåtet, från DN 12.2.1966, Världen blott värld, från DN den 19.2.1966, samt Fakta och fikta, som är den tredje, refuserade artikeln); Olof Lagercrantz, Ett år på sextiotalet, Wahlström & Widstrand, 1990.

Anm. 1: Artikeln bygger i stor utsträckning på de uppgifter som Lars Ahlins hustru Gunnel har lämnat i ovan nämnda bok. Hon redovisar ordagrant brev från Lagercrantz samt egna, samtida anteckningar om händelserna och om Lars Ahlins reaktioner. Vid mötet med Lagercrantz var hon själv närvarande. Jag har bedömt detta material som trovärdigt. Däremot har Olof Lagercrantz inga som helst källhänvisningar och det är uppenbart att han delvis blandar samman händelserna från 1960 med dem från 1966. Hans version får ses som mindre trovärdig och i huvudsak en redovisning av de känslobetonade minnen som han hade kvar 24 år senare.

Anm. 2: Gunnel Ahlin frågar sig själv vari skillnaderna mellan Lars Ahlin och Olof Lagercrantz egentligen bestod. Hon erinrar sig en översvallande recension som Lagercrantz skrev om Ahlins roman Natt i marknadstältet, när den kom 1957. Rubriken var I språkets varma vind. Lagercrantz berömde framför allt Ahlins språk. Det gjorde emellertid Lars Ahlin missnöjd. För honom var det innebörden av orden som var det viktigaste. Gunnel Ahlin skriver: ”Lasse menade att Olof L. varken kunde analysera eller förstå varför han skrev som han skrev eller vad han ville ha sagt med sin bok. Eller också skyggade han för dess innehåll. Någonstans där måste olikheten dem emellan finnas.”

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Att sjunga för de dömda/Omläst
Nådens oordning/Ahlin (2)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)

Återvunnen kontroll över hotmailkonto

2010-05-27T14:30:00.004+02:00

Viktigt meddelande till alla er som brukar få ett mail från mig när det ligger en ny artikel på bloggen: med hjälp av Windows har jag återfått kontrollen över mitt hotmailkonto.

För att ni inte skall behöva tvivla om vem som är vem i denna märkliga cybervärld skickar jag med en ny haiku som speglar denna trista historia. Jag tror att den är legitimation nog:

Vind genom eken,
som ruskar sin blöta ragg
efter ovädret.

Med vänlig hälsning
Johan Selander

Varning för kapat hotmailkonto!

2010-05-22T12:34:00.003+02:00

Kära läsare! Detta är ett viktigt meddelande till er som jag brukar skicka ut mail till, när det finns en ny artikel på bloggen: Min hotmailbrevlåda har kapats. Någon har kommit över mitt lösenord, gått in och bytt ut det. Jag kan inte längre komma åt min egen brevlåda.

Därefter har han sänt ut ett antal mail i mitt namn och bett om pengar. Han påstår att jag är strandsatt i London och behöver hjälp. Detta är lögn! Nonchalera meddelandet!

Jag samarbetar med Windows för att återfå kontrollen över brevlådan.

Jag ber om ursäkt för det obehag som detta kan förorsaka er.

Med vänlig hälsning
Johan Selander

Nådens oordning/Ahlin (2)

2010-05-09T11:00:00.007+02:00

I Lars Ahlins roman Gilla gång (1958) är det hustrumisshandlaren och dråparen som undfår nåden. Den kommer till dem i gestalt av kvinnan och kärleken. Därmed kan de leva med sin skuldbörda, sluta förkasta sig själva och återgå till ett liv i självaktning.

Det är ett utmanande budskap. I synnerhet i ljuset av andra romangestalter, som inte får någon nåd.

En av dem är Elvira, Lages ungdomskärlek. Det är en ung kvinna som utstrålar stillhet och ensamhet. En ”dödens pust” går genom hela hennes släkt, heter det. Lungsoten tar både föräldrar och syskon.

Hon var 16 år och Lage ett år äldre. Deras kärlek skildras oförlikneligt. Lage beskriver sin känsla: ”Det satt som en kraftfull fisk innanför revbenen. Liv. Det var livet som sprängde. Hon, Elvira.”

Men för Elvira är perspektivet ett annat. Sjukdomens härjningar överväldigar henne; hon kan inte värja sig mot upplevelsen att det är från henne som dödens pust utgår. Och därför måste hon förkasta sig och bryta med Lage. Det sker för hans skull. ”Honom väntade livet, inte henne.”

Lage gör allt för att med sin kärlek befria henne från förkastelsen. Men han misslyckas. Den kärlek som i romanen kan skänka nåd till syndare och våldsverkare förmår inte rädda en sant oskyldig och renhjärtad.

Samma nådens chockerande oordning visar Ahlin upp i berättelsen om Rickard Malm. Han är pappa till den 13-årige pojke som blev dödad av en skolkamrat under ett bråk i skolans slöjdsal.

Även Rickard är en ensam människa. Hans hustru är död och pojken var deras enda barn. Att möta Rickard ”är som att träffa på ett främmande trädslag mitt i den vanliga skogen”, skriver Ahlin.

Rickard talar inte om sonen. Däremot berättar han gärna och yvigt om åren när han hade 90 gaslyktor att tända i skymningen varje kväll. Om hustrun som krävde att han skulle ha stärkkrage varje dag som Gud gav. Om sitt superi, ty Rickard Malm är en man som inte längre har några illusioner, ej heller om sig själv. Däremot har han stil; ”hans väsen var på något sätt frikopplat från hans dagars innehåll”, som Ahlin formulerar det. När han går till krogen, till Runans Öfvre, tar han på sig stärkkragen.

Efter ett antal supar berättar han för Lage om det avstånd som uppstod mellan honom och hustrun: ”Mitt liv låg i hennes ögon och kunde ingenstans förverkligas utom i dem. Alltid, alltid blev det emellertid en rest kvar av mig, och den låg utanför. Det var ett tvivel, en tanke, ett förbehåll, en köld. – – – Jag måste därför bekänna att livet har gått mig förbi, i stort sett och väsentligast.”

Efter suparkvällen på Runans Öfvre låter Rickard Lage sova över på kökssoffan – ingen hade legat i den sedan sonen var i livet. En ordlös förståelse hade skapats mellan de båda männen.

Både Elvira och Rickard Malm förblir utanför den nåd som Ahlin egentligen vill berätta om. Detta är nådens oordning: nåd fördelas inte efter förtjänst. Ingen har rätt att kräva den. Nåden tillhör gudsriket. Det riket är helt skilt från människornas värld, där nåd bara undantagsvis kan skänkas ofullkomliga människor emellan. Ibland har människan ingen nåd att ge, ibland kan hon inte ta emot den.

Ändå lyser det särskilt om dessa båda bifigurer i Gilla gång. Elvira vänder sig bort från människornas värld och sträcker sig i ett slags förandligad livsförnekelse efter den gudomliga. När hon – av kärlek – bryter med Lage heter det att han inte kunde finna sin sorg. ”Han fann allt annat: smärta, plåga, vrede, förlamning – inte sorgen. Ty han vägrade att gå in under hennes dom.”

Lages och Elviras misslyckande kan beskrivas i lutherska termer: det världsliga och andliga regementet kan inte förenas. Människan skall inte försöka vara eller nå Gud. Hon måste också acceptera att Gud inte heller ingriper i det mänskliga. Gud är hinsides, alltid annorlunda. Människan kan inrikta sig på detta kommande men skall inte försöka tidigarelägga det till den mänskliga tiden.

Rickard Malm gör inga sådana fåfänga försök. Efter sonens och hustruns död ikläder han sig sitt bräckliga skal av värdighet. Med sina berättelser skapar han en uteslutande mänsklig värld åt sig själv. En värld där det, trots tragedins ständiga närvaro, är möjligt för honom att utan förljugenhet leva sitt liv till slut. Det ligger en djup symbolik i att han är just lykttändare.

Författaren Per Meurling (1906-1984) har skrivit att Lars Ahlin försöker gestalta ”en meningslös värld som ändå har en mening, en bristfällig tillvaro där det ändå går att leva”. Rickard Malm förkroppsligar just denna levnadskonst utan Gud, utan nåd.

Referenser: Lars Ahlin, Gilla gång, Bonniers, 1958; Mats Jansson, Kritisk tidsspegel, studier i 1940-talets svenska litteraturkritik, Symposion, 1998; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers 2001; Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen! Lars Ahlin 1946-1997, Bonniers, 2005; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av 1900-talet, Stockholm, 1966.

Anm. ”Nådens ordning” är ett teologiskt begrepp som avser att beskriva hur människan brukar komma till tro och om hur tron utvecklas. Det kan ses som ett slags trons mognadsschema, som används i själavård. Ahlin använder sitt eget begrepp ”Nådens oordning” i tydlig opposition mot det traditionella begreppet. En utsökt miniskrift i ämnet är professorn i religionspsykologi Owe Wikströms En liten vägledning till Nåden utgiven på Cordia 2004.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De övriga är:

Att sjunga för de dömda/Omläst
Striden med DN/Ahlin (3)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)

Demaskeringen/Krisen (6)

2010-05-04T14:51:00.010+02:00

Den Europeiska Centralbanken, ECB, har genom en exempellös undantagsåtgärd kastat masken och visat att räddningsaktionen för Grekland egentligen handlar om att förhindra en ny bankkatastrof. Det är till och med viktigare än att rädda euron!

Om Grekland måste ställa in betalningarna och skriva ner värdet på sina utlandsskulder, skulle banker och försäkringsbolag, som investerat tungt i högavkastande grekiska statsobligationer, drabbas hårt. Upp till 70 procent av värdet skulle försvinna, enligt kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s. I synnerhet gäller det grekiska banker, men också t ex tyska och franska.

Enbart de tyska bankerna har 34 miljarder euro i grekiska statspapper. Än större är deras innehav av portugisiska och spanska papper, som mycket väl kan smittas av oron kring Grekland. En sådan smäll skulle flera tyska banker inte klara. De skulle mycket väl kunna bli nya Lehman Brothers med oöverskådliga konsekvenser.

Regeringen Merkel i Tyskland kalkylerar helt enkelt med att det blir billigare att rädda Grekland än att i en akut kris tvingas rädda de tyska bankerna. Rena rama egenintresset alltså.

Vad är det då den Europeiska Centralbanken, ECB, har gjort som är så avslöjande? Jo, i skuggan av det uppmärksammade beslutet om jättekreditstödet till Grekland från EU och Internationella Valutafonden, IMF, meddelade banken den 3 maj att man tills vidare accepterar grekiska statsobligationer som säkerhet för kortfristiga lån i banken.

Det låter ju inte så märkvärdigt – om det inte vore för att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s hissat pestflagg för grekiska statsobligationer. Genom att sänka kreditbetyget så att obligationerna betraktas som ”skräp”, har institutet varnat investerare: håll fingrarna borta från dessa papper, de kan bli näst intill värdelösa!

Normalt lyssnar ECB till kreditvärderingsinstitutens omdömen. Men nu har banken upphävt sina egna minimikrav för kreditvärdighet just för grekiska statspapper. Frankfurter Allgemeine Zeitung kallar detta ”en exempellös undantagsåtgärd”.

Vad innebär nu detta? I första hand är det ett sätt att försöka förhindra att grekerna i panik tar ut sina pengar från sina egna banker, en ”run on the banks”, som skulle utlösa en nationell bankkris. Grekiska banker kan nu skaffa mer kontanter genom att låna i ECB med grekiska statspapper som säkerhet. Att ECB på detta sätt särbehandlar Grekland är häpnadsväckande och en total helomvändning från de likabehandlingsprinciper som banken hittills tillämpat.

Men ECB:s beslut innebär rimligen också att andra banker som tycker att grekiska statspapper börjar brännas i bankvalven, kortfristigt kan lasta över dem på Europeiska Centralbanken – inklusive risken för att de plötsligt skrivs ner i värde. Bankerna räddas – och EU:s egen bank tar den eventuella smällen med skattebetalarna som sista garanter.

Den amerikanske ekonomiprofessorn Barry Eichengreen, som på 90-talet var rådgivare åt IMF, har till och med föreslagit (FAZ, 3 maj 2010) att ECB systematiskt skall köpa upp grekiska, portugisiska, spanska och italienska statspapper på marknaden. Eichengreen ser köpen som ett sätt att hålla uppe kursen på dessa utsatta statspapper. Att ECB samtidigt tar över risken är en självklar följd.

Hela ”räddningspaketet” på 110 miljarder euro handlar om förflyttning av risk. Så länge Grekland inte har tillgång till de vanliga privata kreditmarknaderna, kommer EU och IMF att få hoppa in och betala när grekiska statspapper förfaller. Det blir en gigantisk penningtvätt där tvivelaktiga grekiska fordringar byter skepnad till snabba, trygga cash i bankerna – och skattebetalarna i euroområdet tar över Svarte Petter, dvs risken för att Grekland trots allt går i putten.

Och risken för en grekisk statsbankrutt är fortfarande påtaglig. För hur skall grekerna kunna betala sina gigantiska skulder när landet nu tvingas till drastiska besparingar som kommer att skapa lågkonjunktur och arbetslöshet?

Även efter räddningspaketet beräknas Greklands statsskuld, varav 75 procent ligger i utlandet, att öka från omkring 120 procent av BNP till 140-150 procent och ”stabiliseras” på den nivån. Det skall jämföras med att EU:s regler har ett tak för statsskulder på 60 procent av BNP (en regel som många brutit mot).

Eftersom Grekland är medlem av eurozonen kan man inte devalvera sig ur krisen. Euron som en gång gav grekerna möjlighet att låna till låga räntor, har nu förvandlats till en tvångströja som tvingar fram nedskärningar i ett läge när tillväxt är livsnödvändig.

Jag är inte mycket för konspirationsteorier men jag har svårt att värja mig för intrycket att EU och IMF kallt (och i hemlighet) räknar med en grekisk statsbankrutt, inklusive en nedskrivning av statsskulden. Men man försöker just nu se till att det är skattebetalarna – och inte banker, försäkringsbolag, pensionsfonder etc – som skall ta smällen.

Referenser: ECB announces change in eligibility of debt instruments issued or garanteed by the Greek government, Pressrelease från European Central Bank, 3.5.2010; ECB extends lifeline to Greece, Financial Times, 3.5.2010; Ausnahmeregelung für griechische Anleihen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, 3.5.2010; Die Griechen sind eure Lehman Brothers, intervju med Barry Eichengreen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, 3.5.2010.

Artikeln är nummer 6 i en serie. De andra är:

Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)

Haiku

2010-05-01T09:30:00.002+02:00

Sten lutar mot sten;
gränsrösen, vågbrytare.
Tecken och tystnad.

Att sjunga för de dömda/Omläst

2010-04-25T22:08:00.011+02:00

Först var det språket som fångade mig i Lars Ahlins roman Gilla gång från 1958. Det var sensuellt och mustigt, poetiskt och undflyende, ibland svårbegripligt, ibland tvärtom snickarens handfasta yrkesspråk. Alltid överraskande och levande. Som nyskapat.

Sedan var det människorna. De överraskade med sin vanlighet. Huvudperson i romanen är skolvaktmästare Lage Julin, 58 år gammal. Han är sedan många år lyckligt gift med kokfrun Berta, 63 år. De bor i en liten lägenhet i själva skolhuset. Ett åldrande kärlekspar – som står inför en avgörande livskris.

Men det mest märkliga var det som hände när Ahlins språk lades i munnen på dessa människor, när skolvaktmästaren plötsligt talade profetisk poesi eller gjorde filosofiska utläggningar om livets djupaste frågor och svåraste erfarenheter.

Språket och människorna stämde inte överens. Eller var det tvärtom: att Ahlin lyfte fram vad som verkligen fanns i dessa människor, det som finns i alla människor, det sant gemensamma?

Lars Ahlin kallade sig förebedjare. Det var den inställning han hade när han närmade sig sina romanfigurer: att identifiera sig med dem och inbjuda läsaren att göra detsamma. Det var ett radikalt annat förhållningssätt än den vanlige berättarens. Utgångspunkten var en uppmaning från Johan Olof Wallins Christelig Bönebok: ”Skynda dig, likasom för att rädda dem; och bed för dem med sådan ifwer, som hade du sielf blifwit fattad af Guds wredes hand.”

Författaren lånar ut både sig själv och sitt språk för att ge dem som hamnat i livskris, som gripits av förtvivlan och förlorat sig själva, de plågade och misslyckade, en röst. Lars Ahlin ville sjunga för de dömda.

I Gilla gång skrivs domen: förkastelse.

Det finns människor som förkastar sig när de upptäcker att de förbrutit sig mot en medmänniska. När han var 13 år stötte Göran, en av Lages skyddslingar, en kniv i bröstet på en skolkamrat under ett bråk i skolans slöjdsal. Kamraten dog – och allt var plötsligt förändrat! Sedan dess är Göran ”dråparen”, förkastad från gemenskapen.

Och Göran motsätter sig inte utstötningen. Tvärtom, han frånkänner sig själv rätten till det goda livet, till gemenskap och kärlek; han gör ett frivilligt val. Ahlin skriver: ”De som har förkastat sig känner, och just genom förkastelsevalet, att de är i det de bör vara i. Ingen orätt har skett dem.” De klagar inte, de finner domen rättvis eftersom de delar omvärldens normer och värdesystem. Det är rent av ”för att någon snygghet må kläda dem” som de väljer förkastelsen.

Den kris som romanens huvudperson, den kärleksfulle och förlåtande skolvaktmästaren Lage, hamnar i, leder också till förkastelse.

Det är den älskade dottern Maria som kommer hem och väntar barn med fel man vid fel tidpunkt. Hela hennes framtid som folkskollärarinna hotas. En ogift mor kan inte få det intyg om ”hederlig vandel” som krävs för fast anställning (detta är 1926).

Mamma Berta, den handlingskraftiga och osentimentala kokfrun, beslutar genast att göra vad många kvinnor gjort i alla tider: försöka fördriva fostret. Men det är otänkbart för Lage: ”Det är livet du vill åt och då måste jag stoppa dig.” Det blir gräl. Och han slår Berta. Blodet forsar – och allt är förändrat.

I Lages självvalda förkastelse finns en religiös dimension. Gud finns visserligen, men han är den fördolde som tar vid ”först där människans domän slutar”. Det är den lutherska tanken om de två regementena, det världsliga och det andliga, som är radikalt skilda åt. Människan har att leva utifrån sina egna, mänskliga förutsättningar, som hon delar med alla andra människor. Vi är alla både goda och onda samtidigt. Därmed etableras en grundläggande jämlikhet i bristens och tillkortakommandets verklighet.

Därifrån kan ingen lyfta sig själv till rättfärdighet. Tvärtom är fallet och insikten om egen skuld nödvändiga för var och en som vill leva med aktning för sig själv och andra. Efter denna erfarenhet kan till slut den illusionslösa vardagen öppna sig för det godas möjlighet. Som Lars Ahlin formulerade det: ”Han bekände sig till livets gilla gång, och däri var fallet inskrivet, fallet och den förväntan vi kan hysa om det som tar vid.”

Det är därför ingen Gud som frälser vare sig Göran eller Lage utan kvinnan och kärleken som söker upp dem i deras förkastelse, ser bortom de förtryckande normerna och öppnar sina hjärtan och kroppar för dem.

Lage tror först inte att det är sant, att han är mottagen så som han är, ”ingenting hade ju förändrats”. ”Ändå var vakterna som omgav honom borta. Det kändes som om han hade lagt ner en tung börda. Han kunde åter passa på sig själv och nå fram med läpparna till det kära ansiktet. Då skälvde livet till inom honom.”

Ett djupt kontroversiellt slut. Fortsättning följer.

Referenser: Lars Ahlin, Gilla gång, Bonniers, 1958, nytryck 1962; Ulf Linde, Det Ahlinska alternativet, BLM 1960, nytryck i 40-talsförfattare, Aldus, 1965; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av nittonhundratalet, Stockholm 1966; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers, 2001.

Några fakta om Lars Ahlin: Född 1915 i Sundsvall. Död 1997. Debut 1943 med romanen Tåbb med manifestet, som var en uppgörelse med marxismen. 1947 kom Jungfrun i det gröna, som på motsvarande sätt gick tillrätta med liberalismen. Ahlin utvecklades från kommunist till reformistisk socialdemokrat och luthersk kristen. Stod i centrum för estetisk och teologisk litteraturdebatt i Sverige under 1950-talet. Under 60- och 70-talen utsattes han för hård kritik både från vänster och höger. Var tyst som författare i över 20 år. Andra centrala romantitlar: Natt i marknadstältet, 1957; Bark och löv, 1961; Din livsfrukt, 1987.

Anm.1: Handlingen i romanen utspelar sig under midsommarhelgen 1926. Den socialdemokratiska regeringen Sandler har just avgått till följd av den sk Stripakonflikten, som gällde arbetslösas rätt till statligt understöd. Denna tidsangivelse spelar egentligen ingen roll i berättelsen, ändå finns den där som om Ahlin velat förankra en tidlös vision i människornas vardagliga kamp för ett värdigt liv.

Anm. 2: Alla former av abort var förbjudna i Sverige fram till 1938.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:

Nådens oordning/Ahlin (2)
Striden med DN/Ahlin (3)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)

Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)

2010-04-11T11:07:00.015+02:00

I januari och februari 1945 rullade spöklika tågsätt in på bangården vid koncentrationslägret Mittelbau-Dora i centrala Tyskland. De kom från lägren i Auschwitz och Gross-Rosen, som evakuerades inför Röda arméns inmarsch.

I boskapsvagnarna låg tusentals människor, stelfrusna, utmärglade, döende och redan döda. Det var män, kvinnor och barn. 4 000 kom från Auschwitz och 10 000 från Gross-Rosen utanför Breslau. På kort tid räknade SS över 5 000 döda. Lägrets krematorieugnar räckte inte till. Lik brändes i öppna eldar på banvallarna.

Mittelbau-Dora hade skapats ett och ett halvt år tidigare i samarbete mellan rustningsminister Albert Speer och SS-chefen Heinrich Himmler. Speer ville bygga en mönsteranläggning för produktion av krigsmateriel och SS levererade arbetskraften: krigsfångar.

I de långa tunnlarna i berget Kohnstein utanför Nordhausen arbetade på vårvintern 1945 14 000 människor, mest ryssar, polacker och fransmän, under omänskliga förhållanden (se tidigare artikel). Runt den centrala anläggningen fanns dessutom ett 40-tal underläger med ytterligare 26 000 slavarbetare. De tillverkade bl a vedergällningsvapnet V2, raketen som Hitler hoppades skulle vinna kriget åt honom.

Med ankomsten av fångarna från öster inleddes den slutliga undergången för mönsterindustrin Mittelbau-Dora. För att hålla igång produktionen i det överbefolkade lägret måste först de sjuka och döende avskiljas från de arbetande. I den angränsande staden Nordhausen inrättades en kasern, Boelke, som dödsläger. Flera tusen fångar fördes över dit.

Sedan försökte SS öka arbetseffektiviteten genom en allt mera brutal terror. Den gamla lägerledningen byttes ut mot SS-folk som kommit med transporterna från Auschwitz. Fler och fler fångar avrättades för påstått sabotage.

Med magnifikt förakt för verkligheten beslutade Albert Speer samtidigt att koncentrera hela den tyska raketutvecklingen till Nordhausen. Tusentals experter från företag som Siemens, BMW och Telefunken skulle flytta dit från Peenemünde vid östersjökusten, där de inte längre var säkra för fiendens arméer.

Allra viktigast var att rustningsstaben under Speers ställföreträdare Karl-Otto Saur flyttade från Berlin till Mittelbau-Dora i början av februari 1945. Bara ett par veckor därefter kom det första allierade bombanfallet mot Nordhausen och rustningsstaben tvangs att flytta in i själva tunnelsystemet i Dora.

Ett par hundra underjordiska kontor inrättades intill tunnlar där slavarbetet fortgick. Enligt vittnesmål från överlevande fångar ägnade sig stabspersonalen åt nattliga dryckeslag, som drog ut långt fram på förmiddagarna, samtidigt som människor dödades genom hängning några meter därifrån.

I början av mars fick 30 danska och norska fångar tillåtelse att lämna Mittelbau-Dora. De fördes med järnväg till lägret Neuengamme. Där hämtades de med greve Folke Bernadottes vita bussar och fördes till Sverige. Alla överlevde. Samtidigt drevs ett par tusen andra fångar ut på en dödsmarsch till fots i riktning mot Buchenwald och 40 000 var kvar i lägret. Där rådde kaos.

Den 27 mars lyckades tyskarna skjuta iväg den sista V2-raketen. Den riktades mot Antwerpen. Sedan bröt produktionen samman och avstannade.

Genom flygspaning och förhör med krigsfångar kände de allierade till verksamheten i Mittelbau-Dora sedan flera månader. Men några bombanfall mot den väl skyddade, underjordiska anläggningen genomfördes inte. Det ansågs meningslöst.

Staden Nordhausen med 65 000 invånare var emellertid utan skydd. På eftermiddagen den 3 april 1945, det var den första vardagen efter påsk, kom flygplanen, 200 bombare från brittiska RAF. Anfallet riktades bl a mot Boelkekasernen, som inte var utmärkt med rödakors-flaggor. 1 300 sjuka fångar dödades. Dagen därpå kom en andra våg. Nu drabbades centrala staden där nästan alla hus förvandlades till grus och kostade 6 700 människor livet.

Den slutliga evakueringen av Mittelbau-Dora inleddes samma dag. 4 000 ryssar drevs iväg till fots mot Bergen-Belsen. De flesta andra packades under stor brutalitet in i godsvagnar och kördes iväg till andra läger. Totalt evakuerades 36 500 fångar - 8 000 dog.

Raketexperterna, både tyskar och fångar, lämnade Mittelbau-Dora i ett särskilt privilegierat sovvagnståg, som fick namnet ”Der Vergeltungsexpress” (Vedergällningsexpressen). Med ombord på färden mot Alperna fanns Wernher von Braun, som knappt två år tidigare hade fått Hitler och Speer att entusiastiskt storsatsa på V2-projektet. I maj överlämnade han sig till amerikanerna, som erbjöd honom en ny karriär.

Några hundra döende fångar lämnades kvar i Mittelbau-Dora medan tusentals panikslagna civila från det bombade Nordhausen sökte skydd i de övergivna tunnlarna. Den 11 april 1945, idag för 65 år sedan, anlände till slut amerikanerna till resterna av Albert Speers största industrisatsning.

Referenser: Jens-Christian Wagner, Produktion des Todes. Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; anteckningar från eget besök på platsen 18.4.2004.

Bild: Krematoriet från mars 1944 (tidigare fördes döda till krematoriet i Buchenwald). Två ugnar. Numera minnesplats. Egen bild från 2004.

Anm. Jens-Christian Wagner drar två väsentliga slutsatser av sin forskning kring Mittelbau-Dora. 1/ De flesta av slavarbetarna sysslade med byggverksamhet runt om i södra Harz – alltså inte med tillverkning av V1- eller V2-raketer. Byggverksamheten gällde fabriker för annan rustningsproduktion. Rakettillverkningen blev successivt en allt mindre del av verksamheten. 2/ Med sina över 40 underläger och som mest 40 000 slavarbetare, som ofta var inkvarterade mitt i byar och städer, var verksamheten i Mittelbau-Dora väl känd av lokalbefolkningen. Wagner hävdar: ”Utan breda befolkningslagers tysta accepterande eller uttryckliga instämmande hade systemet med NS-koncentrationsläger inte kunnat existera under någon längre tid.” Att efter kriget framställa verksamheten i Mittelbau-Dora som hemlig och enbart underjordisk är, enligt Wagner, bara ett sätt att försöka underbygga föreställningen att det var möjligt för lokalbefolkningen att vara okunnig om vad som hände.

Artikeln är nummer 8 i en serie. De andra är:

Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)

Haiku

2010-04-01T08:37:00.002+02:00

Bakom vulkanön
raderas horisonten
in i tropisk natt.

Hotet från USA/Krisen (5)

2010-03-06T13:49:00.009+01:00

Den akuta finanskrisen må vara över - men på sikt finns ett större hot: det amerikanska skuldproblemet.

Det är ett problem med historia. Under hela efterkrigstiden har USA haft det unika privilegiet att kunna betala för sig överallt i världen med sin egen valuta, dollarn. Det har gjort det lätt för amerikanerna att leva över sina tillgångar. Överkonsumtion i USA, dvs stora underskott i USA:s utrikesaffärer, har beredvilligt finansierats av andra länder genom köp av amerikanska statsobligationer.

Idag sitter Kina, Japan, Ryssland och oljerika arabstater på en stor del av den amerikanska statsskulden, eller omvänt uttryckt: de har enorma fordringar på framtida amerikansk produktion.

Det fungerar så länge kreditgivarna litar på att amerikanerna skall kunna betala för sig. Systemet har lett till låga räntor och gott om pengar i USA och de köpglada amerikanska konsumenterna har varit en motor för hela världens ekonomi.

Obama-administrationen räknar nu med en brant ökning av USA:s utlandsskuld under de kommande tio åren. Bara räntebetalningarna riskerar att undergräva levnadsstandarden i USA. Om kreditgivarna börjar tvivla på USA:s långsiktiga betalningsförmåga och därför köper färre amerikanska statsobligationer kan det skapa en plötslig kris, ras för dollarn, höjda räntor och svåröverskådliga konsekvenser för världsekonomin.

Om kreditgivarna istället väljer att fortsätta finansiera USA:s statsskuld till låga räntor, finns det risk för en upprepning av finanskrisen. Det var ju i hög grad de låga räntorna som skapade krisen.

Så vad göra?

Enligt en mycket uppmärksammad artikel av C. Fred Bergsten (Foreign Affairs, nov/dec 2009) är det bara en balansering av USA:s statsbudget som hjälper. Bergsten har varit rådgivare till flera olika amerikanska regeringar (se Anm. 3).

Budgeten går med enormt underskott till följd av krisen och de federala stödmiljarderna. Enligt Bergsten är det detta som håller uppe den inhemska efterfrågan i USA – och som därmed bidrar till underskotten i de utrikes affärerna. Skär man i statens utgifter och i stället ökar intäkterna så minskar konsumenternas köpkraft och utrikesbalansen förbättras.

Visserligen har finanskrisen redan lett till att USA:s konsumenter och företagare har dragit åt svångremmen. Det har också förbättrat utrikesbalansen. Men Bergsten tror att detta bara är tillfälligt. Han ser budgetbalanseringen som långsiktigt nödvändig.

Hans recept för att balansera budgeten är i högsta grad kontroversiellt i Barack Obamas USA: sjukvårdskostnaderna får inte öka, pensionsåldern måste höjas och konsumtionen skall beskattas. Han föreslår en omsättningsskatt efter europeiskt mönster. Inte populärt i USA.

Om receptet genomförs förlorar de amerikanska konsumenterna sin roll som motor för världsekonomin. Europa, Kina och Japan kan då inte exportera sig ur sina problem, som de så gärna vill. I stället måste de lita till egen, inhemsk efterfrågan för att skapa tillväxt. Budgetdisciplin i USA skulle alltså kräva större statliga budgetunderskott t.ex. i EU.

För att stödja amerikansk export (och dämpa importen!) vill Bergsten också ha en ordnad nedvärdering av dollarn. USA bör därför motverka andra länders försök att hålla nere kursen på sina valutor. Den kinesiska renminbin är 20-40 procent undervärderad mot dollarn, anser han.

Även euron borde enligt detta synsätt stärkas mot dollarn. På den punkten tycker marknaden uppenbarligen helt annorlunda: euron har i år tvärtom försvagats med 5,7 procent mot dollarn, vilket gjort Bergstens recept än mer svårgenomförbart.

Naturligtvis kräver Bergsten inte någon omedelbar balansering av budgeten; det skulle bryta återhämtningen i den amerikanska ekonomin och leda till än högre arbetslöshet. Frågan är bara när ekonomin skall anses tillräckligt stark för den bergstenska dunderkuren.

Historien visar att skuldkriser brukar följas av 6-7 magra och plågsamma år då skuldbergen successivt minskas. Enda sättet att skynda på den processen är genom konkurser eller inflation. Om de alternativen inte kan accepteras, måste den inhemska efterfrågan under anpassningstiden hållas uppe med hjälp av statliga budgetunderskott. Det anser t.ex. Financial Times renommerade analytiker Martin Wolf. I så fall förloras en stor del av de tio år som USA kan ha på sig för att göra något åt budgetproblemen. Sedan kommer nämligen statsbudgeten att försämras igen på grund av ökade pensions- och sjukvårdskostnader för den åldrande befolkningen.

Bli därför inte förvånad om politikerna snart föreslår att inflationen skall få bli lite högre än idag, kanske 4 procent i stället för 2. Lite smygande inflation tar hand om skulder utan störande demonstrationer och förlorade val. Men om man därmed kan undvika en amerikansk skuldkris återstår att se.

Referenser: C. Fred Bergsten, The Next Financial Challenge, Foreign Affairs, nov/dec 2009; Congress must act on US fiscal policy, Financial Times 22.2.2010; Niall Ferguson, A Greek crisis is coming to America, Financial Times 10.2.2010; Martin Wolf, How to walk the fiscal tightrope that lies before us, Financial Times 16.2.2010; Moody´s warns US over credit rating fears, Financial Times 3.2.2010; The budget and the deficit, An opportunity wasted, Economist 6.2.2010; Sovereign-debt worries, Domino theory, Economist 20.2.2010.

Anm. 1: Redan har Internationella valutafondens chefekonom Olivier Blanchard föreslagit att det inflationsmål på 2 procent som tillämpas av många länder lyfts till 4 procent. En debatt har redan startat. Se t.ex. Financial Times 4.3.2010 under rubriken End this ´inflation fundamentalism´.

Anm. 2: Kreditvärderingsfirman Moody´s har varnat USA för skuldutvecklingen. Budgetunderskottet beräknas i år bli 10,6 procent av BNP (Grekland 12,7), det största sedan andra världskriget. Administrationen tror på 4 procent 2013, men det förutsätter god tillväxt i ekonomin. Skulden som procent av BNP stiger stadigt från 53 procent 2009 till 73 procent 2015 och 77 procent 2020. Moody´s anser att det är en underskattning. Om underskottet redovisas som är brukligt internationellt blir skuldandelen väl över 100 procent av BNP 2020. I eurosamarbetet tillåts endast 60 procent, men många länder bryter redan mot denna regel. Marknaderna ifrågasätter allt mer om det finns politisk vilja att reducera skulderna.

Anm. 3: C. Fred Bergsten (född 1941) direktör för Peterson Institute for International Economics sedan dess start 1981. Bergsten var ”assistant secretary” i finansdepartementet under president Jimmy Carter 1977-1981. Länk till presentation.

Anm. 4: Jag skriver att "den akuta finanskrisen må vara över". Detta innebär inte att jag tror att finanskrisen är över. Den grekiska situationen och den olösta frågan om eurons framtid får betraktas som en del av finanskrisen som mycket väl kan utvecklas till en ny, akut situation.

Artikeln är nummer 5 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)

Om bakgrunden till dollarns ställning i världsekonomin se artikelserie:
Dollar, guld och Bretton Woods (1)
En dollar god som guld (2)
Den största dollarkuppen (3)
The Dollar Connection (4)

Haiku

2010-03-02T21:54:00.002+01:00

Blind som Atlanten.
Ännu i sömnen buren,
viskar dyningen.

Försoning för fördrivna?

2010-02-18T13:52:00.013+01:00

De miljontals tyskar som efter kriget fördrevs från Tysklands östområden får inte utan vidare själva utse sina politiska företrädare. De måste ta hänsyn till vad man tycker i Polen. Det är lärdomen av en lång och infekterad konflikt i Tyskland.

Efter andra världskriget fördrevs 14 miljoner tyskar från Tysklands östliga områden. Dessa människor tvangs att lämna sina hem i bl.a. Ostpreussen, Schlesien, Pommern och Sudetlandet, områden där de bott i generationer men som nu skulle överföras till Polen eller Tjeckoslovakien.

De blev flyktingar i eget land och mottogs med misstro, eller rent av förakt, av sina landsmän. För att bevara sin identitet och samtidigt driva kravet på att få återvända, bildade de regionala föreningar som slöt sig samman i ett stort förbund, Bund der Vertriebene, BdV.

BdV har sedan dess varit en stark politisk kraft i Tyskland med stöd framför allt från CDU (kristdemokraterna) och CSU (systerpartiet med bas i Bayern). För två år sedan lyckades BdV få den dåvarande regeringen, där socialdemokraterna ingick, att skapa en stiftelse med namn Flykt, Fördrivning, Försoning. Den skulle, mitt i Berlin, arrangera en permanent utställning om de fördrivnas öde.

Den politiska striden startade när det plötsligt stod klart att BdV ville ha sin ordförande Erika Steinbach i stiftelsens styrelse. Socialdemokraterna, SPD, sade nej. Steinbach var otänkbar eftersom hon 1991 hade röstat emot Tysklands nya gräns mot Polen längs Oder-Neisse. Om Steinbach utnämndes skulle polackerna ta illa upp, sade SPD.

Och det blev inte annorlunda med den nya regeringen. Den liberale utrikesministern Guido Westerwelle, FDP, tänkte inte acceptera att ”det redan historiskt ansträngda förhållandet mellan Tyskland och Polen skadas genom obetänksamheter”, dvs med en utnämning av Erika Steinbach.

Han antydde till och med att han kunde ta strid med sin kansler Angela Merkel (CDU) om saken. En möjlig regeringsfråga alltså. Den samlade röd-gröna oppositionen jublade. Läget spetsades till genom att Merkels unionskollega i CSU, Horst Seehofer i Bayern, ställde upp för BdV:s rätt att välja sina egna representanter utan utrikespolitiska hänsyn.

Men Westerwelle stod på sig. Han ansåg att det till försoningen hör en självklar förutsättning, nämligen att gränsen med Polen ”inte ens intellektuellt kan ifrågasättas”. ”Personliga intressen måste stå tillbaka när det handlar om vårt land”, sade liberalen Westerwelle. Personliga intressen?

Frankfurter Allgemeines kommentator Berthold Kohler gick i taket (FAZ 16.11.2009). Har Westerwelle glömt bort vilket land han representerar? De intressen han företräder i striden med Erika Steinbach är ju Polens! ”Det vore en skandal och ett fattigdomstecken för Merkels andra regering såväl som för Tysklands förhållande till sina fördrivna om en kvinna nekades plats i Fördrivnings-stiftelsen som utan henne inte hade funnits”, skrev han.

I Polen teg regeringen. Men dess hållning var klar sedan tidigare. Man ville egentligen inte alls ha någon tysk permanent utställning om de fördrivnas öde. Den polska pressen var än tydligare. Där kallades Erika Steinbach ”Blonde Bestie” och hon framställdes i karikatyrer med naziuniform och hakkors. Det var en hatkampanj som man på tyskt regeringshåll inte ens protesterade mot.

Inte heller kyrkorna ställde upp bakom sina egna, fördrivna landsmän. Den katolske biskopen i Hamburg, Jochen Jaschke, tyckte att Steinbach skulle ”visa storhet och dra sig tillbaka”. Den evangeliska kyrkans talesman, Petra Bahr, instämde och talade om Steinbachs ”hårda, kompromisslösa position”. Men vem var egentligen hård och kompromisslös?

CDU-politikern och ministerpresidenten i Niedersachsen, Christian Wulff, försökte hitta en verklig försoning. Han hänvisade till de polska biskoparnas modiga uttalande från 1965: ”Vi förlåter och vi ber om förlåtelse.” Orden syftade på de brott som båda sidor begick under, och strax efter, kriget. Wulff antydde därmed att försoning kräver något även av Polen. Men regeringen i Berlin lyssnade inte.

Till slut kom BdV – inte regeringen eller Westerwelle – med ett kompromissförslag som öppnade vägen till en lösning. Erika Steinbach erbjöd sig att avstå från sin plats om BdV istället fick utse flera andra personer till stiftelsens styrelse. Dessutom skulle regeringen i fortsättningen inte ha något med utnämningarna att göra.

Socialdemokraternas Wolfgang Thierse protesterade även mot detta och kallade förslaget skamligt och skadligt för förbindelserna med den östliga grannen. Men Westerwelle gick med på en uppgörelse; han hade ju nått sitt mål: att sätta stopp för de fördrivnas försök att få utse sin ordförande till styrelseledamot i en stiftelse som hon själv varit med om att skapa.

Ett framsteg för liberala värden och demokrati? Försoning för de fördrivna?

Källor: En rad artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung, FAZ, t.ex. :Eine Armutszeugnis, Berthold Kohler, 16.11.2009; Organisiertes Schweigen in Polen, Konrad Schuller, 17.11.2009; Ein Dokument der Weitsicht, Berthold Kohler, 27.11.2009; Steinbach verzichtet - unter Bedingungen - auf Sitz im Stiftungsrat, 4.1.2010; Opposition kritisiert "Erpressungsversuch" Steinbachs, 5.1.2010; Erika Steinbach im Interview "Bin zum Verzicht bereit - für eine Lösung der Vernunft", 5.1.2010; Koalition legt Streit über Steinbach bei, 11.2.2010; Polen lobt, Thierse kritisiert Kompromiss mit Vertriebenen, 12.2.2010. Från Tagesspiegel: Besser Frieden stiften, Hans Monath, 17.11.2009. Från Der Spiegel: Erinnerungskultur. "Die anderen Russen", nr 53/2009; Pressmeddelande från Evangelische Kirche in Deutschland: EKD-Kulturbeauftragte: Streit über Vertriebenen-Stiftung in hohem Masse schädlich, 19.1.2010.

Anm.: Erika Steinbach är förbundsdagsledamot för CDU. Det var i den egenskapen hon 1991 röstade emot ett godkännande av Tysklands östgräns.

Om de polska biskoparnas försoningsförsök 1965 se särskild artikel: Tyskhatets politiska anatomi.

Om fördrivningen av tyskarna från Polen: Polsk hämnd.

Om tyskarna i Breslau: När Breslau blev Wroclaw.

Om sudettyskarnas öde: Sudettyskarna och katastrofen, Brott och straffrihet samt Död åt tyskarna! .

Om hur de fördrivna bemöttes av sina landsmän: Fördrivning, flyktingar och förakt.

Om fördrivningen av tyskarna finns en rad artiklar på Öga och Öra. Du kan nå samtliga genom nedanstående etiketter.

Egoismens pris/Omläst

2010-02-12T11:01:00.004+01:00

Tord Selamb är en av de stora föraktarna i svensk litteratur. Jag mötte honom i början av 60-talet när jag som gymnasist läste Sigfrid Siwertz roman Selambs. Mötet ägde rum i ett rus av fascination – och fasa.

Romanen kom ut 1920 och är en väldig uppgörelse med tidens tomtspekulation, rovdrift på människor och hela den hämningslösa kapitalism som följde på första världskriget.

Tron på människan hade brutit samman på slagfälten. Ideal som hederlighet, god vilja och hjälpsamhet framstod plötsligt som hopplöst föråldrade. Nu gällde det för individen att slå sig fram. Egoismen var den nya ledstjärnan.

Tord Selambs fyra äldre syskon präglas av denna kämpande egoism, som för dem främst tar sig uttryck i girighet. Peter bedrar sina syskon på deras aktier i familjebolaget. Laura föraktar sin man för att han misslyckas i affärer. Stellan är en spelare med livet som insats. Hedvig lurar sin man på hans dödsbädd för att han inte ska donera bort sina pengar.

Tords egoism är av ett annat slag. Redan som barn drar han sig i bitter besvikelse undan människorna. Han lever med sina djur i en hydda i skogen. Han drömmer om att skapa det stora konstverket, Hymnen Till Naturen. Men det tar emot med skrivandet. Han kompenserar motgångarna med att utveckla ett allt destruktivare förakt för människor, ”slavarna där inne i staden”. ”Det var arbetet, tålamodet, förtänksamheten, odlingen, som Tord hatade.”

Han gör uppror mot borgerligheten och hela civilisationen och flyttar i asocialt trots ut på en ö i skärgården med sin förtryckta hustru. Långt där ute i havsbandet utspelar sig sedan ett mäktigt, skrämmande och obönhörligt logiskt undergångsdrama som Siwertz sammanfattar: ”Tord hade drivit den selambska själviskheten till den punkt, där den förintar sig själv.”

Som gymnasist insåg jag inte att Tords konstnärsdrömmar och människohat är utslag av den form av egoism som kallas högmod. Han förmår inte se andra människor, de blir bara verktyg för hans egen inbillade upphöjdhet och utvaldhet. Man kan säga att Tord försöker leva sin nietzscheanska dröm om övermänniskan – och misslyckas.

När jag nu med det mesta av livet bakom mig läser om Selambs, är det en annan av syskonen som kommer mig nära: Hedvig. Sedan hennes förste man avlidit uppvaktas hon av affärsmannen Levy. Han vill dra henne med sig ut i den stora affärsvärlden. Det uppstår en relation som nästan ser ut som kärlek.

Under en konfliktladdad bolagsstämma med alla syskonen på släktgodset Selambshov kommer så det avgörande ögonblicket. Skall Hedvig orka erkänna sin egen kärlek till Levy och därmed bryta med sina intrigerande syskon? ”Snabbt, obönhörligt steg skräcken inom henne, den obetvingliga skräcken för att se sig med flykten avskuren, övermannad, i livets våld.” Och hon sviker Levy.

Det är rädslan för att leva som får henne att svika. Att leva är riskfyllt och Hedvig förmår inte låta sig uppfyllas av möjligheternas glädje och mod. Hon sviker inte bara Levy utan i första hand sig själv och sina möjligheter att bli människa.

Vart och ett av syskonen får sin chans att bli människa. Vad är det då som gör att de inte klarar av att ta den? ”Det är den ´blinda fläcken´, själens blinda fläck”, skriver Siwertz. ”Man är helt simpelt okänslig för ljusstrålar, som kommer från ett visst håll.” Egoismen, girigheten, högmodet och den därmed sammanknutna rädslan hindrar syskonen Selamb från att göra det goda valet.

Så blir den sterila ensamheten dessa känslomässiga krymplingars bittra arvedel. De betalar ett obeskrivligt högt pris för sin egoism.

Sigfrid Siwertz visade upp borgerlighetens sämsta sidor. Vad drog han för slutsats? Man skulle kunna tro att han blev socialist på kuppen. Men Siwertz kom själv ur borgerligheten – må vara ur småborgerligheten. Hans pappa var biträde i en stor sportaffär. Trots att tiden jäste av krav på socialt engagemang, misstrodde Siwertz den kollektiva aktivismen.

Hans grundstämning som konstnär var en melankolisk känsla av ensamhet och utanförskap. Han blev en av de genomskådande borgerliga flanörerna under 10-talet och den attityden kom han aldrig riktigt att överge.

På romanens sista sida konstaterar han att syskonen Selamb helst jagade ensamma. Men de som jagar i flock är inte ett dugg bättre. ”Systemet Selambs bästa tid är förbi, och massegoismen är väl nu den största faran”, skriver Siwertz. Och han syftar förstås på den framväxande kommunistiska rörelsen.

Om Sigfrid Siwertz: Född 1882. Mest känd genom ungdomsromanen Mälarpirater (1911), som är en frisk och drastisk berättelse om ungdomligt uppror och mognande. Ledamot av Svenska Akademien 1932. Brukar beskrivas som pessimistisk flanör, rese-, seglings- och Stockholmsskildrare. Erik Hjalmar Linder uppfattar Siwertz som ”en kylig iakttagare, men det finns hetta inom honom, i synnerhet när han slåss med makter som han personligen känner sig anfäktad av”. Om Selambs skrev Sven Stolpe 1933: "Som samhälls- och kulturkritik har Siwertz´ bok, mäktig i sin anläggning, hänsynslöst ärlig i sin avslöjande analys och lysande i sin strama naturalistiska konstnärlighet, knappast någon like i svensk litteratur". Memoarer Att vara ung (1949). Död 1970.

I kniptången/Krisen (4)

2010-02-05T10:01:00.008+01:00

Hösten 2008 måste banker och försäkringsbolag i många länder räddas av skattebetalarna. Nu står hela stater vid avgrundens brant. Grekland, Portugal, Italien, Spanien och Irland är några av dem – och de är viktiga eftersom de är medlemmar av eurosamarbetet.

Mest akut är läget i Grekland som våren 2001 kunde byta sin valuta drachman till euro. I skydd av den stabila euron kunde grekerna sätta igång en lånefinansierad ekonomisk expansion som syftade till att lyfta landet till europeisk levnadsstandard.

Den grekiska regeringen tillät allt större statliga budgetunderskott för att finansiera välfärdsprojektet. Statsskulden ökade snabbt. Om grekerna hade haft kvar sin drachma hade valutamarknaden straffat den lössläppta finanspolitiken. Drachman hade sjunkit i värde mot andra valutor. Räntorna hade höjts och en uppstramning av statens finanser hade tvingats fram.

Men nu hade alltså grekerna euron. Det gjorde upplåningen utomlands betydligt billigare och enklare än den annars hade varit. Dessutom ljög den grekiska regeringen om den verkliga omfattningen av skuldproblemen. Grekerna förfalskade till och med den statistik som gjorde att landet fick gå med i eurosamarbetet.

Först i december avslöjades att den grekiska statsbudgetens sanna underskott var dubbelt så stort som det officiellt redovisade, dvs 12,7 procent av bruttonationalprodukten, BNP (EU:s regler medger max 3 procent). Och statsskulden beräknas i år bli ca 130 procent av BNP (EU:s tillåtna tak är 60 procent).

Krisen var ett faktum. Grekland förlorade i ett slag sin trovärdighet i EU och på finansmarknaderna. Frankfurter Allgemeine talade om ”grekiska regeringars kollektiva ansvarslöshet” (FAZ 15.12.2009). Landets kostnader för att låna nya pengar i omvärlden steg explosionsartat. Man talade allmänt om att Grekland kunde vara på väg mot statsbankrutt.

För att återvinna förtroendet krävs nu drastiska åtgärder av den grekiska regeringen. Statens utgifter måste minska och skatteintäkterna öka. Därför skall bara var femte i offentlig tjänst som går i pension ersättas. Lönerna för offentligt anställda skall frysas, pensionsåldern höjas (till 65 år), sociala förmåner minskas och statens skatteinkomster öka, bl a genom en drivmedelsskatt. Budgetunderskottet skall till slutet av 2012 ner till den tillåtna nivån max 3 procent av BNP.

Detta är ett tufft sparpaket. Många människor kommer att drabbas. Den ekonomiska nedgången blir än djupare. Allt fler blir arbetslösa. Det finns därför många bedömare som tror att den grekiska regeringen inte klarar uppgiften, trots att den nya socialistregeringen har brett stöd i parlamentet. Redan mullrar det i leden, inte bara bland fackföreningar och vänsterorganisationer. Demonstrationer och allmän social oro är att vänta.

Vad finns det då för alternativ om regeringen misslyckas? Om Grekland ställer in betalningarna skulle finansmarknaderna omedelbart kasta sig över de andra svaga euroländerna, Portugal, Spanien etc. Räntorna på nya statslån stiger då dramatiskt och försämrar dessa länders finanser ytterligare. ”En kedjereaktion av detta slag skulle skaka valutaunionen i sina grunder och till slut äventyra dess existens”, säger Otmar Issing, Europeiska centralbankens fd chefekonom och en av valutaunionens arkitekter (FAZ 29.1.2010).

Kan Grekland lämna valutaunionen? Det skulle kasta landet ut i en politisk och ekonomisk avgrund, anser Issing. Hur skulle Grekland alls kunna betala tillbaka sina skulder efter att ha tvingats lämna euron och återinföra den svaga drachman?

Nå, kan då inte de andra EU-länderna komma Grekland till hjälp? Enligt reglerna nej. I valutaunionen svarar varje land för sina egna skulder; skuldräddningar länderna emellan, sk bail-outs, är inte tillåtna. Om EU gör undantag från den regeln för ett land måste man göra detsamma för andra som hamnat i kris, t ex Irland som redan genomfört ett hårt och modigt sparprogram. Hur skulle den irländska regeringen politiskt kunna försvara sina åtgärder om EU räddar Grekland från en motsvarande kris?

Dessutom: om EU rycker in och löser enskilda staters skuldproblem, innebär det en uppenbar inbjudan till sk moral hazard, dvs att medlemsländer med rymliga samveten tillåter sig finansiella äventyr på de andra EU-ländernas bekostnad. Om EU tar över Greklands skulder ”brister alla fördämningar”. ”Då sprider sig den grekiska sjukan”, säger Issing.

Kan Internationella Valutafonden, IMF, komma till undsättning som man gjort för en lång rad andra länder, t ex Lettland och Ungern? Nej, EU och Europeiska centralbanken skulle aldrig acceptera att IMF fick makt och inflytande över valutaunionens penningpolitik.

Ropen på solidaritet för Grekland måste därför vändas mot grekerna själva. Deras problem har visserligen förvärrats av den allmänna finanskrisen men är i grunden självförvållade. Därför är det Grekland som äntligen måste visa solidaritet mot de andra medlemsländerna i valutaunionen. EU kan bara stödja den tuffa sparpolitiken.

Källor: En rad artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung och Financial Times. Die Europäische Währungsunion am Scheideweg, av Otmar Issing, FAZ 29.1.2010; The Greek tragedy deserves a global audience, av Martin Wolf, FT 19.1.2010; EU setzt Griechenland Frist bis 2012, FAZ 3.2.2010; Der griechische Patient, FAZ 15.12.2009.

Anm. 1: EU hade inget att invända mot att EU-länderna Lettland och Ungern fick hjälp av IMF. Men dessa båda är inte med i eurosamarbetet som Grekland.

Anm. 2: Förf. var 1984–2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)

Haiku

2010-02-02T23:35:00.001+01:00

Musik som Turner
i gnistor och sot
genom mitt nattliga rum.

Avsked/Speer (7)

2010-01-19T10:35:00.007+01:00

April månad 1945 var i Tyskland en tid av spöklik apokalyps, full av groteska motsatser i en skymningsvärld som gick mot en oundviklig katastrof.

Albert Speer hade till allas häpnad återvunnit Hitlers förtroende (se förra artikeln) och skulle nu verkställa hans order om total förstörelse av det tyska folkets sista försörjningsmedel. Han kastade sig hektiskt in i arbetet med att göra - motsatsen.

Han skyndar till Hamburg och lyckas förhindra sprängningen av hamnen och broarna över Elbe. I Oldenburg övertalar han rikskommissarien för Nederländerna Arthur Seyss-Inquart att inte sätta landet under vatten. I Berlin lyckas han få militärledningen att avstå från att spränga över 200 broar. Från det kringrända Ruhrområdet nås han av ett radiomeddelande: ”Vi tar farväl. Allt går programenligt. Ruhr kommer alltid att tacka er.”

Rapporter om Speers verksamhet ingick till högkvarteret i bunkern – men chefen för SS:s säkerhetstjänst valde att inte föra dem vidare till Hitler. Führern ägnade sig i stället åt att under alltmer verklighetsfrämmande lägesöverläggningar kommendera flygeskadrar, pansardivisioner och hela armékårer som inte längre existerade.

Under lugna stunder hände det att Hitler kallade till sig Speer – utan frågor eller förebråelser. I tystnad studerade de tillsammans sina gamla skisser för världshuvudstaden Germania.

Den 20 april fyllde Hitler 56 år. Speer var med bland de nervösa gratulanterna. Så snart uppvaktningen var över skyndade de bort i långa kolonner av bilar ut från ett Berlin som snabbt var på väg att inneslutas av sovjetiska trupper.

Även Speer kom iväg hals över huvud och utan att säga adjö. Men efter ett par dagar bestämde han sig plötsligt för att återvända till Berlin. Varför? Inför domarna i Nürnberg sade han: ”Jag behövde på något sätt få ordning på mina känslor för och mitt förhållande till honom.” I fängelset i Spandau skrev han: ”Det fanns något djupt inom mig som drog mig till rikskansliet.”

Först försökte han med bil, men vägarna var igenproppade av transporter i motsatt riktning. Då begav han sig till testflygplatsen i Rechlin i Mecklenburg där ett jaktplan tog honom vidare till flygplatsen Gatow utanför Berlin. Därifrån flög han med en Storch, ett enmotorigt, lätt spaningsplan, som lyckades landa på paradgatan nära Brandenburger Tor, inte långt från rikskansliet och bunkern. Utan tvivel en resa med livet som insats.

Hitler mottog honom lågmält och till synes utan sinnesrörelse. ”Jag fick åter känslan av att han var tom, utbränd, utan liv”, skrev Speer senare i sina memoarer. Hitler talade om sitt förestående självmord. Han tänkte inte kämpa, risken att hamna levande i ryssarnas händer var för stor. Eva Braun skulle lämna livet tillsammans med honom. ”Tro mig, Speer, det blir inte svårt för mig att göra slut på mitt liv.”

I detta ögonblick tappade Speer på något sätt kontrollen över sig själv. Han har själv beskrivit det just så. Med låg röst erkände han till sin egen överraskning att han inte hade genomfört någon förstörelse utan tvärt om hindrat den. Sedan januari 1945 hade han gjort ett 60-tal överträdelser av givna order tillsammans med ett 100-tal invigda medhjälpare. Han hade gjort det ”för att skona fäderneslandet”.

Hitler lyssnade frånvarande. Ett ögonblick fylldes hans ögon med tårar. Han bröt en blyertspenna mot skrivbordsskivan. Men inget raseriutbrott, inget avskedande, ingen arrestering.

Varifrån kom detta Speers behov av att bekänna? Det undrade han själv resten av livet. ”På något sätt var det förtvivlat viktigt för mig att få en glimt av mänsklig kontakt med Hitler.”

När Speer tvekande erbjöd sig att stanna med honom i Berlin stirrade Hitler frånvarande på honom – och teg. Ännu en gång skildes de utan att skaka hand.

Det allra sista mötet mellan dem ägde rum vid tretiden på natten till den 24 april 1945. Speer hade låtit hälsa att han ville ta farväl. ”Darrande stod gamlingen för sista gången framför mig. Honom hade jag för tolv år sedan tillägnat mitt liv. Jag var på en gång rörd och förvirrad. Han däremot visade, när vi stod där mitt emot varandra, ingen sinnesrörelse.”

”Hans ord var lika kalla som hans hand: ´Ni far alltså? Gott. På återseende!´ Ingen hälsning till min familj, ingen välgångsönskan, inget tack.”

I dagböckerna från fängelset i Spandau skrev Speer långt senare att han ibland kunde bli ”förtvivlad över att Hitler - - - tog emot bekännelsen om min ohörsamhet med rörelse i stället för med en order om arkebusering. Mitt liv hade fått en bättre avslutning.”

Bättre? Ja, visst! En arkebusering hade varit en bekräftelse på att åtminstone sveket betydde något. En mänsklig kontakt.

Källor och litteratur: Fest, Joachim. Speer. Eine Biographie , Berlin, 1999, 4:e upplagan 2005; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Speer, Albert, Memoarer, sv. 2003.

Anm. Journalisten Gitta Sereny anser i sin bok Albert Speer och sanningen att Speer inte kom med någon bekännelse inför Hitler i bunkern. Hon stöder detta på vad Speer skrev i det första utkastet till sina memoarer, det sk Spandau-utkastet från 1953. En fransk journalist hade skildrat Hitlers och Speers sista möte inklusive ”bekännelsen”. Men Speer vände sig mot beskrivningen: ”Det handlade absolut inte om någon rörande scen, än mindre om en bekännelse av det slag som fransmannen beskriver.” Trots att Speer både tidigare och senare i en rad andra sammanhang, och även inför Sereny själv, har berättat om sin bekännelse, tycker hon att formuleringen i Spandau-utkastet är trovärdigt. Den tyske historikern och Speer-biografen Joachim Fest har en annan uppfattning. Han har själv fått uppgifter om bekännelsen från Speer. Dessutom berättade Speer redan 1945 inför den brittiske historikern Hugh R. Trevor-Roper om mötet med Hitler. Och Trevor-Roper fick ett entydigt intryck av att Speer varit mycket öppen mot Hitler och även kommit med en bekännelse. Till Fest skrev Trevor-Roper: ”Hitler, Speer says, was deeply moved by his candour.” Jag har valt Joachim Fests linje.

Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)

Uppror/Speer (6)

2010-01-05T22:19:00.006+01:00

När Tredje riket föll samman ställdes Albert Speers förhållande till Hitler på sitt yttersta prov.

Sommaren 1944 hade den tyska krigsproduktionen nått sitt maximum. Sedan gick det utför. Undervapnen V1 och V2, som skulle avgöra kriget, blev fiaskon. Fler dog i produktionen av dessa vapen än av deras sprängkraft över England.

Sedan de tyska frontlinjerna brutit samman både i öster och väster, gav Hitler order om ”brända jordens taktik”, allt som fienden kunde använda skulle förstöras innan tyskarna drog sig tillbaka. Det gällde industrier, kraftförsörjning och transportsystem, men också varje bondgård, bro, kyrka och slott. Från september 1944 gällde ordern även på rikstyskt område.

För Speer innebar det en dramatisk lojalitetskonflikt. Medan Hitler gick in i sin egen undergångsmyt av död och förstörelse, såg Speer till det tyska folkets försörjningsbehov, även den dag kriget var slut. Successivt började han motverka Hitlers order. Han utfärdade instruktioner om att övergivna industrier skulle lamslås, men inte jämnas med marken. Snart skulle de nämligen återerövras och behövas i krigsproduktionen. Det var ett svepskäl, men även Hitler accepterade det - för tillfället.

Speers verksamhet kunde emellertid lätt ses som högförräderi. Den 18 mars 1945 lämnar han över en promemoria till Hitler där han konstaterar att Tysklands ekonomi otvetydigt är på väg att bryta samman. Han kräver att civil produktion nu måste få företräde framför den militära. Därmed sätter han allt på spel. Han vågar inte lämna över skrivelsen personligen utan skickar den via ombud. Samtidigt ber han om Führerns porträtt med dedikation, möjligen i ett försök att mildra det väntade raseriutbrottet.

Dagen därpå är Speers fyrtionde födelsedag. Han kallas till Hitler som gratulerar honom och överräcker det önskade porträttet. Sedan säger han, och Speer skall minnas hans ord resten av livet: ”Om kriget är förlorat är även folket förlorat. Det är inte nödvändigt att ta hänsyn till vad det tyska folket behöver för sin grundläggande överlevnad. Tvärtom är det bättre att förstöra just dessa möjligheter. För folket har visat sig vara svagt och framtiden tillhör uteslutande de starka folken i öster.”

Några timmar därefter utfärdar Hitler sin sk Nero-order. I entydiga ordalag tar han avstånd från allt som Speer begärt, förstörelsen skall genomföras systematiskt och utan undantag; alla Speers instruktioner om motsatsen upphävs och ansvaret för verksamheten överförs till partiets distriktsledare.

Speer var desavouerad och berövad sin makt. Hans kvarvarande vänner försåg honom för första gången med en truppstyrka som livvakt. Trots den hotfulla situationen återvände Speer efter en vecka till Berlin. Hitler tog genast emot honom i bunkern. Det som nu utspelar sig har drag av antikt ödesdrama.

Hitler vräker ur sig en skur av förebråelser. Speer har inte bara uppmanat till missaktning av hans order utan också beskrivit kriget som slutgiltigt förlorat. Hade han inte varit Hitlers arkitekt hade han fått ta de nödvändiga konsekvenserna. Speer svarar: ”Vidta de åtgärder ni anser nödvändiga och ta inga hänsyn till min person.”

Efter en stunds tystnad begär Hitler att Speer tar ledigt. Men han vägrar och hävdar att om Hitler inte vill ha honom som minister längre, måste han avskeda honom. En ny, lång stund av tystnad. Till slut vädjar Hitler: han skall vara nöjd om Speer åtminstone ville förklara att allt hopp inte är ute. ”I morgon kommer ni med ett besked om huruvida ni hoppas att kriget ännu kan vinnas.”

Under natten söker Speer ett svar som han både kan stå för och som kan rädda hans liv. Han skriver ett 20 sidor långt brev till Hitler. Det är sentimentalt, beräknande och patetiskt. ”Jag vore stolt och lycklig om jag återigen finge arbeta för Tyskland som er medarbetare.” ”Att nu lämna min post, även om det är på er befallning, vore för mig fanflykt.” Han vädjar till Hitler att dra tillbaka ordern om förstörelse.

Men Hitler vägrar att ens ta emot hans brev. Han kräver ett muntligt besked. Och vid midnatt förs Speer på nytt ner i bunkern.

När han står inför Hitler, öga mot öga, stöter han plötsligt fram en enda mening: ”Min Führer, jag står villkorslöst bakom er.” Och trots att det knappast kan kallas ett rakt svar på frågan, blir Hitler rörd och får, allt enligt Speers egen berättelse, tårar i ögonen. Det ödesdigra ögonblicket har plötsligt passerat och spänningen viker. Speer kan utnyttja förändringen till sin fördel och lyckas återfå ansvaret för genomförandet av förstörelseordern.

Vid tvåtiden på natten återvänder han till sina oroliga medarbetare som en oväntad segrare. I ett kort tal till dem säger han: ”Jag kommer att bestraffa var och en av er som genomför denna order om förstörelse och jag kommer att ställa mig bakom var och en av er som vägrar att göra det.”

Det var ett öppet uppror.

Källor och litteratur: Fest, Joachim, Speer. Eine Biographie, Berlin 1999, upplaga 4 från 2005; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Speer, Albert, Memoarer, sv. 2003.

Anm. Man kan invända mot artikeln att uppgifterna huvudsakligen härstammar från Speer själv och att han förstås hade ett intresse av att framställa sig i positiv dager inför eftervärlden. Men händelseförloppets dramatiska svängningar och Speers insatser för att förhindra onödig förstörelse är väl belagda både med dokument och vittnesmål. Domstolen i Nürnberg såg dessutom Speers opposition mot Hitlers brända-jorden-taktik som en förmildrande omständighet. Kanske var det just därför som han undgick dödsstraff. Ändå kan man förstås inte utesluta att Speer valde att framställa sig i idealiserande ljus. Även om han gjorde det, kvarstår det märkliga faktum att Hitler skonade Speer, trots att han kände till dennes medvetna och omfattande brott mot utfärdade order. Många andra fick sona betydligt mindre förseelser framför exekutionsplutonerna. Men i den extrema situationen i bunkern är det kanske inte helt osannolikt att den långvariga känslomässiga relationen mellan de båda männen fällde avgöranden som ytligt sett ter sig svårbegripliga.

Artikeln är nummer sex i en serie. De andra är:

Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Avsked/Speer (7)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)

Tanka

2010-01-01T12:07:00.002+01:00

Led av sin väntan
skyndar tiden mot sitt slut.
Söker vägen ut.

Minnet håller henne kvar.
Till en kall och stilla dag.

Tanka är ett japanskt, stavelseräknande versmått som i princip består av en haiku plus två avslutande, sjustaviga rader.

På besök i helvetet/Speer (5)

2009-12-15T09:21:00.024+01:00

Albert Speer hävdade till sin död att han aldrig fick kännedom om förintelsen. Men den 10 december 1943 besökte han den underjordiska industrianläggningen Dora i Harz, som drevs av SS med hjälp av koncentrationslägerfångar. Det borde ha varit sanningens ögonblick.

I det 15 kilometer långa tunnelsystemet arbetade 10 500 fångar. Dödligheten bland dem var 70 procent. I Tredje riket inifrån berättar Speer själv om besöket: ”De förhållanden dessa fångar levde och arbetade i var verkligen barbariska. - - - Fångarna bodde vid sina arbetsplatser i fuktiga grottor, och dödligheten bland dem var därför utomordentligt stor.”

Inför journalisten Gitta Sereny tillade han:
”Jag var helt oförberedd; det var det värsta jag någonsin sett.- - - Jag såg döda män… de kunde inte dölja sanningen. Och de som levde var bara skelett.”

Han hade aldrig blivit så upprörd i hela sitt liv, sade han. Och han gav genast order om att ett barackläger skulle uppföras i närheten.

Gitta Sereny beskriver detta besök som en vändpunkt för Speer; här skall han ha fått upp ögonen för Hitlers och nazismens sanna karaktär, ja, här skall till och med ett slags medlidande med dess offer ha fötts.

Det ledde, enligt Sereny, till att Speer blev sjuk. Han försökte fly från sina minnesbilder genom att inte fira julen 1943 med familjen i Obersalzberg, där han riskerade att sammanträffa med Hitler, utan med de tyska trupperna långt borta i norra Finland. Men när han kom tillbaka kollapsade han och lades in på sjukhus ”överansträngd, deprimerad och med ett inflammerat knä”.

Alla är dock inte lika övertygade om Speers omvändelse. Det finns inga bevis för att Speer verkligen utfärdade order om barackbyggen, säger Jens-Christian Wagner, som skrivit standardverket om Mittelbau-Dora. Det fanns däremot goda produktionstekniska skäl att bygga baracker eftersom outbildade kroppsarbetare successivt ersattes med fackarbetare som behövde leva längre. För övrigt var barackbyggena redan igång före Speers besök.

En vecka senare skrev Speer dessutom till chefen för Mittelbau-Dora, Hans Kammler, och tackade honom för att han lyckats skapa denna underjordiska industri på två månader. Den kunde mäta sig även med amerikansk effektivitet, tyckte han. ”Jag passar därför på att uttrycka min största erkänsla för detta enastående verk”, skrev Speer utan att framföra minsta kritik.

Och Speer har faktiskt själv bidragit till tvivlet på sin egen omvändelse. I Tredje riket inifrån skrev han: ”Jag inser att anblicken av lidande människor endast påverkade mina känslor men inte mitt handlande. På känsloplanet blev det bara fråga om sentimentalitet. Men när det skulle till beslut härskade tills vidare principen om ändamålsenligheten.”

De första fångarna kom upp ur tunnlarna först i maj 1944 och baracklägret var inte helt klart förrän på sensommaren. En del av fångarna hade då fått leva utan dagsljus och frisk luft i nio månader.

Att Speer var sjuk av överansträngning och kanske t.o.m. deprimerad ända fram till sommaren 1944 verkar dock vara väldokumenterat. Om det nu inte berodde på att han chockats av sitt möte med den nazistiska verkligheten, vad kan då ha legat bakom denna personliga kris?

Naturligtvis var hans arbetsbörda oerhörd och i sig säkert tillräcklig för att göra honom utmattad. Men omgivningen noterade att det var fråga om något utöver det vanliga. En av dem var Speers privatsekreterare Annemarie Kempf. Hon tror inte att besöket i Dora spelade någon avgörande roll. I stället pekar hon på de intriger som pågick i ministerierna ”och alla dessa människor som försökte sabotera hans förhållande till Hitler”.

Ty det nära förhållandet till Hitler var själva drivkraften i Speers liv alltsedan det djupt symboliska mötet mellan de båda hösten 1933 (se artikel 1). Hitler hade från första början fått Speer att tro på sig själv.

Nu var han trängd av SS-chefen Heinrich Himmler som med Hitlers stöd lyckats nästla sig in på Speers område. Även Göring, Bormann och Robert Ley försökte vända Hitler emot Speer. Ley konkurrerade öppet om hans jobb. I januari 1944 hade Hitler offentligt skällt ut sin rustningsminister. Många fick intrycket att Speer höll på att förlora Führerns stöd. Det underblåste maktkampen.

Speer noterade själv med bitterhet att Hitler inte upprätthöll de nära kontakterna som förr. När fadersfiguren inte längre bekräftade sin ”son” måste dennes självförtroende ha vacklat.

Var det nog för att utlösa Speers sjukdom och personliga kris? Var relationen med Hitler viktigare än nazismens miljontals offer? Gitta Sereny frågade Speer vad han hade gjort om han hade förstått vad som hände. Speer svarade: ”Jag skulle i alla fall ha fortsatt att försöka hjälpa denne man att vinna kriget.”

Källor och litteratur: Speer, Albert, Tredje riket inifrån, sv. 1971; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Wagner, Jens-Christian, Produktion des Todes, Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; Fest, Joachim, Speer, Eine Biographie, Berlin 1999.

Bilder: 1. Ingången till Dora-grottorna strax norr om Nordhausen i Harz som den ser ut i dag. Efter kriget sprängde ryssarna ingångarna men 1988 öppnades en liten del av tunnelsystemet för allmänheten. 2. Rester av en V1-raket i sovtunnel 45. De tidigare sovtunnlarna nummer 43-46 togs från maj 1944 i bruk för produktionen. Obs att både V1 och V2 periodvis producerades i Dora.

Artikeln är nummer fem i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)

En homoromans?/Hadrianus (2)

2009-12-06T15:39:00.025+01:00

Kärlek, homofili, pedofili – var i detta landskap med svårdefinierade poler befann sig egentligen Hadrianus? Han var gift, men allt tyder på att han föredrog att ha sex med män. Och framför allt pojkar.

I Marguerite Yourcenars roman Hadrianus minnen framställs hans förhållande med den unge Antinous som en stor passion och en tragisk kärlekssaga. ”Av alla våra lekar är kärleken den enda som har möjlighet att åstadkomma en omvälvning i vår själ”, säger Hadrianus enligt Yourcenar. Och när Antinous plötsligt dör 19 eller 20 år gammal, sörjer Hadrianus djupt och gråter ”som en kvinna” enligt samtida vittnesmål.

Kejsaren grundar städer till Antinous minne. Han låter sprida skulpturer av den döde över hela det romerska riket. Han förklarar Antinous för en gud och påbjuder att han skall tillbes. Tempel uppförs både i Italien, Egypten och Grekland.

Men redan bland de samtida fanns det en misstro mot kejsarens gossekärlek. Det uppstod snabbt rykten om att Antinous död inte var en olyckshändelse, som Hadrianus hävdade.

Den moderna vetenskapliga diskussionen i saken avslöjar mörka sidor av kejsarens kärleksliv och av romerska sexualseder i allmänhet.

Hadrianus mötte antagligen Antinous år 123 e.Kr. någonstans i dennes hemtrakter i Bithynien, ett landskap i nuvarande nordvästra Turkiet. Antinous var då sannolikt 12-13 år gammal och beskrevs som ett barn med runda kinder. Hadrianus var 47 och hade varit romersk kejsare i sex år. Det som nu började byggde på ojämlikhet i alla avseenden.

Enligt romerska regler fick inte ens en kejsare ha sex med en fri, romersk gosse; det var slavar eller utlänningar som kom i fråga. Antinous var inte slav och måste följaktligen ha varit utlänning, dvs. utan romerskt medborgarskap.

Sexuellt måste han dessutom ha varit den passiva parten, dvs. den som blev penetrerad. Därmed var han också, enligt romerska värderingar, föraktad och klassades som en ”pseudo-kvinna”. Den aktive mannens heder och manlighet ifrågasattes emellertid aldrig – så länge som rollerna inte växlade.

Det är visserligen sant att romarna inte hade några ord för ”homosexuell”, skriver Anthony Everitt (Hadrian and the Triumph of Rome, New York 2009), men de var ändå fullt kapabla att skilja hetero- från homosexuella. Och värderingarna var tydliga: det fanns föraktfulla uttryck för den passiva, feminina rollen, t.ex. cinaedus, som översätts med ”onaturlig vällusting” eller helt enkelt ”prostituerad man”.

Men Hadrianus hade grekiska ideal och kan ha betraktat Antinous mera som en ”eromenos”, dvs. en ung lärjunge som man visserligen hade sex med men ändå behandlade med viss respekt. Att förhållandet höll under sju år tyder på att kejsaren faktiskt hyste djupare känslor för sin älskare än vad som var brukligt.

För en sådan lärjunge inträffade sanningens ögonblick när han började bli man och fick skäggväxt och inte längre var lika sexuellt attraktiv för sin ”lärare”.

År 130 e.Kr. bör Antinous (bilden t.h.) ha varit 19-20 år. Kejsaren befann sig med sitt stora följe på resa i Egypten. Den 24 oktober skulle minnet av den egyptiske guden Osiris rituella död i Nilen högtidlighållas. Hadrianus var djupt engagerad i spådomar, mystiska riter och magi och väl medveten om att Osiris död var förbunden med offermystik och återfödelse.

Just då, kanske rent av på själva dagen för Osirisfesten, hittades Antinous död i Nilen. Var det en olycka, som Hadrianus hävdade? Eller begick Antinous självmord för att han visste att han inom kort skulle förlora Hadrianus kärlek och sin ställning vid det kejserliga hovet? Förkastade unga älskare hamnade ofta i glömska, fattigdom och misär.

Enligt Anthony R. Birley (Hadrian, the Restless Emperor, London 1997) är det sannolikt att Antinous hade en dödslängtan. Han kan ha insett att även om han kunde fortsätta att vara kejsarens älskare också som vuxen, skulle det vara skamligt och föraktligt.

Dessutom led Hadrianus sannolikt av en allvarlig sjukdom. Enligt egyptisk tro kunde ett djurs död förlänga sin ägares liv. Förutsättningen var att djuret dog utan motstånd. För att förlänga Hadrianus liv krävdes enligt egyptiska magiker en människa som frivilligt gick i döden för honom. Med sin dödslängtan har Antinous antagligen accepterat att göra det, menar Birley.

Att det just skedde i samband med Osirisfesten stöder den tolkningen. I vilken grad Hadrianus själv uppmuntrade, begärde eller rent av arrangerade detta offer är förstås omöjligt att utreda.

Eftersom romarna sedan länge hade gjort människooffer olagliga var illvilliga rykten emellertid snabbt i svang. Och Hadrianus offentliga sorg och måttlösa ärebetygelser för den döde förstärkte ryktena. Men själv kände han sig mystiskt återfödd. Så framställde han sig på ett mynt som han lät prägla.

Källor och litteratur: Everitt, Anthony, Hadrian and the Triumph of Rome, New York 2009; Birley, Anthony R., Hadrian, the Restless Emperor, London 1997; Yourcenar, Marguerite, Hadrianus minnen, Paris 1951, sv. 1953.

Bilder: 1. Hadrianus bibliotek och allra mest privata del av villaanläggningen i Tivoli, tre mil utanför Rom. Palatset är runt och ligger i en konstgjord sjö omgiven av kolonner. Hit förde en träbro som kunde dras in, en plats där Hadrianus och Antinous kunde vara ensamma. 2. Byst av Antinous från Patras, en stad på Peloponnesos. Finns i Athens arkeologiska museum.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
En god kejsare?/Hadrianus
Människan ensam/Hadrianus (3)

Om sex i romarriket, se även:
Sex och kyskhet i romarriket
Sex och kyskhet i romarriket (2)

Haiku

2009-12-01T23:27:00.002+01:00

Brolyktorna tänds
och pråmskepparen vinschar
sista bojstenen.

En god kejsare?/Hadrianus

2009-11-26T21:09:00.020+01:00

Även i dagens Rom är han ständigt närvarande, Publius Aelius Hadrianus Afer, romersk kejsare 117–138 e.Kr. Det var han som lät återuppbygga Pantheon, templet till alla gudar, efter många år av förfall. På högra stranden av Tibern ligger hans mausoleum, numera kallat Castel Sant Angelo.

Hans villa nära Tivoli (bilden ovan) är en sagolik anläggning på över 100 hektar med ruinerna av palats, teatrar, tempel, fontäner, bibliotek, badhus etc., det mesta med grekiska förebilder och allt en gång smyckat med hundratals bemålade skulpturer.

Ty kejsar Hadrianus var en kulturens man som älskade konst, vetenskap och litteratur, en känslig människa som själv skrev poesi. Han framställs gärna som en ”humanist” som älskade freden, ”en filosof på tronen”, ja, som en av de ”goda” kejsarna.

Denna bild av Hadrianus har till stor del skapats av den franska författarinnan Marguerite Yourcenar i romanen Hadrianus minnen (1951). Hon skildrar en motsägelsefull men ändå sympatisk, självreflekterande, nästan liberal makthavare med idel goda avsikter.

Historien är förstås mer komplicerad än så. Och man kan fundera över vad det är man väljer att bortse ifrån när man accepterar denna humanistiska ikon av en romersk kejsare. Hur var det t. ex. med Hadrianus inställning till judarna?

Jerusalem hade bränts ner av romarna redan år 70 e.Kr. På Titusbågen vid Forum Romanum skildras segern och hur de judiska religiösa skatterna från det förstörda templet förs till Rom (bilden nedan).

Hadrianus fortsatte förnedringen av de besegrade. Hans mål var att hellenisera judarna, alltså att omvända dem till grekiska normer och seder. Grekland var ju Hadrianus ideal och judarna betraktade han som mindervärdiga och vidskepliga. Han förbjöd därför den judiska religiösa seden att omskära gossebarn.

I askan efter Jerusalem lät han uppföra en romersk stad, Aelia Capitolina, och på platsen där templet hade stått byggdes en helgedom till Jupiter.

Det var förstås en våldsam skymf mot det judiska folket och dess religion. Judarnas hat mot romarna fick näring och de förberedde ett nytt uppror. Vapendepåer anlades; tunnlar och grottor grävdes både som skydd för civilbefolkningen och som gömställen och flyktvägar för gerillan. Ledare var den karismatiske Bar Kokhba, som framträdde med messianska drag.

År 132 e.Kr. råkade romarna ut för stora förluster i överraskande bakhåll. Förstärkningar måste kallas in från Syrien och Egypten. Det finns tecken som tyder på att en hel romersk legion kan ha förintats av den judiska gerillan.

En stor del av Judeen befriades. Man präglade mynt med texten ”Första året av Israels befrielse”. En överstepräst kunde utses och de religiösa ceremonierna återupptogs. Men det är oklart om man lyckades befria själva Jerusalem.

Hadrianus tänkte i varje fall inte ge upp. Han begav sig personligen till Judeen för att åtminstone under en tid själv leda de romerska styrkorna. I Italien rekryterades nya legioner. Det var en ytterst impopulär och ovanlig åtgärd. Hadrianus sände också sin bäste general, Julius Severus, från Britannien hela vägen tvärs över det romerska riket för att slå ner upproret. Denna marsch måste ha tagit månader. Allt vittnar om att situationen var kritisk.

Men med hjälp av nya förstärkningar kunde romarna till slut ta en blodig hämnd. Julius Severus förde ett förintelsekrig. Han isolerade by efter by, skar av försörjningen av mat och vatten, svälte ut invånarna och förintade dem. I slutet av år 135 e.Kr. föll judarnas sista motståndsfäste och Bar Kokhba dödades; hans avhuggna huvud visades upp för segrarna.

Krigets facit var förfärande. 985 byar ödelades. 585 000 män dog i väpnade aktioner. Hur många som dödades genom svält, sjukdomar eller brand kan inte beräknas.

Kejsaren beslöt att utrota judendomen, skriver Anthony Everitt i sin nyutkomna bok om Hadrianus. Judeen rensades på judar. Antingen dödades de eller såldes som slavar. Så många fångar bjöds ut på slavmarknaderna i Hebron och Gaza att det blev billigare att köpa en jude än en häst.

En ryttarstaty av Hadrianus ställdes upp på den judiska tempelplatsen. Ingen jude fick sätta sin fot i Jerusalem och all undervisning i den judiska lagen förbjöds. Judeen avskaffades som provins och uppgick i vad Hadrianus valde att kalla Syriska Palestina. Det är första gången som termen Palestina förekommer i historien.

Det är inte att undra över att Hadrianus i den judiska traditionen är djupt hatad och föraktad. Rabbinska skrifter brukar säga om honom: ”Må hans ben ruttna!” Plötsligt är vi långt borta från den etablerade moderna bilden av ”den gode kejsaren”.

Källor och litteratur: Everitt, Anthony, Hadrian and the Triumph of Rome, New York, 2009; Birley, Anthony R., Hadrian, the Restless Emperor, London, 1997; Thylander, Hilding, Det romerska riket, Stockholm, 1973; Goodman, Martin, Rome & Jerusalem, The Clash of Ancient Civilizations, London, 2007;Yourcenar, Marguerite, Hadrianus minnen, sv. 1953.

Bilder: 1. Ett av palatsen i Hadrianus villa ca tre mil öster om Rom vid Tivoli, i bakgrunden Sabinerbergen. 2. Den från templet i Jerusalem rövade heliga sjuarmade ljusstaken förs i triumf till Rom. Relief från Titusbågen vid Forum Romanum från 82 e.Kr. Egna bilder.

Anm. En av de historiker som uttryckligen talar om "de goda kejsarna" är Hilding Thylander (se "Källor och litteratur" ovan!) som 1953-1974 var docent i klassisk fornkunskap och antikens historia vid Stockholms universitet. Till de goda räknar han förutom Hadrianus även dennes efterträdare Antoninus Pius (kejsare 138-161) och, framför allt, Marcus Aurelius (161-180). Den senare har framstått nästan som en kristen genom sina filosofiska tankar i boken "Självbetraktelser" - trots att han i handling egentligen inte hade mycket till övers för kristna. Han tillät till och med att de kristna förföljdes. Men för den liberala, intellektuella eliten var hans ovanligt öppna och självkritiska litteratur viktigare för hans anseende än hans handlingar. Än mer anmärkningsvärt är att Thylander m.fl. även räknar Hadrianus företrädare Trajanus (98-117) till de goda och stora. Trajanus var en av de största krigskejsarna som skuldsatte Rom upp över öronen för att erövra nytt land tillimperiet. Och som, i liket med Hadrianus, förföljde judarna.

Artikeln är nr 1 i en serie. De andra är:

En homoromans?/Hadrianus (2)
Människan ensam/Hadrianus (3)

Månadens haiku

2009-09-02T22:29:00.001+02:00

Mörkret har anlänt.
Står i köket och väntar
en tidig morgon.

Förra månadens haiku

Öga och Öra tre år

2009-08-21T17:52:00.008+02:00

Innan årets födelsedagshälsning kunde skrivas hann Öga och Öra bli tre och ett halvt år. Men bättre sent än aldrig! Efter en lång paus har mitt skrivande förhoppningsvis åter kommit igång. Därmed går jag direkt till saken. Detta hände på Öga och Öra under 2008:

Redan i januari började en av bloggens mest lästa artikelserier. Den handlar om hur den tyska staden Breslau vid andra världskrigets slut förvandlades till den polska Wrocław (Till en förvandlad stad).

Den brutala operationen var en del av den största etniska rensningen i Europas historia: fördrivningen av 14 miljoner tyskar från sina traditionella hemorter i östra Europa. Det tillhör historiens ironier att tyskarna som fördrevs från Breslau ersattes med andra fördrivna, polacker som tvangs att lämna sina hem i traditionellt polska områden öster om floden Bug, områden som nu skulle tillföras Sovjetunionen (När Breslau blev Wrocław).

Artikelserien kom att innehålla miniporträtt av dramatikern Gerhart Hauptmann och av den katolska nunnan Edith Stein. Hauptmann förklarade sig lojal med tre diktatoriska regimer. Stein blev så småningom Europas skyddshelgon. Båda hade nära anknytning till Breslau.

I mars började en serie om den amerikanska dollarn som ända sedan krigsslutet haft en tendens att försvagas. Förklaringen står delvis att finna i besluten från Bretton Woods i New Hampshire 1944, där den ekonomiska efterkrigsmodellen skapades (Dollar, guld och Bretton Woods).

Strax efter att den artikelserien avslutades kom den ekonomiska världskrisen. Innebär den ett bakslag för den fria marknaden? Eller möjligen tvärt om, marknadens hämnd på finansmusketörernas och politikernas misstag? (Marknadens välkomna hämnd)

Konstnärer av skiftande dignitet har genom historien haft en egendomlig förmåga att hamna i politiskt tvivelaktigt sällskap. Nuförtiden nästan enbart på vänsterkanten. Poeten Ezra Pound, en av modernismens förgrundsfigurer, hamnade däremot i den italienska fascismen. För detta fick han efter kriget betala ett högt pris. Han spärrades in på mentalsjukhus i USA under tolv år utan någon juridisk prövning. Men ur lidandet kom stor poesi, t. ex. Pisan Cantos (Borde Ezra Pound ha skjutits?).

En svensk författare, Werner Aspenström, hanterade politiken på ett helt annat sätt. Han hävdade sin rätt att vända sig bort; han hyllade ”fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd”. Det var en utmaning mot 1960-talets förment tillvända vänstergeneration och Aspenström hånades bl a av författarkollegan Göran Palm (Om rätten att vända sig bort).

Våren 2008 besökte den tyske professorn i socialpsykologi Harald Welzer Goetheinstitutet i Stockholm. Welzer hade ett kontroversiellt budskap: Hitlers hantlangare var inga omänskliga monster, de var inte ens psykiskt sjuka utan helt vanliga, resonerande människor – som du och jag (Massmördare med gott samvete).

Vänskap har flera gånger varit ett tema på Öga och Öra. Jag har t ex berättat om hur slavsonen och bondpojken Horatius från den romerska landsbygden blev vän med kungaättlingen Maecenas. Ur deras vänskap kom odödlig dikt (Slavsonen och kungaättlingen).

”Om Hitler hade haft vänner hade jag varit en av dem”, sade Albert Speer, den unge arkitekten som blev Hitlers gåtfulle rustningsminister. Speer och Hitler planerade bl a att göra Berlin till världens huvudstad, Germania. Om Speer handlar en pågående artikelserie (Fäder och söner).

Förra året var det 40 år sedan 1968. Det revolutionära årtionde som då inleddes gav en helt ny sexualmoral och antalet aborter i Sverige ökade explosionsartat. År 1965 utfördes 4 aborter per 1000 kvinnor; tio år senare var det 20,3! Och det berodde inte på lagen om fri abort (Skörden från 1968).

I Berlin firade man 40-årsminnet av 1968 genom att ge studentledaren Rudi Dutschke en egen gata. Den korsar hans främste motståndares gata, Axel-Springer-Strasse (68-provokatör tillbaka på gatan).

När rysk-georgiska åttadagarskriget utbröt i augusti 2008, var det många som började tala om att västerlandet egentligen inte hade något att sätta emot en ny rysk aggressiv expansionspolitik. Resonemanget hade paralleller till 1970-talet och den ryske författaren Aleksandr Solzjenitsyn (Västerlandets svaghet). Han talade också om demokratins svaghet – ett ämne som idag är nära nog tabu.

Jag har också haft glädjen av två gästskribenter. Publicisten Anders Björnsson skrev att Baltikum inte var ockuperat av Sovjetunionen, som de baltiska staterna hävdar idag. Ett laddat ämne (En lektion om ockupation).

Laddat var det också när stiftsadjunkten Martin Modéus hävdade att man skall skilja på det heliga och det helgade. Finns det alltså för mycket helighet i Svenska kyrkan? Läs hans svar! (Martin Modéus svarar om helighet)

Öga och Öra två år
Öga och Öra ett år

Till en arg son och en vilsen mamma

2009-08-12T21:13:00.004+02:00

Satt på krogen. Inte hade jag för avsikt att lyssna, men samtalet vid bordet bredvid trängde sig på och jag kunde inte värja mig. Det blev en del av min egen verklighet.

En mamma med son i övre tonåren. Sonen är tydligt irriterad på mamma som inte tycks vilja förstå att lycka är att kunna köpa en häftig bil. Mamma värjer sig tafatt mot sonens krassa ideal. Det finns ju så mycket annat här i livet, försöker hon med viss uppgivenhet.

Som vadå? Det blir tyst medan mamma funderar.

Ja, vad är lycka för dig, mamma? Sonen provocerar. Vad gör dig lycklig? Hon skiner upp, som räddad, tittar kärleksfullt på sin son, prövar ett leende och säger med lätt desperat underton: Att få en kram av dig!

Sonen fnyser högljutt. Vadå, en kram? Förstår inte du att det är viktigt med pengar? Han känner sig oförstådd, kanske avvisad, rent av föraktad. Varför kan mamma inte säga att hon förstår att det är viktigt med en häftig bil när man snart skall fylla tjugo år? Att det kanske rent av är LYCKAN.

Han tycker att mamma inte har tänkt igenom det här med lycka. Och han har alla argumenten på sin sida. Mamma tror att fattiga kan vara lyckliga utan pengar. Sonen frågar om inte fattiga skulle bli lyckliga om de plötsligt fick pengar. Mamma tvekar och sonen klipper till: Nå, då så, då kan de ju inte vara lyckliga innan de har pengar! Triumf.

Mamma kan inte förklara sig. Det ligger nog något i detta som sonen säger, att mamma inte riktigt har tänkt igenom saken.

Sonen kritiserar krogmaten som mamma bjuder på och han vill gå, komma iväg från denna fantasilösa mamma som försöker få honom att se att pengar inte är allt här i världen.

Det är mycket frestande att lägga sig i. Men det kan man ju inte. Varje familj har sina debatter även om de är nog så likartade. Men jag funderar. Vad skulle jag säga till denne son som drömmer om ett annat liv, med pengar och häftiga bilar?

Medan jag söker ett svar kommer jag att tänka på den tyske författaren Heinrich Böll (1917-1985). Han skrev, jag tror det var i En clowns åsikter: Lycka kan jag inte ens föreställa mig mer än sekunder i taget.

Lycka är sällsynt, kortvarigt och oförtjänt. Man kan inte ”skaffa sig” lycka. Man kan bara plötsligt, helt överraskande få uppleva att den för ett ögonblick snuddar vid en. Lycka är en ren gåva, ett svindlande nu. Många människor lever ett helt liv utan att någonsin få del av den. Andra har upplevt den några få välsignade stunder och glömmer dem aldrig. Åter andra förstår först i efterhand att de levde helt nära den.

Skulle sonen förstå? Nej. Skulle han ens lyssna? Kanske. Största hoppet vore att han skulle minnas orden och en dag känna igen.

Och vad skulle jag säga till den tafatta mamman som inte hittade rätt argument, som kände att sonen var på väg bort ifrån henne och hennes värld? Man kan inte läsa dikt på krogen för främmande mammor med tonårssöner. Men jag önskade att jag i smyg kunde få lägga en uppslagen bok på deras TV-bord. Den skulle vara uppvikt på dikten Dalen av Solveig von Schoultz (1907-1996):

Ingen tog dig i handen och sa:
passa på
Detta är nu
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek

Ingen sa:
gå långsamt
Akta dig för att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet.

Ingen sa:
detta är nu.
Detta är mycket
Detta är tillräckligt
Alldeles ensam sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag:
den såg ut så
Det var den.

Månadens haiku

2009-08-10T23:03:00.001+02:00

Skogen återtar
den sandvarma flyktvägen
från barnets drömmar.

(Ystad 1950-2006)

Förra månadens haiku

Vedergällningsvapnet/Speer (4)

2009-08-02T20:46:00.017+02:00

I juli 1943 ordnade Albert Speer så att raketkonstruktören Wernher von Braun fick träffa Hitler i högkvarterets filmsal. Efter en kort presentation släcktes ljuset och en färgfilm från provskjutningsanläggningen i Peenemünde vid Östersjön tonade fram på vita duken. För första gången kunde Hitler se hur en stor raket majestätiskt lyfte mot himlen. Han blev entusiastisk. Med denna raket skulle kriget avgöras!

Speer fick order att sätta igång serieproduktion av den 14 meter höga raketen, som kallades A4, senare V2. Projektet skulle ha samma prioritet som stridsvagnsproduktionen.

Men redan en månad senare, den 18 augusti, kom den första stora motgången: britterna förstörde anläggningarna i Peenemünde i en massiv bombräd. Speer och SS-chefen Heinrich Himmler reste till Hitlers varglya i Rastenburgskogen. De beslöt att flytta hela raketproduktionen till en gigantisk grottanläggning nära Nordhausen i södra Harz. Den var avsedd för lagring av olja och smörjmedel, men nu skulle den bli underjordisk industri med täcknamnet Mittelbau/Dora. Ombyggnationen skulle starta genast.

Hitler ville egentligen bara använda tyskar till det stora raketprojektet. ”Gud nåde oss om utlandet får veta något om saken”, sade han till Speer. Men SS-chefen Heinrich Himmler ville använda koncentrationslägerfångar. Om produktionen helt överläts på fångar, skulle dessa kunna isoleras fullständigt från yttervärlden och ingen information skulle kunna läcka ut, hävdade han.

För övrigt var det på sommaren 1943 bara SS som kunde skaka fram den nödvändiga arbetskraften. De flesta tyskar var redan inkallade. Hitler accepterade argumenten. De första hundra fångarna kom till Dora från det närliggande Buchenwald redan innan augusti månad var till ända.

Himmler var förtjust. Beslutet att använda krigsfångar och judar i bygget innebar att han fick in en fot på rustningsminister Speers område. Konkurrensen mellan Himmler och Speer blev vid denna tid allt tydligare. Och Himmler hade mer framgång: Hitler utnämnde honom till riksinrikesminister; formellt sett var han därmed Speers jämlike.

Doragrottorna var egentligen ett system av tunnlar, 9 meter höga och 13 meter breda. Utifrån två 1,8 km långa transporttunnlar förgrenade sig ett nät av tvärtunnlar. Den sammanlagda längden på tunnelsystemet blev ca 15 km. Utanför byggdes en sjuspårig bangård med en anslutande bro, vars bärande betongkonstruktion delvis finns kvar än i dag.

Tunnlarna fylldes snabbt med fångar som arbetade dygnet runt utan dagsljus, i kvävande stendamm och i ett öronbedövande oväsen från borr- och schaktmaskiner. De fick sova i omgångar på halm som strötts ut i tvärtunnlarna och släpptes aldrig ut i friska luften. Sanitära anläggningar saknades under de första månaderna.

Redan under hösten 1943 blev Doragrottorna en referensanläggning för produktion av krigsmateriel under jord, skyddad för de allierade flyganfallen. Speer planerade 57 liknande underjordiska fabriker runt om i Tyskland, t ex för tillverkning av flygplan.

Men produktionen av vedergällningsvapnet mötte problem. Det dök ständigt upp nya fel som måste korrigeras. De första laddade projektilerna som sköts iväg exploderade för tidigt. Serieproduktionen kom inte igång, som Speer hade lovat Hitler.

Den 6 oktober varnade Speer i ett tal inför partikadrer i Posen för övertro på undervapnet. Han hänvisade till vapnets höga tekniska komplexitet och sade rakt ut att någon serieproduktion inte skulle komma igång under den närmaste tiden.

Inför samma partikonferens i Posen talade Heinrich Himmler senare samma dag om nazisternas mål att utrota judarna. Han var otvetydig: även kvinnorna och barnen måste dödas. Och han vände sig med en ironisk kommentar till Speer, som tidigare flera gånger hade opponerat sig emot SS massarresteringar för att de tog arbetskraft från viktig krigsproduktion. Nu skulle minsann Himmler och Speer ”utan sentimentalitet” arbeta för samma mål, sade han.

Albert Speer hävdade till sin död att han under kriget inte kände till massmorden på judar och att han aldrig hörde Himmlers beryktade tal i Posen. Han hade lämnat konferensen redan vid lunchtid och var därför inte närvarande i salen när Himmler talade.

Vad Speer visste och inte visste om förintelsens dimensioner förblir outrett. Men han erkände att han den 10 december 1943 besökte tunnelanläggningarna i Dora. I detta underjordiska helvete arbetade vid Speers besök 10 500 fångar. Dödligheten uppgick till 70 procent. Här kunde han inte blunda. Men hur reagerade han?

Källor och litteratur: Albert Speer, Tredje riket inifrån, del 2, Katastrof och dom, sv. 1971; Joachim Fest, Speer. Eine Biographie, Frankfurt am Main, 4. Auflage, April 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Jens-Christian Wagner, Produktion des Todes, Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; egna anteckningar från besök 18.4.2004.

Bilder: 1. Entrén till friluftsmuseet Mittelbau/Dora. Här kom järnvägen in till den sjuspåriga bangården där fram till krigsslutet omkring 60 000 tvångsarbetare avlevererades. Hit kom också varor från 450 underleverantörer och härifrån transporterades de färdigmonterade raketerna. 2. De än idag kvarstående betongfundamenten till den anslutande järnvägsbron. Egna bilder från 2004.

Anm.: År 1971 påstod Harvardprofessorn Erich Goldhagen att Albert Speer var närvarande när Heinrich Himmler höll sitt beryktade tal i Posen 6 oktober 1943. Goldhagen hade hittat Himmlers direkta hänvisning till Speer och ansåg att det var bevis för att denne varit närvarande i salen. Goldhagen drog slutsatsen att Speer ljög när han påstod att han ingenting vetat om Förintelsen. Speer svarade att han lämnat Posen vid lunchtid och därför inte varit närvarande under Himmlers tal på kvällen. Journalisten Gitta Sereny har avslöjat att Goldhagen på eget bevåg hade spetsat till Himmlers apostrofering av Speer och flera vittnen har senare stött Speers minnesbild. Därmed är det dock inte bevisat att Speer var okunnig om Himmlers tal. Sereny själv är övertygad om att han på ena eller andra sättet trots allt kände till vad som hände Europas judar.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:

Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)

Månadens haiku

2009-07-04T08:36:00.001+02:00

Färgen som bleknat,
tonen som klingade ut –
bristens närvaro.

Förra månadens haiku

Månadens haiku

2009-06-02T08:07:00.002+02:00

Efteråt, och allt
är genomlyst hud
och nät av möjligheter…

Förra månadens haiku

Månadens haiku

2009-05-03T21:12:00.001+02:00

Fjärden ännu kall.
Havskajaken skär nattens
lackblanka hinna.

Förra månadens haiku

Månadens haiku

2009-04-01T14:02:00.002+02:00

Över tallberget
till spillkråkans trumvirvlar.
Och vattnen öppnas!

Förra månadens haiku

Månadens haiku

2009-03-01T12:01:00.002+01:00

Melodin som spelades
a prima vista
- sedan aldrig mer.

Förra månadens haiku

Månadens haiku

2009-02-10T14:12:00.002+01:00

När ljuset grånar
skuggan flackas ut
passerar gränsen, spårlöst.

Förra månadens haiku

Månadens haiku

2009-01-03T16:42:00.002+01:00

Genom slocknande
strontiumblixtar
gick året in för landning.

Förra månadens haiku

Anm: Strontium ger rött sken i fyrverkerier.

Apropå krisjulen 2008

2008-12-19T11:39:00.004+01:00

Ack, var blev du av, du ljuva börsraket
som upp mot himlen steg i evighet?
Du alla dumma drömmar lömskt förgyllde
och spekulanters fickor överfyllde.

En dag var festen slut, vi vet ej hur;
av glittret plötsligt blev en stormig skur
med krasch, konkurs, panik och krispaket;
slut var det med din falska säkerhet.

Krediten tappade sin värdighet,
den blev till simpel skuld och sårbarhet
och undergår nu bister bantningskur
- för somliga sker den i gallerbur.

Ack, var blev du av, du ljuva börsraket
som steg mot himlen i all evighet?
Din sorgligt slocknade likviditet
för snopna barn nu ställer till förtret

med alldeles för hårda julpaket.

Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)

2008-12-10T14:54:00.014+01:00

Ombyggnaden av Berlin till världens huvudstad Germania krävde massor med tegel. Albert Speer beräknade att han skulle behöva 450 miljoner stenar per år fram till 1950, då projektet skulle vara färdigt. Men Tysklands totala produktion uppgick 1938 bara till en fjärdedel, 109 miljoner.

Denna ekvation kunde endast lösas om Speer använde sig av den nazistiska fångindustrin. Han vände sig till SS-chefen Heinrich Himmler och föreslog ett samarbete. Som ett första steg skulle Speer i sin egenskap av generalbyggnadsinspektör finansiera uppförandet av ett tegelbruk, om SS var beredda att driva det och producera 120 miljoner tegel per år.

En undanskymd strand vid floden Havel, ca 40 km norr om Berlin utvaldes. Därifrån kunde teglet lätt skeppas till byggarbetsplatserna i huvudstaden. Och än viktigare: billig arbetskraft fanns i koncentrationslägret Sachsenhausen på andra sidan floden.

Sachsenhausen hade byggts av SS med hjälp av fångar redan 1936. Genom Albert Speers avtal med SS på sommaren 1938 fick lägret en ny, stor arbetsuppgift. SS ville skapa en mönsterfabrik med en betonghall på 40 000 kvadratmeter och utrusta den med 24 tunnelugnar för tegelbränning. Tekniken var helt ny. Dessutom skulle en hamn med två djupa hamnbassänger anläggas intill tegelbruket. Inga kranar, gräv- eller schaktmaskiner fanns att tillgå. Fångarna arbetade med enkla handverktyg och skottkärror.

Varje morgon marscherade 1 500 fångar från lägret till byggarbetsplatsen. Fångkolonnen kallades ”der Klinkerzug”, tegeltåget, och betraktades som ett dödskommando. Från 1941 var det uttryckligen ett straff att bli utvald till tegeltåget.

Den tilltänkta mönsteranläggningen fick snart problem. Leran från den närbelägna gruvan i Zehlendorf visade sig vara olämplig för den nya tekniken. Produktionen fungerade helt enkelt inte. En stor del av tegelbruket måste byggas om. Den ansvarige SS-chefen Oswald Pohl försökte dessutom dölja problemen både för Heinrich Himmler och Albert Speer, vilket skapade ytterligare förseningar. Det var inte förrän 1940 som bruket kunde börja producera tegel av godtagbar kvalitet.

Men Albert Speer behövde ännu mer tegel. Avtalet mellan honom och SS utvidgades i augusti 1940. Nu skulle tegelbruket varje år fram till 1950 leverera 150 miljoner tegel och Speer lovade att fördubbla sitt finansiella engagemang till 10 miljoner riksmark.

Samtidigt skulle SS, med hjälp av ytterligare fyra miljoner riksmark från Speer, anlägga ett bearbetningsverk för natursten intill tegelbruket och den nya hamnen. Nazirikets paradbyggnader byggdes nämligen i regel med en tegelkärna som sedan bekläddes med natursten, t ex granit.

Naturstenen bröts också av fångar i koncentrationsläger under ledning av SS. Det skedde i t ex Mauthausen några mil öster om Linz i Österrike. Där var Speer personligen på inspektionsbesök i mars 1943. Det var hans första och enda besök i ett typiskt koncentrationsläger. Visserligen heter det att han bara fick en ytlig ”VIP-rundtur” i lägret, men besöket är ändå en viktig pusselbit i bedömningen av vad Speer visste och inte visste om den nazistiska fångindustrin.

Tegelbruket utanför Sachsenhausen såg Speer emellertid inte. Någon mönsteranläggning blev det aldrig. Det hade ständiga kvalitetsproblem och nådde inte de uppsatta produktionsmålen, även om det så sent som 1944 var det största tegelbruket i världen.

Idag finns ingenting kvar av själva bruket. Det förstördes i en massiv allierad bombräd i krigets slutskede den 10 april 1945. Besökarna som numera kommer till friluftsmuseet Sachsenhausen måste själva aktivt leta efter platsen där det låg.

Jag följde landsvägen över floden Havel och tog en enkel skogsväg utmed stranden. Efter några hundra meter såg jag ruinerna av ett bageri som hörde till lägret. Det omgavs fortfarande av de karaktäristiska cementstolparna med inåtvända överdelar som höll upp taggtråden kring lägren. Lite längre fram finns än idag en anläggning för stenbearbetning.

De tydligaste kvarblivna spåren av Speers samarbete med SS är de båda hamnbassängerna som plötsligt öppnar sig i slutet av skogsvägen. De är ca 100 gånger 15 meter vardera och ser ut att vara sprängda ur berget, men är alltså grävda och hackade för hand! På kajen finns ett enkelt minnesmärke med några vissnade blomsterkransar.

Hur många som dog under arbetet med hamnen och tegelbruket finns inga uppgifter om. Men dokumentationscentret i Sachsenhausen vet att SS i januari 1945 dumpade nio ton mänsklig aska i floden.

Källor och litteratur: Dokumentationscentret i Sachsenhausen. Utställningen Mythos Germania, Berlin. Om Speers besök i Mauthausen: Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. Bonniers 1998.

Bilder:1. Hamnen som fångarna byggde med enkla handredskap. Den används fortfarande. Nu av ett modernt företag som bearbetar natursten. 2. På kajen finns ett enkelt minnesmärke i tegel och med några vissnade blomsterkransar.

Anm.1: Albert Speer besökte också de sk Doragrottorna i Harz och fick där se under vilka omänskliga förhållanden som nazisternas fångar arbetade. Dora var emellertid inte ett traditionellt koncentrationsläger. En särskild artikel om Dora kommer så småningom.

Anm.2: Enligt uppgift från Fonus väger askan från en kremerad kropp ca 4 kg. Det skulle tyda på att askan som SS dumpade i floden kom från ca 2 250 kroppar.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)

Månadens haiku

2008-12-01T06:25:00.001+01:00

Sista höstdagen
vände sig vinden
för att minnas vimplarna.

Förra månadens haiku

De sjuka idealen/krisen (3)

2008-11-19T10:25:00.008+01:00

Det är nu många år sedan Marcus Wallenberg (1899-1982) gick omkring med en lapp i fickan där han noterade soliditetstalen för varje enskilt företag i familjens innehav. Det var en attityd av försiktighet som sedan dess har ersatts med allt djärvare risktagande.

Dopade av ständigt nya strömmar av billiga pengar har banker, företag och hushåll tillåtit skuldsättningen i västvärlden att mångfaldigas. När problem hotade ”löste” man dem med nya lån. Till slut höll det inte längre. Och när skuldberget nu måste avvecklas står vi inför den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet.

Det som gjorde denna galna utveckling möjlig var en uppsättning sjuka ideal som präglade tiden utan att vi märkte det. De kom från världens bisarrt överdimensionerade finanssektor. I USA stod finansindustrin 2007 för 30 procent av landets samlade företagsvinster! Finansindustrin alltså, en bransch som egentligen inte förmår leverera något eget förädlingsvärde alls.

När finanstransaktioner blir mer lönsamma än industriproduktion borde varningsklockorna ringa för fullt. I stället förklarade toppbankmän som Josef Ackermann, chef för Tysklands största bank Deutsche Bank, att avkastningen på finansinvesteringar borde vara 20-25 procent för att vara intressanta. Det skall jämföras med en tillväxt i den samlade ekonomin på ett par procent. Sjukdomsinsikten var noll.

En investering med hög förväntat avkastning var alltså alltid bättre än en med lägre avkastning. Det låter förföriskt självklart. Vem vill avstå från högre avkastning på sina pengar? Men man glömde bort att den högre avkastningen egentligen var en ersättning för högre risk. Den som är beredd att bli av med sina investerade pengar måste ju få mer betalt än den som vill vara säker på att ha pengarna kvar. Den högre avkastningen skall alltså i en sund ekonomi ses som ett slags försäkringspremie.

När denna enkla grundregel sköts åt sidan föddes det sjuka idealet vars sanna innebörd var att det alltid är bra att investera i finanspapper med hög risk. Ja, ju högre risk desto bättre!

Denna perverterade värdering fick än större genomslagskraft av föreställningen att man kunde minska riskerna genom att sprida dem. I själva verket har den gamla goda regeln om riskspridning i en globaliserad värld inte längre samma innebörd som tidigare. Samtidigt som en bank säljer av risk köper samma bank nämligen på sig andra bankers risker. Resultatet blir att riskvolymen i hela banksystemet ökar explosionsartat.

En av startpunkterna för den nu punkterade finansbubblan var just när de amerikanska bankerna fick tillåtelse att sprida sina allt större risker från fastighetsmarknaden ut över världen. På det sättet ökade avsättningsmöjligheterna för nya risker och utlåningen kunde fortsätta.

En del av de ansvarsförbindelser som bankerna påtog sig var dessutom svåra att värdera. Därför redovisades de ”under strecket”, dvs utanför balansräkningarna. Bankerna undgick därmed också att behöva reservera eget kapital för dessa risker. Det är en riskhantering som bankinspektionerna världen över försökt komma tillrätta med sedan 1980-talet. Förgäves! Varje försök till reglering har bara lett till nya kringmanövrer.

När risktagande blev en dygd var det fritt fram för nya perversioner. Bonussystem premierade kortsiktiga och personliga vinstintressen. I Carnegie gick halva vinsten till de anställda; år 2000 blev det 1,5 miljarder i bonus att dela på mellan 800 anställda. Årets vinst blev därmed de anställdas övergripande mål. Konsekvenserna för banken på längre sikt var det ingen som brydde sig om. Den som i Marcus Wallenbergs anda bekymrade sig för soliditeten betraktades som en trist nejsägare utan entreprenörsanda.

Förskräckande är det faktum att även stora kreditvärderingsföretag som Moody´s eller Standard & Poor´s har svepts med i den sjuka kreditkulturen och inte kunnat varna i tid. De har dessutom ägts och betalts av den finansindustri vars kreditvärdighet de skulle värdera. Idag är kreditvärderingsföretagens anseende kört i botten och en av förklaringarna till att kreditflödena fortfarande inte har kommit igång.

Inte heller de myndigheter som skulle bevaka finansbranschen har klarat sin uppgift. Men den har varit hopplös. Dels har bankvärlden ägnat stor kreativitet åt att hitta kryphål och skapa dimridåer (Carnegie igen!). Dels har många av myndigheternas mest kvalificerade befattningshavare lockats över till bankerna med högre löner och utsikt till karriär.

Det sägs att det svenska banksystemet skulle vara mera hälsosamt än andra länders. Man får hoppas att det är så. Men det som hänt i Carnegie tyder på något helt annat.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/krisen (2)
I kniptången/krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)

Månadens haiku

2008-11-01T13:16:00.001+01:00

Skopan vilar knogarna
mot berget, väntar
den stora smällen.

Förra månadens haiku

Germania och judarna/Speer (2)

2008-10-27T09:12:00.019+01:00

Berlin skulle bli Germania. Högst uppe på kupolen till den planerade gigantiska kongresshallen i stadens hjärta skulle den tyska örnen sitta. Inte på ett hakkors, som var brukligt i naziriket, utan på en jordglob. Germania skulle bli världens huvudstad. Och den skulle stå klar 1950.

Så var det tänkt.

Albert Speer fick uppdraget direkt av Hitler sommaren 1936. Förebilden som det gällde att överträffa var Paris med sin 100 meter breda och två kilometer långa Champs-Élysées. I Germania skulle paradgatan bli fem kilometer lång och 120 meter bred och kantas av representationsbyggnader, ministerier, militära överkommandon, storföretagens huvudkontor men också av biograf för 6 000 människor, opera och teater.

Den skulle gå genom en 120 meter hög triumfbåge, mer än dubbelt så hög som den i Paris. Hitler hade själv skissat på hur den skulle se ut. Alla namnen på de 1,8 miljonerna stupade tyska soldaterna från första världskriget skulle mejslas in i triumfbågens granit. Nu överlämnade Führern sina blyertsskisser från 1920-talet i Speers händer.

I paradgatans norra ände skulle den nya kongresshallen ligga, flankerad av riksdagshuset och führerpalatset, nära den plats där dagens kanslersresidens ligger. Här finns i dag Schweiz ambassad (bilden). Hallen, Die große Halle, skulle med sin kopparklädda, gröna kupol fullständigt dominera stadens centrum.

Dimensionerna vittnar om den hejdlösa hybris som behärskade Hitler och hans arkitekt. Byggnadens totala höjd skulle bli 280 meter och kupolen skulle ha en diameter på 235 meter. Det kan jämföras med Globen i Stockholm, som idag är världens största sfäriska byggnad. Den är från marken 112,5 meter hög och kupolen är 110 meter i diameter. Globen rymmer 15 000 åskådare. Kongresshallen i Germania var tänkt för 150 000 stående personer och 30 000 sittande.

Albert Speer fick obegränsade fullmakter att förverkliga Hitlers dröm. Han flyttade in som ”generalbyggnadsinspektör”, förkortat GBI, i konstakademiens byggnad vid Pariser Platz. Dit var det lätt för Hitler att obemärkt bege sig från det nya rikskansliet. Och det gjorde han ofta.

För att genomföra Berlins omvandling måste över hundratusen lägenheter utrymmas och hela stadsdelar rivas. De som måste flytta erbjöds lägenheter som stod tomma efter judar som emigrerat. Många av dem hade lämnat sina hem till följd av kristallnatten i november 1938. Men dessa lägenheter räckte inte långt. Från januari 1941 började Gestapo systematiskt utrymma lägenheter där det bodde judar. De tvangs att flytta in hos vänner och släktingar.

Speer insåg emellertid att bostadsfrågan inte kunde lösas utan massdeportationer av Berlins judar. Han förankrade sina idéer hos säkerhetstjänstens chef Reinhard Heydrich och i mars 1941 fick han stöd även av Goebbels. Sedan förslaget fått Hitlers välsignelse började deportationerna i oktober 1941.

Det har beräknats att över 50 000 judiska Berlinmedborgare sändes iväg med tåg från sin hemstad. Under vintern 1941-1942 stoppade Gestapo tillfälligt deportationerna för att judarna behövdes som tvångsarbetare i rustningsindustrin. Men Speer kom på en lösning även av detta problem. Han var från februari 1942 även rustningsminister och som sådan beslöt han att finansiera utbyggnaden av krigsmaterielindustrierna kring Auschwitz. På så sätt kunde han visa Gestapo att inga judiska tvångsarbetare gick förlorade även om de flyttades från Berlin.

I juni 1942 började äldre judar att deporteras från Anhalter Bahnhof (bilden) mitt i staden. Tidigt på morgonen kom de marscherande, 50-100 personer i taget. I lugn och ordning. Varken deras kläder eller packning skilde dem från andra passagerare. Men de bar den gula judestjärnan och de bevakades av vakter.

Till det ordinarie tåget mot Dresden med avgångstid 6.07 brukade två extra tredjeklassvagnar vara kopplade. I dem föstes judarna in. Sedan gick färden mot Theresienstadt, som av myndigheterna beskrevs som ett getto för äldre. Många sändes vidare till Auschwitz.

Totalt registrerades 116 sådana transporter från Anhalter Bahnhof. De sista gick i mars 1945. Regelbundet gick transporter också från stationerna i Grunewald (bilden) och Moabit. Många människor kände till dem.

Även Albert Speer såg med egna ögon vad som hände. Under sina dagliga bilturer till arbetet såg han folksamlingar vid järnvägsstationen vid Nikolassee i närheten av Wannsee och förstod att det var Berlins judar som evakuerades. I sin bok Slavstaten skriver han, att han kände olust över vad han såg.

Om han visste vad som hände med judarna efter deportationen är fortfarande oklart. Han förnekade det inför sina domare i Nürnberg men till journalisten Gitta Sereny sade han rakt ut: ”Jag valde att sätta på mig skygglappar, men jag var inte en ignorant.” Det är så nära ett erkännande man kan komma.

Källor och litteratur: Albert Speer, Tredje riket inifrån, Triumfens tid 1933-1943, sv. 1971; Joachim Fest, Speer, Eine Biographie, 4. Auflage, Frankfurt am Main, 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. 1997, samt noteringar från utställningen Mythos Germania i Berlin 2008.

Bilder (klicka gärna på dem så blir de större): 1. Här, där Schweiz ambassad idag ligger, söder om nya Hauptbahnhof, som syns i bakgrunden, skulle Die Große Halle ligga. 2. Av Anhalter Bahnhof finns bara den här delen av fasaden kvar. Härifrån deporterades ca 9 600 av Berlins judar. 3. Även från Grunewaldstationen, belägen i lummiga villakvarter i västra Berlin, gick transporterna. På den gamla perrongen vid spår 17 finns idag minnesplattor med datum, destination och antal människor för 183 avgångar.

Anm.: Även om sentida forskning, t ex redovisad i utställningen Mythos Germania, har knutit Albert Speer nära till deportationerna av Berlins judar, bör man erinra sig att det från 1941 även gick tågtransporter med judar från en lång rad andra tyska städer t ex Hannover, Hamburg, Stuttgart och Nürnberg. Det kan därför inte uteslutas att Speers aktiviteter i Berlin passade in i ett större skeende som han emellertid inte själv styrde. Gitta Sereny anser att han visste vad som skedde men inte nödvändigtvis själv tog initiativet. Speer var t ex inte närvarande vid mötet hos Goebbels i mars 1941 där ”evakueringen” beslutades.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)

Om deportationer av judar från tyska städer se även:
Till Riga för att dö

Gör en animerad resa i Germania på Youtube: Germania.

Kapitulationen/krisen (2)

2008-10-16T15:27:00.010+02:00

Det satt långt inne men till slut har regeringarna och centralbankerna givit upp sitt motstånd, sänkt räntorna och i princip garanterat hela EU:s och USA:s bankväsen. I Storbritannien och USA är storbankerna till och med på väg att delvis förstatligas.

Viktigast just nu är garantierna av lånen mellan bankerna. Om dessa inte betraktas som säkra kommer kreditflödet på finansmarknaderna inte att komma igång igen, krediterna till resten av ekonomin att frysa inne och många företag att gå i konkurs.

Så varför motstånd? Därför att alla mycket väl vet att åtgärderna egentligen inte löser grundproblemet, som är en gigantisk skulduppbyggnad i det internationella finanssystemet.

Skuldberget berör inte bara bankerna utan även företagen, stora som små, och inte minst hushållen. Det är hushållens konsumtion som håller igång den amerikanska ekonomin. Och konsumtionen bygger på lån, ständigt större lån. Sparandet i USA är sedan länge nära noll.

Med billiga pengar har skuldberget kunnat växa under två decennier. Vid varje hotande kris har framförallt den amerikanska centralbanken sänkt räntan och därmed dränkt marknaderna (och hushållen) i nya pengar, inte för att lösa problemet utan för att skjuta en smärtsam lösning på framtiden. Skuldproblemet har maskerats med nya skulder. En sann Döbelnsmedicin!

Egentligen borde räntorna för länge sedan ha höjts i USA. Det är bara genom att göra pengarna dyrare (=räntan högre) som en spekulativ skuldsättning kan bromsas och sparandet stimuleras. Men det gick för långt. Det blev för sent. Till slut fanns det inget annat att göra än att på nytt dränka marknaderna i billiga pengar.

Det leder nu till nya jättelika skulder. Den här gången hos de enskilda staterna – och därmed hos skattebetalarna. Hur skall skulderna betalas? Ja, det bästa är förstås om folkhushållen kan öka sin samlade produktion av varor och tjänster parallellt med att sparandet ökar. Det verkar på kort sikt inte särskilt troligt när lågkonjunkturen står för dörren.

Skattehöjningar är ett alternativ. Ett synnerligen impopulärt alternativ som politikerna kommer att få svårt att driva igenom. Det kommer att heta att feta bankdirektörer, som redan har förlorat all trovärdighet, räddas med hjälp av höjda skatter för småfolket. Inga politiska val vinns med det receptet.

Ett tredje alternativ är klassiskt: att släppa fram inflationen igen, att låta ett försämrat penningvärde desarmera skuldbomben. Och vem betalar inflationen? Återigen småfolket som lever på osäkra löneinkomster och pensioner och som inte har några fasta tillgångar.

Det finns ytterligare ett alternativ, ett riktigt obehagligt: risken ökar för att hela stater måste inställa betalningarna och i princip gå i konkurs. Sådant har hänt förut. Island står redan på statsbankruttens rand. Italien och Grekland väntar i kulissen.

Under tiden fortsätter börserna att omväxlande rasa och rusa. Bakom denna extrema osäkerhet ligger en stigande fruktan inte bara för en vanlig recession utan för ”den japanska sjukan”.

Japan hade under 1980-talet tillåtit skulderna i landet att öka snabbt. När de hotade att strypa ekonomin sänkte myndigheterna räntan. Det ledde till ett hysteriskt börsrally i kombination med astronomiska prishöjningar på fastighetsmarknaden.

År 1990 insåg myndigheterna att något måste göras mot skuldökningen: räntan höjdes. I princip en riktig åtgärd, men den kom för sent. Ekonomin var redan genomsyrad av skulder och hölls uppe enbart av nya, billiga pengar.

Även en marginell räntehöjning ledde i det läget till krasch både på börsen och på fastighetsmarknaden. Och när den japanska centralbanken i panik försökte rädda situationen genom att göra helt om och sänka räntan nästan ner till noll, gjorde man den fasansfulla upptäckten att räntesänkningar inte längre hade den avsedda verkan. Konjunkturen kom inte igång!

Det berodde på att kraschen skapade deflation, alltså prisfall. När priserna föll innebar det att den reala räntan, alltså räntan efter justering för allmänna prisförändringar, höjdes kraftigt. Även extremt låga nominella räntor blev därmed för tunga att bära för det skuldtyngda landet. Ändå fick bankerna inte lov att gå omkull.

Japan gick i stället in i en decennielång stagnation. Börsindexet Nikkei föll från 38 806 punkter i december 1989 till 7 607 i april 2003. Stagnationen bröts inte förrän staten sköt till nytt bankkapital, banker slogs samman och företagen krympte.

Det är denna långvariga japanska sjuka som nu kan hota Europa och USA – om inte räddningspaketen fungerar. Och fungerar räddningspaketen finns det risk för inflationschock och dollarkris. Inte konstigt att börserna är fyllda av fasa.

Anm.1: Döbelnsmedicin. I Johan Ludvig Runebergs berättande dikt Döbeln vid Jutas (ur Fänrik Ståls sägner, 1848-1860) ligger generalen Georg Carl von Döbeln sjuk inför ett hotande slag mot ryssarna i september 1808. Men han måste upp och leda trupperna och begär hjälp av sin läkare: "tänk ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig i dag på mina ben!"

Anm. 2: Artikelförfattaren var 1984-2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
De sjuka idealen/krisen (3)
I kniptången/krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)

Om den amerikanska dollarns historia som bakgrund till dagens kris:
Dollar, guld och Bretton Woods

Månadens haiku

2008-10-01T00:04:00.000+02:00

Under nedtryckt hatt
och bakom uppfälld krage
vidgas lungorna.

Förra månadens haiku.

Marknadens välkomna hämnd

2008-09-30T23:24:00.017+02:00

Det är marknaden som nu tar hämnd på ansvarslösa finansmusketörer. I åratal har dessa lyckats inbilla naiva politiker och oss vanliga bankkunder och låntagare att vi har levat i en ny tid, en era av stabil tillväxt där gamla tiders cykler av ”boom and bust” plötsligt upphört att existera.

De hade fel. Igen.

Ändå är det meningslöst och felaktigt att bara hänga ut ett antal giriga bankdirektörer som syndabockar för dagens djupa ekonomiska kris (inte alls bara en ”finanskris” som media påstår). Girigheten har styrt även husköpare, aktiesparare och företagare ända ner till konsumföreståndare och systembolagschefer. Skall det letas syndabockar finns det många att peka ut.

Åtskilliga av oss har anledning att ångerfullt dunka näven mot pannan och utbrista ”mea culpa!” – min skuld! För visst har varje enskild person ansvar för sina ekonomiska beslut! Varför tog jag huslån till 100 procent av fastighetens marknadsvärde i en tid när huspriserna rusat upp i himlen under mer än ett decennium? Varför investerade jag alla mina pengar i Rysslandsfonder trots att alla visste att dessa var extremt riskfyllda? Vanligt bondförnuft kunde ha talat om för oss att ”what goes up will come down”.

Men vi spelade med i casinot, vi lyssnade på finansmusketörernas förföriska locktoner – inte på vår egen nedärvda skepsis och försiktighet. Det är faktiskt inte bara musketörernas fel!

Det är märkligt att nu höra krav på att kunderna skall gå skadeslösa ur eventuella bankfallissemang. I Sverige har staten garanterat sparkontobehållningar upp till 250 000 kronor. Därutöver får bankspararna snällt ställa sig i kön av fordringsägare i ett eventuellt konkursbo. Och huslåntagare som inte kan klara sina räntor och därför måste sälja huset till reapris får stå sitt kast. Det är tufft och beklagligt men inte mer än rätt.

För vad skulle hända om staten garanterade allt vad en sparare satte in på banken? Eller om man kunde låna hur mycket som helst utan hänsyn till plötsliga räntehöjningar? Det skulle frånta bankkunderna allt ansvar; de skulle inte längre bry sig om att ens försöka bedöma finansinstitutets seriositet eller sin egen betalningsförmåga. Och bankerna skulle förstås genast vara beredda att ta större risker med kundernas pengar.

I själva verket är en viktig förklaring till den nu utblommande ekonomiska krisen att bankerna under flera decennier vant sig vid att tro att de hade statens skyddande hand i ryggen. Det har varit en oskriven lag att storbankerna inte fått lov att gå i konkurs – konsekvenserna för den vanliga ekonomin skulle bli alldeles för omfattande.

Med denna ”kunskap” i bakhuvudet har bankledningarna spelat ett fult spel som på ekonomspråk kallas ”moral hazard”, dvs ett omoraliskt risktagande som de aldrig skulle ha gett sig in på om de trott att de skulle få stå för konsekvenserna själva. Alltså om marknaden fått fungera fullt ut!

Men marknaden har inte tillåtits fungera. Politikerna har visserligen ”avreglerat” och privatiserat finansmarknaderna men märkligt nog bara när det gällt vinsterna. De stora förlusterna, katastroferna, har de varit beredda att låta skattebetalarna stå för.

Därför är det fel att nu tala om att dagens kris skulle innebära ett underbetyg för den fria marknaden. Krisen är snarare en följd av att marknaden aldrig varit så fri att den kunnat fungera fullt ut med sitt hämnande Damoklessvärd av felslagna spekulationer.

Men nu har svärdet fått falla. Det är ett gott tecken att Lehman Brothers, en av de stora bankerna som finansmusketörerna trodde var skyddade, tilläts gå i konkurs. Det var den händelsen som spred den förlamande rädslan i finansvärlden; rädslan som nu gör att bankerna inte längre litar på varandra. Ändå tycker de att kunderna skall lita på dem och inte ta ut sina pengar!

Lite ödmjukhet vore klädsamt.

Naturligtvis skall bankkunderna inte ta ut sina pengar från banksystemet. Det skulle framkalla katastrofen. Men de kan mycket väl flytta dem till konton i andra banker så att bankgarantin täcker deras tillgångar. Och finansmusketörerna skall upplysas om att alla misstag inte är ursäktliga. De skall löpa en verklig risk att få ta smällarna själva. Att vissa banker går under är sunt och rätt.

PS: Sedan detta skrevs har statens garanti för sparkonton höjts till 500 000 kronor per person och bank.

Att begrunda: SvD:s läsarfrågor om krisen.
Även Bo Rothsteins artikel på SvD:s Brännpunkt: Nyliberalerna tysta så det dånar.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:
Kapitulationen/krisen (2)
De sjuka idealen/krisen (3)
I kniptången/krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen (8)

Apropå Malmöpolisen

2008-09-25T23:57:00.005+02:00

Sorgligt är att konstatera:
Sverige klarar inte mera
rätt och ordning att försvara.
Ändå måste man förklara
hur allt blir bättre bara
polisen slutar att agera
och låter buset fritt husera!
Vem vill man provocera?

Sedan Malmöpolisen fredagen den 19 september kommenderats att avstå från att ingripa mot skadegörelse och misshandel under en urspårad demonstration, trots att brotten begicks framför polismännens ögon. Avsikten med passiviteten var att undvika att provocera. Se t ex Dagens Nyheter 21 september, Maria Abrahamnssons ledarkommentar i Svenska Dagbladet 22 september och Svenska Dagbladet 23 september.

Citatet

2008-09-22T07:47:00.002+02:00

Jag skrev för litet sedan en lång rad av memoreringslappar om att det inte finns några historiska sanningar, utan att historieskrivningen och den historiska dikten bara äro avspeglingar av sin egen tid. Nu hörde jag en kväll i radion, att en fransman slungat ut ett stort verk, byggt just på alldeles samma grundidé. Det förhåller sig, som jag alltid säger: tiden föder idéerna.

Verner von Heidenstam (1859-1940), citerad i Kate Bangs bok Övralid (Stockholm, 1946).

Fäder och söner/Albert Speer

2008-09-22T00:03:00.012+02:00

Ibland finns det en urberättelse, en historia inom vars symbolladdade ramar något centralt i en människas liv plötsligt blir synligt och gripbart. Det som hände Albert Speer på en byggplats i Berlin hösten 1933 är kanske en sådan urberättelse.

Speer skulle så småningom bli Hitlers gåtfulle och effektive rustningsminister. Men på hösten 1933 var han ännu bara en mycket ung, lovande arkitekt som fått några ströuppdrag för nazistpartiet. När den gamla rikskanslerbostaden i Berlin skulle renoveras fick han jobbet.

Hitler var själv djupt engagerad i arbetet och besökte byggplatsen flera gånger. Han visades runt av Speer. En dag vände sig Hitler plötsligt till honom och undrade om han ville komma med på lunch.

Speer blev överraskad och överväldigad. Men också förvirrad; en slev murbruk hade under rundvandringen fallit ner på hans kavaj. Hitler såg hans predikament och ingrep: ”Kom med bara! Det där skall vi klara av!” Han tog med sig den unge arkitekten till sin bostad där de vanliga lunchgästerna redan väntade. Betjänten hämtade fram en av Hitlers egna, mörkblå kavajer. ”Se där, ta på er den så länge!”

Speer hade inte själv lagt märke till det, men Goebbels upptäckte att kavajen pryddes med Hitlers personliga emblem, partiörnen i guld, som ingen annan fick bära. ”Är det inte er kavaj?” frågade han. Innan Speer kom sig för att säga någonting ingrep Hitler: ”Nej, den är min.” Svaret tystade alla invändningar.

Fortsättningen har Albert Speer själv beskrivit: ”Därpå följde jag efter Hitler in i matsalen och satt utvald vid hans sida. Han hade uppenbart fattat tycke för mig.”

Tjugoåtta år gammal, ”utvald vid hans sida” och iklädd Führerns privata kavaj mitt i kretsen av förvånade och avundsjuka partikoryféer. Naturligtvis var frestelsen oemotståndlig.

”Från detta ögonblick förvandlades allt, hela mitt liv blev liksom ständigt laddat med högspänning”, skrev Speer många år senare under sina 20 år i fängelset i Spandau. Han förvånades över hur snabbt han hade övergivit allt som dittills hade varit viktigt: familjen, vandringarna i bergen, de stränga arkitektoniska principerna. ”Jag hade aldrig någon känsla av brytning eller ens av att förråda, utan av befrielse och expansion – som om jag först nu nått fram till det jag verkligen ville.”

Albert Speer var fångad i Führerns personliga magnetfält; han var förförd, flera historiker anser att han i detta ögonblick blev förälskad. Under de följande tolv åren hade Speer sedan ett personligt förhållande till Hitler som ingen annan. Inför sina domare i Nürnberg formulerade han saken: ”Om Hitler hade haft vänner, hade jag varit en av dem.”

Denna urberättelse om Führern och hans arkitekt får ett särskilt djup av Albert Speers personliga historia. Han föddes i Mannheim 1905 i en högborgerlig familj. Fadern var arkitekt liksom farfadern. Mamman kom från en rik köpmanssläkt. Familjen hade ett hus med 14 rum, tjänstefolk, chaufför, två bilar och en kvinnlig, judisk guvernant.

Men den materiella rikedomen motsvarades av ett känslomässigt armod. Den tyske historikern Joachim Fest, som skrivit Speers livshistoria, beskriver fadern som onåbar och modern som högmodigt kylig. Albert var nummer två av tre söner. Han var kroppsligt vek och labil, skyggade för människor och hade en benägenhet att svimma.

Trots den auktoritära familjetraditionen stod fadern för liberala värderingar och föraktade nazisterna. En gång i slutet av 30-talet kom han till huvudstaden för att se sonens måttlösa planer på att göra Berlin till världshuvudstaden Germania. När han betraktat skisserna och den jättelika modellen en stund utbrast han: ”Ni har blivit fullständigt galna!” – och åkte hem.

Modern däremot gick med i nazistpartiet – i hemlighet. I denna familj diskuterade man inte politik.

Publicisten, journalisten och nuvarande pressombudsmannen Yrsa Stenius har i två böcker ägnat sig åt Albert Speer. Hon anser att det fanns ”något tomt, övergivet och opersonligt” i Speers familjemönster och att det skapade en mottaglighet för nazismens auktoritära romantik. Albert fastnade i ett mönster av uthungrat sökande efter yttre bekräftelse; han drevs enligt Stenius ”till att lösa in sitt människovärde ur auktoritetens hand”.

Det blev paradoxalt nog Hitler som erbjöd detta bekräftande människovärde genom att vara den mest närvarande far som Speer någonsin hade.

I fängelset Spandau kom han till slut att inse vad förförelsen innebar. ”Jag tänkte på min egen far. Och hans far. För dem fanns fortfarande alldeles okränkbara värden. De hade inga tvivel om vad som var rätt och orätt, gott och ont. [- - -] Hur murkna måste inte alla estetiska och moraliska normer ha blivit innan Hitler var möjlig.”

Källor och litteratur: Joachim Fest, Speer, Eine Biographie, Berlin 1999; Albert Speer, Tredje riket inifrån, Triumfens tid 1933-1943, Stockholm, sv. 1999; Albert Speer, Dagbok från Spandau, Stockholm, sv. 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, Stockholm, sv. 1995; Yrsa Stenius, Jag älskar mig. Gåtan Albert Speer, Författarförlaget 1981; Yrsa Stenius, Mannen i mitt liv, Stockholm 1998.

Artikeln är den första i en serie. De andra är:
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)

Se också: Massmördare med gott samvete

Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)

2008-09-14T15:31:00.006+02:00

”Ty också i döden är jag rädd att glömma
fångbilarnas dånande motorer, dörren,
den vidriga celldörr som slog igen, och henne,
den gamla kvinnan, som tjöt som ett sårat djur.”

Så skrev den ryska poeten Anna Achmatova om det sovjetiska fångläger- och deportationssystemet, Gulag.

Under den kommunistiska epoken från 1917 till 1991 beräknas bortemot 30 miljoner människor ha passerat igenom detta rättslöshetens och slavarbetets helvete. Omkring 5 miljoner av dem dog.

Än fler dödades i summariska avrättningar, avsiktlig hungersnöd och i det systematiska utplånandet av förhatliga samhällsgrupper. Sammantaget uppskattar modern forskning att kommunismen kostade 23-30 miljoner människor livet i Sovjetunionen.

Anna Achmatova var ångestfyllt rädd för att glömma. I dagens Ryssland sänker sig emellertid tystnaden över Gulag. Människorna vill glömma och ”för den yngre generationen tycks Gulag vara nästan ointressant”. Det skriver Gudrun Persson, doktor i historia vid London School of Economics, i sin bok Gulag (SNS, 2005).

I Sverige har föreställningarna om lägren alltid varit vaga och förvirrade. 90 procent av ungdomar mellan 15 och 25 år känner idag inte ens till Gulag. Även var femte lärare på gymnasienivå har oklara föreställningar om den kommunistiska fångindustrin.

Samtidigt har emellertid 95 procent av samma ungdomsgrupp fullt klart för sig vad Auschwitz var. Skillnaden illustrerar svenskarnas böjelse att värdera nazism och kommunism olika.

Att ta avstånd från nazismen är för de allra flesta självklart och okontroversiellt. Att vara kritisk mot kommunismen är en helt annan sak. Det visade Demoskops undersökning från 2007 tydligt. I den dömde 74 procent av ungdomarna helt ut nazismen medan bara 19 procent var lika negativa till kommunismen.

Ungdomarnas överslätande inställning har en motsvarighet hos en del äldre som hävdar att Sovjetledarna var idealister med god vilja och att deras brott var försvarliga eller åtminstone mindre allvarliga än nazisternas. De försöker därmed urskulda sina egna vänsterförvillelser från 1970-talet.

Därför väcker en rad fakta i Gudrun Perssons bok fortfarande protester och förnekelse, inte bara hos de medvetet blundande, utan också bland människor som betraktar sig som genomtänkta och pålästa.

Många inbillar sig t ex att terrorn var ett stalinistiskt påfund som uppstod och försvann med Stalin, ett beklagligt men marginellt misstag under en i övrigt framgångsrik epok av kommunistisk politik.

I själva verket var etnisk rensning och utrotning redan med Lenin som ledare en aktiv del av bolsjevikernas politik. Gudrun Persson skriver: ”Moderna studier avslöjar hur systematisk förföljelsen var av stora delar av befolkningen redan från bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 och hur terrorn redan från början användes metodiskt för att kontrollera och skrämma befolkningen.”

Antalet fångar i Gulag nådde sin topp 1953, det år Stalin dog. Då fanns det över fem miljoner människor i läger eller specialkolonier. Men läger fanns kvar ända till Sovjetunionens allra sista år. Lägret Perm 36 stängdes inte förrän 1988 under Gorbatjovs ledarskap.

Lägersystemet var dessutom en central del av den kommunistiska planekonomin. Forskarna talar idag om ett ”lägerindustriellt komplex” vid sidan om det ”militärindustriella komplexet”. En stor del av den samlade arbetsinsatsen i arbetarklassens Sovjetunion var alltså att jämställa med slavarbete. Under vissa perioder uppsattes till och med centrala mål för hur många människor i olika regioner som skulle arresteras – oberoende av påstådda brott.

Det ledde till att lägren faktiskt inte dominerades av de politiska fångarna, som var dömda för ”kontrarevolutionär verksamhet”. Deras antal uppgick till 25-30 procent av lägerpopulationen. Av resten var de allra flesta ”vanliga medborgare som dömts för att de påstods tillhöra någon särskilt förhatlig samhällsgrupp”.

Trots denna obegränsade tillgång till billig arbetskraft har det visat sig att Gulagsystemet aldrig var lönsamt, ja, det lyckades inte ens bära sina egna kostnader.

Den moderna forskningen har givit Aleksandr Solzjenitsyn rätt på två väsentliga punkter: den kommunistiska brutaliteten var inte alls bara någon beklaglig fortsättning av en rysk tradition, som vissa ursäktande försökte hävda. Tvärtom! ”Med bolsjevikerna följde en systematisk terror och hänsynslöshet som saknade varje motstycke i tsarernas Ryssland.”

Och: under åren av västlig avspänningspolitik mot Sovjetunionen på 1970-talet ökade antalet fångar i Gulag. Der var precis vad Solzjenitsyn hade varnat för.

Källor och litteratur: Gudrun Persson, Gulag, SNS 2005; Att tro men inte veta, en undersökning om svenska skolungdomars kunskaper och värderingar om kommunismen, nutidshistorien och vårt närområde kring Östersjön, Föreningen för upplysning om kommunismen och Demoskop, 2007; Anders Lange, En undersökning om lärares erfarenheter av och uppfattningar kring undervisning om Förintelsen, Forum för levande historia, 2008.

Anm.: Alla direkta citat i artikeln härstammar från Gudrun Perssons bok.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn
Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)

Om tyskarnas sätt att hantera minnet av nazitiden:
Tyskarna och Auschwitz

Citatet

2008-09-09T15:06:00.000+02:00

Democracy is the worst form of government, except for all those other forms that have been tried from time to time.

Winston Churchill i parlamentet den 11 november 1947