13 juni 2012

Ja till högre arbetslöshet?

Förre finansministern Kjell-Olof Feldt är en oförskräckt socialdemokratisk tänkare. Ibland kan man rent av kalla honom visionär. I sin senaste bok, En kritisk betraktelse/Om socialdemokratins seger och kris, för han ett resonemang om arbetslöshet som borde skaka partiet i dess grundvalar.

Det här är bakgrunden: Under många decennier var full sysselsättning ett överordnat mål för socialdemokratisk ekonomisk politik. Under 70- och 80-talen låg arbetslösheten ofta på bara 2-3 procent. Det skapade emellertid ett tryck uppåt på lönerna – och därmed urholkades konkurrenskraften i svensk industri.

Politiken skapade inflation, en rad kostnadskriser och fem devalveringar av den svenska kronan utan varaktiga resultat. Tvärtom: när den stora krisen kom i början på 1990-talet rusade arbetslösheten i höjden från under 2 procent 1990 till nästan 10 procent 1994.

Det ledde till vad Feldt själv kallar ”ett systemskifte i socialdemokratins ekonomiska politik”. Partiet gav upp målet om full sysselsättning och accepterade nödvändigheten att hålla inflationen låg.

Med hjälp av en internationell högkonjunktur och 50 000 förtidspensionerade per år lyckades sedan regeringen Persson halvera arbetslösheten. Men det visade sig vara tillfälligt. Faktum är istället att arbetslösheten ända sedan början av 90-talet bitit sig fast kring 6-8 procent. Och ekonomerna beräknar att den inflationsfria arbetslösheten numera ligger så högt som 6 procent. Det innebär att om arbetslösheten pressas ner under den nivån kommer i stället inflationen att öka.

Det är den bittra bakgrunden när socialdemokraterna nu återigen sätter full sysselsättning som mål för den ekonomiska politiken. Det framgår av partiets skuggbudget i oktober 2011 och Kjell-Olof Feldt är tydligt skeptisk. Vad menar partiet i detta läge med full sysselsättning och hur skall man nå dit?

Han pekar t ex på ersättningen i arbetslöshetskassan, dagpenningen. Den har av alliansregeringen sänkts från 730 kronor till 680 kronor men socialdemokraterna vill höja den till 910 kronor vilket motsvarar 80 procent av en månadslön på 25 000 kronor.

Dessutom skall det inte finnas någon bortre gräns för ersättningen, vilket förstås innebär att arbetslöshetsförsäkringens karaktär av temporär omställningsförsäkring medan man söker nytt jobb helt försvinner.

Feldt påminner om ”välgrundade forskningsresultat” som visar att en hög dagpenning, som ligger nära de rådande marknadslönerna, håller människor kvar i arbetslöshet. Varför skulle de alls söka jobb om de kan få en nästan lika hög inkomst utan att jobba?

Det finns därför ingen anledning att tro att en höjd dagpenning skulle bidra till att nå det nyuppsatta målet full sysselsättning. Tvärtom! Och så levererar den gamle finansministern en förödande bredsida mot sitt eget parti:

Jag föreställer mig att tilltron till socialdemokratins ekonomiska kompetens och, faktiskt, också partiets intellektuella hederlighet skulle öka om man sa som det är. Vi socialdemokrater vill inte med låg A-kassa, som det knappt går att leva på, tvinga ut människor i arbete, särskilt som det då ofta handlar om jobb som varken är attraktiva eller särskilt väl avlönade. Vi inser att med en bra A-kassa som det går att leva på kommer fler att stanna kvar i den, vilket betyder högre arbetslöshet än i det andra alternativet. Men vi anser att det socialt och medmänskligt är värt priset. Så låt oss sluta hävda att arbete är en plikt!

Man skall alltså kunna leva på A-kassa under obegränsad tid. Att arbetslösheten ökar får man acceptera, medmänskligt är det värt priset. Men målet om full sysselsättning måste förstås skrotas. Och hur synen på arbete i allmänhet förändras kan man bara spekulera om.

Men kanske visar Feldts vision mot den enda möjliga vägen? I ett samhälle där vi lärt oss att inflationen är den farligaste samhällsförstöraren är alternativen till varaktigt högre arbetslöshet svåra att se.

Det blir än tydligare om man tittar närmare på hur arbetslösheten fördelar sig mellan utrikes och inrikes födda (nämns inte av Feldt). Bland utrikes födda (25-54 år) är arbetslösheten skrämmande hög: 14,3 procent. Bland inrikes födda är den i stället häpnadsväckande låg: 3,3 procent.

Det medför en påtaglig begränsning för möjligheterna att med generella ekonomiska medel minska arbetslösheten. Risken är att man bara skapar löneinflation bland de inrikes födda utan att särskilt många fler får arbete bland de utrikes födda.

Att i detta läge utlova full sysselsättning är att ge sig in i ett politiskt, socialt och ekonomiskt minfält. Politikerna vet att det förhåller sig så, men alltför få vågar tala om det offentligt.

Referenser: Kjell-Olof Feldt, En kritisk betraktelse/Om socialdemokratins seger och kris, Bonniers 2012; SCB:s arbetskraftsundersökning, 4:e kvartalet 2011.

Se även artikel i Svenska Dagbladet 9 juli 2012: "Höjd a-kassa ökar arbetslösheten".  Tidningen granskar sakligheten i påståendet.

3 juni 2012

Så vann ryssarna spelet om baltguldet

Sovjetunionen hade den 30 maj 1941 lovat betala 20 miljoner kronor för svensk egendom som ryssarna hade lagt beslag på i Baltikum (se förra artikeln). Den sovjetiske utrikesministern Molotov såg detta som en särskild ynnest mot Sverige.

Men så hade ju Sverige också visat tillmötesgående mot ryssarna genom att lämna över Estlands och Litauens guldreserver till den sovjetiska statsbanken. Det hade skett sommaren 1940 medan Röda armén ockuperade Baltikum. Allt handlade om tjänster och gentjänster, det tyckte både den svenska och den ryska regeringen.

Redan den 3 juni 1941 gjorde Sovjetunionen den första delbetalningen av åtta, 2,4 miljoner kronor kontant. Men när Tyskland angrep Sovjetunionen den 22 juni, förändrades läget totalt. Den andra delbetalningen uteblev.

Sverige påminde om saken men ryssarna hänvisade till de nya ”exceptionella förhållandena” och att landet ”kämpade för sin överlevnad”. Betalningarna måste skjutas på framtiden. Sverige accepterade Sovjetunionens ursäkter.

Sedan hände ingenting förrän efter kriget. Den 13 februari 1946 erinrade professor Nils Ahnlund i en artikel i Dagens Nyheter om de uteblivna sovjetiska betalningarna. En vecka senare tog den svenske ambassadören i Moskva, Staffan Söderblom, upp frågan med ryssarna. På nytt hänvisade Sverige till ”hur det gick till, när de baltiska staternas hos Riksbanken deponerade guld ställdes till Gosbanks förfogande”. Men ryssarna lät sig inte bevekas.

Det baltiska guldet och den förlorade svenska egendomen i Baltikum blev nu brickor i ett nytt spel, nämligen spelet om den sk rysskrediten. Sverige hade vid krigsslutet erbjudit Sovjetunionen en stor kredit för beställningar i svenska industriföretag. Man förväntade sig allmänt en ekonomisk kris och Sverige ville hålla uppe efterfrågan och sysselsättning i den svenska exportindustrin.

Den 7 oktober 1946 slöts avtalet om rysskrediten. Den fastställdes till 1 000 miljoner kronor, som svenska staten var beredd att låna ut till Sovjet för köp av varor från Sverige. Det var ett gigantiskt belopp.

I detta avtal ingick också en deluppgörelse om de svenska kraven på ersättning för exproprierad egendom i Baltikum. Den var minst sagt anmärkningsvärd. Sverige gick med på att skriva av hälften av de kvarvarande fordringarna på Sovjetunionen (utom de kommersiella) och den återstående hälften fick ryssarna betala med hjälp av rysskrediten!

Därefter återstod alltså bara de kommersiella fordringarna. Det var krav som uppstått i normala handelsförbindelser mellan svenska och baltiska företag, i regel vanliga varufordringar. De hade frusit inne när de baltiska länderna ockuperades av Röda armén. I avtalet från den 30 maj 1941 hade den svenska sidan beräknat dessa fordringar till 4,5 miljoner kronor.

Men ryssarna satte sig på tvären. Sverige påminde om saken första gången i juli 1947. Ryssarna svarade så småningom genom att komma med ospecificerade motfordringar som svenskarna uppfattade som fritt uppfunna eller i varje fall utan minsta dokumentation.

Sedan följde många år av total rysk tystnad. Sverige gjorde 19 diplomatiska påminnelser fram till 1958 utan att få någon som helst reaktion.

I juli 1958 gick ryssarna till slut med på att uppta förhandlingar om de kvarstående fordringarna. Och på nytt drog dessa ut på tiden. Efter tre år av stillastående föreslog ryssarna plötsligt att Sverige och Sovjetunionen skulle komma överens om att ömsesidigt avstå från alla fordringar. De påhittade sovjetiska fordringarna på svenska företag skulle kvittas mot de sedan länge dokumenterade svenska kraven. Det var inte precis vad de svenska fordringsägarna hade tänkt sig.

Efter ytterligare tre år, alltså 1964, kom Sovjet med ännu ett förslag. Den svenska regeringen erbjöds att få överta de tillgångar som baltiska företag och privatpersoner hade ägt i Sverige 1940! Ryssarna ansåg att de hade nationaliserat även dessa tillgångar i samband med att de baltiska länderna anslöts till Sovjetunionen. Den svenska regeringen avböjde artigt erbjudandet och påminde om att nationaliseringar, enligt svensk lag, inte har rättsverkan utomlands.

Nu hade den svenska regeringen emellertid fått nog. Den 11 maj 1964 gick man med på ryssarnas förslag att ömsesidigt och slutgiltigt avstå från alla de kvarvarande kommersiella fordringarna.

Av ursprungliga svenska krav på 75 miljoner kronor hade fordringsägarna själva avstått från 40. Av återstående 35 miljoner hade ryssarna lovat betala 20 men i praktiken betalade de bara 2,4. Resten hade den svenska regeringen själv fått skjuta till. Det var ryssarna som vann spelet om baltguldet.

Källor: Moskvaambassadens arkiv som finns i Riksarkivets filial i Arninge. Volymerna F1c:218 och F1c:219 innehåller de dokument som den här artikeln bygger på.

Artikeln är nr 2 av 2. Den första är:

Se också: