Det är inte bara Öga och Öra som har blivit tio år äldre, det har även jag. Och skrivandet har förändrats. Ingenting är lika lätt som tidigare. Det gäller inte bara det språkliga hantverket utan också detta med slutsatser, personlig hållning, övertygelser.
Det var min utgångspunkt att det som ter sig enkelt och klart ”bör vändas fram och bak” och att det alltid finns en annan, obeaktad, sida av det självklara. Det är egentligen en bra start för allt sanningssökande. Skepsis, även mot de egna drivkrafterna, öppnar synfältet. Tvivel tvingar även de alltför troende (av alla slag) att formulera det de helst vill undvika.
Men även denna hållning har en baksida: man kan få för sig att det inte finns någon sanning, man hamnar i en allmän relativism lika steril och ointressant som alla dessa enögda fanatikers sanningslidelse.
Jag har kommit att tänka på några rader jag läste för många år sedan. De är hämtade ur Oriana Fallacis roman Inshallah som kom på svenska 1992. Romanen handlar om och är tillägnad de 400 amerikanska och franska soldater som mördades av den islamistiska sekten Guds söner i massakern i Beirut 1983. Det är den ställföreträdande chefen för de italienska fredsbevarande trupperna i Beirut som skriver brev till sig själv; dvs soldaten, handlingsmänniskan, skriver till sin andra, vidsynta och intellektuella sida, en tänkt kärleksfull hustru. Hon hävdar just den intellektuelles skyldighet att se till alla sidor, pröva alla argument, inte förkasta någons ”sanning”. Han däremot skriver utifrån Beiruts brutala verklighet:
”Jag känner till din tes: ´Du är en intellektuell och en intellektuell kan inte tillåta sig att vara partisk ifråga om tro, lidelse eller moral. En intellektuell måste identifiera sig med alla, förstå allt och alla.´ Visst, men den som förstår allt och alla kommer till sist att fria allt och alla. Och den som friar allt och alla kommer till sist att förlåta allt och alla. Den som förlåter allt och alla tror inte på någonting, min kära, han är en cyniker. Så enkelt är det.”
Så enkelt är det?
Vad är det han säger? Det finns saker som man inte kan och inte skall förlåta. Den som ändå gör det är en cyniker, dvs en känslokall människa som inte bryr sig om andras olyckor och lidanden. Inte förlåta? I stället vadå? Hämnd? Våld? Det sägs inte rakt ut men ligger i resonemanget: den intellektuelle sitter på bekvämt avstånd och relativiserar medan soldaten mitt i kriget inte har något alternativ till den oförsonliga, våldsamma handlingen.
Och den våldsamma handlingen kommer inte från otyglad vrede eller blodtörstigt hämndbegär, den kommer från soldatens övertygelse, hans ”tro”. Han tvingas av skeendet att inse att det finns värden som inte får kränkas – medan den intellektuelle aldrig på allvar behöver formulera sina gränser. Kanske har han inga. Vem vet? Han själv?
Att sitta, som jag, vid sitt skrivbord och läsa andrahandsskildringar av historiska händelser inbjuder till enkla ställningstaganden. Man frestas att med facit i hand fälla arroganta domar över människors handlande som man inte har minsta möjlighet att förstå för att man helt enkelt inte var där, i Beirut, vid det fysiska terrordådet. Blod och bläck har inte mycket gemensamt.
Min gamle historieprofessor i Lund, Jerker Rosén, brukade inpränta i oss ”troende” vänsterstudenter på 60-talet, att varje händelse måste bedömas utifrån de förhållanden som rådde då, när det begav sig, när fysiska människor med sin dåvarande kunskap fattade de avgörande besluten. Han påpekade t ex att det är vanskligt att döma ut den svenska regeringens ”eftergiftspolitik” gentemot tyskarna under kriget. Vi vet idag hur kriget slutade men just den kunskapen korrumperar vårt omdöme. Jerker Roséns ord satte käppar i hjulen för mycket politiskt moraliserande som annars var högsta mode.
Och det är väl just detta som är den intellektuella hållningens bästa tillgång: förmågan att ifrågasätta sitt eget resonemang. Det är ett privilegium som soldaten, praktikern, människan mitt i skeendet, aldrig har, i varje fall inte på det ansvarsbefriade sätt som den historiska backspegeln erbjuder.
Så båda livshållningarna har sina sidor. Den distanserade intellektuelle kan bli oanständigt cynisk men, i bästa fall, kan han med sitt medvetna tvivel uppnå ett slags kreativt vankelmod. Soldaten tvingas av den livshotande verkligheten att stå för sin ”tro” och handla utifrån den. Det kan vara modigt och beundransvärt men konsekvenserna kan han inte överblicka. I efterhand kan det visa sig att allt blev fel, att det hade varit bättre att samtala, förstå, till och med att förlåta. Modet blev övermod. Låt mig bara peka på Irak som exempel.
På detta tema se även:
