27 juli 2007

Martyr med brun skugga/Munk (1)


Prästen i Vedersø stod mitt i kyrkgången iklädd rock och halsduk och tänkte inte gå upp i predikstolen. Han var upprörd. Den här nyårsdagen 1944 skulle det inte bli någon vanlig predikan, trots att det var på dagen 20 år sedan han för första gången stod i den där predikstolen.

Han hade fått höra att en del av hans församlingsbor hjälpte tyskarna att bygga befästningsanläggningar i dynerna vid Vedersø Klitt på Jyllands nordsjökust. Arbetena ingick i nazihärskarnas försök att förstärka västvallen mot en väntad allierad invasion.

För detta arbete mottog församlingsborna betalning av ockupanterna. Hans församlingsbor! Kaj Munk var rasande:

− När en dansk under nuvarande förhållanden frivilligt hjälper tyskarna är det landsförräderi.

Han skrädde inte orden:

− Det blir aldrig en kristen handling att ställa sig i tjänst hos orättfärdigheten, vare sig det sker av feghet, girighet eller svagsint foglighet.

Tre dagar senare var han död, mördad, 45 år gammal.

Kaj Munk var Danmarks mest kände präst och dramatiker, den främste dramatikern i Norden efter Strindberg och Ibsen, hette det. Sedan den tyska ockupationen av Danmark den 9 april 1940 hade han dessutom blivit en kompromisslös kritiker av den tyska ockupationsmakten. Han var glödande dansk nationalist och lät sig inte tystas trots att hans skådespel inte längre fick framföras och hans artiklar från och med maj 1943 inte längre publicerades i tidningarna.

När hans frihetsdrama om Niels Ebbesen, som var Danmarks Engelbrekt, gavs ut som bok 1942, blev den genast beslagtagen. Men i Stockholm framfördes dramat redan året därpå. Kaj Munk var sedan länge ett stort namn i hela Norden. Hans pjäs Ordet, som handlade om kristen mirakeltro, hade filmats med Victor Sjöström i huvudrollen och blev en stor framgång. Säsongen 1938/39 spelades Han sitter vid smältdegeln 1 250 gånger på nordiska scener. Den pjäsen var en uppgörelse med judeförföljelserna som just vid denna tid accelererade i Tyskland, t ex med Kristallnatten den 9-10 november 1938.

Efter publiceringsförbudet använde Kaj Munk predikstolen för att sprida sitt upproriska budskap och från den hade ännu ingen vågat förvisa honom. Predikosamlingar publicerades och tyskarna var mycket irriterade. Munk anade att de planerade något emot honom. Flera varningar hade han fått, men han vägrade att ge sig av trots att vänner i Danmark och Sverige lade fram en färdig flyktplan för honom.

Förberedelserna att mörda Kaj Munk hade pågått sedan mitten av november 1943. Kaj Munk ville då predika i Helgeandskyrkan i Köpenhamn med anledning av att tyskarna genomfört massarresteringar av judar i Danmark. Många av judarna var förvarnade om aktionen men alla hann inte fly. Kaj Munk var djupt skakad − inte minst för att hans landsmän inte handgripligen hade förhindrat att judarna fördes bort. Men den tyska ockupationsmaktens högste chef i Danmark, doktor Werner Best, förbjöd Munks predikan.

Två söndagar senare, den 5 december, trotsade Kaj Munk förbudet och höll sin predikan i Köpenhamns domkyrka. Medan han ännu talade sammanträdde SS-ledningen i polishuset 500 meter därifrån och beslöt att mörda honom.

Men bakom mordet låg även påtryckningar från högsta instans. Hitler var upprörd över att Werner Best och hans SS-chef Rudolf Mildner inte hade gått tillräckligt hårt fram mot den danska motståndsrörelsen, som under oktober och november hade mördat 12 tyska soldater och danska samarbetsmän. Hitler krävde vedergällning 5 mot 1 för dessa dåd eller, om det inte hjälpte, 10 mot 1. Och han begärde särskilt att framstående oppositionella kulturpersoner i Danmark skulle utväljas som offer.

Vid halv åttatiden på kvällen den 4 januari 1944 svängde en bil med fem civilklädda män upp på gårdsplanen framför prästgården i Vedersø. Familjen Munk satt och spelade kort. Pigan upptäckte bilen, såg fyra män stiga ur och hörde att de talade tyska. Hon rusade in till prästen. Tyskarna är här!

En av dem sade på danska:
− Det är från kriminalpolisen, är Kaj Munk hemma?

Tjugo minuter senare satt prästen i Vedersø mellan två SS-män i bilens baksäte. Den körde iväg i hög hastighet.

Dagen därpå upptäcktes Kaj Munk skjuten i ett dike vid Hørbylunde Bakker fem mil österut. Mördarna hade lämnat en handskriven papperslapp intill kroppen: ”Du Svin har alligevel arbejdet for Tyskland.” Dvs: ”Du, ditt svin, har trots allt arbetat för Tyskland.” Det var ett klumpigt försök att få den danska polisen att tro att det var motståndsrörelsen som mördade Munk. Klumpigt, men inte utan logik. Kaj Munk var nämligen martyren med brun skugga, en präst som under många år beundrade diktaturen och diktatorerna, mest Mussolini men även Hitler.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:

Källor och litteratur: Det redovisade händelseförloppet följer i stort sett det som Bjarne Nielsen Brovst kommit fram till i sina forskningar, återgivna i Kaj Munk. Liv og død. Århus, 1984. Se även t ex Gunnar Ollén, Kaj Munk, Stockholm 1944; Ulf Sundblad, Poeten som inte ville vara präst, Skellefteå 1986.

Bilderna: Bild 1: visar interiören från Kaj Munks kyrka i Vedersø på Jyllands västkust. Kyrkan renoverades 1984 och är sedan dess ljusare än den var på Munks tid. Bild 2: Bronsbyst av Kaj Munk, placerad vid vägen, nedanför kyrkan.

Anm: Det finns två filminspelningar av Ordet. Den första gjordes 1943 i regi av Gustaf Molander och med Victor Sjöström i huvudrollen. Den hade premiär bara någon vecka innan Kaj Munk mördades. Den andra, idag mera välkända, gjordes av den danske filmskaparen Carl Th. Dreyer 1955 och anses vara hans bästa film.

22 juli 2007

Att tänka om det otänkbara

Det är sannerligen inte bara överste Bo Pellnäs som dessa dagar ifrågasätter den svenska säkerhetspolitiken i skuggan av den politiska utvecklingen i Ryssland. Idag skriver professorn i underrättelseanalys vid Lunds universitet Wilhelm Agrell en minst lika engagerad artikel under rubriken Försvaret enbart symboliskt (SvD Brännpunkt 22.7.07).

Han konstaterar att de senaste femton åren har medfört ”den snabbaste och mest genomgripande säkerhetspolitiska förändringsprocess Sverige genomgått sedan stormaktstidens slut”. Sverige har inte bara avvecklat det territoriella försvaret, man har avvecklat varje tanke på ett territoriellt försvar, ”vilket är något helt annat”.

Agrell underkänner den säkerhet som de svenska politikerna föreställer sig ligga i Sveriges EU-medlemskap. ”Vid en allvarlig kris kan denna föreställning om säkerhet komma att förflyktigas bokstavligt talat över en natt.”

Och Wilhelm Agrell vågar peka just på utvecklingen i Ryssland. ”Utvecklingen i den ryska säkerhetspolitiken går numera på punkt efter punkt tvärs emot de antaganden som EU:s och därmed Sveriges säkerhetspolitik kommit att grundas på. En konflikt med Ryssland betraktas trots detta som otänkbar och finns inte med i de alternativ som EU:s krishantering laborerar med”, skriver han.

Slutsatsen är obehaglig: ”Innebörden av detta är inte att en sådan konflikt skulle vara omöjlig eller ens osannolik, däremot att EU garanterat saknar politiska och militära förberedelser och att det inte ens finns några tankar om detta otänkbara.”

När en framstående forskare och debattör som Wilhelm Agrell använder detta uttryck, ”tankar om det otänkbara”, gör han det mycket medvetet. Han anspelar på den amerikanske framtids- och konfliktforskaren Herman Kahn vid Hudson Institute som 1962 gav ut en kontroversiell bok med titeln Thinking about the Unthinkable. Den handlade om ett eventuellt kärnvapenkrig. Genom att mitt under kalla kriget offentligt analysera riskerna för ett kärnvapenkrig och vad det kunde få för följder bidrog han till att göra kriget mer otänkbart.

Idag saknar vi en öppen och ärlig debatt om ”det otänkbara” hotet från en återuppstånden stormakt i öster. Det råder ett slags tankeförbud i ämnet och varje uttryck för undran kring Rysslands långsiktiga utveckling och de krav den kan ställa på svensk säkerhetspolitik dödas genast genom att stämplas som ”rysskräck”.

Wilhelm Agrells alludering på Herman Kahn är en vink om vilken dimension han anser att problemkomplexet med svensk säkerhetspolitik i EU:s och Rysslands skugga kan få. Sverige borde vända sig till länder med större historisk erfarenhet av Ryssland för att vitalisera sin egen tankeverksamhet. Jag föreslår kontakter med Finland, Polen, Estland, Lettland och Litauen!

Se även överste Bo Pellnäs artikel "Vi lever i dårarnas paradis", SvD Brännpunkt 18.7.07, samt min artikel Minns du Baltikum, Bildt? och artikelserien När Sverige svek Baltikum.

18 juli 2007

Minns du Baltikum, Bildt?

Den säkerhetspolitiske experten, överste Bo Pellnäs har i en engagerad artikel i SvD den 18 juli ifrågasatt den sedan länge pågående snabba nedmonteringen av det svenska försvaret.

Det senaste är att finansminister Anders Borg (m) tänker reducera försvarsbudgeten med ytterligare 10 procent nästa år. Detta i ett läge när den ryske presidenten Putin meddelat att Ryssland lämnar delar av CFE-avtalet om rustningsbegränsningar i Europa. ”Hans militära säkerhetspolitiska rådgivare konstaterar samtidigt att Ryssland bör koncentrera fler stridskrafter till den europeiska delen av landet. Argumentationen och tongångarna ljuder som under sovjettidens fornstora dagar”, skriver Pellnäs.

Det var inte heller länge sedan försvarsminister Mikael Odenberg förkunnade att värnplikten skulle kunna avskaffas ”i fredstid”.

Varför tiger Carl Bildt om Ryssland? Det brukade han inte göra förr. När Baltikum under dramatiska år på 90-talet blev fritt var Bildt statsminister. Hans regering lämnade då den klassiska svenska neutralitetspolitiken och sade att neutralitet inte längre var ett givet svenskt val vid en konflikt i närområdet.

I konstitutionsutskottet den 26 april 1994 sade Bildt att det skulle sända felaktiga signaler till ”de rödbruna krafterna i Ryssland” om de på förhand kunde utgå från att Sverige inte skulle företa sig någonting alls om de hotade Estland, Lettland eller Litauen. Och han fortsatte:

”Jag kan inte veta […] vilken typ av politiska åtgärder den regering som då sitter skulle förorda. Men ett är jag alldeles övertygad om: 1940 får icke återkomma! Detta land skall aldrig mer ta på sig den moraliska bördan - som vi då tvingades till av en hård omvärld - att handla på ett sätt som kan uppfattas som om vi förrådde små grannländer i deras kamp för självständighet.”

Gäller denna hållning fortfarande? Om ja: Ställer den några krav på det svenska militära försvaret? Hur skulle Sverige ställa sig vid en konflikt i Baltikum i dag?

1994 fanns det en del som trodde att Carl Bildt menade att Sverige skulle kunna sända trupp till Baltikum vid ett ryskt anfall. Det var lika orealistiskt då som det är i dag. Enligt Bildts nära medarbetare Lars Peter Fredén (Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991–1994, Stockholm 2006) var det troliga i stället att Sverige skulle välja en hållning som ”icke-krigförande”, dvs samma inställning som Sverige hade till Finland under vinterkriget 1939-1940. Obs att Sverige alltså inte, som många fortfarande inbillar sig, var neutralt i vinterkriget!

En hållning som icke krigförande skulle t ex göra det möjligt för Sverige att, som vi gjorde till Finland, sända krigsmateriel till de baltiska länderna.

Hur är situationen egentligen idag? Har de baltiska ländernas Nato-medlemskap befriat Sverige från alla (moraliska) förpliktelser vid en konflikt? Det är dags för Baltikums försvarare Carl Bildt att ta bladet från munnen.

PS Carl Bildts beklagande till TT av Putins beslut angående CFE-avtalet är givetvis inte detsamma som att tala om Ryssland. Vad som skulle behövas är ett nytt linjetal om östpolitiken. CFE är dessutom bara en detalj i en tätnande väv av obehagliga trådar och tecken.

Om Sverige och Baltikum 1940 se min artikelserie När Sverige svek Baltikum.
Om Sverige och baltguldet se artikelserie som börjar med En hedersskuld betalas.
Om Odenberg och värnplikten se Apropå värnplikten.
Se även Att tänka om det otänkbara. Wilhelm Agrell om säkerhetspolitiken.

16 juli 2007

Manipulerat minne/Westerplatte

Minnesmärken har sin egen historia. De kan inte värja sig för tidens skiftande politiska vindar. De blir utnyttjade, ibland förvanskade. Westerplatte berättar i dag minst lika mycket om Polens efterkrigshistoria som om händelserna 1939. Men man måste skrapa lite på ytan.

Westerplattes försvarare kapitulerade för den tyska övermakten den 7 september 1939 (se förra artikeln). För de överlevande följde en lång krigsfångenskap. Andra fångar marscherade in för att röja upp efter striderna. De kom från det nyöppnade tyska koncentrationslägret Stutthof, cirka 30 kilometer öster om Danzig, och bestod huvudsakligen av polska nazimotståndare. Röjningsarbetet pågick till slutet av 1940.

I mars 1945 intog Röda armén Danzig och Westerplatte efter förödande strider med de retirerande tyskarna. Kasernen förvandlades till den ruin som den är idag och vittnar alltså mera om dessa strider än om dem som ägde rum 1939.


År 1946 skapade man en symbolisk kyrkogård på den plats där en av bunkrarna blev förstörd av tyska störtbombare. Symbolisk – för till en början var ingen av de stupade begravd där.

Efter Stalins död och politiska lättnader i Polen blev det 1957 möjligt för överlevande att samlas på Westerplatte till årliga minnesceremonier. Men när regimen 1962 ville använda den symbolladdade platsen för ett stort ungdomsmöte, ersatte man kyrkogårdens kors med en T-34:a, den berömda sovjetiska stridsvagnen. Den hade inte ett dugg med striderna på Westerplatte 1939 att göra – men en hel del med den kommunistiska regimens avsikter gentemot ungdomen.

”Minnesmärket för Westerplattes hjältar” invigdes 1966 och består av 236 granitblock hopfogade till en hiskelig totempåle (för helbild se den första artikeln). Den bär namnen på några av de krigsskådeplatser där polska soldater medverkade under kriget, t ex Narvik, Murmansk och Atlanten. Platsen utnyttjas alltså som allmän patriotisk symbol för den polska krigsinsatsen på de allierades sida (de icke så få polacker som kämpade med tyskarna har inget minnesmärke).

Först 1971 kom en av dem som stred på Westerplatte att begravas på den symboliska kyrkogården. Det var befälhavaren major Henryk Sucharski, d v s den man som hemlighöll för sina soldater att de aldrig skulle kunna bli undsatta (se förra artikeln). Han dog på ett sjukhus i Neapel 1946 och begravdes där. I augusti 1971 grävdes hans jordiska kvarlevor upp och transporterades med militär eskort till Westerplatte.

Senare har även en av hans soldater fått sin grav här. Men under de andra 13 korsen på kyrkogården är det fortfarande tomt.


Bunkern som i dag är museum (bild se förra artikeln) har flyttats från sin ursprungliga plats och dess läge är alltså militärhistoriskt sett helt tokigt och obegripligt mitt inne på halvön.

Även de dramatiska händelserna på 1980-talet, när Solidaritetsrörelsen lyckades bryta den kommunistiska diktaturens makthegemoni, har satt sina spår på Westerplatte. På ettårsdagen av den historiska överenskommelsen i Gdansk den 31 augusti 1980 invigdes nämligen på Solidaritets initiativ ett nytt kors på kyrkogården; T34:an flyttades undan några hundra meter. Samma dag sammanträdde Lech Wałęsa med kommunistpartiets ledning för att få Solidaritet legaliserat. Den symboliska dramatiken kunde knappast ha varit mer laddad.

Religionen återvände verkligen till Westerplatte. Den 12 juni 1987 firade den polske påven Johannes Paulus II nattvardsmässa på platsen nedanför stenmonumentet. Även han använde Westerplatte som manande ideal för ungdomen. Han sade: ”Var och en av er, mina unga vänner, finner i livet också er egen Westerplatte. Ett antal uppgifter som föreläggs er och som ni måste ta itu med och lösa. […] Desertera kan man inte.” Denna gång var Westerplattes udd riktad rakt mot den kommunistiska regimen.

Hjältemod och politik, krig och religion – en salig blandning med skiftande förankringar i verkligheten. Men numera finns i alla fall det mesta av Westerplattes historia att tillgå i en tryckt skrift från Historiska museet i Gdansk.

Källor och litteratur: Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt (Berlin 2006); Mirosław Glinski, Westerplatte (Gdansk1998); Peter Johnsson, Polen i Europa (Stockholm 2005).

Tidigare artiklar om Westerplatte:
1. Danzig, Westerplatte och kriget
2. De bedragna på Westerplatte

Om Stutthof, se även artikeln "Bort med polackerna!"/Stutthof

10 juli 2007

De bedragna på Westerplatte

Pansarskeppet Schleswig-Holstein var från första världskriget och tjänstgjorde 1939 som skolskepp för den tyska marinkåren. Den 25 augusti kom fartyget på vänskapsbesök till Danzig. Men förutom 725 matroser och 500 sjömän fanns i största hemlighet även 300 stridsutrustade marinsoldater ombord. (Om bakgrunden: se artikeln Danzig, Westerplatte och kriget.)

Redan samma kväll som fartyget lade till i Wisłakanalen intog marinsoldaterna positioner på stranden för ett angrepp mot Westerplatte. Men när Hitler plötsligt i sista minuten uppsköt anfallet mot Polen måste soldaterna dra sig tillbaka ombord. Vänskapsbesöket i Danzig fortsatte enligt protokollet som om ingenting hänt.

I gryningen den 1 september brakade den första kanonsalvan loss från Schleswig-Holstein. Marinsoldaterna gick till anfall mot de cirka 200 polackerna som förskansade sig i betongbunkrar i den täta skogen på halvön (bilden: en av bunkrarna är museum i dag).

Anfallet slogs tillbaka med svåra tyska förluster. På eftermiddagen kom ett nytt anfall. Nu hade tyskarna fått förstärkning av SS-Heimwehr och den militariserade polisen i Danzig. Även denna gång måste tyskarna emellertid dra sig tillbaka.

När de inledande motgångarna rapporterats till Berlin gav Göring order om flyganfall. På förmiddagen den 2 september vräkte 60 störtbombplan omkring 100 bomber över Westerplatte. En av bunkrarna, vakthus 5, träffades och förstördes. Radio- och telefonförbindelserna samt vattenförsörjningen bröts. Sju polska soldater dödades och flera skadades.

Den 3 september var söndag och polackerna på Westerplatte hörde Danzigs kyrkklockor ringa och den tyska befolkningen jubla när Wehrmacht marscherade in i staden. De kommande dagarna följde fler anfall, bl a med hjälp av nyanlänt artilleri. Det blev allt svårare för polackerna att hålla stånd och allt fler dödades.

Egentligen hade den polska garnisonen redan gjort betydligt mer än vad som förväntats av den. Enligt planerna skulle Westerplatte hållas i tolv timmar. Sedan skulle den polska armén komma till undsättning med enheter som låg i närheten av Danzig.

Men i slutet av augusti hade dessa enheter dragits tillbaka till Bydgoszcz och därmed saknade garnisonen på Westerplatte alla möjligheter att undsättas. Enligt Mirosław Glinski, som har skrivit om händelserna för Historiska museet i Gdansk, var det bara den polske befälhavaren Henryk Sucharski som kände till denna avgörande förändring när det tyska angreppet började. Soldaterna levde alltså vidare i föreställningen att hjälp snart skulle anlända.

Både den tyska och den polska militären var dessutom redan från början överens om att Westerplatte egentligen var militärt betydelselös. Det framgår av Niklas Zetterlings och Marco Smedbergs nyutkomna bok Andra världskrigets utbrott. Kampen om Westerplatte blev följaktligen en strid om prestige både för tyskarna och för polackerna och man kan gott säga att soldaterna på båda sidor i själva verket bedrogs av sin egen militärledning.

Den polska garnisonen höll ut under ständigt nya attacker ända till den 7 september. Då hissades den vita flaggan över kasernbyggnaden (bilden: kasernen i dag). Femton polacker och minst 50 tyskar hade stupat. Många fler var sårade.

Inne i Danzig hade polackerna också försökt försvara sin poststation. Även här litade de på att den polska armén skulle ingripa. Men så skedde aldrig. Sedan tyskarna satt eld på posthuset genom att pumpa in bensin i källaren och därefter kasta in handgranater gav 38 posttjänstemän upp. En månad senare sköts de på en exercisplats utanför staden. De betraktades av tyskarna som olagliga frikårister, ”unlawful combatants” skulle vi säga i dag.

Den 19 september kom Hitler på bejublat besök. Gatorna var smyckade med blommor, tyska fanor och hakkorsbanderoller. Kyrkklockorna ringde. Danzig hade kommit ”heim ins Reich”.

Källor och litteratur: Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt (Berlin, 2006); Mirosław Glinski, Westerplatte (Gdansk, 1998); Marco Smedberg & Niklas Zetterling, Andra världskrigets utbrott (Stockholm, 2007).

Nästa artikel i serien om Westerplatte: Manipulerat minne/Westerplatte

Till första artikeln: Danzig, Westerplatte och kriget

För fler artiklar om Polen, klicka på etiketten "Polen" nedan!

5 juli 2007

Citatet/DN tänker om

Hur illa jag än tycker om Jyllands-Posten, hur illa jag än tyckte om karikatyrerna och hur väl jag än inser att det inte är någon slump att just nationalistiska Jyllands-Posten valde att håna just muslimerna så beundrar jag i dag Anders Fogh Rasmussens hårdnackade hållning. Han valde att inte klappa muslimerna på huvudet, att inte säga stackare - ni förstår inte bättre, så kom in och drick en kopp varm choklad med mig.

Någon gång, någonstans måste Sverige i likhet med andra västländer försöka besvara frågan vad vi ska göra med konventionsflyktingar som inte kan avvisas men som aldrig kommer att bli några demokrater, utan som tvärtom använder västvärldens frihet för att planera och organisera andra människors ofrihet.

Hanne Kjöller i signerad ledare i Dagens Nyheter den 5 juli 2007. Tänk om DN hade haft denna insikt redan när debatten var som hetast i februari 2006. Då hade kanske opinionen i Sverige varit mera nyanserad och demokratiska krafter i medierna hade kanske kunnat stödja utsatta vänner och kollegor i Danmark. För fler artiklar i ämnet, klicka på etiketten "Muhammedteckningarna" nedan!

4 juli 2007

Danzig, Westerplatte och kriget

Planet följer först den sandgula östersjökusten och girar sedan in över Wisłas hamnkanal mot Gdansk. Under mig urskiljer jag den trekantiga halvön Westerplatte. Det var här som det andra världskriget började.

Dit ut åker jag nästa dag med kommunal buss. De sista kilometrarna genom hamnområdet är jag ensam passagerare. Chauffören är vänlig och pratsam. På fantasifull tyska berättar han engagerat om hur de polska soldaterna på Westerplatte i september 1939 kämpade mot den tyska övermakten, ”till siste man”, försäkrar han, ”ty så kämpar en polsk soldat”.

Jag vet redan att den versionen är kraftigt överdriven. Men den är en del av den polska hjältemyten om kriget och lever som myt sitt eget liv.

År 1939 hette Gdansk Danzig och var efter beslut i Versailles 1920 en s k fri stad under Nationernas förbunds beskydd. Danzig hade egen flagga, förvaltning, valuta (gulden) och även egna frimärken. Befolkningen var nästan uteslutande tysk och till övervägande del nazistisk. Det framgick tydligt av de fria valen 1935 där nationalsocialisterna fick 59,3 procent (den s k polska listan 3,5 proc.). Danzigtyskarnas mål var att Danzig skulle ”heim ins Reich”, tillbaka till det tyska fosterlandet. Det ville även de tyskar som inte var nazister.

Danzig låg i den s k polska korridoren; även den en skapelse av Versaillesfreden. Avsikten med korridoren var att ge det efter första världskriget återuppståndna Polen tillgång till Östersjön. Korridoren kom därmed att skilja det tyska Ostpreussen från resten av det tyska riket.

Det var förstås att inbjuda till bekymmer. Hitler utnyttjade från första stund denna provocerande konstruktion för att piska upp aggressivt nationella stämningar både i riket och i Danzig. På hösten 1936 genomförde de nazistiska myndigheterna brutala polisaktioner mot socialdemokraterna i staden och partiet förbjöds. Två år senare började förföljelserna av judarna.

Men det fanns också polska institutioner i Danzig, t ex tullen och järnvägen. Polen hade också rätt att driva post-, telefon- och telegrafverksamhet i Danzigs hamnområde. Dessa institutioner blev starkt nationalistiskt symbolladdade både för polackerna och för tyskarna.

När polackerna t ex i oktober 1924 plötsligt satte upp röda polska brevlådor i centrala Danzig ledde det omedelbart till häftiga tyska protester. På natten målades postlådorna om i tyska färger: svart, vitt och rött. Regeringen i Warszawa protesterade mot denna skändning av polsk statsöverhöghet. Stadsledningen i Danzig hade krismöte, ställde brevlådorna under polisskydd och vände sig till Nationernas förbund. Så småningom bestämde den internationella domstolen i Haag till Warszawas fördel. Brevlådorna fick alltså hänga kvar – fram till september 1939.

Westerplatte är en del av Danzigs yttre hamnområde och ligger idag mitt emot kajplatsen för färjorna till Sverige. Det är ett kombinerat friluftsmuseum och patriotiskt minnesmärke (bilden). Vid krigsutbrottet var Westerplatte en inskeppningshamn för vapen och ammunition till den polska armén. Om detta fanns det en överenskommelse mellan Danzig och Polen från 1925. Den tillät även att polackerna skyddade anläggningarna med en liten militär styrka på cirka 90 man.

Den fria staden Danzig var däremot enligt sina statuter en demilitariserad zon som varken fick ha armé eller flotta. Den nazistiska stadsledningen hade delvis kringgått denna bestämmelse genom att militarisera polisen och skapa ett hemvärn, SS-Heimwehr. Med hjälp av SA byggde man också upp en organisation för gränsövervakning. 1939 beräknades Danzig därmed förfoga över cirka 10 000 man med lätt beväpning.

Polackerna svarade på militariseringen genom att försöka stoppa vapensmugglingen till Danzig. Gränskontrollen skärptes. Man förstärkte också skyddet av Westerplatte till 220 man. Även det kontroversiella polska postkontoret i Danzigs centrum fick förstärkning.

Befolkningsgrupperna provocerade varandra. Vid ett massmöte med 50 000 deltagare i augusti 1939 överräckte den lokale partichefen Albert Forster en flagga med både Danzigs vapen och hakkorset till SS-Heimwehr. Nazipressen jublade: äntligen marscherade åter tyska trupper med moderna vapen genom Danzigs gator!

I denna upphetsade stämning gled den 25 augusti 1939 det gamla tyska pansarskeppet Schleswig-Holstein in i Danzigs hamnkanal, framför Westerplatte, för att avlägga ett artighetsbesök.

Fortsättning följer i artikeln De bedragna på Westerplatte.

Källor och litteratur: Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt (Berlin, 2006); Mirosław Glinski, Westerplatte (Gdansk, 1998); Peter Johnsson, Polen i Europa (Stockholm, 2005).

Anm: Fischers bok om Danzig är lysande och rekommenderas var och en som intresserar sig för Danzigs skiftande och dramatiska historia
.

Fler artiklar om Polen, klicka på etiketten Polen nedan!

1 juli 2007

Månadens haiku

Går på död räkning
trevande i sjökortet,
utan landkänning.


Förra månadens haiku