31 januari 2008

Öga och Öra två år

Den såriga historiska relationen mellan Tyskland och Polen har stått i centrum under Öga och Öras andra verksamhetsår.

Det har handlat om hur 14 miljoner tyskar vid krigsslutet brutalt fördrevs från sina historiska bosättningsområden i östra Europa, t ex från Ostpreussen, Schlesien och Pommern, som skulle bli polskt, och från Sudetlandet, som tillhörde Tjeckoslovakien. Det är den största etniska rensningen i Europas historia – och den är föga känd i Sverige där tyskarnas lidanden nonchalerats (Fördrivning, flyktingar och förakt) .

Polens och Tysklands historia möts mycket påtagligt i Gdansk, tidigare tyska Danzig. Dit reste jag för att berätta historien om den tyska majoriteten i fristaden Danzig som ville ”heim ins Reich”. Den 1 september 1939 inledde det tyska pansarskeppet Schleswig-Holstein kriget genom att öppna eld mot den polska garnisonen på Westerplatte i Danzigs hamnområde. Det blev en blodig kamp, militärt sett meningslös. Men i Polen förvandlades händelserna på Westerplatte till en patriotisk symbol (Danzig, Westerplatte och kriget) .

När tyskarna ockuperade Polen inrättade de det första koncentrationslägret utanför Tyskland bara tre mil från Danzig i den lilla byn Stutthof. Hit fördes tusentals ”oönskade polska element” som led i en etnisk rensning av Västpreussen. Först 1944 blev lägret en del av förintelsemaskineriet mot judarna. Idag är Stutthof ett polskt utomhusmuseum framför allt med syfte att berätta om tyska brott mot Polen. Minnena av förintelsen vårdas emellertid inte lika väl (Bort med polackerna!) .

Det är begripligt att polska krigsmuseer i första hand ägnar sig åt sina egna, nationella minnen. Men ibland slår det över till ett hämningslöst heroiserande av de egna insatserna. Så är det med upprorsmuseet i Warszawa. Det polska upproret i det tyskockuperade Warszawa sensommaren 1944 var i själva verket ytterligt diskutabelt. Det sattes igång trots att man visste att hjälpen från väst skulle bli minimal. Det kostade omkring 200 000 civila livet och ledde till stadens nära nog totala förstörelse.

Men idag är upproret ett nationellt och moraliskt ideal som predikas för ungdomen. Kritiken mot den polska upprorsledningen, som bedrevs av kommunistregimen, har ersatts med en tilltagande kritik mot de västallierade som enligt den brittiske historikern Norman Davies var alldeles för passiva (Kampen om minnet).

Sveriges förhållande till Baltikum hör inte till vårt heroiska historiearv. På sommaren 1940 lämnade Sverige ut Litauens och Estlands guldreserver till Sovjetunionen som vid den tiden ockuperade de baltiska länderna. Guldet var deponerat i den svenska riksbanken och ärendet behandlades som ett rutinärende centralbanker emellan. Dokument i riksbankens arkiv tyder dessutom på att riksbanken i efterhand försökte fösa över ansvaret på regeringen (Riksbanken och baltguldet 1940).

När de baltiska länderna återvann sin självständighet 1991 restes frågan om inte Estland och Litauen borde kompenseras för sitt förlorade guld. Riksbanken med sin chef Bengt Dennis var emot (Inte ett öre för baltguldet).

Mera heroisk men knappast mindre kontroversiell var den danske prästen och dramatikern Kaj Munk. Trots att han länge beundrade Hitler bedrev han en engagerad kamp mot den tyska ockupationen av Danmark. Till slut mördades han av nazisterna. I Sverige var Munk både beundrad och avskydd. Författaren Hjalmar Söderberg kallade Munk rakt ut för nazist. Men han försvarades av t ex Sven Stolpe (Martyr med brun skugga).

Även den österrikiske tonsättaren Anton Webern hade ett komplicerat förhållande till nazismen. Men framför allt levde han ett bortvänt liv tillsammans med sin tolvtonsmusik, som numera sällan spelas i konsertsalarna (En kompositörs död).

Jag har också dristat mig till att kritisera den välkände journalisten Maciej Zaremba. Han påstod i radions P1 i mars att Hitler kom till makten genom demokratiska val. Det är ett påstående som jag tycker är så förenklat att det är felaktigt. Snarare fick Hitler sin absoluta makt genom en serie statskupper (Zaremba, Hitler och demokratin).

Kritik har jag också riktat mot prästen i Svenska kyrkan Martin Modéus. Han tycker att vi har alldeles för mycket helighet i Sverige och att man borde ersätta ordet ”helig” med ”helgad”. Det uppstod en liten debatt där journalisten Ami Lönnroth deltog (Helighet och serpentiner).

Andra artiklar har handlat om poeten Petter Bergman (Den omöjliga gemenskapen), om den radikale ekonomen Knut Wicksell och hans samvetsäktenskap med Anna Bugge (Kärlek och radikalitet). Jag har sågat Stockholmsoperans uppsättning av Wagners Nibelungens Ring och jag har refererat en kontroversiell beräkning av nationalekonomen Jan Ekberg över kostnaden för invandringen. Konstigt nog har ingen hittills kommenterat den artikeln.

För att avsluta med lite ljus och hopp vill jag nämna artikeln Madonnan i Stalingrad som handlar om den tyske läkaren Kurt Reubers Mariabild, ritad med kol på baksidan av en rysk fältkarta i det undergångsdömda Stalingrad julen 1942.

Till översikten för 2006: Öga och Öra ett år
... och översikten för 2008: Öga och Öra tre år

24 januari 2008

Apropå ny äktenskapslag

Kärleken är utan gräns och fri.
Vem kan över andras känslor döma?
Man älskar för man ej kan låta bli;
varför detta bakom trånga lagar gömma?
Mänskan lever som hon leva kan;
kvittar lika, kvinna eller man.
Och som statsminister Reinfeldt sa:
”Att flera gifter sig är bra!”
Låt oss därför sista steget ta
till en kärlekens demokrati
och införa - polygami!


Med anledning av riksdagsmajoritetens avsikter att genom ny lagstiftning öppna för samkönade äktenskap.

21 januari 2008

Hitlers trognaste stad

Breslau i Schlesien var sedan länge tyskhetens utpost i öster och blev på 1930-talet ett starkt nazifäste. I juli 1932 fick NSDAP 43,5 procent av rösterna i staden; det nationella resultatet stannade på 37,2 procent. I mars 1933 fick nazisterna i Breslau absolut majoritet.

Men Breslau hade också en av Tysklands största judiska befolkningsgrupper. Det var judar som ägde de viktiga handelshusen och som stod för en stor del av kulturlivet och den högre utbildningen. Med naziregimen följde förföljelse. Tusentals av stadens judar drevs till emigration. Företag, butiker, kaféer och frisörsalonger ”ariserades”.

Sommaren 1938 gick Breslau i festrus. Hitler besökte årets sportfest och Breslau utnämndes till ”Adolf Hitlers trognaste stad”. Den 9 november, Kristallnatten, brann synagogan.

När de regelrätta deportationerna av Breslaus judar började 1941 hade de flesta av dem redan givit sig av. Under två år deporterades drygt 7 000 judar till Auschwitz, Sobibor och Majdanek där nästan alla dödades. De sista begravningarna på den judiska begravningsplatsen på Lohestrasse registrerades den 12 augusti 1942. Sommaren därpå förklarades Breslau ”judenrein”, fritt från judar. (Bilden: minnestavlan på platsen framför synagogan varifrån Breslaus judar deporterades)

Men Breslau var inte längre någon fri stad. Där fanns sex tvångsarbetsläger och fem koncentrationsläger. Omkring 60 000 tvångsarbetare och krigsfångar betjänade den tyska rustningsindustrin, t ex Linke-Hofmann-Werke som bl a tillverkade pansartåg och motorer till V2-raketerna. I KZ Gross Rosen strax utanför staden fanns totalt 160 000 fångar. Av dem dödades omkring 100 000.

Invånarantalet i Breslau steg under kriget från 600 000 till omkring en miljon. Genom staden gick en stor del av försörjningstrafiken till östfronten – tillbaka fick man tusentals sårade som fyllde krigslasarettet. Flera tiotusental av de besegrade polackerna från upproret i Warszawa sommaren 1944 transporterades som fångar till Breslau.

Hösten samma år närmade sig Röda armén. Hitler förklarade den totalt obefästa staden som ”Festung”. Civila och tvångsarbetare sattes att bygga stridsvagnshinder. Under tiden kastade den ryska krigsmaskinen en våg av flyktingar från öster framför sig in i staden.

Den 19 januari gav partiledningen order om evakuering. Det var alldeles för sent. Tågen räckte inte alls till; på Breslaus stationer utbröt panik och människor trampades ihjäl. Redan dagen därpå kom en ny order: kvinnor och barn måste ge sig av västerut till fots. Hundratusentals gav sig iväg. Tiotusentals frös ihjäl, framför allt barnen.

När Breslau den 15 februari var omringat av sovjettrupperna fanns där fortfarande ca 200 000 civila kvar. De försvarande trupperna uppgick till ca 50 000 man mot tre gånger så många ryska angripare.

Åttio dagar av förbittrade strider från hus till hus följde. Stadens historiska centrum hamnade under långvarig artilleribeskjutning. Nya försvarslinjer skapades genom att hus sprängdes och jämnades med marken. Luftwaffe öppnade en luftbro för stadens försörjning. Tusentals tvångsarbetare kommenderades att bredda Kaiserstrasse till landningsbana. Många dödades under arbetet av sovjetiskt flyg. Och landningsbanan kom aldrig till användning – luftbron bröt samman innan dess.

De försvarande soldaterna förvandlades till en hämningslös soldatesk som drog genom staden. Ståndrätter upprättades och hundratals avrättades för plundring, sabotage eller feghet, men laglösheten kunde inte hejdas.

Inte heller när staden på påskdagen utsattes för massiv flygbombning och en brandstorm bröt ut ville stadsledningen kapitulera. Det ledde till folkliga protester bland 1 500 civila som krävde stopp på striderna och hängde ut vita flaggor på husruinerna. Många av de protesterande var kvinnor. Ett hundratal arresterades och 18 sköts av säkerhetstjänsten.

Den 6 maj gav Hitlers mest trogna stad upp. Då hade Hitler själv varit död en vecka.

Det är mycket oklart hur stora förlusterna i Breslau var. För de civila dödsoffren varierar uppgifterna mellan 10 000 och 80 000, inklusive cirka 3 000 självmord. Av de tyska soldaterna beräknas 6 000 ha stupat och 23 000 sårats. Därtill kommer cirka 70 000 döda eller sårade ryssar.

När det gäller de överlevande tyska soldaterna, tvångsarbetarna av skiftande nationalitet, krigsfångarna och koncentrationslägerfångarna saknas tillförlitliga uppgifter. Men ett stort antal försvann österut i den sovjetiska lägerarkipelagen för att aldrig mera återvända hem.

Källor och litteratur: Norman Davies & Roger Moorhouse, Microcosm, Portrait of a Central European City, London 2002; Gregor Thum, Die fremde Stadt, Breslau 1945, Berlin 2003.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Till en förvandlad stad/Wroclaw (1)
När Breslau blev Wroclaw (3)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Gudsåkern i Breslau (6)

Det finns också en serie som handlar om fördrivningen av tyskarna från Östeuropa efter kriget. Den första artikeln i den serien är: Skuggan från Ostpreussen.

Filmbilder från Breslau i februari 1945.

Filmbilder från Breslau i mars 1945.

Filmbilder från Breslau 1939.

15 januari 2008

Årets haikuer 2007

Januari

Glåmiga Nyår,
tärt av snöbrist och TV,
framtid i tofflor!



Februari

Kvar i hallen var
hans trenchcoat och galoscher,
tillflykt för ett barn.



Mars

Ljuset som faller
genom stadens mörka schakt
– ett trafikproblem.



April

Bortom musiken
i ett uttorkat landskap
där melodin föds...


Till Anton Webern, påsktid 2007



Maj

Vasten lutar bort
från österhav och släke,
mer och mera del.


Skär, maj 2003. Vast: ett gotländskt stengärde.
Släke: gotländskt ord för ruttnande tång.



Juni

Riggen skälver till
när det tunga seglet fylls.
Rodret dikt mot höft.



Juli

Går på död räkning
trevande i sjökortet,
utan landkänning.



Augusti

Under genuan
ser jag bogvågen brytas
och din kust i lä.


Till Petter Bergman, 1934-1986.
Se artikel Den omöjliga gemenskapen.



September

Fjällsjön i sänkan,
kall och avskild tidlöshet.
Tältar i ett moln.


Alajaure, augusti 2003


Oktober

Avmastad. Upplagd.
Med stäven mot träbockar.
Erbjuds rullator!



November

Jakten är förbi.
I älgkons blanka öga
undflyr oss ett liv.



December

Granen är på plats
i torgets asfalt.
Tvångsförflyttad och rotlös.


Årets haikuer 2006

11 januari 2008

Till en förvandlad stad/Wrocław

På morgontåget från Warszawa får jag sällskap i kupén av en kostymklädd man i trettioårsåldern. Han har inte tid att tala med mig. Han placerar laptopen i knät och sjunker in i sin datorvärld. Där förblir han i nästan fem timmar – tills vi närmar oss Wrocław i provinsen Śląsk (fd Schlesien) i sydvästra Polen.

Medan han packar ihop laptopen skjuter jag in några frågor. Jo, här i Wrocław skall han, som jag, kliva av. Bor han här? På denna fråga rycker han till som av obehag, tittar för första gången på mig och svarar att nej, det gör han verkligen inte! Han är bara här i affärer, reser hit någon gång i veckan.

Är det ingen bra stad? Jo, visst, lite liten bara. Han säger inte lantlig, men jag tycker mig höra storstadsbons värdering. Ändå är Wrocław idag en stad med 660 000 invånare, den fjärde största i Polen, och lika mycket ekonomiskt och kulturellt orienterad mot Dresden och Berlin som mot den polska huvudstaden.

Vad bör jag se när jag är på tillfälligt besök? Då lyser han upp och vet genast besked: Stare Miasto! Gamla stan! Wrocław klarade kriget oskadd och hela Gamla stan är bevarad. Den är mycket vacker, försäkrar han.

Jag tystnar eftersom jag har läst på och vet att Wrocław tvärtom under krigets sista månader till 70 procent förvandlades till ruiner, tegelhögar och aska. Av Gamla stan var det inte mycket mer kvar än några sargade fasader, bland dem, som genom ett under, en del av det historiska rådhuset i sengotisk stil vid stadens gamla handelstorg, Rynek.

Man skall inte dra för stora växlar på att en man i trettioårsåldern inte känner till den stora efterkrigsrestaureringen av Wrocław. Vad man emellertid kan säga är, att hans föreställningar passar väl in i de polska myndigheternas avsikter: de ville skapa en stad med en lång, obruten och vacker polsk historia.

Men för Stare Miasto passar ett tyskt ord mycket bättre in, die Altstadt. Det är nämligen arkitektoniskt sett en mycket tysk stadsdel. Konsthistorikerna (i Tyskland) säger att Wrocław t o m har mer typisk gammal tysk arkitektur att erbjuda än Berlin.

Förklaringen är förstås att Wrocław har en tysk historia som går tillbaka åtminstone till 1300-talet. Staden har hört till Böhmen, varit en del av Hansan, en av de viktigaste habsburgska kejsarstäderna i Österrike, upplevt ett ekonomiskt uppsving i Preussen och ett politiskt rus under Hitler.

Ortnamnet har successivt förändrats från Vretslav (Böhmen), Presslaw (Habsburg) till Breslau (Preussen och Tredje riket). Vid utbrottet av andra världskriget var Breslau följaktligen sedan 700 år en tysk stad med en liten polsk minoritet.

För att hitta några polska rötter måste man gå tillbaka till den sk Piast-dynastin under tidig medeltid.

Det var faktiskt nära att Breslau klarade kriget oskadd, precis som min reskamrat trodde. Ända fram till februari 1945 hade inte ett enda hus skadats. Breslau låg så långt från fronterna att allierat bombflyg inte kunde nå fram. Hitler koncentrerade därför stora vapen- och ammunitionsfabriker till staden. Och oroliga tyska föräldrar sände sina barn hit för att de skulle slippa de hotande krigshandlingarna i väster.

Men i februari 1945 förändrades allt. Sovjetiska trupper omringade staden. Artilleribeskjutning och flyganfall började. Hitler hade förklarat Breslau som ”Festung Breslau”; den skulle försvaras till sista man. Och Breslau kämpade. I åttio dagar höll man ut mot en allt mer förkrossande övermakt.

Faktum är att Breslau inte gav upp förrän den 6 maj, dvs fyra dagar efter det att Berlin kapitulerat.

Dagen därpå marscherade ryssarna in och en ny tideräkning började, hämndens tid, när Breslau skulle rensas på tyskar och staden i stället bli polska Wrocław.

Den systematiska fördrivningen av tyskarna började under sommaren 1945. Ännu i december var emellertid Breslau en huvudsakligen tysk stad med över 166 000 tyska mot 33 000 polska invånare. I mars 1947 var förhållandena helt omkastade. Då uppgick antalet polacker till 197 000 mot 17 500 tyskar.

På två år var den etniska rensningen av Breslau nära nog fullständig. Den gamla tyska staden hade upplevt flera olika herrar under århundradenas lopp, men 1945 var första gången som hela dess befolkning byttes ut. Tyskarna ersattes av polacker främst från de historiskt polska områdena öster om floden Bug, många kom från staden Lwow (Lemberg), som Polen vid krigsslutet tvangs att avstå till Sovjetunionen.

Ingen annan storstad har på detta sätt totalt förvandlats genom etnisk rensning. Om hur detta gick till finns mycket att berätta.

Källor och litteratur: Gregor Thum, Die fremde Stadt, Breslau 1945, Berlin 2003; Norman Davies/Roger Moorhouse, Microcosm, Portrait of a Central European City, London 2002.

Artikeln är den första i en serie. De andra är:
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wroclaw (3)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Gudsåkern i Breslau (6)

Se också tidigare artikelserie om fördrivningen av tyskarna från Polen och Östeuropa efter andra världskriget. Första artikeln i den serien har rubriken Skuggan från Ostpreussen.

3 januari 2008

Månadens haiku

Är allt förändrat
till gest och saknad –
eller som det alltid var?


Förra månadens haiku
Årets haikuer 2007