15 december 2009

På besök i helvetet/Speer (5)

Albert Speer hävdade till sin död att han aldrig fick kännedom om förintelsen. Men den 10 december 1943 besökte han den underjordiska industrianläggningen Dora i Harz, som drevs av SS med hjälp av koncentrationslägerfångar. Det borde ha varit sanningens ögonblick.

I det 15 kilometer långa tunnelsystemet arbetade 10 500 fångar. Dödligheten bland dem var 70 procent. I Tredje riket inifrån berättar Speer själv om besöket: ”De förhållanden dessa fångar levde och arbetade i var verkligen barbariska. - - - Fångarna bodde vid sina arbetsplatser i fuktiga grottor, och dödligheten bland dem var därför utomordentligt stor.”

Inför journalisten Gitta Sereny tillade han:
”Jag var helt oförberedd; det var det värsta jag någonsin sett.- - - Jag såg döda män… de kunde inte dölja sanningen. Och de som levde var bara skelett.”

Han hade aldrig blivit så upprörd i hela sitt liv, sade han. Och han gav genast order om att ett barackläger skulle uppföras i närheten.

Gitta Sereny beskriver detta besök som en vändpunkt för Speer; här skall han ha fått upp ögonen för Hitlers och nazismens sanna karaktär, ja, här skall till och med ett slags medlidande med dess offer ha fötts.

Det ledde, enligt Sereny, till att Speer blev sjuk. Han försökte fly från sina minnesbilder genom att inte fira julen 1943 med familjen i Obersalzberg, där han riskerade att sammanträffa med Hitler, utan med de tyska trupperna långt borta i norra Finland. Men när han kom tillbaka kollapsade han och lades in på sjukhus ”överansträngd, deprimerad och med ett inflammerat knä”.

Alla är dock inte lika övertygade om Speers omvändelse. Det finns inga bevis för att Speer verkligen utfärdade order om barackbyggen, säger Jens-Christian Wagner, som skrivit standardverket om Mittelbau-Dora. Det fanns däremot goda produktionstekniska skäl att bygga baracker eftersom outbildade kroppsarbetare successivt ersattes med fackarbetare som behövde leva längre. För övrigt var barackbyggena redan igång före Speers besök.

En vecka senare skrev Speer dessutom till chefen för Mittelbau-Dora, Hans Kammler, och tackade honom för att han lyckats skapa denna underjordiska industri på två månader. Den kunde mäta sig även med amerikansk effektivitet, tyckte han. ”Jag passar därför på att uttrycka min största erkänsla för detta enastående verk”, skrev Speer utan att framföra minsta kritik.

Och Speer har faktiskt själv bidragit till tvivlet på sin egen omvändelse. I Tredje riket inifrån skrev han: ”Jag inser att anblicken av lidande människor endast påverkade mina känslor men inte mitt handlande. På känsloplanet blev det bara fråga om sentimentalitet. Men när det skulle till beslut härskade tills vidare principen om ändamålsenligheten.”

De första fångarna kom upp ur tunnlarna först i maj 1944 och baracklägret var inte helt klart förrän på sensommaren. En del av fångarna hade då fått leva utan dagsljus och frisk luft i nio månader.

Att Speer var sjuk av överansträngning och kanske t.o.m. deprimerad ända fram till sommaren 1944 verkar dock vara väldokumenterat. Om det nu inte berodde på att han chockats av sitt möte med den nazistiska verkligheten, vad kan då ha legat bakom denna personliga kris?

Naturligtvis var hans arbetsbörda oerhörd och i sig säkert tillräcklig för att göra honom utmattad. Men omgivningen noterade att det var fråga om något utöver det vanliga. En av dem var Speers privatsekreterare Annemarie Kempf. Hon tror inte att besöket i Dora spelade någon avgörande roll. I stället pekar hon på de intriger som pågick i ministerierna ”och alla dessa människor som försökte sabotera hans förhållande till Hitler”.

Ty det nära förhållandet till Hitler var själva drivkraften i Speers liv alltsedan det djupt symboliska mötet mellan de båda hösten 1933 (se artikel 1). Hitler hade från första början fått Speer att tro på sig själv.

Nu var han trängd av SS-chefen Heinrich Himmler som med Hitlers stöd lyckats nästla sig in på Speers område. Även Göring, Bormann och Robert Ley försökte vända Hitler emot Speer. Ley konkurrerade öppet om hans jobb. I januari 1944 hade Hitler offentligt skällt ut sin rustningsminister. Många fick intrycket att Speer höll på att förlora Führerns stöd. Det underblåste maktkampen.

Speer noterade själv med bitterhet att Hitler inte upprätthöll de nära kontakterna som förr. När fadersfiguren inte längre bekräftade sin ”son” måste dennes självförtroende ha vacklat.

Var det nog för att utlösa Speers sjukdom och personliga kris? Var relationen med Hitler viktigare än nazismens miljontals offer? Gitta Sereny frågade Speer vad han hade gjort om han hade förstått vad som hände. Speer svarade: ”Jag skulle i alla fall ha fortsatt att försöka hjälpa denne man att vinna kriget.”

Källor och litteratur: Speer, Albert, Tredje riket inifrån, sv. 1971; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Wagner, Jens-Christian, Produktion des Todes, Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; Fest, Joachim, Speer, Eine Biographie, Berlin 1999.

Bilder: 1. Ingången till Dora-grottorna strax norr om Nordhausen i Harz som den ser ut i dag. Efter kriget sprängde ryssarna ingångarna men 1988 öppnades en liten del av tunnelsystemet för allmänheten. 2. Rester av en V1-raket i sovtunnel 45. De tidigare sovtunnlarna nummer 43-46 togs från maj 1944 i bruk för produktionen. Obs att både V1 och V2 periodvis producerades i Dora.

Artikeln är nummer fem i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)

6 december 2009

En homoromans?/Hadrianus (2)

Kärlek, homofili, pedofili – var i detta landskap med svårdefinierade poler befann sig egentligen Hadrianus? Han var gift, men allt tyder på att han föredrog att ha sex med män. Och framför allt pojkar.

I Marguerite Yourcenars roman Hadrianus minnen framställs hans förhållande med den unge Antinous som en stor passion och en tragisk kärlekssaga. ”Av alla våra lekar är kärleken den enda som har möjlighet att åstadkomma en omvälvning i vår själ”, säger Hadrianus enligt Yourcenar. Och när Antinous plötsligt dör 19 eller 20 år gammal, sörjer Hadrianus djupt och gråter ”som en kvinna” enligt samtida vittnesmål.

Kejsaren grundar städer till Antinous minne. Han låter sprida skulpturer av den döde över hela det romerska riket. Han förklarar Antinous för en gud och påbjuder att han skall tillbes. Tempel uppförs både i Italien, Egypten och Grekland.

Men redan bland de samtida fanns det en misstro mot kejsarens gossekärlek. Det uppstod snabbt rykten om att Antinous död inte var en olyckshändelse, som Hadrianus hävdade.

Den moderna vetenskapliga diskussionen i saken avslöjar mörka sidor av kejsarens kärleksliv och av romerska sexualseder i allmänhet.

Hadrianus mötte antagligen Antinous år 123 e.Kr. någonstans i dennes hemtrakter i Bithynien, ett landskap i nuvarande nordvästra Turkiet. Antinous var då sannolikt 12-13 år gammal och beskrevs som ett barn med runda kinder. Hadrianus var 47 och hade varit romersk kejsare i sex år. Det som nu började byggde på ojämlikhet i alla avseenden.

Enligt romerska regler fick inte ens en kejsare ha sex med en fri, romersk gosse; det var slavar eller utlänningar som kom i fråga. Antinous var inte slav och måste följaktligen ha varit utlänning, dvs. utan romerskt medborgarskap.

Sexuellt måste han dessutom ha varit den passiva parten, dvs. den som blev penetrerad. Därmed var han också, enligt romerska värderingar, föraktad och klassades som en ”pseudo-kvinna”. Den aktive mannens heder och manlighet ifrågasattes emellertid aldrig – så länge som rollerna inte växlade.

Det är visserligen sant att romarna inte hade några ord för ”homosexuell”, skriver Anthony Everitt (Hadrian and the Triumph of Rome, New York 2009), men de var ändå fullt kapabla att skilja hetero- från homosexuella. Och värderingarna var tydliga: det fanns föraktfulla uttryck för den passiva, feminina rollen, t.ex. cinaedus, som översätts med ”onaturlig vällusting” eller helt enkelt ”prostituerad man”.

Men Hadrianus hade grekiska ideal och kan ha betraktat Antinous mera som en ”eromenos”, dvs. en ung lärjunge som man visserligen hade sex med men ändå behandlade med viss respekt. Att förhållandet höll under sju år tyder på att kejsaren faktiskt hyste djupare känslor för sin älskare än vad som var brukligt.

För en sådan lärjunge inträffade sanningens ögonblick när han började bli man och fick skäggväxt och inte längre var lika sexuellt attraktiv för sin ”lärare”.

År 130 e.Kr. bör Antinous (bilden t.h.) ha varit 19-20 år. Kejsaren befann sig med sitt stora följe på resa i Egypten. Den 24 oktober skulle minnet av den egyptiske guden Osiris rituella död i Nilen högtidlighållas. Hadrianus var djupt engagerad i spådomar, mystiska riter och magi och väl medveten om att Osiris död var förbunden med offermystik och återfödelse.

Just då, kanske rent av på själva dagen för Osirisfesten, hittades Antinous död i Nilen. Var det en olycka, som Hadrianus hävdade? Eller begick Antinous självmord för att han visste att han inom kort skulle förlora Hadrianus kärlek och sin ställning vid det kejserliga hovet? Förkastade unga älskare hamnade ofta i glömska, fattigdom och misär.

Enligt Anthony R. Birley (Hadrian, the Restless Emperor, London 1997) är det sannolikt att Antinous hade en dödslängtan. Han kan ha insett att även om han kunde fortsätta att vara kejsarens älskare också som vuxen, skulle det vara skamligt och föraktligt.

Dessutom led Hadrianus sannolikt av en allvarlig sjukdom. Enligt egyptisk tro kunde ett djurs död förlänga sin ägares liv. Förutsättningen var att djuret dog utan motstånd. För att förlänga Hadrianus liv krävdes enligt egyptiska magiker en människa som frivilligt gick i döden för honom. Med sin dödslängtan har Antinous antagligen accepterat att göra det, menar Birley.

Att det just skedde i samband med Osirisfesten stöder den tolkningen. I vilken grad Hadrianus själv uppmuntrade, begärde eller rent av arrangerade detta offer är förstås omöjligt att utreda.

Eftersom romarna sedan länge hade gjort människooffer olagliga var illvilliga rykten emellertid snabbt i svang. Och Hadrianus offentliga sorg och måttlösa ärebetygelser för den döde förstärkte ryktena. Men själv kände han sig mystiskt återfödd. Så framställde han sig på ett mynt som han lät prägla.

Källor och litteratur: Everitt, Anthony, Hadrian and the Triumph of Rome, New York 2009; Birley, Anthony R., Hadrian, the Restless Emperor, London 1997; Yourcenar, Marguerite, Hadrianus minnen, Paris 1951, sv. 1953.

Bilder: 1. Hadrianus bibliotek och allra mest privata del av villaanläggningen i Tivoli, tre mil utanför Rom. Palatset är runt och ligger i en konstgjord sjö omgiven av kolonner. Hit förde en träbro som kunde dras in, en plats där Hadrianus och Antinous kunde vara ensamma. 2. Byst av Antinous från Patras, en stad på Peloponnesos. Finns i Athens arkeologiska museum.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
En god kejsare?/Hadrianus
Människan ensam/Hadrianus (3)

Om sex i romarriket, se även:
Sex och kyskhet i romarriket
Sex och kyskhet i romarriket (2)

1 december 2009

Haiku

Brolyktorna tänds
och pråmskepparen vinschar
sista bojstenen.

26 november 2009

En god kejsare?/Hadrianus

Även i dagens Rom är han ständigt närvarande, Publius Aelius Hadrianus Afer, romersk kejsare 117–138 e.Kr. Det var han som lät återuppbygga Pantheon, templet till alla gudar, efter många år av förfall. På högra stranden av Tibern ligger hans mausoleum, numera kallat Castel Sant Angelo.

Hans villa nära Tivoli (bilden ovan) är en sagolik anläggning på över 100 hektar med ruinerna av palats, teatrar, tempel, fontäner, bibliotek, badhus etc., det mesta med grekiska förebilder och allt en gång smyckat med hundratals bemålade skulpturer.

Ty kejsar Hadrianus var en kulturens man som älskade konst, vetenskap och litteratur, en känslig människa som själv skrev poesi. Han framställs gärna som en ”humanist” som älskade freden, ”en filosof på tronen”, ja, som en av de ”goda” kejsarna.

Denna bild av Hadrianus har till stor del skapats av den franska författarinnan Marguerite Yourcenar i romanen Hadrianus minnen (1951). Hon skildrar en motsägelsefull men ändå sympatisk, självreflekterande, nästan liberal makthavare med idel goda avsikter.

Historien är förstås mer komplicerad än så. Och man kan fundera över vad det är man väljer att bortse ifrån när man accepterar denna humanistiska ikon av en romersk kejsare. Hur var det t. ex. med Hadrianus inställning till judarna?

Jerusalem hade bränts ner av romarna redan år 70 e.Kr. På Titusbågen vid Forum Romanum skildras segern och hur de judiska religiösa skatterna från det förstörda templet förs till Rom (bilden nedan).

Hadrianus fortsatte förnedringen av de besegrade. Hans mål var att hellenisera judarna, alltså att omvända dem till grekiska normer och seder. Grekland var ju Hadrianus ideal och judarna betraktade han som mindervärdiga och vidskepliga. Han förbjöd därför den judiska religiösa seden att omskära gossebarn.

I askan efter Jerusalem lät han uppföra en romersk stad, Aelia Capitolina, och på platsen där templet hade stått byggdes en helgedom till Jupiter.

Det var förstås en våldsam skymf mot det judiska folket och dess religion. Judarnas hat mot romarna fick näring och de förberedde ett nytt uppror. Vapendepåer anlades; tunnlar och grottor grävdes både som skydd för civilbefolkningen och som gömställen och flyktvägar för gerillan. Ledare var den karismatiske Bar Kokhba, som framträdde med messianska drag.

År 132 e.Kr. råkade romarna ut för stora förluster i överraskande bakhåll. Förstärkningar måste kallas in från Syrien och Egypten. Det finns tecken som tyder på att en hel romersk legion kan ha förintats av den judiska gerillan.

En stor del av Judeen befriades. Man präglade mynt med texten ”Första året av Israels befrielse”. En överstepräst kunde utses och de religiösa ceremonierna återupptogs. Men det är oklart om man lyckades befria själva Jerusalem.

Hadrianus tänkte i varje fall inte ge upp. Han begav sig personligen till Judeen för att åtminstone under en tid själv leda de romerska styrkorna. I Italien rekryterades nya legioner. Det var en ytterst impopulär och ovanlig åtgärd. Hadrianus sände också sin bäste general, Julius Severus, från Britannien hela vägen tvärs över det romerska riket för att slå ner upproret. Denna marsch måste ha tagit månader. Allt vittnar om att situationen var kritisk.

Men med hjälp av nya förstärkningar kunde romarna till slut ta en blodig hämnd. Julius Severus förde ett förintelsekrig. Han isolerade by efter by, skar av försörjningen av mat och vatten, svälte ut invånarna och förintade dem. I slutet av år 135 e.Kr. föll judarnas sista motståndsfäste och Bar Kokhba dödades; hans avhuggna huvud visades upp för segrarna.

Krigets facit var förfärande. 985 byar ödelades. 585 000 män dog i väpnade aktioner. Hur många som dödades genom svält, sjukdomar eller brand kan inte beräknas.

Kejsaren beslöt att utrota judendomen, skriver Anthony Everitt i sin nyutkomna bok om Hadrianus. Judeen rensades på judar. Antingen dödades de eller såldes som slavar. Så många fångar bjöds ut på slavmarknaderna i Hebron och Gaza att det blev billigare att köpa en jude än en häst.

En ryttarstaty av Hadrianus ställdes upp på den judiska tempelplatsen. Ingen jude fick sätta sin fot i Jerusalem och all undervisning i den judiska lagen förbjöds. Judeen avskaffades som provins och uppgick i vad Hadrianus valde att kalla Syriska Palestina. Det är första gången som termen Palestina förekommer i historien.

Det är inte att undra över att Hadrianus i den judiska traditionen är djupt hatad och föraktad. Rabbinska skrifter brukar säga om honom: ”Må hans ben ruttna!” Plötsligt är vi långt borta från den etablerade moderna bilden av ”den gode kejsaren”.

Källor och litteratur: Everitt, Anthony, Hadrian and the Triumph of Rome, New York, 2009; Birley, Anthony R., Hadrian, the Restless Emperor, London, 1997; Thylander, Hilding, Det romerska riket, Stockholm, 1973; Goodman, Martin, Rome & Jerusalem, The Clash of Ancient Civilizations, London, 2007;Yourcenar, Marguerite, Hadrianus minnen, sv. 1953.

Bilder: 1. Ett av palatsen i Hadrianus villa ca tre mil öster om Rom vid Tivoli, i bakgrunden Sabinerbergen. 2. Den från templet i Jerusalem rövade heliga sjuarmade ljusstaken förs i triumf till Rom. Relief från Titusbågen vid Forum Romanum från 82 e.Kr. Egna bilder.

Anm. En av de historiker som uttryckligen talar om "de goda kejsarna" är Hilding Thylander (se "Källor och litteratur" ovan!) som 1953-1974 var docent i klassisk fornkunskap och antikens historia vid Stockholms universitet. Till de goda räknar han förutom Hadrianus även dennes efterträdare Antoninus Pius (kejsare 138-161) och, framför allt, Marcus Aurelius (161-180). Den senare har framstått nästan som en kristen genom sina filosofiska tankar i boken "Självbetraktelser" - trots att han i handling egentligen inte hade mycket till övers för kristna. Han tillät till och med att de kristna förföljdes. Men för den liberala, intellektuella eliten var hans ovanligt öppna och självkritiska litteratur viktigare för hans anseende än hans handlingar. Än mer anmärkningsvärt är att Thylander m.fl. även räknar Hadrianus företrädare Trajanus (98-117) till de goda och stora. Trajanus var en av de största krigskejsarna som skuldsatte Rom upp över öronen för att erövra nytt land tillimperiet. Och som, i liket med Hadrianus, förföljde judarna.

Artikeln är nr 1 i en serie. De andra är:

En homoromans?/Hadrianus (2)
Människan ensam/Hadrianus (3)

2 september 2009

Månadens haiku

Mörkret har anlänt.
Står i köket och väntar
en tidig morgon.


Förra månadens haiku

21 augusti 2009

Öga och Öra tre år

Innan årets födelsedagshälsning kunde skrivas hann Öga och Öra bli tre och ett halvt år. Men bättre sent än aldrig! Efter en lång paus har mitt skrivande förhoppningsvis åter kommit igång. Därmed går jag direkt till saken. Detta hände på Öga och Öra under 2008:

Redan i januari började en av bloggens mest lästa artikelserier. Den handlar om hur den tyska staden Breslau vid andra världskrigets slut förvandlades till den polska Wrocław (Till en förvandlad stad).

Den brutala operationen var en del av den största etniska rensningen i Europas historia: fördrivningen av 14 miljoner tyskar från sina traditionella hemorter i östra Europa. Det tillhör historiens ironier att tyskarna som fördrevs från Breslau ersattes med andra fördrivna, polacker som tvangs att lämna sina hem i traditionellt polska områden öster om floden Bug, områden som nu skulle tillföras Sovjetunionen (När Breslau blev Wrocław).

Artikelserien kom att innehålla miniporträtt av dramatikern Gerhart Hauptmann och av den katolska nunnan Edith Stein. Hauptmann förklarade sig lojal med tre diktatoriska regimer. Stein blev så småningom Europas skyddshelgon. Båda hade nära anknytning till Breslau.

I mars började en serie om den amerikanska dollarn som ända sedan krigsslutet haft en tendens att försvagas. Förklaringen står delvis att finna i besluten från Bretton Woods i New Hampshire 1944, där den ekonomiska efterkrigsmodellen skapades (Dollar, guld och Bretton Woods).

Strax efter att den artikelserien avslutades kom den ekonomiska världskrisen. Innebär den ett bakslag för den fria marknaden? Eller möjligen tvärt om, marknadens hämnd på finansmusketörernas och politikernas misstag? (Marknadens välkomna hämnd)

Konstnärer av skiftande dignitet har genom historien haft en egendomlig förmåga att hamna i politiskt tvivelaktigt sällskap. Nuförtiden nästan enbart på vänsterkanten. Poeten Ezra Pound, en av modernismens förgrundsfigurer, hamnade däremot i den italienska fascismen. För detta fick han efter kriget betala ett högt pris. Han spärrades in på mentalsjukhus i USA under tolv år utan någon juridisk prövning. Men ur lidandet kom stor poesi, t. ex. Pisan Cantos (Borde Ezra Pound ha skjutits?).

En svensk författare, Werner Aspenström, hanterade politiken på ett helt annat sätt. Han hävdade sin rätt att vända sig bort; han hyllade ”fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd”. Det var en utmaning mot 1960-talets förment tillvända vänstergeneration och Aspenström hånades bl a av författarkollegan Göran Palm (Om rätten att vända sig bort).

Våren 2008 besökte den tyske professorn i socialpsykologi Harald Welzer Goetheinstitutet i Stockholm. Welzer hade ett kontroversiellt budskap: Hitlers hantlangare var inga omänskliga monster, de var inte ens psykiskt sjuka utan helt vanliga, resonerande människor – som du och jag (Massmördare med gott samvete).

Vänskap har flera gånger varit ett tema på Öga och Öra. Jag har t ex berättat om hur slavsonen och bondpojken Horatius från den romerska landsbygden blev vän med kungaättlingen Maecenas. Ur deras vänskap kom odödlig dikt (Slavsonen och kungaättlingen).

”Om Hitler hade haft vänner hade jag varit en av dem”, sade Albert Speer, den unge arkitekten som blev Hitlers gåtfulle rustningsminister. Speer och Hitler planerade bl a att göra Berlin till världens huvudstad, Germania. Om Speer handlar en pågående artikelserie (Fäder och söner).

Förra året var det 40 år sedan 1968. Det revolutionära årtionde som då inleddes gav en helt ny sexualmoral och antalet aborter i Sverige ökade explosionsartat. År 1965 utfördes 4 aborter per 1000 kvinnor; tio år senare var det 20,3! Och det berodde inte på lagen om fri abort (Skörden från 1968).

I Berlin firade man 40-årsminnet av 1968 genom att ge studentledaren Rudi Dutschke en egen gata. Den korsar hans främste motståndares gata, Axel-Springer-Strasse (68-provokatör tillbaka på gatan).

När rysk-georgiska åttadagarskriget utbröt i augusti 2008, var det många som började tala om att västerlandet egentligen inte hade något att sätta emot en ny rysk aggressiv expansionspolitik. Resonemanget hade paralleller till 1970-talet och den ryske författaren Aleksandr Solzjenitsyn (Västerlandets svaghet). Han talade också om demokratins svaghet – ett ämne som idag är nära nog tabu.

Jag har också haft glädjen av två gästskribenter. Publicisten Anders Björnsson skrev att Baltikum inte var ockuperat av Sovjetunionen, som de baltiska staterna hävdar idag. Ett laddat ämne (En lektion om ockupation).

Laddat var det också när stiftsadjunkten Martin Modéus hävdade att man skall skilja på det heliga och det helgade. Finns det alltså för mycket helighet i Svenska kyrkan? Läs hans svar! (Martin Modéus svarar om helighet)


Öga och Öra två år
Öga och Öra ett år

12 augusti 2009

Till en arg son och en vilsen mamma

Satt på krogen. Inte hade jag för avsikt att lyssna, men samtalet vid bordet bredvid trängde sig på och jag kunde inte värja mig. Det blev en del av min egen verklighet.

En mamma med son i övre tonåren. Sonen är tydligt irriterad på mamma som inte tycks vilja förstå att lycka är att kunna köpa en häftig bil. Mamma värjer sig tafatt mot sonens krassa ideal. Det finns ju så mycket annat här i livet, försöker hon med viss uppgivenhet.

Som vadå? Det blir tyst medan mamma funderar.

Ja, vad är lycka för dig, mamma? Sonen provocerar. Vad gör dig lycklig? Hon skiner upp, som räddad, tittar kärleksfullt på sin son, prövar ett leende och säger med lätt desperat underton: Att få en kram av dig!

Sonen fnyser högljutt. Vadå, en kram? Förstår inte du att det är viktigt med pengar? Han känner sig oförstådd, kanske avvisad, rent av föraktad. Varför kan mamma inte säga att hon förstår att det är viktigt med en häftig bil när man snart skall fylla tjugo år? Att det kanske rent av är LYCKAN.

Han tycker att mamma inte har tänkt igenom det här med lycka. Och han har alla argumenten på sin sida. Mamma tror att fattiga kan vara lyckliga utan pengar. Sonen frågar om inte fattiga skulle bli lyckliga om de plötsligt fick pengar. Mamma tvekar och sonen klipper till: Nå, då så, då kan de ju inte vara lyckliga innan de har pengar! Triumf.

Mamma kan inte förklara sig. Det ligger nog något i detta som sonen säger, att mamma inte riktigt har tänkt igenom saken.

Sonen kritiserar krogmaten som mamma bjuder på och han vill gå, komma iväg från denna fantasilösa mamma som försöker få honom att se att pengar inte är allt här i världen.

Det är mycket frestande att lägga sig i. Men det kan man ju inte. Varje familj har sina debatter även om de är nog så likartade. Men jag funderar. Vad skulle jag säga till denne son som drömmer om ett annat liv, med pengar och häftiga bilar?

Medan jag söker ett svar kommer jag att tänka på den tyske författaren Heinrich Böll (1917-1985). Han skrev, jag tror det var i En clowns åsikter: Lycka kan jag inte ens föreställa mig mer än sekunder i taget.

Lycka är sällsynt, kortvarigt och oförtjänt. Man kan inte ”skaffa sig” lycka. Man kan bara plötsligt, helt överraskande få uppleva att den för ett ögonblick snuddar vid en. Lycka är en ren gåva, ett svindlande nu. Många människor lever ett helt liv utan att någonsin få del av den. Andra har upplevt den några få välsignade stunder och glömmer dem aldrig. Åter andra förstår först i efterhand att de levde helt nära den.

Skulle sonen förstå? Nej. Skulle han ens lyssna? Kanske. Största hoppet vore att han skulle minnas orden och en dag känna igen.

Och vad skulle jag säga till den tafatta mamman som inte hittade rätt argument, som kände att sonen var på väg bort ifrån henne och hennes värld? Man kan inte läsa dikt på krogen för främmande mammor med tonårssöner. Men jag önskade att jag i smyg kunde få lägga en uppslagen bok på deras TV-bord. Den skulle vara uppvikt på dikten Dalen av Solveig von Schoultz (1907-1996):

Ingen tog dig i handen och sa:
passa på
Detta är nu
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek

Ingen sa:
gå långsamt
Akta dig för att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet.

Ingen sa:
detta är nu.
Detta är mycket
Detta är tillräckligt
Alldeles ensam sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag:
den såg ut så
Det var den.

10 augusti 2009

Månadens haiku

Skogen återtar
den sandvarma flyktvägen
från barnets drömmar.


(Ystad 1950-2006)

Förra månadens haiku

2 augusti 2009

Vedergällningsvapnet/Speer (4)

I juli 1943 ordnade Albert Speer så att raketkonstruktören Wernher von Braun fick träffa Hitler i högkvarterets filmsal. Efter en kort presentation släcktes ljuset och en färgfilm från provskjutningsanläggningen i Peenemünde vid Östersjön tonade fram på vita duken. För första gången kunde Hitler se hur en stor raket majestätiskt lyfte mot himlen. Han blev entusiastisk. Med denna raket skulle kriget avgöras!

Speer fick order att sätta igång serieproduktion av den 14 meter höga raketen, som kallades A4, senare V2. Projektet skulle ha samma prioritet som stridsvagnsproduktionen.

Men redan en månad senare, den 18 augusti, kom den första stora motgången: britterna förstörde anläggningarna i Peenemünde i en massiv bombräd. Speer och SS-chefen Heinrich Himmler reste till Hitlers varglya i Rastenburgskogen. De beslöt att flytta hela raketproduktionen till en gigantisk grottanläggning nära Nordhausen i södra Harz. Den var avsedd för lagring av olja och smörjmedel, men nu skulle den bli underjordisk industri med täcknamnet Mittelbau/Dora. Ombyggnationen skulle starta genast.

Hitler ville egentligen bara använda tyskar till det stora raketprojektet. ”Gud nåde oss om utlandet får veta något om saken”, sade han till Speer. Men SS-chefen Heinrich Himmler ville använda koncentrationslägerfångar. Om produktionen helt överläts på fångar, skulle dessa kunna isoleras fullständigt från yttervärlden och ingen information skulle kunna läcka ut, hävdade han.

För övrigt var det på sommaren 1943 bara SS som kunde skaka fram den nödvändiga arbetskraften. De flesta tyskar var redan inkallade. Hitler accepterade argumenten. De första hundra fångarna kom till Dora från det närliggande Buchenwald redan innan augusti månad var till ända.

Himmler var förtjust. Beslutet att använda krigsfångar och judar i bygget innebar att han fick in en fot på rustningsminister Speers område. Konkurrensen mellan Himmler och Speer blev vid denna tid allt tydligare. Och Himmler hade mer framgång: Hitler utnämnde honom till riksinrikesminister; formellt sett var han därmed Speers jämlike.

Doragrottorna var egentligen ett system av tunnlar, 9 meter höga och 13 meter breda. Utifrån två 1,8 km långa transporttunnlar förgrenade sig ett nät av tvärtunnlar. Den sammanlagda längden på tunnelsystemet blev ca 15 km. Utanför byggdes en sjuspårig bangård med en anslutande bro, vars bärande betongkonstruktion delvis finns kvar än i dag.

Tunnlarna fylldes snabbt med fångar som arbetade dygnet runt utan dagsljus, i kvävande stendamm och i ett öronbedövande oväsen från borr- och schaktmaskiner. De fick sova i omgångar på halm som strötts ut i tvärtunnlarna och släpptes aldrig ut i friska luften. Sanitära anläggningar saknades under de första månaderna.

Redan under hösten 1943 blev Doragrottorna en referensanläggning för produktion av krigsmateriel under jord, skyddad för de allierade flyganfallen. Speer planerade 57 liknande underjordiska fabriker runt om i Tyskland, t ex för tillverkning av flygplan.

Men produktionen av vedergällningsvapnet mötte problem. Det dök ständigt upp nya fel som måste korrigeras. De första laddade projektilerna som sköts iväg exploderade för tidigt. Serieproduktionen kom inte igång, som Speer hade lovat Hitler.

Den 6 oktober varnade Speer i ett tal inför partikadrer i Posen för övertro på undervapnet. Han hänvisade till vapnets höga tekniska komplexitet och sade rakt ut att någon serieproduktion inte skulle komma igång under den närmaste tiden.

Inför samma partikonferens i Posen talade Heinrich Himmler senare samma dag om nazisternas mål att utrota judarna. Han var otvetydig: även kvinnorna och barnen måste dödas. Och han vände sig med en ironisk kommentar till Speer, som tidigare flera gånger hade opponerat sig emot SS massarresteringar för att de tog arbetskraft från viktig krigsproduktion. Nu skulle minsann Himmler och Speer ”utan sentimentalitet” arbeta för samma mål, sade han.

Albert Speer hävdade till sin död att han under kriget inte kände till massmorden på judar och att han aldrig hörde Himmlers beryktade tal i Posen. Han hade lämnat konferensen redan vid lunchtid och var därför inte närvarande i salen när Himmler talade.

Vad Speer visste och inte visste om förintelsens dimensioner förblir outrett. Men han erkände att han den 10 december 1943 besökte tunnelanläggningarna i Dora. I detta underjordiska helvete arbetade vid Speers besök 10 500 fångar. Dödligheten uppgick till 70 procent. Här kunde han inte blunda. Men hur reagerade han?

Källor och litteratur: Albert Speer, Tredje riket inifrån, del 2, Katastrof och dom, sv. 1971; Joachim Fest, Speer. Eine Biographie, Frankfurt am Main, 4. Auflage, April 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Jens-Christian Wagner, Produktion des Todes, Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; egna anteckningar från besök 18.4.2004.

Bilder: 1. Entrén till friluftsmuseet Mittelbau/Dora. Här kom järnvägen in till den sjuspåriga bangården där fram till krigsslutet omkring 60 000 tvångsarbetare avlevererades. Hit kom också varor från 450 underleverantörer och härifrån transporterades de färdigmonterade raketerna. 2. De än idag kvarstående betongfundamenten till den anslutande järnvägsbron. Egna bilder från 2004.

Anm.: År 1971 påstod Harvardprofessorn Erich Goldhagen att Albert Speer var närvarande när Heinrich Himmler höll sitt beryktade tal i Posen 6 oktober 1943. Goldhagen hade hittat Himmlers direkta hänvisning till Speer och ansåg att det var bevis för att denne varit närvarande i salen. Goldhagen drog slutsatsen att Speer ljög när han påstod att han ingenting vetat om Förintelsen. Speer svarade att han lämnat Posen vid lunchtid och därför inte varit närvarande under Himmlers tal på kvällen. Journalisten Gitta Sereny har avslöjat att Goldhagen på eget bevåg hade spetsat till Himmlers apostrofering av Speer och flera vittnen har senare stött Speers minnesbild. Därmed är det dock inte bevisat att Speer var okunnig om Himmlers tal. Sereny själv är övertygad om att han på ena eller andra sättet trots allt kände till vad som hände Europas judar.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:

Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)

4 juli 2009

Månadens haiku

Färgen som bleknat,
tonen som klingade ut –
bristens närvaro.


Förra månadens haiku

2 juni 2009

Månadens haiku

Efteråt, och allt
är genomlyst hud
och nät av möjligheter…


Förra månadens haiku

3 maj 2009

Månadens haiku

Fjärden ännu kall.
Havskajaken skär nattens
lackblanka hinna.


Förra månadens haiku

1 april 2009

Månadens haiku

Över tallberget
till spillkråkans trumvirvlar.
Och vattnen öppnas!


Förra månadens haiku

1 mars 2009

Månadens haiku

Melodin som spelades
a prima vista
- sedan aldrig mer.


Förra månadens haiku

10 februari 2009

Månadens haiku

När ljuset grånar
skuggan flackas ut
passerar gränsen, spårlöst.


Förra månadens haiku

3 januari 2009

Månadens haiku

Genom slocknande
strontiumblixtar
gick året in för landning.


Förra månadens haiku

Anm: Strontium ger rött sken i fyrverkerier.