26 februari 2008

Tyskhatets politiska anatomi

Både tyskar och polacker förväntade sig att Breslau efter kriget snart skulle återlämnas till Tyskland.

Många av de tyskar som flytt från staden återvände därför på sommaren 1945. Tyskar strömmade också till från tjeckiska Sudetlandet, där förföljelserna mot dem redan pågick i stor skala. Även de räknade med att Breslau snart skulle vara en trygg, tysk stad.

De polacker som fördrivits av ryssarna från de polska provinserna i öster levde i Breslau ”med packade väskor” och ville ingenting hellre än att snart få återvända hem.

Alla hade goda skäl för sina förhoppningar. Fram till 1944 hade faktiskt ingen ställt några seriösa krav på att Breslau skulle bli polskt. Den polska exilregeringen i London krävde att de sovjetockuperade polska östområdena skulle återgå till Polen. Av Tyskland ville man ha Ostpreussen och Danzig, delar av Pommern samt Oberschlesien. Men: ”Vad vi inte vill ha är Breslau och Stettin. Vi har bara anspråk på etniskt och historiskt polska områden som står under tyskt herravälde”, försäkrade den polske utrikesministern i London.

Exilregeringen var alltså fullt på det klara med att Breslau historiskt var en tysk stad.

För de polska kommunisterna uppstod emellertid ett dilemma. Deras ”regering” i Lublin accepterade på sommaren 1944 Stalins krav på de polska östområdena. Det var mer än en tredjedel av Polens förkrigsyta och innefattade viktiga polska städer som Lwow och Wilna.

De polska kommunisterna betraktades redan som opatriotiska. För att de nu inte skulle framstå som direkta landsförrädare måste de helt enkelt kräva större landområden i väster än vad exilregeringen i London begärde – den hade ju inte givit upp kraven på de förlorade områdena i öster.

Så uppstod den kommunistiska Lublinregeringens krav på Breslau och Niederschlesien. Det var ett sätt att ”framställa sig som de mest beslutsamma försvararna av den nationella saken”, skriver Gregor Thum.

För att upprätthålla ett sken av rättfärdighet över kraven bedrev de polska kommunisterna från detta ögonblick en häftig hatkampanj mot allt tyskt. ”Bilden av Tyskland som fiende blev ett centralt element i säkerställandet av makten i folkrepubliken Polen”, hävdar Thum.

Hans brittiske kollega, historikern Norman Davies, anser att idén att överföra väletablerade tyska städer till Polen aldrig skulle ha slagit rot i den polska befolkningen utan intensiv sovjetisk propaganda och ”insikten om att Sovjetunionens annektering av Polens egna östområden inte kunde upphävas”.

De polska kommunisternas hatkampanj mot Tyskland, som bedrevs decennium efter decennium, fick också en annan konsekvens: ingenting var mera subversivt i folkrepubliken Polen än att ifrågasätta hotet från Tyskland och att tro på möjligheten av en försoning med tyskarna.

Denna djupa misstro mot alla närmanden till den västlige grannen präglade Polen ännu i december 1965, när den förste efterkrigsbiskopen i Wrocław, Bolesław Kominek (1903–1974), skrev ett uppmärksammat brev till sina tyska biskopskolleger.

Syftet med brevet var just att öppna vägen för en försoning mellan Polen och Tyskland. Men han ville också få polackerna att erkänna sina egna misstag och förbrytelser. Brevets centrala formulering löd: ”Vi förlåter och vi ber om förlåtelse.”

Brevet skapade panik i Polens kommunistiska ledning. Temat förlåtelse sågs som ett direkt angrepp på folkrepublikens politiska system. En stor del av det polska samhället reagerade också med oförståelse och avståndstagande.

Tyvärr var de tyska biskoparna nästan lika överrumplade som den polska kommunistledningen. Det tyska svaret blev därför intetsägande och hade stämts av mot utrikesdepartementets diplomatiska standardformler.

I Polen försökte regimen isolera biskopen och han förbjöds t ex under flera år att resa till Rom. Detta trots att han ingalunda ifrågasatte Polens innehav av de erövrade områdena. Tvärtom skrev han en bok med titeln I de västliga territoriernas tjänst. Och när han väl fick tillfälle såg han till att den katolska kyrkan accepterade Polens nya västgräns.

Biskop Kominek var för tidigt ute med sin trevare om försoning. Men brevet bröt ändå väg för den tyske förbundskanslern Willy Brandts historiska besök i Warszawa 1970. Och idag står den till ärkebiskop och kardinal upphöjde Bolesław Kominek staty i Wrocław. Vid hans fötter finns det kontroversiella budskapet både på polska och på tyska:

”Wir vergeben und bitten um Vergebung.”


Källor och litteratur: Gregor Thum, Die fremde Stadt, Breslau 1945, Berlin 2003; Norman Davies/Roger Moorhouse, Microcosm, Portrait of a Central European City, London 2002.

Bilder: 1/ Den förste efterkrigsbiskopen i Wrocław, sedermera ärkebiskopen och kardinalen, Bolesław Kominek med fredsduva. 2/ Inskriften vid hans fötter, Vi förlåter och ber om förlåtelse. Från brevet till de tyska biskoparna 1965.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wrocław (3)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Gudsåkern i Breslau (6)

Om beslutet i Potsdam att Breslau skulle bli polskt, se artikeln Den stora utförsäljningen.
Om Stettin och dess polska respektive tyska identitet och historia, se artikeln Vid floden Oder.
Om Danzig finns en artikelserie som börjar med Danzig, Westerplatte och kriget.
Om de fördrivnas rättigheter i Tyskland: Försoning för fördrivna?

23 februari 2008

Citatet

En nation utan stat söker räddning i symboler. Att skydda en symbol blir då lika viktigt som att försvara en gräns. Symbolkulten blir en sorts fosterlandskult. En akt av patriotism.


Ryszard Kapuściński i Imperiet, (sv.1993).

Skrivet om armeniernas förhållande till sin nations gamla böcker som numera förvaras i glasmontrar i Matenadaran. Kapuściński skriver också: ”En armenier kommer till Matenadaran som en muslim kommer till Mecka. Det är målet för hans pilgrimsfärd, och han blir gripen och rörd.” Och detta: "Det finns sidor som är fläckade av blod. Det finns böcker som legat gömda i jorden och i bergssprickor i åratal. Armenierna grävde ner dem, gömde dem, som skingrade arméer gräver ner sina standar. Det var ingen svårighet att hitta dem igen: vetskapen om gömstället överfördes från generation till generation."

18 februari 2008

Ezra Pounds fascistiska vision

Fascist – ordet blir lätt en stämpel, en slutpunkt där allt samtal upphör. Ändå finns det bakom varje ”fascist” en individ med en personlig historia, som borde vara en inbjudan till just samtal. Så är det i hög grad med den amerikanske poeten Ezra Pound (1885–1972).

Det råder ingen tvekan om att han lånade sig som propagandist till den fascistiska regimen i Italien. Han hade träffat Mussolini 1933 och blev genast dennes hängivne beundrare. Pound uppfattade fascistledaren som en reformator och fredskämpe och trots allt som sedan hände tog han aldrig avstånd från honom. Ändå passade Pounds fascistiska övertygelse dåligt in i mallen.

Ezra Pound var t ex febrigt verksam för att förhindra krigsutbrottet 1939. Han reste till USA för att försöka övertala Roosevelt att stoppa kriget, men presidenten hade inte tid med poeten. Pound återvände bittert besviken till Italien.

Hur uppkom detta engagemang för världsfreden? Som ung var Pound en estet och elitist som trodde på konsten för konstens egen skull och på trivialiteten i varje världslig sysselsättning, som Tim Redman, litteraturprofessor vid Texasuniversitetet i Dallas, uttrycker det.

För många av tidens konstnärer ledde avantgardismen till en social isolering som i sin tur skapade högmod och antidemokratiskt elittänkande. Pound var helt enkelt präglad av modernismens totalitära tendenser, i likhet med t ex Le Corbusier, Breton och Majakovskij.

Men det konstnärliga högmodet fick sig en knäck när en nära vän stupade under första världskriget. Pound började söka orsakerna till det brutala och till synes nyckfulla kriget. I amerikanska vänsterkretsar upptäckte han en numera bortglömd ekonom, Major C.H. Douglas, som hade en stor idé: bakom politisk makt ligger ekonomisk!

Douglas hävdade att överproduktion av varor i kombination med ojämlik fördelning av pengarna i samhället ledde till återkommande depressioner och massarbetslöshet. De osålda varorna tvingade företagen till bitter kamp om nya marknader och till slut – till krig.

Problemet kunde lösas om man tillät mängden pengar i samhället att öka. Och för att pengarna verkligen skulle ge ökad efterfrågan och inte bara större förmögenheter, måste staten stå för fördelningen. Douglas förordade en ”Social Credit Dividend”, det var ett slags socialbidrag som årligen skulle betalas ut till alla medborgare.

En reformering av det ekonomiska systemet var enligt Douglas – och Ezra Pound – det enda sättet att förhindra ett nytt krig. Centralt i denna reform var att det endast skulle vara de federala myndigheterna som fick öka penningmängden genom att ge kredit – bankernas kreditgivning såg Pound som ett brott mot den amerikanska konstitutionen. Kontrollen över pengarna skulle återföras till folket!

Det var ett budskap som förstås var omöjligt att sälja till etablissemanget i Washington 1939. Ändå hade just detta budskap djupa rötter i det amerikanska samhället. Angrepp mot bankerna och finanskapitalet var en hörnsten i den amerikanska populismen från slutet av 1800-talet. Då hade demokraten William Jennings Bryan med ideologiskt arv från The People´s party kämpat mot guldmyntfotens begränsningar av penningmängd och folklig köpkraft. Ja, kampen mellan låntagare och långivare var i amerikansk historia till och med mera framträdande än kampen mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Den populistiska traditionen misstrodde möjligheterna att skapa ett rättvist samhälle med hjälp av liberalism och kapitalism. Populisterna var övertygade om att demokratin bara var en maskering av de härskande ekonomiska rövarbaronernas makt. Av detta följde också misstro mot pressfriheten – vem ägde de stora tidningarna? Och vad var mänskliga rättigheter i ett samhälle där bankerna hade struptag på varje småföretagare och bonde? Sammantaget blev det ett budskap som till stora delar överensstämde med fascismen och vars stämningar Pound hade upplevt redan som barn.

I sina Cantos fördömer han gång på gång penninghunger och vinstbegär, själviskhet och exploatering – det är alltså minst lika mycket ett eko från Amerika som en fascistisk trosbekännelse. Den amerikanska populismen är i själva verket den bästa förklaringen till Pounds fascism, anser Tim Redman.

Ändå stod Pound långt från många av de centrala fascistiska idealen om hänsynslös kamp för nationell självhävdelse och dyrkan av kriget. Pound gillade inte uniformer och var inte militarist. Tvärtom, han var pacifist, hatade våld och ansåg att krig var en följd av utsugning. Han kallade sig visserligen fascist men ville aldrig sprida fascismen till andra länder än Italien. Hans mål var en fredlig värld som skulle skapas genom ekonomiska reformer.

I samtalet med Donald Hall 1960 beskrev Ezra Pound sig själv som en amerikansk patriot. ”Jag menade att jag slogs för en konstitutionell rättighet. […] Det var rätt av mig att kämpa för individens rättigheter.”

Fascist, punkt?

Källor och litteratur: The Cambridge Companion to Ezra Pound, ed. Ira B. Nadel, Cambridge University Press 1999, särskilt Pound´s politics and economics av Tim Redman. Samtal med Pound, Ezra Pound intervjuad av Donald Hall, sv. 2003

Artikeln är nummer 2 i en serie. Den första är:
Borde Ezra Pound ha skjutits?

Andra artiklar med besläktat tema:
Var han nazist?/Anton Webern
Martyr med brun skugga/Kaj Munk
Broder Hitler/Thomas Mann

13 februari 2008

En lektion i ockupation/A.Björnsson

Den frie debattören och publicisten Anders Björnsson har sänt mig nedanstående artikel. Stort tack! Den som känner sig manad inbjudes att komma med synpunkter under Comments nedan.

I de baltiska staterna är det officiell politik att de 1991 befriade sig från sovjetisk ockupation, och till denna historiesyn anslöt sig våren 2005 även det svenska utrikesdepartementet. Det borde det inte ha gjort. Ty Sovjetunionen var, åtminstone där, inte någon ockupationsmakt.

Under 45 år tillhörde Estland, Lettland, Litauen som delrepubliker en internationellt erkänd stat. De annekterades av denna under andra världskriget, efter att ha kommit på fel sida under striderna, och införlivades av segraren med hans territorium.

Även andra stater vann eller förlorade territorium i samband med kriget. Finland berövades Karelen, som tömdes på närmare 400 000 flyktade finnar, men Karelen är för den skull inte något ockuperat område. 1956 avskaffades den karelska rådsrepubliken, tillkommen genom erövring, och gick upp i Ryssland proper.

Sovjetunionen som stat hade tvivelsutan sina skavanker, men inom unionen var de baltiska befolkningarna de mest välmående eller minst åsidosatta, hur man sedan värderar detta. Det betyder inte att det inte förekom ett nationellt förtryck. Detta var i första hand språkligt; dock drabbade förtrycket alla folkslag inom unionen, också etniska ryssar, som tillhörde den politiskt och demografiskt viktigaste av de många nationaliteterna. Och ryssar bodde inte bara i den ryska delrepubliken utan också i de övriga, men de var ingalunda ett ensamt dominerande element där de fanns, utan i normalfallet precis lika kuvade och exploaterade som titulärbefolkningarna: ukrainare, armenier, litauer, uzbeker m fl. Herrefolk var de ej. Republikernas egna eliter deltog i den förda politiken. Väpnat motstånd mot centralmakten förekom endast undantagsvis, men då inte utan heroism.

Annektering, införlivande, kan vara en betydligt hårdare lott än ockupation, för ockupation får inte pågå i all evighet och folkrätten uppsätter strikta regler för hur en ockupant måste bete sig gentemot en ockuperad befolkning.

Han får till exempel inte bortföra egendom från ockuperad mark eller skapa helt nya demografiska förhållanden där. De restriktionerna gäller inte den som har införlivat eller annekterat land. Honom tillkommer suveränitet. Han kan tillåta praktiskt taget vilka befolknings- eller kapitalrörelser som helst inom ramen för ett och samma legala och sociala system.

Den som hålls ockuperad har rätt att tillgripa väpnat motstånd för att göra slut på ockupationen. Politiskt våld för att bryta sig ur en existerande, legitim statsbildning – hur illa man än tycker om den – är däremot inte tillåtet. Inte hellre yttre våld för att åstadkomma regimbyte är det.

Efter andra världskrigets slut ockuperade Sovjetunionen delar av Tyskland, men också Frankrike, Förenta staterna och Storbritannien besatte var och en för sig övriga delar av Tyskland militärt. 1955 ansågs ockupationen av Västtyskland ha upphört, i samband med att förbundsrepubliken fick full suveränitet över sina stridskrafter och omedelbart anslöt dem till Natos.

Men alla världskrigets segrarmakter hade kvar soldater på tysk mark fram till DDR-statens anslutning till förbundsrepubliken 1990 och den då genomförda allierade truppreträtten, varför suveräniteten inte var fullständig.

När ockupationen är över har ockupanten att dra sig tillbaka. Det villkoret uppfylldes inte då de brittisk-amerikanska styrkorna stannade kvar i Irak sedan landet av Förenta nationerna förklarades fritt från ockupation våren 2005: fiktionen är att de har stationerats där på inbjudan av irakiska myndigheter.

Synen på Baltikum som utsatt för sovjetisk ockupation används av politiska krafter i dessa länder som ett argument för att diskriminera – språkligt och kulturellt – de etniska ryssar som har rotat sig där sedan andra världskriget. De anses vara en del av ockupationsmakten, om den också militärt har dragit sig tillbaka. Hade deras närvaro där setts som resultatet av en intern arbetskraftsmigration inom det gemensamma riket, kunde det argumentet inte ha samma framgång.

Det är svårt att se den baltiska frigörelseprocessen i samband med Sovjetunionens kollaps som ett huvudsakligen nationellt uppror, riktat mot främmande makt. Den var ett led i en social och politisk revolution för att få bort kommunismen som system och därmed också en del av en samtidigt pågående europeisk revolution. Den hade drag av anti-kolonial kamp, eftersom sovjetmakten upprättade ett slags imperium med det gamla kejsardömets territorium som kärnlandet och de på papperet självständiga marionettstaterna i Central- och Östeuropa som en buffertzon.

Israel är sedan länge en ockupationsmakt i Mellanöstern. Den har tillåtit illegala bosättningar på ockuperat palestinskt område. Bland israeler finns en latent opinion för att låta ockupationen övergå i annektion, såsom redan skett med östra Jerusalem och Golanhöjderna, som ingår statsrättligt i Israel. En sådan annektion skulle inte erkännas av världssamfundet. Sovjetunionens annektioner gjorde det. /© Anders Björnsson

Referenser: Tom Gullberg & Mikko Huhtamies, På vakt i öster. 3. Helsingfors, Schildts förlag 2004. Geoffrey Hosking, Rulers and Victims. The Russians in the Soviet Union. Cambridge, Mass, & London, England, The Belknap Press of Harvard University Press 2006.

Av Anders Björnsson på Öga och Öra även: Mångkultur och journalister

Recension av Anders Björnssons Meditationer i motlut: Björnssons branta backar

Se även artikelserierna När Sverige svek Baltikum samt En hedersskuld betalas och Riksbanken och baltguldet.

11 februari 2008

När Breslau blev Wrocław

Det första som hände när de sovjetiska trupperna hade intagit Breslau den 7 maj 1945 var att förstörelsen av staden fortsatte.

Hela stadsdelar plundrades och sattes i brand av ryssarna. Universitetsbibliotekets böcker och museet vid Slottsplatsen brändes. Tvillingtornen på Maria Magdalenas kyrka raserades. Fabriker, kraftverk, kvarnar, gatubelysning etc demonterades och sändes iväg österut. Hus revs och teglet sändes som byggmaterial till Warszawa, som skulle återuppbyggas. Den brittiske historikern Norman Davies skriver att ”föreställningen att Breslau totalt förstördes av belägringen var ett efterkrigspåhitt”.

Den polska, kommunistiska 2:a armén hade deltagit i erövringen av staden, men strax före inmarschen kommenderades den iväg mot Berlin. Stalin ville inte ha polsk militär kontroll av Breslau, staden skulle lyda direkt under sovjetisk förvaltning.

Den ”polska” administration som inrättades var därför ryssarnas lydiga redskap. Den saknade stöd inte bara bland de kvarvarande tyskarna utan även bland polackerna. Den var dessutom olaglig eftersom den tillsattes tre månader innan de allierade ens hunnit diskutera saken.

De kvarvarande ca 190 000 tyskarna (aug. 1945) utsattes för ryssarnas och polackernas kollektiva vrede och hämnd. De sattes i tvångsarbete, de fick bara en bråkdel av polackernas matransoner, deras pengar gjordes värdelösa, de drevs bort från sina bostäder och trängdes samman i gettoliknande stadsdelar där varje lägenhet måste delas av flera familjer.

Tyfus och difteri härjade och drabbade i första hand barnen. En våg av självmord svepte fram bland de besegrade och förödmjukade. Svält och umbäranden tvang andra till tiggeri, prostitution och brottslighet. I Kletschkau-fängelset, som var byggt för 500 fångar, trängdes 8 000 människor.

Under en begränsad tid tvangs tyskarna att bära en vit armbindel med ett ”N” för niemiec, tysk. Men denna förnedring motverkade sitt syfte då armbindlarna blev så vanliga att stadens tyska karaktär blev övertydlig – tyskarna var fortfarande fem gånger så många som polackerna. När detta stod klart förbjöds armbindlarna.

Fördrivningen av tyskarna, som kom igång i stor skala på hösten 1945, skapade andra oförutsedda problem. Det blev brist på utbildad arbetskraft, vilket försenade arbetena med att reparera försörjningen med gas, el och vatten. Man blev tvungen att vänta med att deportera vissa yrkesgrupper tills utbildade polacker fanns att tillgå. Inom industri och bergsbruk måste tyska experter stanna kvar mot sin vilja.

Eftersom tyskarna tvangs att arbeta för svältlöner skapade det arbetslöshet bland polackerna, vars arbete blev relativt sett dyrare att köpa. För att motverka denna diskriminering blev myndigheterna tvungna att förbjuda tyskar i vissa branscher, t ex restauranger, affärer, frisersalonger och på teatrar. Det var en märklig parallell till utestängningen av judar från motsvarande arbeten före kriget.

Allt tyskt skulle försvinna. Ingenting fick påminna om den tyska ”ockupationen” under 700 år. Ryttarstatyer med tyska kejsare och krigshjältar förstördes. Bismarck-statyn på Königsplatz togs bort, men de flankerande skulpturerna ”Kampf” och ”Sieg” blev kvar på torget, som döptes om till Första-maj-torget. Kampen och segern kom därmed att få en helt ny innebörd av klasskamp.

Det utgick också påbud om att alla tyska gravstenar skulle krossas och att tyska kyrkogårdar skulle förvandlas till parker. Det är förklaringen till att staden än i dag har flera stora, centrala parkanläggningar.

Alla tyska skyltar och inskrifter skulle förstöras. En hetsjakt inleddes som t ex ledde till att inskrifter som ”erbaut im Jahre” (byggt år) knackades bort från husfasader. Små tyska hälsningar på krogväggar, i trapphus och affärer målades över; inskrifter i kyrkor togs bort. Tyska förpackningar rensades ut och reklamskyltar skrotades. Redan på våren 1946 hade nästan alla gator, platser och broar i Breslau polska namn.

I april 1948 kom en uttrycklig förordning om polnisering av staden. Den omfattade fyra punkter: 1/ bortträngning av tyska språket, 2/ borttagning av tyska inskrifter, 3/ polnisering av människors för- och efternamn samt 4/ bekämpning av ”germansk ideologi”.

Av de 190 000 tyskar som fanns kvar i Breslau i augusti 1945 återstod vid årsskiftet 1947/1948 bara 2 416. I stället anlände 200 000 polacker, också de fördrivna, främst från de gamla polska områdena öster om floden Bug, som Sovjetunionen lagt beslag på.

De flyttade in i övergivna tyska lägenheter där de hade svårigheter att finna sig tillrätta. Den polske författaren Stanisław Nowicki skrev om denna erfarenhet: ”Vi sov i tysk säng, såg på tyska tavlor, badade i tyskt badkar, åt på tyska tallrikar, skrev med tysk penna… och när jag tog min skjorta från klädhängaren såg jag namnet Steuernagel – namnet på läkaren som bott i min lägenhet. Ibland for det genom min hjärna: Jesus Maria! Vi bor mitt bland stulna saker!”

Bilder: 1/ Tyskt förkrigshus i Wrocław där man fortfarande kan se märken efter bortknackade tyska inskriptioner, t ex i dörröverstycket i nedre delen av bilden. 2/ Tidigare dold tysk reklamtext som frilagts nyligen i samband med en rivning av ett angränsande hus i norra Wrocław. 3/ Även om många tyska byggnader förstördes valde den nya, kommunistiska administrationen att behålla och reparera denna typiska nazibyggnad.

Källor och litteratur: Norman Davies/Roger Moorhouse, Microcosm, Portrait of a Central European City, London 2002; Gregor Thum, Die fremde Stadt, Breslau 1945, Berlin 2003.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Gudsåkern i Breslau (6)

Se även:
Försoning för fördrivna?

7 februari 2008

Borde Ezra Pound ha skjutits?

Den 2 maj 1945 gick Ezra Pound från sitt hem i Sant' Ambrogio nerför backen till Rapallo för att överlämna sig till de amerikanska ockupationstrupperna. Kriget var slut. För Pound, som beundrat Mussolini och stött Hitler, var det förlorat.

Den amerikanske poeten bodde i italienska Rapallo sedan 1925. Han var ryktbar för att tillsammans med T.S. Eliot ha skapat den lyriska modernismen. Men han hade också aktivt verkat för sin fascistiska övertygelse. Under kriget hade han i mer än hundra radiotal till de amerikanska trupperna hyllat den italienske fascistledaren och hånat den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt, som han ansåg utövade sin makt i strid mot USA:s konstitution.

Och vad än värre var: han hade kryddat sina tal med ymniga och måttlösa antisemitiska påhopp. Bland annat hade han påstått att Roosevelt i konspiration med den internationella judendomen hade för avsikt att skapa ”ett nytt Jerusalem” i Panama.

Radiotalen ledde till att han redan 1943 åtalades för landsförräderi hemma i USA.

De amerikanska myndigheterna i Rapallo visste till en början inte vad de skulle göra med poeten; han frigavs. Först när Pound på nytt anmälde sig blev han formellt arresterad och förd till ett amerikanskt fångläger i närheten av Pisa.

Där blev villkoren plötsligt helt annorlunda. Den 60-årige Pound spärrades in i ett slags bur med betonggolv och stålnät ute i det fria. Han utsattes dygnet runt för vädrets makter och på nätterna riktades strålkastare mot honom. Efter två och en halv vecka bröt han samman med tydliga tecken på förvirring, ångest och utmattning.

Han flyttades till ett sjuktält. Där fick han tillgång till skrivmaskin och papper och började skissa på vad som skulle bli hans Pisan Cantos, sånger från Pisa. Det var de första dikterna han skrev efter kriget och de skulle komma att ingå i hans monumentala diktverk Cantos.

Pisan Cantos kan läsas som en sorgesång över ett förlorat Europa, men också över den krossade fascismen och de förhoppningar om en bättre värld som Pound hade knutit till denna rörelse. En av sångerna inleds med beklaganden över den avrättade Benito Mussolini och hans älskarinna Clara, vars döda kroppar förnedrande hängts upp i fötterna i Milano bara några veckor tidigare.

Men sångerna från fånglägret i Pisa innehåller också mycket personliga, hymnliknande avsnitt om trohet mot ideal, om högmod och underkastelse. De 41 sista raderna av Canto LXXXI har översatts av Lars Forssell och inleds:

Vad du troget älskar återstår,
resten är slagg.
Vad du troget älskar skall ej rövas från dig.
Vad du troget älskar är din sanna arvedel.

Läsaren anar den förödmjukande verkligheten från stålburen i fånglägret:

”Kuva dig själv, andra skola dig vörda.”
Slå ned din fåfänga
Du är en slagen hund under en hagelstorm,
En uppsvälld skata i ostadig sol…

Och i slutet av dikten klingar ett trotsigt hopp om att allt ändå inte skall ha varit förgäves:

Men att ha gjort – där icke göra vore möjligt
är ej fåfänglighet
Med ödmjukhet ha knackat på
Att en glömd må öppna
Att ur luften ha samlat en livfull tradition
och ur ett fint gammalt öga den obesegrade lågan
är ej fåfänglighet.

Ezra Pound skickade skisserna med post från fånglägret och bifogade ett brev till lägercensorn med försäkran att detta inte var något fascistiskt chiffer.

I november 1945 flögs Pound plötsligt och i hemlighet hem till USA, där åtalet för landsförräderi väntade. I februari året därpå ställdes han inför en jury som efter en dags förhör med honom fattade beslutet att han var ”of unsound mind”, dvs så psykiskt sjuk att han inte kunde klara en rättegång.

Så Ezra Pound fick aldrig sin sak juridiskt prövad. Möjligen slapp han på detta sätt att dömas till döden. I stället spärrades han utan någon dom in på St Elizabeth hospital för kriminella sinnessjuka i Washington D.C. Där tillbringade han de följande 12 åren.

År 1948 publicerades den första samlade utgåvan av Cantos och året därpå tilldelades Ezra Pound Bollingenpriset just för sina Pisan Cantos. Det ledde till en våldsam debatt om litteratur och politik. New York Times sammanfattade kritiken med rubriken: “Pound, in Mental Clinic, Wins Prize for Poetry Penned in Treason Cell.”

I somliga tidningar utmålades han som ett fascistiskt monster som borde skjutas. Men vad innebar Pounds fascism? Vad stod han för? Fortsättning följer.

Källor och litteratur: The Cambridge Companion to Ezra Pound, ed. Ira B. Nadel, Cambridge University Press, 1999, däri särskilt Ira B. Nadel, Understanding Pound; Tim Redman, Pound´s politics and economics; Wendy Flory, Pound and antisemitism; Samtal med Pound, Ezra Pound intervjuad av Donald Hall, sv. Stockholm 2003. Halls intervju gjordes 1960.

Artikeln är den första i en serie. Nästa artikel är:
Ezra Pounds fascistiska vision

3 februari 2008

Månadens haiku

Leran styv av frost.
Under fjädrande fötter
bryts fjolårsgräset.


Förra månadens haiku