26 maj 2008

Citatet

68:orna bröt ingalunda med Tysklands fascistiska förflutna som de gärna själva vill se det […]. Tvärtom gick de i 1933:ornas fotspår och förde den totalitära traditionen vidare.

Historikern Götz Aly i sin bok Unser Kampf 1968 (Fischer 2008). Citerad av Barbro Eberhan, fil. dr. i germanistik, i artikeln Skoningslös uppgörelse med studentrevolten, Under strecket, Svenska Dagbladet, 24 maj 2008. Se även artikeln 68-provokatör tillbaka på gatan.

25 maj 2008

68-provokatör tillbaka på gatan

En gatstump i Berlin har fått nytt namn. Det låter kanske inte så märkvärdigt. Men det här namnbytet har föregåtts av fyra års stridigheter, två förhandlingar i domstol och en folkomröstning.

Det handlar om gamla Kochstrasse som öster om korsningen med Friedrichstrasse har döpts om till Rudi-Dutschke-Strasse. Och Rudi Dutschke är en person som ännu 29 år efter sin död upprör känslorna hos många Berlinbor.

Han var en av de centrala ledarna för de revolterande vänsterstudenterna 1968. Den 11 april det året blev han skjuten med tre skott av en högerradikal målare, Josef Bachmann. En av kulorna gick in i hjärnan, men Dutschke överlevde till 1979, då han dog i sviterna av attentatet.Vad Dutschke egentligen stod för politiskt är mycket oklart. För somliga var han ”en socialist i kristlig tradition” (vad nu det är), för andra ”ein Grüner” (dvs en som hör till den tyska miljörörelsen), åter andra beskriver honom som ”marxistisk sociolog” eller ”övertygad revolutionär marxist”.

Vad vi vet är att han tog avstånd från ”det individuella våldet” - vilket antyder att det fanns annat, kollektivt våld, som han fann smakligare. När terroristen och medlemmen av Baader-Meinhof-ligan, Holger Meins, 1974 dog av sin hungerstrejk i fängelset, var Dutschke med på begravningen och ropade: ”Holger, der Kampf geht weiter!” (”Holger, kampen går vidare!”)

Det var kanske inte så konstigt att folk blev upprörda när den röd-gröna majoriteten i stadsdelsförvaltningen i Kreuzberg-Friedrichshain beslöt att ge Rudi Dutschke en gata. Det kom in 27 överklaganden från människor som bodde utmed gatan och som inte ville förknippas med Dutschke.

En av de klagande var Axel Springer AG. Det var litet pikant eftersom den tyske storförläggaren Springer och studentledaren Dutschke var svurna fiender. Springers förlagsbyggnad var belägen intill Kochstrasse med adress Axel-Springer-Strasse.

Dutschkes och Springers gator skulle nu korsa varandra. Det må vara politiskt fyndigt men i Springer-koncernen uppfattade man det mera som en provokation.

Redan under det dramatiska året 1968 angrep studenterna Axel Springer och hans antikommunistiska tidningskoncern. De krävde att hans bolag och tillgångar skulle konfiskeras. Springer-koncernens flaggskepp Bild-Zeitung svarade med en hätsk kampanj mot studenterna och deras revolt och inte minst mot Dutschke personligen.

När Rudi Dutschke sköts vände studenterna sin vrede mot Springer. ”Bild schoss mit!” (”Bild-Zeitung var med och sköt!”) skanderade talkörerna i de våldsamma demonstrationerna som följde. Studenterna angrep handgripligen förlagshuset, vandaliserade det, stoppade tidningsbilarna och satte dem i brand.

Axel Springer var inte dålig på att provocera han heller. När han flyttade sitt förlagshus från Hamburg till Berlin, valde han en tomt för nybygget som låg bara några meter från muren, den minerade skiljelinjen mellan Öst- och Västberlin (stenläggningen i gatan markerar murens läge). Bild-Zeitungs skyskrapa kom därmed att bli synlig över stora delar av Östberlin, som en fyrbåk för friheten eller som en skamlös kapitalistisk provokation – hur man nu ville se den.

Striden om Kochstrasses nya namn hamnade alltså i Berlins förvaltningsdomstol. I två instanser behandlades frågan. De klagande anförde att namnbytet var diskriminerande. Men domstolen fann att klagomålen var ogrundade.

Frågan fördes till och med till en folkomröstning i stadsdelen. Den ägde rum i januari 2007 och utföll med 57 procent av rösterna för namnbytet och 42,9 procent emot.

I slutet av april i år var alla juridiska möjligheter att riva upp vänstermajoritetens beslut uttömda. De nya gatuskyltarna med Dutschkes namn kom på plats. På tyskt vis lät man temporärt de gamla skyltarna sitta kvar med ett rött snedstreck över namnet Kochstrasse. Folk måste ju hinna vänja sig vid den gamle studentrevoltörens återkomst i gatubilden.

I Axel Springers förlagshus är man artig men korthuggen när jag frågar vad man tycker om den nya gatan. ”Folkmajoriteten har bestämt”, konstaterar chefen för receptionen i skyskrapan. För säkerhets skull tillägger han: ”Men vår adress är fortfarande Axel-Springer-Strasse 65.”

Vänstertidningen taz, Tageszeitung, är däremot mycket nöjd. Den hade tidigare sin redaktion på Kochstrasse. Men sedan månadsskiftet stoltserar man nu med adressen Rudi-Dutschke-Strasse 23.

För övrigt var det just taz som 2004 kom med förslaget till namnbyte; ett förslag som man år efter år drev i en stor presskampanj fullt i stil med konkurrenten Springers gamla provokativa traditioner.

Bilderna: 1. Idag försöker vänsterpartiet Die Linke utnyttja Rudi Dutschke för sina egna syften. Die Linke organiserar bl a en rad av de gamla östtyska kommunisterna. 2. Den kontroversiella korsningen mellan Springers och Dutschkes gator. 3. Axel Springers koncernhus i Berlin, beläget några meter från den gamla muren mellan Öst- och Västberlin. Murens dragning markeras med stenläggningen i gatan.

Se även Citatet.
Om ett annat intressant namnbyte på en gata i Tyskland: Vid floden Oder.

22 maj 2008

Den största dollarkuppen

I slutet av 1960-talet stod det klart att det fanns många fler dollar utanför USA än vad den amerikanska centralbanken skulle kunna lösa in mot guld. Den garanterade guldkursen 35 dollar per uns (31.1 gram) guld blev alltmer orealistisk. Banker och storbolag började spekulera i en höjning av guldpriset (se artikeln En dollar god som guld).

President Lyndon Johnsons löfte på nyårsdagen 1968 att guldpriset skulle ligga fast stoppade tillfälligt spekulanternas flykt från dollar till guld. Men redan i mars var kalabaliken igång igen.

Nu tvangs amerikanerna att delvis ta tillbaka sina garantier. Guldpriset på 35 dollar per uns skulle i fortsättningen bara gälla i guldhandeln centralbankerna emellan. På den privata marknaden i London skulle priset få fluktuera fritt och där skulle centralbankerna varken köpa eller sälja. Ett nytt tillfälligt lugn inträdde på valutamarknaderna.

Men dollaröverskottet hade fler dimensioner. När centralbankerna villigt växlade in dollar mot egen valuta, innebar det att den inhemska penningmängden ökade. Det ledde till inflation.

Samtidigt pågick Vietnamkriget. Det blev allt mindre populärt i USA och varken den demokratiske presidenten Lyndon Johnson eller den republikanske Richard Nixon ville höja skatterna för att finansiera det. I stället tog man till sedelpressarna.

Situationen förvärrades radikalt under våren 1971 när den amerikanska handelsbalansen för första gången på hundra år gick med underskott, dvs värdet av importen översteg värdet av exporten. Det skapade ett nytt, våldsamt utflöde av dollar från USA.

Egentligen borde Richard Nixon både ha höjt skatterna och låtit den amerikanska centralbanken höja räntorna för att försvara dollarkursen. Men sådana åtgärder skulle ha dämpat den amerikanska konjunkturen, som redan hotades av recession och arbetslöshet. Det var ett politiskt pris som Richard Nixon inte ansåg sig ha råd att betala.

I stället tillät han att även den amerikanska statsbudgeten gick med stora underskott. Konjunkturen i USA stimulerades, räntorna föll och dollar fortsatte att flöda ut över världen.

Centralbankerna i Europa växlade in fler dollar. Det innebar att de snällt ställde upp som finansiärer av de amerikanska ekonomiska problemen och egentligen även av Vietnamkriget. Dollarns plats i Bretton Woods-systemet gav USA obegränsad tillgång till internationell kredit och genom dollaröverskotten kunde man på egna villkor exportera inflation till resten av världen.

Men systemet var i längden omöjligt att upprätthålla. I maj 1971 utbröt kaos på valutamarknaderna under trycket av spekulanternas agerande. Den här gången flydde de från dollar till den tyska valutan D-mark. Tyskarna gav upp försöken att stödja dollarn och lät sin egen valuta flyta fritt. Det innebar en uppskrivning av D-marken. Tyskarna tvangs alltså att göra den åtstramning av ekonomin som borde ha skett i USA. Man kan också säga att den tyska centralbanken, Bundesbank (bilden!), kapitulerade för spekulanterna.

Valutaoron kulminerade i augusti. Den brittiska centralbanken, Bank of England, hade tvingats stödköpa dollar i ofantliga mängder. Den 12 augusti frågade banken om den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, var beredd att växla in dollar till officiell guldkurs (35 dollar/uns). Den amerikanske finansministern John Connally anade att britterna tänkte försöka växla alla sina dollar till guld; det skulle ha kostat amerikanerna ¼ av deras kvarvarande guldreserv.

Connally informerade omedelbart president Nixon. Det naturliga hade nu varit att guldpriset höjdes, dvs att dollarns värde mot guld devalverades, och att överenskommelsen om fasta växelkurser från Bretton Woods omförhandlades med alla parter.

Men Nixon vägrade en öppen devalvering; en sådan skulle ha framstått som ett erkännande av amerikansk svaghet. I stället införde han den 15 augusti 1971 en tioprocentig skatt på all import samtidigt som han slutgiltigt upphävde möjligheten att växla dollar mot guld. Det var ett klart brott mot USA:s åtaganden enligt överenskommelsen i Bretton Woods.

Genom att koppla loss dollarn helt från guldet kunde Nixon undvika en formell devalvering. Åtgärden framstod i stället som ett beslutsamt försvar av amerikanska intressen. Att importavgiften i praktiken innebar en devalvering av dollarn med 10 procent, när den användes för köp av importerade varor, talade man tyst om. Europa och Japan protesterade tafatt.

Nixons beslut var politiskt genialt. Han upphävde Bretton Woods-systemet och lyckades skjuta skulden på Europa och Japan, som dessutom tvingades se värdet av sina ackumulerade dollartillgångar i ett slag reducerat med oerhörda belopp. Och än fler dollar skulle de bli tvungna att acceptera. När guldet var ur leken fanns det ju inte längre något alternativ. Det var tidernas största dollarkupp.

Källor och litteratur: Martin Mayer, The Fate of the Dollar, New York 1980; Michael Moffitt, The World’s Money, International Banking from Bretton Woods to the Brink of Insolvency, London 1983; Robert Triffin, Gold and the Dollar Crises: Yesterday and tomorrow, Princeton University 1979.

Bilden: Entrén till den tyska centralbanken Bundesbank i Frankfurt.

Anm.1: Spekulanterna var internationella storföretag, banker och investerare av olika slag. Många av dem var amerikaner. De ansåg i regel att de bara skyddade sina tillgångar mot valutarisker. Varför skulle de sitta med en massa tillgångar i dollar om de trodde att dollarn inom kort skulle förlora i värde?

Anm.2: En centralbank förvaltar ett lands guld- och valutareserv. Den ger ut det egna landets sedlar och mynt och svarar för penning- och valutapolitiken. Den är också statens bank. I Sverige är Riksbanken centralbank.

Se 0ch hör president Richard Nixon upphäva USA:s löfte att växla in dollar mot guld. TV-tal den 15 augusti 1971.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Dollar, guld och Bretton Woods (1) En dollar god som guld (2) The Dollar Connection (4)

2 maj 2008

Månadens haiku

Vid Maecenas hus
i lä av Sabinerberg,
sök mig evigt där!


Till Horatius (65 f.Kr. - 8 f.Kr.).
Se artikeln Slavsonen och kungaättlingen.

Förra månadens haiku.

Slavsonen och kungaättlingen

Att Maecenas skulle bli vän med Horatius var minst sagt osannolikt. Maecenas var etruskisk kungaättling och stod makten i Rom nära. Horatius var bondpojke från provinsen och son till en frigiven slav.

Fadern satsade allt på att sonen skulle få det bättre än han. Horatius skickades till världens bästa skolor. De fanns i Athen.

Medan Horatius läste filosofi i Grekland mördades Caesar i Rom. Det var den 15 mars år 44 f.Kr. Bara några månader därefter kom Caesars mördare Brutus till Athen för att rekrytera soldater till kampen mot de nya makthavarna i Rom, främst Caesars arvtagare Octavianus.

Brutus var populär bland de romerska studenterna i Athen. Han stod för den gamla, asketiska republikanska ordningen – och för friheten. Det var när Caesar tänkte göra sig till envåldshärskare som Brutus och hans sammansvurna mördade honom.

Horatius blev snart militärtribun hos Brutus och chef för en av dennes legioner. Men i slaget mot Octavianus vid Filippi år 42 f.Kr. gick det illa. Brutus förlorade och blev dödad. Horatius ”kastade skölden” och flydde nesligen.

Han återvände utfattig till Rom. Fadern var död och arvet efter honom hade Octavianus konfiskerat. Ändå fick Horatius del av den amnesti som utfärdades för Brutusanhängare som bytte sida. Han började skriva vers för att skaffa sig bröd för dagen.

En dag blev han presenterad för Maecenas, Octavianus närmaste man. Det måste ha varit ett laddat möte. Vid Filippi hade de med vapen i hand bekämpat varandra. Men nu behövde makthavarna i Rom stöd av de intellektuella och av poeterna. Enligt Carl-Göran Ekerwald ”köpte” Maecenas Horatius och fick utomordentligt bra valuta för pengarna i form av hyllningsdikter som så småningom skulle göra båda odödliga.

Som betalning – eller var det ett uttryck för vänskap? – fick Horatius en lantgård i Sabinerbergen cirka tre mil öster om Rom; ett ställe som han kom att älska och dit han drog sig tillbaka så ofta han kunde. Men Maecenas förblev patronen och Horatius klienten. Beroendet var tydligt och när Octavianus gjorde sig till envåldshärskare och började kallas kejsar Augustus, blev Horatius hans hovpoet.

Horatius ideologiska helomvändning var iögonenfallande. ”Det är svårt att tro annat än att han fick höra av sina gamla meningsfränder att han var en förrädare”, anser latinprofessorn Tore Janson.

Svikna ideal och beroende av makten – var det bakgrunden till Horatius melankoli? Själv skrev han:

”Ibland är mitt sätt att tänka i strid med sig själv. Jag avvisar det jag eftersträvade, återvänder till det nyss övergivna. Tanken flyter hit och dit och går på tvärs mot livets hela ordning, river ner, bygger upp, förvandlar kvadrater till cirklar.”

Han skrev detta i ett brev just till Maecenas. Fortsättningen vittnar om deras nära vänskap: ”Och du, Maecenas, anser bara att jag drabbats av en galenskap som delas av alla människor, du skrattar inte.” Den sårbare Horatius skymtar.

Mellan Maecenas och Horatius utvecklades en vänskap som varade i tre decennier. De reste tillsammans, festade, sökte varandras sällskap, uppmuntrade och stödde varandra. Horatius skrev om deras vänskap i ett trettiotal dikter. ”Ingen har som han hyllat vänskapen”, anser Ekerwald.

Men Horatius hade ändå behov av att markera sitt oberoende. Gentemot den stormrike Maecenas gjorde han det genom att håna vinningslystnaden och hylla det enkla livet. Även mot Augustus satte han gränser. Han avböjde ett erbjudande att bli dennes privatsekreterare.

Kunde det verkligen finnas äkta vänskap med så mycket ojämlikhet?

År 23 (eller 22) f.Kr. avslöjades en komplott mot Augustus liv. En av konspiratörerna visade sig vara bror till Maecenas hustru. Maecenas valde att varna sin svåger och förlorade därmed i ett slag hela sitt inflytande hos kejsaren. Men vännen Horatius förlorade han inte; Horatius valde vänskapen framför makten.

Och när Maecenas blev dödligt sjuk skrev Horatius en unik dikt till honom:

Ah, skulle våldsmakt rycka dig bort en dag,
min skatt, min själs hälft, varföre dröjde jag?
Här kvarstå ensam? – halv, berövad
vännen och vänskapen? – Nej, den timmen

blir bådas öde! Ej är den ed jag svär
lättsinnigt menad: går du, går också jag,
när helst det händer! Samman, samman
skall vi beträda den sista färden.

Horatius dog samma år som Maecenas, år 8 f.Kr., bara några månader efter honom. Han begravdes intill Maecenas gravhög på Roms sydligaste kulle Esquilinen. Idag finns inga spår av deras gravar.

Källor och litteratur: Carl-Göran Ekerwald, Horatius. Liv och tänkesätt, Norstedts 2006; Tore Janson, Romarinnor och romare. Livet i antiken, Wahlström & Widstrand 2006. Ivar Harrie, Poeten Horatius, Stockholm 1936. Karl Vennberg, Levnadsstämningen Horatius, artikel i På mitt samvete, Författarförlaget 1987; Horatius, Oden I-III, översättning Ebbe Linde, Forum 1963.

Bilden är tagen i april 2008 genom ett valv i kejsar Hadrianus villa tre mil öster om Rom med utsikt upp mot Tivoli (i antiken Tibur) och Sabinerbergen.

Anm.1: På grund av sitt stöd till konstnärer och författare i Rom kom Maecenas att ge sitt namn åt konstgynnare under alla tider: mecenat.

Anm.2: Slaget vid Filippi år 42 f.Kr. var egentligen ett dubbelslag. Först besegrade Brutus Octavianus men tre veckor senare besegrades Brutus av Octavianus allierade Antonius. När Octavianus återvände hem till Rom lade han Brutus avhuggna huvud vid foten av Caesars staty.

Anm.3: Karl Vennberg ger inte mycket för resonemanget i den här artikeln. Han skriver: ”Att Horatius med tiden blev Augustus man, att han inte bet sig fast i något dödsdömt och stoiskt republikanskt patos bara för att han så snöpligt hade slängt skölden ifrån sig vid Filippi, är inte mycket att göra affär av. Hans naturliga blodtörst tycks ha varit ringa. [- - -] Det finns inga skäl att misstänka Horatius för opportunism.”

Anm.4: De citerade diktstroferna är hämtade ur 17:e odet i andra boken. Det är oklart vari hotet mot Maecenas liv bestod, skriver Ebbe Linde. Det har spekulerats om sjukdom, förgiftning eller ormbett.


Se även Månadens haiku.
Besläktat tema i artikeln Vänskap.