19 juni 2006

Soldatprästen och frontnostalgin

Det var inte bara britten Hugh Lofting som skrev brev i skyttegravarna på västfronten under första världskriget (se två artiklar om Doktor Dolittle). Det gjorde även t.ex. den franske, katolske prästen Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955). Och hans hållning till kriget var en helt annan.

Hans brev till kusinen Marguerite Teillard-Chambon finns utgivna i boken ”Genèse d`une Pensée” och jag har läst dem i den engelska översättningen, ”The Making of a Mind” (London, 1965).

Teilhard deltog som bårbärare och soldatpräst i nästan hela kriget från december 1914 till dess slut fyra år senare. Han utmärkte sig för tapperhet flera gånger, när han under ihållande beskjutning tog sig fram nära fiendelinjerna för att hämta sårade soldater. Han hade aldrig någon militär utbildning och avancerade inte längre än till korpral.

Hans hållning till kriget bär ytligt sett tydliga drag av tidens anda. Han längtar efter sitt ”elddop” och han ser fram emot frontlivet. Han använder nedsättande uttryck för de tyska motståndarna och han har romantiska föreställningar om ära och hjältedåd i ett krig för Frankrike och mot den tyska imperialismen.

Det anmärkningsvärda är att dessa föreställningar aldrig egentligen går över. När han skriver sina brev under viloperioder bakom fronten, ger han ofta uttryck för en längtan tillbaka till stridslinjen. Så sent som i juni 1917 skriver han: ”Livet i löpgravarna och bombkratrarna har en sådan smak och ton att man i längden har svårt att klara sig utan det.” Han skriver till och med en essä om ”Nostalgia för fronten” – alltså en känsla som var rakt motsatt den nostalgia, hemlängtan, som många andra soldater blev sjuka och dog av.

I oktober 1915 heter det: ”Det råder ingen tvekan om att den enda människa som i sin innersta varelses djup känner krigets vikt och storhet är mannen som rusar upp ur skyttegraven med bajonett och handgranat. ( - ) Infanteristen som lämnar sitt värn för att attackera är en man vid sidan om, en man som har levt en minut av livet som andra människor helt enkelt inte har någon uppfattning om alls.”

Teilhard upplever en förhöjd livskänsla och en slags skönhet i farans närhet. Han skäms för att han som bårbärare inte är med i första anfallsvågen och han försöker kompensera för detta genom personlig tapperhet när det är hans tur. Så har även brevens mottagare, kusinen Marguerite, uppfattat honom. Det framgår av ett givande förord som hon skrev.

Hon varnar där för att moderna läsare kan missförstå hans fascination över skyttegravarna. Man måste minnas att det var där som människor ibland nådde sitt livs höjdpunkt, full av storhet och betydelse. Pierre Teilhards soldatliv var helhjärtat. Han delade helt och fullt den kollektiva spänning från vilken varje armé hämtar sin kraft, skriver hon.

Det finns onekligen obehagliga undertoner.

Gång på gång konstaterar Teilhard att han i stridslinjen handlar mer och mer som en maskin eller som ett djur, ”nästan fullständigt utåtriktad mot vad som hände”. I artillerieldens månlandskap utanför löpgravarnas skydd gömmer han sig i bombkratrar ”där man för att göra plats för sig själv måste slänga ut några kroppar, tyskar eller fransmän”. Och omedelbart efter denna makabra detalj konstaterar han: ”Lyckligtvis hade vi bra väder, svalt och med knappt något regn.” Samtidigt känns det fel att moralisera över denna – mänskliga – reaktion.

Efter det ytterst blodiga slaget vid Ypres (den belgiska staden Ieper i Flandern) skriver Teilhard 28 maj 1915: ”I grunden är jag glad över att ha varit vid Ypres. Jag hoppas att jag utvecklats som människa och präst. Och mer än någonsin tror jag att livet är vackert, under de hemskaste omständigheter – när du ser dig omkring är Gud alltid där.”

Hur hade Teilhard det egentligen med sin Gud och sitt samvete där i de bloddränkta skyttegravarna? Mer därom i nästa artikel.

Nästa artikel om Pierre Teilhard de Cardin:
Kriget som skapelseprocess

1 kommentar:

Johan Selander sa...

Jag kan tillägga att Pierre Teilhard de Chardin inte var vilken fransk landsortspräst som helst. Han blev så småningom en berömd geolog och paleontolog som bl a var med om att i Kina upptäcka den så kallade Pekingmänniskan på 1920-talet.

Han blev nästan ännu mer berömd (för vissa beryktad) för sin bok "Fenomentet människan" (på svenska 1961). I den försöker han knyta samman den naturvetenskapliga utvecklingsläran med kristendomen. För många som på den tiden tyckte att det var viktigt att dessa båda synsätt kunde förenas blev han något av ett helgon.

För katolska kyrkan låg han däremot sämre till. Kyrkan gillade inte alls "Fenomenet människan" som inte fick publiceras förrän Teilhard själv var död.

Mina katolska vänner brukar påminna om att kyrkan inte hade något emot hans forskning. Och jag brukar svara: vad är det för mening med att forska om man inte får publicera resultaten förrän man är död?