24 september 2015

Kärlekens komplikationer/Omläst (2)

Det är snart 30 år sedan jag läste Lars Ahlins roman Din livsfrukt för första gången. Jag var då en man mitt i karriären. Det var naturligt att jag fäste mig vid romanens huvudperson, Johannes, den unge intellektuelle, som kämpade för att definiera sig själv, hitta sin plats i de stora tänkarnas värld och ta kontrollen över sitt eget liv (se förra artikeln). 

Jag tyckte nog på den tiden att det var varje människas plikt att ta ställning, såväl i de stora livsfrågorna som i de aktuella politiska stridigheterna. Människans identitet var för mig, som för Johannes, ett livsavgörande pussel. Det gällde att få bitarna att falla på plats. När bilden till slut var klar och tydlig, skulle livet bli enkelt och rättframt att leva. Men så blev det ju aldrig.

När jag nu vid 72 års ålder läser om romanen ser jag tydligare Johannes ensamhet och självupptagenhet, krampaktigheten i hans kamp för en identitet. Han ser världen och människorna genom sitt intellekt och saknar egentlig kontakt med det pulserande, otyglade och motsägelsefulla livet. Även kärleken ter sig för honom som en utmaning för förnuftet.

Idag känner jag en viss faderlig ömhet för Johannes men han är inte längre den intressantaste romangestalten. Min uppmärksamhet söker sig i stället till en biperson: pigan Julitta. Hon är den som städar, handlar, lagar mat, tvättar underkläder och stryker skjortor – och när det krisar är det hon som mitt i natten brer smörgåsar, ordnar varm choklad och är beredd att lyssna. Kort sagt, det är Julitta som gör det möjligt för överklassfamiljens medlemmar att leva det liv som de lever – och de märker aldrig hennes livsinsats.

Så är det Julitta som tar hand om Johannes barndom. Hans pappa dog tidigt och mamman gick då in i en långvarig depression, kontakten med sonen blev begränsad och sårig. Men Julitta ser pojkens behov och kan komma honom till mötes. Hon är varm, praktisk och osentimental. Och hon är en troende lutheran som med anspråkslös självklarhet läser aftonbön med pojken varje kväll. 

Det är till henne Johannes går när han tar steget från barndomens tro till ungdomens förnekelse. Hon tar lugnt emot hans ateistiska bekännelse och möter honom med sin egen bekännelse till Jesus Kristus. Johannes svarar: ”Jag förstår inte vad du säger. Men du begriper när jag säger att jag är ateist.” Samtalet blir en naken, nästan sakramental kommunikation över den djupa klyftan. Och Julitta konstaterar: ”Du kan i alla fall inte hindra mig från att i det tysta be för dig.” 

Men Julittas kravlösa kärlek är inte okontroversiell. En tidig morgon kommer Johannes hem och bekänner för henne att han har skjutit en människa. Det var natten före de muntliga förhören i studentexamen och han kunde inte sova. Han följde en impuls, tog faderns gamla hagelbössa och cyklade ut till en soptipp för att skjuta råttor. Men en av råttorna visar sig, för sent, vara en människa; en man träffas av hans skott. Johannes ser – och smiter.

Vad göra? Johannes är nära att bryta samman; han vill gå till polisen och berätta vad som hänt. Men Julitta säger resolut nej. Att gå till polisen skulle rasera inte bara Johannes studentexamen utan hela hans liv. Hade någon sett? Nej. Och den skjutne var väl inte död? Nej, han blödde i ansiktet men hade rört på sig…

Julitta fattar beslut. Hon tar hand om hagelbössan, stoppar den i en säck, ger sig ut i den tidiga, folktomma morgonen och sänker den i ån.

En moraliskt försvarbar kärlekshandling? Johannes – och utan tvivel Ahlin själv – sätter in Julittas handling i hennes kristna sammanhang. Som kristen lever Julitta visserligen i denna världen, men inte av den. Ahlin skriver: ”Världen är människornas tillfälliga arrangemang, resultatet av hugskott och påhitt som förändras från tid till tid. Arrangemangen har tagit gestalt av slumpvisa värdehierarkier. I dem klättrar människorna för att vinna värdighet åt sina liv. Ideal tyranniserar dem oupphörligt.” 

För Julitta innebär det att människorna perverteras av det liv de tvingas leva. Men som kristen deltar Julitta inte i denna ”värdehasard”. Hon är insatt i ett annat sammanhang. Hon berömmer sig inte av sin styrka utan av sin svaghet. Ahlin skriver: ”Fastän alltid upptagen av arbete är hon obunden. Vad får hon då ut av sitt liv i världen? Hon höstar in en radikal frihet.” Det är en frihet att handla självständigt, som en vuxen människa med eget ansvar, utkastad i världen av Gud själv.

Detta är en central ahlinsk tankegång. Den är förstås djupt kontroversiell, men öppnar svindlande perspektiv på liv och moral, tro och död. I en artikel om aposteln Paulus, som publicerades i DN 1966, försökte Ahlin beskriva den kristnes oerhörda frihet. Han skrev: ”Hon [den kristne] vet att för henne var allt tillåtet, ty om den okända framtiden kunde hon ingenting veta – men sitt förstånd, sitt omdöme, sin kärlek lärde hon känna steg för steg. Därför handlade hon som hon gjorde. Därför står hon för sitt verk oavsett om det fälls eller frias…” Eller med en ahlinsk aforism: Den kristne är inte ansvarig inför världen – men för världen.

Referenser: Förutom romanen som kom ut på Bonniers 1987 även artikeln ”Världen blott värld” som publicerades i DN den 19 februari 1966, återgiven i Lars Ahlin, ”Sjung för de dömda”, Bonniers 1995.

Anm.: I artikeln förekommer anspelningar på bibelcitat. I 1 Kor. 7:29-32 finns resonemanget om att leva i världen men inte av den. Paulus skriver: ”Men det säger jag, mina bröder: Tiden är kort; därför må härefter de som hava hustrur vara såsom hade de inga, och de som gråta såsom gräte de icke, och de som glädja sig såsom gladde de sig icke, och de som köpa något såsom finge de icke behålla det, och de som bruka denna världen såsom gjorde de icke något bruk av den. Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut; och jag skulle gärna vilja att I voren fria ifrån omsorger.” Och i 2 Kor 12:9-10 finns Paulus ord om att hellre berömma sig av sin svaghet: ”Men Herren har sagt till mig; ´Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.´ Därför vill jag hellre med glädje berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och vila över mig. Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då är jag stark.”

Artikeln är nummer två i en serie. De andra är: