20 augusti 2015

Det intellektuella projektet/Omläst

När Lars Ahlins 600-sidiga roman Din livsfrukt låg på bokhandelsdiskarna 1987, var jag bland de första som kastade mig över den. Ahlin hade varit en av min ungdoms stora litterära upplevelser. Hans udda kombination av demokratisk socialism och luthersk teologi hade förändrat min syn både på Gud och människorna. Din livsfrukt var dessutom hans återkomst som romanförfattare efter tjugo års tystnad.

Romanen hade en överraskande huvudperson. Ahlins litterära figurer brukade vara jordnära människor ur arbetarklassen, inte sällan handikappade eller alkoholister. Men i Din livsfrukt kommer huvudpersonen från överklassen. Johannes Hansson är en ung skattejurist, uppvuxen i en högborgerlig familj och mångmiljonär genom arv. Han är dessutom uttalad ateist och en nykterist som avskyr romaner. Sommaren 1973 sätter han sig ner för att skriva sin egen livshistoria, 33 år gammal. 

Det är Johannes berättelse som är romanen. Hans språk är konstlöst och rakt på sak. Han säger själv att han saknar personlig stil eftersom han inte har något själsligt landskap att visa upp. ”Inför skriften är jag lika subjektfri som inför mitt arbete som jurist”, förklarar han. 

Men han har ett syfte med skrivandet. Han söker ett livsmål, han vill sluta vara en viljelös dressin som bara följer det utlagda spåret, han söker sin sanna identitet, sin livsfrukt. Johannes griper sig an uppgiften med enastående allvar och beslutsamhet.

Målet skall nås med intellektets hjälp; han lägger upp ett gigantiskt studieprogram. Han skall systematiskt läsa och utvärdera de stora filosoferna. Det blir en svindlande resa med Nietzsche, Kierkegaard, Sartre, Hume, Russell, Wittgenstein och många fler. Tydligt är att Ahlin här redovisar sin egen långa bildningsresa från arbetarhemmet i Sundsvall.

Och vad blir resultatet?

Nog finner han en livshållning som han kan stå för. Det sker framförallt i konfrontationen med Nietzsche. Johannes utgår från Nietzsches påstående att ”liv är vilja till makt” - och i så fall är maktviljan också definitionsmässigt rättfärdig. ”Ur sin starka, sunda och sköna natur skapar den förnäme sig själv, han är hård som en diamant och oskyldig som ett rovdjur”, anser Nietzsche. Och han frågar sig: ”Vad är det som är skadligare än någon last av vad slag det vara må? Medlidande med alla misslyckade och svaga!” Johannes tar starkt avstånd.

Hans huvudinvändning mot Nietzsche är att alla människor egentligen är del av alla andra människors liv. Vi tar hela tiden andra människors arbete i anspråk i komplicerade strukturer, likaväl som vårt eget arbete påverkar många andra, för oss okända människor långt borta. Dessa samband, som etablerar en global solidaritet, upptäcker aldrig Nietzsche.

Johannes formulerar sin egen syn i radikala frågor: ”Hur vinna en omfattande jämlikhet där våra olikheter kommer att framstå oförställda? Hur få alla att uppleva den omfattande sociala metaforiken, allas delaktighet i mångas liv i de dubbla rollerna av ställföreträdare och köpare? Hur ska en ny humanism kunna uppstå och en genetisk solidaritet vinna anklang?”

Med dessa visionära frågor är Johannes intellektuella projekt fullbordat. Han har positionerat sig i tänkarnas värld. Men vad har han egentligen uppnått? Några svar har han inte hittat. Är han själv hjälpt av sin vision? Är han förändrad? Slipper han nu att vara en viljelös dressin? Har han funnit sin identitet, sin livsfrukt?

Hans livshållning är visserligen tydligare men egentligen oförändrad. Han formade den redan tidigt tillsammans med en skolkamrat. De svärmade för socialism och radikal jämlikhet. Men den politiska övertygelsen krockade ända från början med Johannes egen klasstillhörighet. Någon politisk aktivist blir han aldrig - inte heller efter det stora studieprojektet. Hans revolutionära insatser begränsar sig till penninggåvor, må vara i miljonklassen, för behjärtansvärda ändamål. I övrigt fortsätter han att rösta med socialdemokraterna och hjälpa rika människor att undvika skatt. Han drar sig inte heller för att beröva sina hyresgäster deras levebröd när han och hans hustru behöver utrymme i sina fastigheter för egen affärsverksamhet. Han fortsätter att spela sin givna roll.

I själva verket liknar Johannes stora projekt andra intellektuellas ständiga försök att förvandla livet och människorna till abstraktioner som kan hanteras efter teorier. Dessa intellektuella ser sig som bättre vetande som kan tillåta sig att se ner på andra. Till slut blir livet för dem en kamp om makt, en kamp som är definitionsmässigt rättfärdig eftersom målet är nobelt, t ex jämlikhet och socialism. 

Så skulle Ahlin inte ha uttryckt sig. Men det är ett perspektiv som jag vid 72 års ålder plötsligt kan se. Romanen får ett eget liv, vid sidan om sin upphovsman och med ett budskap rakt in i vår egen tid. Läsaren får möjlighet att upptäcka att livet och identiteten inte formas av vad vi tänker utan av vad vi gör. Livsfrukten avslöjar.

I nästa artikel om denna stora roman skall jag söka den kraft som verkligen på djupet kan förändra.

Anm.1: Titeln Din livsfrukt syftar på den havande Marias besök hos sin släkting Elisabeth i Lukas första kapitel. Elisabeth utbrister: ”Välsignad vare du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt!” (Vers 42 i 1917 års översättning.) Ordet livsfrukt används i Bibeln på många ställen i betydelsen barn, arvinge. I Ahlins roman får Johannes och hans hustru ett barn med en allvarlig hjärnskada, Anna Maria. Mer om det i nästa artikel. Men det är också rimligt att tänka sig en syftning på Jesu ord i Matt. 17 om trädets frukt: ”Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt. - - - Alltså skolen I känna dem av deras frukt.” 

Anm.2: Ahlins och Johannes socialism skiljer sig från den traditionella marxism-leninismen. Johannes skriver t ex: ”Marxismen såg jag med olust på. Alltför många brott mot hela befolkningar förklarades och försvarades med frasen ´historisk nödvändighet´. Marx hade inte gett den minsta beskrivning på hur socialismen i praktiken ska genomföras sedan statsapparaten hade erövrats genom revolution. Proletariatets diktatur är detsamma som elitvälde.”

Artikeln är den första i en serie om Din livsfrukt. De andra är:

Kärlekens komplikationer/Omläst (2) 
Lars Ahlin och brottet/Omläst (3) 
Vänskap och olikhet/Omläst (4)
En kärlek utan skäl/Omläst (5)

Andra artiklar om Lars Ahlin är: