18 februari 2010

Försoning för fördrivna?

De miljontals tyskar som efter kriget fördrevs från Tysklands östområden får inte utan vidare själva utse sina politiska företrädare. De måste ta hänsyn till vad man tycker i Polen. Det är lärdomen av en lång och infekterad konflikt i Tyskland.

Efter andra världskriget fördrevs 14 miljoner tyskar från Tysklands östliga områden. Dessa människor tvangs att lämna sina hem i bl.a. Ostpreussen, Schlesien, Pommern och Sudetlandet, områden där de bott i generationer men som nu skulle överföras till Polen eller Tjeckoslovakien.

De blev flyktingar i eget land och mottogs med misstro, eller rent av förakt, av sina landsmän. För att bevara sin identitet och samtidigt driva kravet på att få återvända, bildade de regionala föreningar som slöt sig samman i ett stort förbund, Bund der Vertriebene, BdV.

BdV har sedan dess varit en stark politisk kraft i Tyskland med stöd framför allt från CDU (kristdemokraterna) och CSU (systerpartiet med bas i Bayern). För två år sedan lyckades BdV få den dåvarande regeringen, där socialdemokraterna ingick, att skapa en stiftelse med namn Flykt, Fördrivning, Försoning. Den skulle, mitt i Berlin, arrangera en permanent utställning om de fördrivnas öde.

Den politiska striden startade när det plötsligt stod klart att BdV ville ha sin ordförande Erika Steinbach i stiftelsens styrelse. Socialdemokraterna, SPD, sade nej. Steinbach var otänkbar eftersom hon 1991 hade röstat emot Tysklands nya gräns mot Polen längs Oder-Neisse. Om Steinbach utnämndes skulle polackerna ta illa upp, sade SPD.

Och det blev inte annorlunda med den nya regeringen. Den liberale utrikesministern Guido Westerwelle, FDP, tänkte inte acceptera att ”det redan historiskt ansträngda förhållandet mellan Tyskland och Polen skadas genom obetänksamheter”, dvs med en utnämning av Erika Steinbach.

Han antydde till och med att han kunde ta strid med sin kansler Angela Merkel (CDU) om saken. En möjlig regeringsfråga alltså. Den samlade röd-gröna oppositionen jublade. Läget spetsades till genom att Merkels unionskollega i CSU, Horst Seehofer i Bayern, ställde upp för BdV:s rätt att välja sina egna representanter utan utrikespolitiska hänsyn.

Men Westerwelle stod på sig. Han ansåg att det till försoningen hör en självklar förutsättning, nämligen att gränsen med Polen ”inte ens intellektuellt kan ifrågasättas”. ”Personliga intressen måste stå tillbaka när det handlar om vårt land”, sade liberalen Westerwelle. Personliga intressen?

Frankfurter Allgemeines kommentator Berthold Kohler gick i taket (FAZ 16.11.2009). Har Westerwelle glömt bort vilket land han representerar? De intressen han företräder i striden med Erika Steinbach är ju Polens! ”Det vore en skandal och ett fattigdomstecken för Merkels andra regering såväl som för Tysklands förhållande till sina fördrivna om en kvinna nekades plats i Fördrivnings-stiftelsen som utan henne inte hade funnits”, skrev han.

I Polen teg regeringen. Men dess hållning var klar sedan tidigare. Man ville egentligen inte alls ha någon tysk permanent utställning om de fördrivnas öde. Den polska pressen var än tydligare. Där kallades Erika Steinbach ”Blonde Bestie” och hon framställdes i karikatyrer med naziuniform och hakkors. Det var en hatkampanj som man på tyskt regeringshåll inte ens protesterade mot.

Inte heller kyrkorna ställde upp bakom sina egna, fördrivna landsmän. Den katolske biskopen i Hamburg, Jochen Jaschke, tyckte att Steinbach skulle ”visa storhet och dra sig tillbaka”. Den evangeliska kyrkans talesman, Petra Bahr, instämde och talade om Steinbachs ”hårda, kompromisslösa position”. Men vem var egentligen hård och kompromisslös?

CDU-politikern och ministerpresidenten i Niedersachsen, Christian Wulff, försökte hitta en verklig försoning. Han hänvisade till de polska biskoparnas modiga uttalande från 1965: ”Vi förlåter och vi ber om förlåtelse.” Orden syftade på de brott som båda sidor begick under, och strax efter, kriget. Wulff antydde därmed att försoning kräver något även av Polen. Men regeringen i Berlin lyssnade inte.

Till slut kom BdV – inte regeringen eller Westerwelle – med ett kompromissförslag som öppnade vägen till en lösning. Erika Steinbach erbjöd sig att avstå från sin plats om BdV istället fick utse flera andra personer till stiftelsens styrelse. Dessutom skulle regeringen i fortsättningen inte ha något med utnämningarna att göra.

Socialdemokraternas Wolfgang Thierse protesterade även mot detta och kallade förslaget skamligt och skadligt för förbindelserna med den östliga grannen. Men Westerwelle gick med på en uppgörelse; han hade ju nått sitt mål: att sätta stopp för de fördrivnas försök att få utse sin ordförande till styrelseledamot i en stiftelse som hon själv varit med om att skapa.

Ett framsteg för liberala värden och demokrati? Försoning för de fördrivna?

Källor: En rad artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung, FAZ, t.ex. :Eine Armutszeugnis, Berthold Kohler, 16.11.2009; Organisiertes Schweigen in Polen, Konrad Schuller, 17.11.2009; Ein Dokument der Weitsicht, Berthold Kohler, 27.11.2009; Steinbach verzichtet - unter Bedingungen - auf Sitz im Stiftungsrat, 4.1.2010; Opposition kritisiert "Erpressungsversuch" Steinbachs, 5.1.2010; Erika Steinbach im Interview "Bin zum Verzicht bereit - für eine Lösung der Vernunft", 5.1.2010; Koalition legt Streit über Steinbach bei, 11.2.2010; Polen lobt, Thierse kritisiert Kompromiss mit Vertriebenen, 12.2.2010. Från Tagesspiegel: Besser Frieden stiften, Hans Monath, 17.11.2009. Från Der Spiegel: Erinnerungskultur. "Die anderen Russen", nr 53/2009; Pressmeddelande från Evangelische Kirche in Deutschland: EKD-Kulturbeauftragte: Streit über Vertriebenen-Stiftung in hohem Masse schädlich, 19.1.2010.

Anm.: Erika Steinbach är förbundsdagsledamot för CDU. Det var i den egenskapen hon 1991 röstade emot ett godkännande av Tysklands östgräns.

Om de polska biskoparnas försoningsförsök 1965 se särskild artikel: Tyskhatets politiska anatomi.

Om fördrivningen av tyskarna från Polen: Polsk hämnd.

Om tyskarna i Breslau: När Breslau blev Wroclaw.

Om sudettyskarnas öde: Sudettyskarna och katastrofen, Brott och straffrihet samt Död åt tyskarna! .

Om hur de fördrivna bemöttes av sina landsmän: Fördrivning, flyktingar och förakt.

Om fördrivningen av tyskarna finns en rad artiklar på Öga och Öra. Du kan nå samtliga genom nedanstående etiketter.

12 februari 2010

Egoismens pris/Omläst

Tord Selamb är en av de stora föraktarna i svensk litteratur. Jag mötte honom i början av 60-talet när jag som gymnasist läste Sigfrid Siwertz roman Selambs. Mötet ägde rum i ett rus av fascination – och fasa.

Romanen kom ut 1920 och är en väldig uppgörelse med tidens tomtspekulation, rovdrift på människor och hela den hämningslösa kapitalism som följde på första världskriget.

Tron på människan hade brutit samman på slagfälten. Ideal som hederlighet, god vilja och hjälpsamhet framstod plötsligt som hopplöst föråldrade. Nu gällde det för individen att slå sig fram. Egoismen var den nya ledstjärnan.

Tord Selambs fyra äldre syskon präglas av denna kämpande egoism, som för dem främst tar sig uttryck i girighet. Peter bedrar sina syskon på deras aktier i familjebolaget. Laura föraktar sin man för att han misslyckas i affärer. Stellan är en spelare med livet som insats. Hedvig lurar sin man på hans dödsbädd för att han inte ska donera bort sina pengar.

Tords egoism är av ett annat slag. Redan som barn drar han sig i bitter besvikelse undan människorna. Han lever med sina djur i en hydda i skogen. Han drömmer om att skapa det stora konstverket, Hymnen Till Naturen. Men det tar emot med skrivandet. Han kompenserar motgångarna med att utveckla ett allt destruktivare förakt för människor, ”slavarna där inne i staden”. ”Det var arbetet, tålamodet, förtänksamheten, odlingen, som Tord hatade.”

Han gör uppror mot borgerligheten och hela civilisationen och flyttar i asocialt trots ut på en ö i skärgården med sin förtryckta hustru. Långt där ute i havsbandet utspelar sig sedan ett mäktigt, skrämmande och obönhörligt logiskt undergångsdrama som Siwertz sammanfattar: ”Tord hade drivit den selambska själviskheten till den punkt, där den förintar sig själv.”

Som gymnasist insåg jag inte att Tords konstnärsdrömmar och människohat är utslag av den form av egoism som kallas högmod. Han förmår inte se andra människor, de blir bara verktyg för hans egen inbillade upphöjdhet och utvaldhet. Man kan säga att Tord försöker leva sin nietzscheanska dröm om övermänniskan – och misslyckas.

När jag nu med det mesta av livet bakom mig läser om Selambs, är det en annan av syskonen som kommer mig nära: Hedvig. Sedan hennes förste man avlidit uppvaktas hon av affärsmannen Levy. Han vill dra henne med sig ut i den stora affärsvärlden. Det uppstår en relation som nästan ser ut som kärlek.

Under en konfliktladdad bolagsstämma med alla syskonen på släktgodset Selambshov kommer så det avgörande ögonblicket. Skall Hedvig orka erkänna sin egen kärlek till Levy och därmed bryta med sina intrigerande syskon? ”Snabbt, obönhörligt steg skräcken inom henne, den obetvingliga skräcken för att se sig med flykten avskuren, övermannad, i livets våld.” Och hon sviker Levy.

Det är rädslan för att leva som får henne att svika. Att leva är riskfyllt och Hedvig förmår inte låta sig uppfyllas av möjligheternas glädje och mod. Hon sviker inte bara Levy utan i första hand sig själv och sina möjligheter att bli människa.

Vart och ett av syskonen får sin chans att bli människa. Vad är det då som gör att de inte klarar av att ta den? ”Det är den ´blinda fläcken´, själens blinda fläck”, skriver Siwertz. ”Man är helt simpelt okänslig för ljusstrålar, som kommer från ett visst håll.” Egoismen, girigheten, högmodet och den därmed sammanknutna rädslan hindrar syskonen Selamb från att göra det goda valet.

Så blir den sterila ensamheten dessa känslomässiga krymplingars bittra arvedel. De betalar ett obeskrivligt högt pris för sin egoism.

Sigfrid Siwertz visade upp borgerlighetens sämsta sidor. Vad drog han för slutsats? Man skulle kunna tro att han blev socialist på kuppen. Men Siwertz kom själv ur borgerligheten – må vara ur småborgerligheten. Hans pappa var biträde i en stor sportaffär. Trots att tiden jäste av krav på socialt engagemang, misstrodde Siwertz den kollektiva aktivismen.

Hans grundstämning som konstnär var en melankolisk känsla av ensamhet och utanförskap. Han blev en av de genomskådande borgerliga flanörerna under 10-talet och den attityden kom han aldrig riktigt att överge.

På romanens sista sida konstaterar han att syskonen Selamb helst jagade ensamma. Men de som jagar i flock är inte ett dugg bättre. ”Systemet Selambs bästa tid är förbi, och massegoismen är väl nu den största faran”, skriver Siwertz. Och han syftar förstås på den framväxande kommunistiska rörelsen.

Om Sigfrid Siwertz: Född 1882. Mest känd genom ungdomsromanen Mälarpirater (1911), som är en frisk och drastisk berättelse om ungdomligt uppror och mognande. Ledamot av Svenska Akademien 1932. Brukar beskrivas som pessimistisk flanör, rese-, seglings- och Stockholmsskildrare. Erik Hjalmar Linder uppfattar Siwertz som ”en kylig iakttagare, men det finns hetta inom honom, i synnerhet när han slåss med makter som han personligen känner sig anfäktad av”. Om Selambs skrev Sven Stolpe 1933: "Som samhälls- och kulturkritik har Siwertz´ bok, mäktig i sin anläggning, hänsynslöst ärlig i sin avslöjande analys och lysande i sin strama naturalistiska konstnärlighet, knappast någon like i svensk litteratur". Memoarer Att vara ung (1949). Död 1970.

5 februari 2010

I kniptången/Krisen (4)

Hösten 2008 måste banker och försäkringsbolag i många länder räddas av skattebetalarna. Nu står hela stater vid avgrundens brant. Grekland, Portugal, Italien, Spanien och Irland är några av dem – och de är viktiga eftersom de är medlemmar av eurosamarbetet.

Mest akut är läget i Grekland som våren 2001 kunde byta sin valuta drachman till euro. I skydd av den stabila euron kunde grekerna sätta igång en lånefinansierad ekonomisk expansion som syftade till att lyfta landet till europeisk levnadsstandard.

Den grekiska regeringen tillät allt större statliga budgetunderskott för att finansiera välfärdsprojektet. Statsskulden ökade snabbt. Om grekerna hade haft kvar sin drachma hade valutamarknaden straffat den lössläppta finanspolitiken. Drachman hade sjunkit i värde mot andra valutor. Räntorna hade höjts och en uppstramning av statens finanser hade tvingats fram.

Men nu hade alltså grekerna euron. Det gjorde upplåningen utomlands betydligt billigare och enklare än den annars hade varit. Dessutom ljög den grekiska regeringen om den verkliga omfattningen av skuldproblemen. Grekerna förfalskade till och med den statistik som gjorde att landet fick gå med i eurosamarbetet.

Först i december avslöjades att den grekiska statsbudgetens sanna underskott var dubbelt så stort som det officiellt redovisade, dvs 12,7 procent av bruttonationalprodukten, BNP (EU:s regler medger max 3 procent). Och statsskulden beräknas i år bli ca 130 procent av BNP (EU:s tillåtna tak är 60 procent).

Krisen var ett faktum. Grekland förlorade i ett slag sin trovärdighet i EU och på finansmarknaderna. Frankfurter Allgemeine talade om ”grekiska regeringars kollektiva ansvarslöshet” (FAZ 15.12.2009). Landets kostnader för att låna nya pengar i omvärlden steg explosionsartat. Man talade allmänt om att Grekland kunde vara på väg mot statsbankrutt.

För att återvinna förtroendet krävs nu drastiska åtgärder av den grekiska regeringen. Statens utgifter måste minska och skatteintäkterna öka. Därför skall bara var femte i offentlig tjänst som går i pension ersättas. Lönerna för offentligt anställda skall frysas, pensionsåldern höjas (till 65 år), sociala förmåner minskas och statens skatteinkomster öka, bl a genom en drivmedelsskatt. Budgetunderskottet skall till slutet av 2012 ner till den tillåtna nivån max 3 procent av BNP.

Detta är ett tufft sparpaket. Många människor kommer att drabbas. Den ekonomiska nedgången blir än djupare. Allt fler blir arbetslösa. Det finns därför många bedömare som tror att den grekiska regeringen inte klarar uppgiften, trots att den nya socialistregeringen har brett stöd i parlamentet. Redan mullrar det i leden, inte bara bland fackföreningar och vänsterorganisationer. Demonstrationer och allmän social oro är att vänta.

Vad finns det då för alternativ om regeringen misslyckas? Om Grekland ställer in betalningarna skulle finansmarknaderna omedelbart kasta sig över de andra svaga euroländerna, Portugal, Spanien etc. Räntorna på nya statslån stiger då dramatiskt och försämrar dessa länders finanser ytterligare. ”En kedjereaktion av detta slag skulle skaka valutaunionen i sina grunder och till slut äventyra dess existens”, säger Otmar Issing, Europeiska centralbankens fd chefekonom och en av valutaunionens arkitekter (FAZ 29.1.2010).

Kan Grekland lämna valutaunionen? Det skulle kasta landet ut i en politisk och ekonomisk avgrund, anser Issing. Hur skulle Grekland alls kunna betala tillbaka sina skulder efter att ha tvingats lämna euron och återinföra den svaga drachman?

Nå, kan då inte de andra EU-länderna komma Grekland till hjälp? Enligt reglerna nej. I valutaunionen svarar varje land för sina egna skulder; skuldräddningar länderna emellan, sk bail-outs, är inte tillåtna. Om EU gör undantag från den regeln för ett land måste man göra detsamma för andra som hamnat i kris, t ex Irland som redan genomfört ett hårt och modigt sparprogram. Hur skulle den irländska regeringen politiskt kunna försvara sina åtgärder om EU räddar Grekland från en motsvarande kris?

Dessutom: om EU rycker in och löser enskilda staters skuldproblem, innebär det en uppenbar inbjudan till sk moral hazard, dvs att medlemsländer med rymliga samveten tillåter sig finansiella äventyr på de andra EU-ländernas bekostnad. Om EU tar över Greklands skulder ”brister alla fördämningar”. ”Då sprider sig den grekiska sjukan”, säger Issing.

Kan Internationella Valutafonden, IMF, komma till undsättning som man gjort för en lång rad andra länder, t ex Lettland och Ungern? Nej, EU och Europeiska centralbanken skulle aldrig acceptera att IMF fick makt och inflytande över valutaunionens penningpolitik.

Ropen på solidaritet för Grekland måste därför vändas mot grekerna själva. Deras problem har visserligen förvärrats av den allmänna finanskrisen men är i grunden självförvållade. Därför är det Grekland som äntligen måste visa solidaritet mot de andra medlemsländerna i valutaunionen. EU kan bara stödja den tuffa sparpolitiken.

Källor: En rad artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung och Financial Times. Die Europäische Währungsunion am Scheideweg, av Otmar Issing, FAZ 29.1.2010; The Greek tragedy deserves a global audience, av Martin Wolf, FT 19.1.2010; EU setzt Griechenland Frist bis 2012, FAZ 3.2.2010; Der griechische Patient, FAZ 15.12.2009.

Anm. 1: EU hade inget att invända mot att EU-länderna Lettland och Ungern fick hjälp av IMF. Men dessa båda är inte med i eurosamarbetet som Grekland.

Anm. 2: Förf. var 1984–2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)

2 februari 2010

Haiku

Musik som Turner
i gnistor och sot
genom mitt nattliga rum.