26 april 2007

En hedersskuld betalas

De tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen blev självständiga på sommaren 1991. Strax därefter restes krav på att Sverige borde kompensera Estland och Litauen för det guld som dessa båda länders centralbanker 1939 hade deponerat i Sveriges riksbank, men som Sverige lämnade ut till Sovjetunionen redan i juli 1940. Sverige överlämnade den gången ockuperade länders guld till deras ockupanter! (Se artikeln När Sverige svek Baltikum).

Det var en skamlig historia. Efter Baltikums befrielse såg många det som en hederssak att Sverige skulle reglera denna skuld. Men frågan var hur det skulle ske och varifrån pengarna skulle tas. Det fysiska guldet fanns i Sovjetunionen och den svenska statsbudgeten var ansträngd.

Efter en motion av två folkpartister enades utrikesutskottet i maj 1992 om att kompensation borde utgå. Den borgerliga regeringen, med Carl Bildt som statsminister och Margaretha af Ugglas som utrikesminister, instämde men ville inte ta fram några nya pengar för ändamålet. Regeringen ville använda ett biståndsanslag som redan reserverats för de baltiska länderna.

Det innebar egentligen bara att pengar som ändå skulle till Baltikum nu fick en liten extra etikett: ersättning för utlämnat guld. På så sätt sved det inte i de svenska statsfinanserna.

Det var många – utanför riksdagen - som tyckte att detta inte var någon särskilt hedersam reglering av en hedersskuld. Fast i riksdagen var det bara Ny demokratis Ian Wachtmeister som opponerade sig: ”I 50 år har vi haft dåligt samvete. Skall vi inte ens kunna sätta punkt för vår ynkedom på ett hederligt sätt? Hur kan man överhuvudtaget behandla en blodbestänkt hedersskuld som en besvärande bit i det budgettekniska pusslet!”

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m) svarade: ”Självfallet skall man betala sina hedersskulder, Ian Wachtmeister. - - - Men det är naturligtvis bättre om man kan göra det från de besparingarna man har hemma i stället för att gå till en ny bank och ta upp en ny skuld.”

Pierre Schori (s) försökte skämta bort problemet: "Vår skuld till Baltikum kan vi egentligen bara gottgöra genom hela det samarbete som vi vill åta oss. Det är guld värt.”

En riksdagsledamot hade emellertid ett förslag till en helt annan lösning. Det var Birgitta Hambraeus från centern. Hon ville att Sveriges riksbank skulle överlämna guld direkt ur bankens guldreserv till Estland och Litauen. Det skulle inte inverka på statens budget och bara reducera Sveriges guldreserv med 2 procent. Förslaget möttes med tystnad.

Och det blev som regeringen ville. Den 2 juni 1992 fattades det formella regeringsbeslutet att ge 178 miljoner kronor till Estland och 77 miljoner till Litauen ur biståndsanslaget till Baltikum. Att det inte ens var full ersättning för guldet låtsades man inte om. Uppräknat med konsumentprisindex var det estniska guldet, som vägde 2,9 ton, värt 210 miljoner kronor och det litauiska, som vägde 1,25 ton, 90 miljoner kronor. Det verkliga marknadsvärdet (336,75 dollar per troy ounce, alltså per 31.1 gram) var flerdubbelt större. Men så räknar man inte i centralbanksvärlden.

Även om politikerna i stort sett var överens fanns det en part i det här spelet som inte alls var med på noterna. Det var Sveriges riksbank. Riksbankschefen Bengt Dennis hade redan på ett tidigt stadium deklarerat att han motsatte sig alla ersättningar för det 1940 utlämnade baltguldet. Hur resonerade han? Tyckte han inte att det fanns en hedersskuld att betala?

Källor och litteratur: Riksdagsprotokollet för 29.4.1992. Motion 1991/92:Fi711. Utrikesutskottets betänkande 1991/92:UU16 Samarbete med Baltikum, Central- och Östeuropa (prop. 1991/92:100). Fredén, Lars Peter, Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994 (Stockholm, 2006).

Mer om riksbanken och baltguldet i nästa artikel, "Inte ett öre för baltguldet!".

Se även:
Baltguldet som svensk spelbricka

19 april 2007

Preussens laddade återkomst

Historia skrivs inte bara med ord. Många människors bild av det förflutna påverkas minst lika mycket av slott, monument, kyrkor och gravar. Ibland är dessa fysiska lämningar från förgångna tider så laddade med nedärvd politik att de vittnar mer om samtiden än om historien.

Så är det just nu i Berlin. Där pågår arkeologiska utgrävningar av det gamla preussiska stadsslottets källare samtidigt som DDR:s paradbyggnad Palast der Republik rivs på tomten intill. Och detta i skuggan av den för några år sedan nyrenoverade Berliner Dom, som är sprängfylld av Hohenzollrarnas historia.

Alltsammans är faktiskt fångat på den här bilden från mars i år. I förgrunden pågår utgrävningarna av Fredrik I:s slott. Fredrik var Preussens förste kung, 1701-1713. Han bodde egentligen i Königsberg men ville skaffa sig något representativt vid floden Spree. Hans barockslott blev så småningom en symbol för den preussiska monarkin.

Under andra världskriget skadades slottet men det förstördes inte fullständigt. I stället var det den kommunistiska regimen i DDR under Walter Ulbrichts ledning som stod för förintelsen av de symbolladdade lämningarna av preussisk historia och ”militarism” – slottet sprängdes 1950. Bara slottsportalen sparades – ty från den hade Karl Liebknecht utropat den socialistiska republiken 1918 (bilden nedan visar portalen inbyggd i en annan byggnad).

Den gamla slottsplatsen blev sedan under 25 år uppmarschplats för DDR-regimens massdemonstrationer. År 1976 befästes platsens nya politiska betydelse genom bygget av Palast der Republik. Det var en modernistisk byggnad som kombinerade uppgifter som kulturhus och parlament. I folkmun kallades palatset för Erichs Lampenladen. Det syftade på alla lamporna i foajén. Och Erich var förstås partichefen Honecker.

Samma år som Tyskland återförenades, 1990, stängdes palatset sedan det avslöjats att det var fullt av miljöfarlig asbest. En del ville bevara byggnaden som ett Palast des Zweifels (Tvivlets palats) eller som ett monument över förlorade visioner. Men efter en lång debatt påbörjades förra året rivningen (husskelettet till höger). Den blir inte klar förrän tidigast nästa år.

Samtidigt pågår förberedelserna för att bygga upp det gamla preussiska stadsslottet igen. År 2002 beslöt förbundsdagen att tillåta en återuppbyggnad. Om tre år räknar man med att gjuta den nya grunden. Men finansieringen är långtifrån klar. Enligt Der Spiegel (15/2007) kostar bygget 480 miljoner euro. Bara den historiska fasaden beräknas kosta 80 miljoner euro och den skall stödföreningen för slottsbygget betala. Men föreningen har ännu bara fått ihop 14 miljoner.

Man kan tryggt utgå från att diskussionen om bygget långt ifrån är avslutad. Motståndarna talar om kitsch och historieförfalskning. Att bygga upp det preussiska slottet vore som att förneka vad som hände i Tyskland under 1900-talet, ja, som att förneka Auschwitz, anser de. Der Spiegel kommenterar syrligt att när det talas om ”den sköna gamla världens återkomst är hysterin inte långt borta. Dock måste inte Hitlers byggmästare Albert Speer gömma sig bakom varje pelare”.

På andra sidan gatan ligger Berliner Dom, den protestantiska katedralen och Hohenzollrarnas mausoleum, där bl a just Fredrik I:s sarkofag fortfarande finns. Under kriget raserades kupolen och sedan stod huvudkyrkan som en ruin under kommunisttiden. Regimen beslöt att i stället för att reparera Domen satsa på att bygga Palast der Republik. Hohenzollrarnas minneskapell på nordsidan av kyrkan sprängdes 1975, det var alltför politiskt laddat, men dopkapellet på södra sidan renoverades och användes av den lilla församling som fanns i Östberlin.

Efter Tysklands återförening vände de politiska vindarna igen och huvudkyrkan restaurerades. Även Hohenzollrarnas gravkrypta återställdes och öppnades för allmänheten. Här finns nu 94 kistor och sarkofager med kungliga ättlingar, en stor del av Preussens historia.


Och som en extra symbol har man satt upp Bismarcks skulpterade huvud i kryptan. Detta huvud är det enda som återstår av en heroiserande skulpturgrupp som fanns i det sedermera sprängda minneskapellet. Tiden har på något sätt gått varvet runt och återkommit till… ja, till vad? Är Preussen på väg att återfödas medan DDR begravs i glömska?

PS
Staden Berlin bestämde sig den 23 april för att medverka vid återuppbyggnaden av delar av det gamla stadsslottet. Därmed betraktas det som klart att slottet byggs upp igen. Regeringen kommer att fatta beslut om finansieringen i maj. Byggstart väntas bli år 2010. Allt skall stå klart tre år senare, enligt FAZ.

Om slottet i Berlin 2012 se artikeln:
Preusserslott i Berlin återuppstår

16 april 2007

Apropå våren

Det var ej alls kutym
att med ett enda språng
och utan vårlig sång
ur sömnig långkalsong
i yster simkostym
sig skamlöst demaskera,
men är visst så numera
att man måste revidera
även fröken Prima Vera.

10 april 2007

Madonnan i Stalingrad

Varje gång jag är i Berlin försöker jag få tid att gå in i Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche inte långt från järnvägs- och busstationen vid Zoologischer Garten. Därinne i det milda, blålila ljuset från tusentals små glasrutor, längst bak till höger, finns en av de mest uttrycksfulla madonnabilder som jag känner till. Det är den sk Stalingradmadonnan, ritad på baksidan av en rysk fältkarta av den tyske prästen och läkaren Kurt Reuber.

Bilden kom till inför julen 1942. De cirka 100 000 tyska soldater som fortfarande återstod av den en gång 300 000 man starka sjätte armén var sedan en månad inringade i Stalingrad, i grytan, ”im Kessel” Stalingrad. Deras motstånd maldes långsamt ner under ständiga sovjetiska anfall, omväxlande i 35 graders kyla och plötsliga töväder med iskallt regn. Förnödenheterna krympte, hunger, skador och död präglade tillvaron. Hoppet om undsättning eller utbrytning minskade för var dag.

Kurt Reuber var 36 år och tjänstgjorde som överläkare vid 16:e pansardivisionen. Två dagar innan den ryska omringningen var fullständig hade han kommit tillbaka till sitt förband i Stalingrad från en kortare hempermission.

Hans skyddsrum bestod av två delar, ett lasarettsrum där sårade låg i rader och en privat skrubb bakom några filtar. Därinne, i det nödtorftigt avskilda, kom madonnabilden till. Den ryska fältkartan var det största stycke papper han kunde hitta, 105 x 80 cm, och han tecknade med träkol. Det fanns inte utrymme nog för att se bilden på rätt avstånd; Reuber fick lägga den på golvet och själv stiga upp på en stol för att få rätt perspektiv.

Bilden visar hur Maria sitter hukad kring sitt barn, båda omslutna av hennes klädnad. Det är en bild av kärlek och skydd. Barnet finns någonstans därinne i tryggheten och friden. Texten säger: 1942 WEINACHTEN IM KESSEL FESTUNG STALINGRAD LICHT LEBEN LIEBE.

Ljus, liv, kärlek.

På julaftonen hängde Reuber upp bilden i skyddsrummet. Många kom för att se den. En del föll i gråt. Man ordnade en enkel gudstjänst med bilden som altartavla. Mitt i psalmen ”O, du saliga, o, du heliga, nådebringande juledag…” slog fyra bomber ner strax utanför skyddsrummet. Kurt Reuber grep sin läkarväska och skyndade ut för att ta hand om skadade.

Under julnatten kom sedan ett ryskt anfall på just det frontavsnitt som försvarades av 16:e pansardivisionen. Julfirandet avbröts.

Två veckor senare, den 10 januari, började den stora sovjetiska offensiv som skulle leda till att sjätte armén kapitulerade i slutet av månaden. Under tiden hade chefen för 16:e pansardivisionen blivit sjuk och skulle flygas hem till Tyskland. Reuber övertalade honom att ta med madonnabilden. Och så blev det. I det sista planet som flög ut från Stalingrad fanns också Kurt Reubers madonna.

Efter kapitulationen linkade tröstlösa kolonner av tyska soldater, cirka 90 000 man, mot krigsfångenskapen. Kurt Reuber var en av dem. Han hamnade i lägret Jelabuga hundra mil nordost om Stalingrad. Där upplevde han julen 1943. Även till denna jul ritade han en madonnabild. Den här gången riktar Maria blicken utåt och hennes ansikte uttrycker hopplöshet och förtvivlan. Också den bilden nådde familjen i Tyskland. En soldat som frigavs 1946 fick den med sig hem.

Men Kurt Reuber kom inte hem igen. Han dog av sjukdom i rysk krigsfångenskap den 20 januari 1944.

Länk till bilden:
Stalingradmadonnan

5 april 2007

Stopp för Marseljäsen?

Bäste Lars Ryding,

Läser som vanligt med intresse din kolumn i Svenska Dagbladet. Den här gången (SvD 5 april 2007) skriver du om de franska socialisternas presidentkandidat Ségolène Royal, som infört nationalsången på sina kampanjmöten. Du skriver: ”Det säger något om nationalismens återkomst och ger ytterligare anledning att oroa sig för Frankrike.”

Sedan citerar du de blodtörstiga raderna i Marseljäsen om att fienden vill ”skära halsen av våra söner och våra kvinnor” och att därför denna fiendes orena blod ”må vattna våra plogfåror”.

Obehagliga, ja, snaskiga uppmaningar. Visst.

Men vad är då ditt recept? Fransmännen bör inte sjunga Marseljäsen? Klokt nog föreslår du inte det. Jag ser rubrikerna i franska kvällspressen för mig: ”Svenskarna uppmanar: sluta sjung Marseljäsen!” En sådan uppmaning från det självgoda Sverige skulle (om den nu nådde fransmännen) kunna utlösa mycket värre nationalistisk upphetsning, gissar jag.

Eller tycker du att fransmännen liksom tyskarna skall undvika att sjunga just de förgripliga orden? I Tyskland har man ersatt ”Deutschland, Deutschland über alles” med ”Einigkeit und Recht und Freiheit”. Tror du att denna redigeringsåtgärd har minskat den obehagliga varianten av nationalism i Tyskland?

Nej, du är ju en klok karl och därför undviker du att dra ut konsekvenserna av din kritik.

Vad är det då Royal säger? Jo, hon har studerat folkomröstningen i Frankrike om EU-konstitutionen och konstaterat att folkets nej kom från en oro för att deras nationella identitet skulle dränkas i globaliseringen. Hennes slutsats är tydligen att det är viktigt med nationell identitet. Hon säger:

”Folk behöver den trygghet som nationalsång och flagga ger. Och däri ligger ingen motsättning till att vara europé. Tvärtom, har vi en stark nationell identitet kan vi med tillförsikt slå oss ned vid det europeiska förhandlingsbordet.”

Den som vet vem han/hon själv är kan lättare möta andra. Det låter för mig som en mycket rimlig och klok slutsats som till och med gynnar det europeiska samarbetet och globaliseringen, som jag tror att vi båda gärna uppmuntrar.

Däremot finns det en oroande tendens, inte minst här i Sverige, att dämpa alla uttryck för nationell identitet i avsikt att inte ”utesluta” någon, framförallt inte de nyanlända från andra länder. Jag tror inte att vi ”innesluter” någon bättre genom att avstå från att sjunga nationalsången eller vifta med flaggan den 6 juni. Visserligen känner jag inte fransmännen särskilt väl, men jag skulle inte bli förvånad om det gällde även i Frankrike.

Vad tror du?

Läs Lars Rydings kolumn i SvD:
Marseljäsen är Royals vapen i franska valet

Läs Lars Rydings svar till Öga och Öra genom att klicka på Comments nedan!

4 april 2007

Månadens haiku

Bortom musiken
i ett uttorkat landskap
där melodin föds...

Till Anton Webern, påsktid 2007


Förra månadens haiku


3 april 2007

Broder Hitler

Broder Hitler – en provocerande titel, inte sant? Men den är faktiskt inte min, jag har lånat den av Thomas Mann (1875-1955), den tyske författaren och nobelpristagaren. År 1938 skrev han en essä med denna titel. Den väckte häftig kritik och Manns förläggare ville inte ha den. Den publicerades bara i två tidskrifter och den har sedan dess levt ett undanskymt liv i Thomas Manns samlade verk. Men det är en text med långtgående relevans in i vår tid.

Det som var så chockerande var att den store författaren identifierade sig med naziledaren; Thomas Mann kände igen sig själv. Han medgav motvilligt att Hitler fascinerade honom, ja, han kände en viss ”äcklad beundran”.

”En broder… En något obehaglig och generande broder; han går en på nerverna, det är ett riktigt pinsamt släktskap. Jag vill ändå inte blunda för det, ty än en gång: bättre, uppriktigare, klarare och mera produktivt än hatet är det att känna igen sig…”, skriver Mann.

Och vad är det han känner igen? Jo, konstnärskapet. Hitler var ju en misslyckad målare som två gånger avvisats som elev till Konstakademien i Wien. Han upplevde sig senare som den nya världens arkitekt. Och Thomas Mann frågar sig: ”Måste man inte, varesig man vill eller ej, i fenomenet [Hitler] känna igen en form av konstnärskap?”

Och han räknar upp en lång rad mindre hedersamma kännetecken på en konstnärsbana. Han pekar på ”lättjan och den tidiga karriärens miserabla odefinierbarhet, - - - detta att nästan enfaldigt hanka sig fram i djupaste sociala och själsliga bohemeri, det i grunden högmodiga avvisande av varje förnuftig och hedervärd sysselsättning. - - - Raseriet mot världen, den revolutionära instinkten, den omedvetna ansamlingen av explosiva kompensationsönskningar, det segt arbetande behovet att rättfärdiga sig”.

Uppräkningen är en vildsint och ironisk uppgörelse med Hitler, men texten har också ett tydligt drag av utlämnande självuppgörelse med egna karaktärsbrister och mindre ädla avsikter.

Även när det gäller konstnärens förhållande till sin publik finns det ett bråddjup i Manns kombinerade anklagelse och bekännelse. Så här beskriver han hur Hitler (och han själv?) manipulerar: ”Han gräver i folkets sår, rör det genom att förkunna hur det blivit smädat i sin storhet, bedövar det med löften och sålunda förvandlar [han] lidandet i nationens sinne till en hävstång för sin egen storhet.”

Thomas Manns biograf Hermann Kurzke förklarar kraften i texten. Han menar att eftersom den inte syftar till att hata utan till att förstå, är den mer betydelsefull än många antinazi-polemiker och välmenande demokratiska deklarationer. Kurzke slår fast: ”Var och en som vill förstå måste släppa in det hatade i sig själv.”

Att smaka på sin egen mörka sida. Det är nödvändigt för var och en som vill lära känna sig själv. Men att "släppa in det hatade i sig själv", att låna sig till djävulen, det är ett högt spel som många konstnärer spelar - och förlorar. Vi har sett dessa Faustfigurer hamna i generande sällskap med diverse diktatorer och totalitära idéer såväl till höger som till vänster, numera nästan alltid till vänster. Det är nära nog en konstnärstradition, ofta förklädd till opposition mot det etablerade och mot borgerskapet.

Någonstans går det emellertid en gräns där man måste säga nej. Och det kusligaste i Thomas Manns essä är när han tydligt visar att han är medveten om denna gräns, att han har klar kunskap om risken med att överträda gränser - och ändå är beredd att göra det. Det är viktigt att känna igen sig själv, säger han, ”även om det medför en moralisk fara att glömma bort att säga nej. Jag är inte rädd för det - och för övrigt är moral, såvitt den inskränker livets spontanitet och oskuld, inte utan vidare konstnärens sak.” (Min kursiv.)

Ett försvar för Hitler? Konstnären kan alltså, enligt Thomas Mann, stå över moralen. Men därmed blir även lagens gräns otydlig. Konstnärens hela roll blir tvetydig. Hans ambitioner att omfatta och förstå allt leder till övertramp som han själv knappt lägger märke till. Och när han anar att han gått för långt, försöker han att friskriva sig från ansvar genom att definiera sig som undantagsmänniska, en som kan ta sig friheter för att han tjänar ett högre mål än andra.

Självutnämnda undantagsmänniskor: konstnärer och diktatorer?

Thomas Manns essä finns i antologin "Bruder Hitler", Autoren des Exils und des Widerstands sehen den "Führer" des Dritten Reiches. Herausgegeben von Thomas Koebner. München 1989. Boken finns på Kungliga Biblioteket. Övrig litteratur: Kurzke, Hermann, Thomas Mann, Life as a work of art, (tysk titel: Das Leben als Kunstwerk), München 1999.

1 april 2007

Citatet

Folk behöver den trygghet som nationalsång och flagga ger. Och där ligger ingen motsättning till att vara europé. Tvärtom, har vi en stark nationell identitet kan vi med tillförsikt slå oss ner vid det europeiska förhandlingsbordet.

Ségolène Royal, de franska socialisternas presidentkandidat. Läs hela artikeln i SvD 1 april 2007! Om Sverige och svenskarna på Öga och Öra se även Apropå Nationaldagen. Se också artikeln Stopp för Marseljäsen? med åtföljande kommentar av Lars Ryding, Svenska Dagbladet.