27 november 2007

Västmakternas ansvar/Warszawa (5)

Egentligen hade polackerna ett gott skäl att inte förvänta sig någon hjälp från västmakterna till upproret i Warszawa 1944. Redan vid krigsutbrottet fem år tidigare hade britterna avstått från att ingripa militärt till Polens försvar. Detta trots att Polen och Storbritannien var allierade och hade lovat varandra ömsesidig hjälp.

Det var en bitter erfarenhet. Ändå hyste polackerna stora förväntningar på västmakterna inför upproret. De hoppades på alliansen med Storbritannien, även om britterna redan hade svikit den. De litade på löften som de hade fått, även om dessa snarare gällde landets självständighet och gränser efter kriget än direkta insatser vid ett uppror mot tyskarna.

Den polska ledningen förutsatte helt enkelt hjälp från väst på två punkter: tyska ställningar kring Warszawa skulle flygbombas och den polska fallskärmsbrigaden, som väntade i Storbritannien, skulle sättas in.

I verkligheten skedde ingetdera.

I stället försökte britter och amerikaner att pressa polackerna till försoning med Sovjetunionen. Churchill krävde sedan flera månader att de polska styrkorna i hemarmén, AK, skulle samverka med Sovjetarmén. Roosevelt, som hela tiden var mycket sval till ett uppror, gjorde så småningom all hjälp till Warszawa beroende av sovjetiskt samarbete. De västallierade klargjorde att deras stöd skulle bli begränsat.

Ändå begärde upprorsledaren general Bór-Komorowski redan på upprorets andra dag flygstöd från London och att fallskärmsbrigaden skulle landsättas. Brittiska flygvapnet, RAF, sände några plan som släppte ner ammunition och vapen med fallskärm på Krasińskitorget. Men mycket mer behövdes.

Tillsammans vände sig Churchill och Roosevelt den 12 augusti till Stalin. De ville att västallierade plan skulle få landa på sovjetiska krigsflygbaser efter fullgjorda uppdrag över Warszawa. På så sätt skulle en luftbro bli effektiv. Men Stalin vägrade. ”Sovjetunionen vill inte förknippas med äventyrligheterna i Warszawa”, svarade han.

Churchill blev rasande och ville skicka iväg planen ändå ”och se vad som händer”. Men Roosevelt ställde inte upp på fler påtryckningsförsök mot Stalin. I det läget bemyndigade Churchill på egen hand Royal Air Force att flyga materiel från Brindisi i Italien till den polska huvudstaden.

Det var ytterst riskabla flygningar på 1 300 km tur och retur utan mellanlandning. Delvis måste de äga rum i fullt dagsljus. Transportplanen angreps av både tyska och ryska jaktplan. Förlusterna var bland de högsta under hela kriget.

Vad hände då med den polska fallskärmsbrigaden? Den hade skapats i Storbritannien 1943 och soldaterna trodde att avsikten var att de en gång skulle befria Warszawa. Men så blev det aldrig. Enligt de brittiska myndigheterna fanns det inte flygplan tillräckligt för transporten.

I mitten av september fick brigaden veta att den i stället skulle sättas in i general Montgomerys försök att erövra en viktig bro över Rhen vid Arnhem. Upproret i Warszawa var på väg att krossas av tyskarna, men den polska brigaden skulle tvingas strida på en helt annan front! Myteriet var nära, men till slut förblev polackerna lojala och deltog i operationen. Den misslyckades och polackerna led svåra förluster.

De västallierade hade ett stort ansvar för katastrofen i Warszawa, anser den brittiske historieprofessorn Norman Davies. Men det gäller inte främst missförståndet vid upprorets början om vilken hjälp polackerna skulle kunna få. I stället handlar det om hur den stora alliansen mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen fungerade.

Detta blev tydligt vid en västallierad konferens i Quebec i mitten av september. Stalin var inbjuden men kom inte. Polackerna var inte ens inbjudna. Följaktligen talade man inte om Warszawa. Det handlade i stället om den stora strategin för en slutlig seger. I Europa väntades kriget vara slut redan i december. Men i Stilla havet kunde japanerna hålla ut ännu ett par år. I den krigsansträngningen behövde väst Sovjetunionen. Man hade helt enkelt inte råd att stöta sig med dess mäktige ledare.

Därför accepterade västmakterna i tysthet att Polen hamnade i Sovjetunionens inflytelsesfär. Där skulle väst inte lägga sig i vad som hände. ”Ingen riktade uppmärksamheten mot det uppenbara faktum att begreppet inflytelsesfär skulle kunna stå i strid med andra minst lika giltiga principer, som andra allierade makters suveränitet”, anmärker Davies.

Trots att upproret pågick i två månader försökte västmakterna alltså aldrig att komma överens med Stalin om Polens framtid. En sådan överenskommelse låg inom det möjligas gränser eftersom Stalins politik fortfarande var flytande – och den hade kunnat rädda Warszawa och dess befolkning. För denna underlåtelse bär västmakterna ansvaret, hävdar Norman Davies.

Anm.: Britterna såg förstås krigsutbrottet på ett annat sätt. De ansåg att de följde alliansen med Polen genom att förklara krig mot Tyskland. Att de sedan inte hade resurser att omedelbart utföra militära operationer till Polens försvar var en annan sak.

Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Neal Ascherson, The Struggles for Poland, London 1987.

Artikeln är nummer 5 i en serie. De andra är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)

18 november 2007

Varför svek Stalin?/Warszawa (4)

Den polske regissören Andrzej Wajdas film Medan döden väntar hade premiär 1956 och några år senare visades den i Sverige. Det var en skakande berättelse om upproret i Warszawa på sensommaren 1944.

Scenen som etsade sig fast i allas minne visade hur en grupp besegrade unga polacker flyr genom kloakerna. När de till slut når öppningen ut mot floden upptäcker de att den är spärrad med ett galler. Sällan har ett sviket hopp skildrats mer gripande.

Filmen innehöll också förvirrande komplikationer. Polackerna var nationalister som kämpade för sitt land mot tyskarna. Men Sovjetarmén som fanns där på andra sidan floden, lik en vision av friheten, kom dem inte till undsättning! Det fanns en antydd men aldrig uttalad motsättning mellan polackernas nationalism och Sovjetideologin.

Förklaringen var förstås att Wajda i det kommunistiska Polen måste gå balansgång med censuren när det gällde kritik mot Sovjetunionen. I Polen gick budskapet ändå fram. I Sverige däremot, där den polska historien var okänd, blev det nästan obegripligt.

Idag vet vi lite mer. Stalin lät faktiskt Sovjetarmén stå stilla på bara några kilometers avstånd från Warszawa medan tyskarna kämpade ner upproret. Men det är inte säkert att det bara berodde på att han tyckte illa om polsk nationalism.

Under upprorets första vecka i augusti hade han goda skäl att ligga lågt. Han saknade tillförlitlig information om läget i och kring Warszawa. Trupperna var utmattade och behövde en vilopaus. Han måste också tänka igenom hur den fortsatta offensiven skulle se ut. Antingen kunde han fortsätta direkt mot Berlin eller svänga av söderut mot Balkan.

Det var därför ”inte oklokt” att hejda offensiven vid Wisła, anser professor em Norman Davies, University of London, som skrivit den mest inträngande boken om Warszawaupproret.

Tyskarna satte dessutom igång en stor motoffensiv på östra sidan om Wisła. Fyra pansardivisioner kastade på några dagar de sovjetiska styrkorna 100 km tillbaka. Stalin kunde därför vid denna tid helt enkelt inte komma till undsättning ens om han hade velat.

I mitten av augusti bestämde han sig sedan för att vända offensiven söderut mot Balkan. Framstöten mot Warszawa fick på nytt vänta.

Samtidigt kom oroande och fientliga signaler från Moskva. En officiell Tass-kommuniké tog för första gången tydligt avstånd från upproret och kallade det styrt av ”polska emigrantkretsar i London”. Dessutom fick de sovjetiska säkerhetstrupperna i Polen, NKVD, klara order om att alla upprorsmän som man träffade på skulle fängslas. Stalin ville uppenbarligen inte ha något med den polska hemarmén att göra. Möjligen hade han påverkats av de polska kommunisterna vars ledning, Lublinkommittén, bedrev en våldsam propaganda mot de demokratiskt sinnade i hemarmén.

Stalins fientliga inställning till upproret blev snart än mer tydlig. De västallierade ville upprätta en luftbro med förnödenheter till de upproriska. För att den skulle bli effektiv måste planen få landa på sovjetiska flygfält efter utförda uppdrag. Men Stalin sade nej.

Först den 10 september satte sig Sovjetarméns styrkor på nytt i rörelse. Tre dagar senare nådde de Wisłas östra strand. Tyskarna drog sig tillbaka och sprängde Warszawas sista broar över floden.

Enligt Norman Davies finns det från och med nu inga giltiga militära förklaringar till Stalins tvekan – bara politiska.

Natten mellan den 15 och 16 september gör visserligen en del av general Berlings polska armé, som ingick i Sovjetarmén, ett försök att undsätta staden. En begränsad truppstyrka går över floden men möts av ett häftigt tyskt motstånd och måste redan efter några dagar dra sig tillbaka. Davies anser att Berling fick alldeles för lite uppbackning, t ex med artilleri. Och någon allmän sovjetisk offensiv över floden blev det aldrig innan tyskarna hade krossat upproret.

Vad var då Stalins politiska skäl för att hålla tillbaka sina styrkor i september? Norman Davies ser flera tänkbara alternativ. Kanske hade han bestämt sig för att låta tyskarna krossa en politisk rörelse som han uppfattade som antisovjetisk. Kanske var han överraskad och desorienterad av Berlings motgångar. Kanske väntade han på något slags initiativ från de västallierade. Eftersom Polen var allierat med västmakterna tror Davies att Stalin rent av kan ha väntat på att dessa ”skulle ge sitt medgivande”. Bristen på dokument gör det omöjligt att ge ett entydigt svar.

Men det svikna hoppet brände sig djupt och mycket entydigt in i polackernas minne.

Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)

16 november 2007

Citatet

Vad kan vi lära av historien? Att vi lär oss väldigt lite av historien.

Bo Pellnäs, fd överste av första graden, bataljonchef på Cypern 1983-1984, chef för FN-observatörerna i Afghanistan 1988-1989, chef för FN-observatörerna i fd Jugoslavien 1992-1993, militär rådgivare till Lord Owen och Thorvald Stoltenberg 1993-1994, chef för gränsövervakningsstyrkan i Serbien och Montenegro 1994-1995, chef för OSCE:s förbindelsekontor i Belgrad 1998-1999.

Sagt vid seminarium den 15 november 2007 om vad som hände i Litauen 1945 när Sovjetarmén åter marscherade in i landet. Seminariet arrangerades av Föreningen för upplysning om kommunismen.

11 november 2007

Bragd eller brott?/Warszawa (3)

Det är symptomatiskt för upprorsmuseet i Warszawa att det är general Monter som man hedrar särskilt. Han var hetsporren, den general som ivrigast sökte få igång upproret och som inte ville kapitulera ens när ammunitionen var slut och civila svalt ihjäl.

I en öppning i museets minnesmur hänger en bronsklocka med hans bild och namn samt upprorssymbolen, bokstäverna PW skrivna som ett ankare, ”Polen kämpar”. Den general som fattade de avgörande besluten var Bór-Komorowski, men han var ofta osäker och förhandlade i omgångar fram kapitulationen. Hans minne hedras också, men mera diskret.

Museet har nämligen tagit tydlig ställning. Upproret var en djupt meningsfull, hjältemodig kamp för nationen och är idag en moralisk ledstjärna för ungdomen.

Men det har funnits många kritiker, inte bara Stalin och kommunisterna som ansåg att upproret var ”ett ansvarslöst äventyr” och kallade upprorsledarna för ”kriminella”. Polens store diktare Czesław Miłosz (1911-2004), som upplevde händelserna på plats, skrev: ”Upproret var ett klandervärt och lättsinnigt äventyr. […] Rykten om ett väpnat uppror hälsades med glädje: en chans att kasta sig över sina plågoandar och hämnas […] Ordern gavs så plötsligt att de flesta enheterna inte hade några vapen.”

Miłosz ansåg att det var meningslöst och inkompetent att starta upproret när den polske premiärministern stod i begrepp att träffa Stalin, som var ”alltför smart för att förhandla med någon som använde ett sådant trumfkort”. ”Vem som än försökte lura honom skulle aldrig förlåtas.” Miłosz skrev detta 1958. Det var då sju år sedan han hade brutit med den kommunistiska efterkrigsregimen i Polen, som han tjänade som diplomat 1946-1951.

Warszawaupprorets mest framträdande historiker under 1900-talet var exilpolacken Jan Ciechanowski vid University of London. Han är utomordentligt kritisk. Den huvudsakliga bristen i hemarméns plan var avsaknaden av operativt samband med ryssarna, ansåg han. Inget försök gjordes, inte ens indirekt, för att informera dem om det annalkande upproret, trots att det bara kunde bli framgångsrikt om det samordnades med Röda armén. Churchill förordade starkt en sådan samordning - till polackernas stora irritation.

”Det är därför min åsikt att […] hemarméns ledare militärt sett inte hade någon grund för att ge sig in i ett uppror mot tyskarna”, skrev Ciechanowski och lade skulden på general Bór-Komorowski. Denne visste dessutom att ingen eller mycket lite hjälp från britterna var att vänta. Ändå hyste han en omotiverad optimism om sådan hjälp. Han accepterade också alltför okritiskt general Monters rapport om sovjetiska stridsvagnar i Praga. Ivern att få hämnas på tyskarna ledde till att han kompromissade med den militära professionaliteten.

Jan Ciechanowski pekar på upprorsledarnas politik, som styrdes av den nedärvda polska föreställningen om ”Polens två fiender”, dvs Tyskland och Ryssland. Hemarmén behövde ryssarna militärt men motarbetade dem politiskt. Det var en svår ekvation. Bór-Komorowski försökte förhindra att de polska kommunisterna kom till makten med hjälp av sovjetiska bajonetter. Därför ville han ge ryssarna så lite militär hjälp som möjligt. Det skulle vara tydligt att det var polacker lojala med Londonregeringen som drev bort tyskarna från Warszawa.

Bór-Komorowski var dessutom övertygad om att upproret var politiskt nödvändigt. Om inte hemarmén agerade skulle kommunisterna i Folkets armé, AL, ta över initiativet och en stor del av folket skulle ansluta sig till deras kamp. Det var bara genom att slåss mot tyskarna som hemarmén kunde hävda sig politiskt mot kommunisterna, ansåg både han och Londonregeringens representant i Warszawa.

Om detta var en riktig bedömning är förstås omöjligt att avgöra. De inhemska, polska kommunisterna var emellertid bara en liten minoritet ledda av den Sovjetstödda Kommittén för Polens befrielse (Lublinkommittén), och Folkets armé, AL, var bara en bråkdel så stor som hemarmén, AK. AL ställde ändå upp med fyra bataljoner, ca 800 man, i upproret.

Problemet som Bór-Komorowski aldrig lyckades lösa var alltså att han ”för att kunna slåss mot tyskarna måste samarbeta med ryssarna militärt, men han kunde inte göra det helhjärtat eftersom han motsatte sig dem politiskt, åtminstone ville han betona sitt oberoende av dem”, hävdade Ciechanowski.

Detta var en uppfattning som under efterkrigstiden väckte stor vrede och bitterhet bland många polska veteraner. Ciechanowski hade visserligen själv slagits i Warszawa som pojksoldat men det hjälpte inte, han ansågs av många nationalister i exil närmast som en förrädare mot den polska saken.

Och han skulle så småningom möta kraftfulla motståndare även på det akademiska slagfältet. Fortsättning följer.

Anm. Czesław Miłosz fick Nobelpriset i litteratur 1980.

Källor och litteratur: Czesław Miłosz, Native Realm, USA 1968, boken kom ut på polska redan 1958 med titeln Rodzinna Europa; Jan Ciechanowski, The Warsaw Rising of 1944, London 1974; Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Józef Garlinski, Poland in The Second World War, London 1985.


Artikeln är nummer 3 i en serie. De övriga är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)

10 november 2007

Apropå Mona Sahlin och skolan

Det tog några kvarsittningsår
men nu har hon inhämtat läxan:
att mäta vad ungar förmår –
betyg skall de få ifrån sexan.
Man hoppas hon ej skall förgäta
att skaffa dem mera att mäta.


Sedan Mona Sahlin och socialdemokraterna beslutat acceptera att betyg ges redan i årskurs 6 och inte bara som idag från årskurs 8.

6 november 2007

Beslutet om uppror/Warszawa (2)

Warszawaupproret 1944 blev ett tragiskt misslyckande som kostade bortåt en kvarts miljon människor livet. I efterhand är det lätt att säga att det aldrig borde ha startats. Men var det möjligen ändå ett försvarbart beslut? Det fanns starka argument både för och emot.

Politiken. Målet för upproret var att etablera en fungerande polsk civil och militär administration i Warszawa. Den skulle stå under ledning av exilregeringen i London och vara i funktion innan Sovjetarmén marscherade in. Därmed hoppades polackerna att Stalin skulle behandla dem som jämlikar och att Polen skulle få förbli en självständig, fri stat.

Polen kämpade ju mot samma fiende som Sovjetunionen och även om de båda länderna sedan april 1943 inte hade några diplomatiska relationer var Polen allierad med Sovjetunionens allierade, Storbritannien.

Och ett diplomatiskt närmande mellan Polen och Sovjetunionen var på väg. Just vid månadsskiftet juli-augusti reste den polske premiärministern Stanislaw Mikolajczyk till Moskva för att träffa Stalin. Upproret skulle fungera som ett stöd för hans diplomatiska ansträngningar, var det tänkt.

Argument för. Militärt fanns en rad faktorer som talade för ett uppror. Tyskarna var på reträtt; under sommaren 1944 lämnade de Warszawa nästan i panik. Den polska hemarmén, AK, var t o m numerärt överlägsen de kvarvarande tyska trupperna, 40 000 polacker mot 25 000 tyskar, även om polackerna var avsevärt sämre beväpnade.

Upprorsledarna trodde också att tyskarnas stridsvilja sviktade; de tolkade mordförsöket på Hitler den 20 juli som ett tydligt tecken på detta. Den egna stridsmoralen var däremot hög; soldater och officerare i hemarmén var efter fem år i underjordisk passivitet ivriga att få hämnas på tyskarna.

Enligt en spaningsrapport hade sovjetiska stridsvagnar siktats i Warszawas östra stadsdel Praga, på andra sidan floden Wisla. Upprorsledningen drog slutsatsen att det var den sovjetiska huvudstyrkan som nu stod i begrepp att sätta igång slaget om Warszawa. Den sovjetiska radion uppmanade polackerna att starta upproret.

Upprorsledningen räknade dessutom med att få stöd från väst, främst från Storbritannien som varit med om att bygga upp och underhålla den polska motståndsrörelsen och den därmed sammanhängande underjordiska polska statsapparaten. Upprorsgeneralen Bór-Komorowski räknade både med flygunderstöd och med att den polska fallskärmsbrigaden, som bestod av 10 000 välutrustade och tränade soldater, skulle sättas in. Polackerna trodde t o m att brigaden, som hade skapats i Storbritannien 1943, hade kommit till just för att en dag befria Warszawa.

Argument mot. Mot upproret talade att hemarmén, AK, var mycket dåligt beväpnad och hade ont om ammunition. Det fanns i själva verket vapen endast för var tredje AK-soldat och det var genomgående lättare handeldvapen. Man räknade med att kunna erövra vapen och ammunition från tyskarna och att få än mer luftlandsatt med hjälp av allierat flyg.

Under sommaren kom oroande rapporter om hur hemarmén bemöttes av de avancerande sovjetiska trupperna i östra Polen. I den sk operation Storm skulle de polska AK-enheterna angripa tyskarna i ryggen och samverka med Sovjetarmén. Så hade t ex Vilnius och Lwow (gamla Lemberg) befriats av Sovjettrupper och AK-enheter i samverkan. Men bara några dagar senare hade de polska officerarna gripits och trupperna avväpnats och delvis internerats. Ryssarna accepterade uppenbarligen inte någon annan militär verksamhet vid sidan om den egna. Men Bór-Komorowski förväntade sig att det skulle bli annorlunda i Warszawa.

Någon avtalad samordning med Sovjetarmén fanns emellertid inte. Och löftena om stöd från väst var mycket vaga.

Beslutet. Det var mot denna splittrade bakgrund som den politiska och militära upprorsledningen i Warszawa den 31 juli beslöt att sätta igång upproret dagen därpå klockan 17.00. På grund av utegångsförbudet nådde ordern inte de olika förbanden förrän på morgonen den 1 augusti. Det blev därmed inte tid för alla att inta sina utgångspositioner. Inte heller hann man återkalla de vapen som tidigare under sommaren hade förts ut ur Warszawa. Delvis gick också överraskningseffekten om intet då lokala strider bröt ut redan på kvällen den 31 juli.

Ändrade förutsättningar. Flera av upprorets förutsättningar förändrades dessutom mycket snabbt. Rapporten om sovjetiska stridsvagnar i Praga visade sig vara antingen felaktig eller överdriven. Möjligen hade den dramatiserats av sin upphovsman, general Chruściel, alias ”Monter”, som gjorde allt för att driva fram upproret.

Dessutom beslöt tyskarna den 28 juli att sätta in en stor del av sin pansarreserv utmed Wisla-fronten. Det visste upprorsledningen ingenting om. Fyra pansardivisioner drev snart tillbaka de sovjetiska styrkorna halvvägs till floden Bug.

Och värst av allt: tyskarna återvände till Warszawa, med en stor styrka och obruten kampvilja.

Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Jan. M. Ciechanowski, The Warsaw Rising, Cambridge 1974; Jozef Garlinski, Poland in the Second World War, London 1985; J.K. Zawodny, Nothing but Honour, The Story of the Warsaw Uprising, 1944, London 1978.

Anm.: Alla som var organiserade i AK hade täcknamn. General Antoni Chruściel hette Monter, dvs elektrikern.

Artikeln är nummer 2 i en serie om Warszawaupproret 1944. De övriga är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)

1 november 2007

Månadens haiku

Jakten är förbi.
I älgkons blanka öga
undflyr oss ett liv.


Förra månadens haiku