28 juni 2008

The Dollar Connection

Volvo i Göteborg och Olofström måste säga upp 1 200 människor från sina jobb. Varför? Det beror till stor del på den svaga dollarn, förklarar vd Fredrik Arp. Den hemlighetsfulla valutamarknaden har plötsligt blivit plågsam verklighet i den svenska vardagen.

Sedan år 2000 är dollarn inne i en ny period av försvagning. Kursen har fallit från 1,21 euro per dollar till 0,63 euro. Det är 48 procent.

Bakgrunden är i princip densamma som under dollarkriserna på 1960- och 1970-talen (se tre tidigare artiklar om dollarns historia). Eftersom centralbankerna världen över är beredda att hålla dollar som viktigaste valuta i sina valutareserver, kan USA leva över sina tillgångar, importera mer än vad man exporterar och låta Europa och Asien finansiera sin överkonsumtion – och Irakkriget. Eller enklare uttryckt: USA kan som enda land i världen betala för sig överallt med sin egen valuta.

”Världens uppblåsta valutareserver är packade med dollartillgångar som förlorar i värde”, skrev tidskriften The Economist i december. Dessa valutareserver har sedan sekelskiftet nästan trefaldigats. Och för varje dollar som centralbankerna växlar in måste de ge ut egen valuta. Det bidrar till att den inhemska penningmängden i europeiska och asiatiska länder ökar mycket snabbare än produktionen av varor och tjänster. Inflationen drivs på.

Tydligast är detta samband i de oljerika staterna i Mellanöstern som kopplat sin egen valuta till dollarn. Eftersom oljan handlas i dollar har dessa stater tvingats ackumulera dollar i ofantlig omfattning. Nu går följaktligen en kraftig inflationsvåg över den oljerika arabvärlden.

Ju svagare dollarn har blivit desto mer har oljeexportörerna höjt priset på oljan för att kompensera sig. Dollarraset svarade för en tredjedel av prisuppgången på olja under åren 2003–2007. Det har den amerikanska centralbankens lokalkontor i Dallas räknat ut (länk).

Allt hänger ihop: De stigande oljepriserna tenderar förstås att försämra det oljeimporterande USA:s handelsbalans, vilket i sin tur skapar nya utflöden av inflationsdrivande dollar över världen.

Inte att undra över att dollarns värde sjunker. Ja, vem vill egentligen ha dollar? Det är ju en tillgång vars värde förväntas fortsätta att falla. Enligt valutaexperten Stephen Jen i den amerikanska banken Morgan Stanley är därför den spekulativa försäljningen av dollar nära ”all-time high” (Jen citeras i Economist, 1 dec. 2007).

Redan har världens centralbanker gjort stora förluster på sina dollartillgångar. Kan de skydda sig? Sedan 1999 finns det ett alternativ till dollarn: euron. Men om många centralbanker skulle lämna dollarn på en gång, skulle det utlösa en dramatisk kris. Inte minst centralbankerna själva, t ex den kinesiska och den japanska, skulle drabbas hårt. Därför har överväxlingen till euro hittills gått långsamt och försiktigt.

Idag består valutareserverna av 25 procent euro och 65 procent dollar. Då är inte Kina och Mellanöstern medräknade; med dem inkluderade är dollarandelen antagligen ännu större.

Volvo Personvagnar i Göteborg och Olofström säljer en stor del av sin produktion i USA och får alltså betalt i en allt svagare dollar. I media gissar man att Volvo behöver en dollarkurs på 7,50 kronor för att alls tjäna några pengar i USA. Idag ligger kursen kring 6 kronor.

Problemen är likartade för den europeiska flygplanstillverkaren Airbus som planerar att göra sig av med 10 000 anställda i Europa. För varje cent som dollarn försvagas mot euron förlorar Airbus 100 miljoner euro. Sedan augusti 2007 har dollarn tappat 20 cent och Airbus förlorat intäkter på 2 miljarder euro.

För både Volvo och Airbus gäller det att förlägga åtminstone en del av sin produktion till USA. Då får de inte bara intäkter utan också kostnader i dollar och skyddas därmed bättre för dollarraset. Det är häpnadsväckande att ingen på allvar ställer frågan varför Volvo inte redan för flera år sedan lagt mer produktion i USA eller åtminstone köpt fler insatsvaror därifrån.

Vad är då utsikterna för dollarn? För att stärka den skulle räntan behöva höjas i USA och sänkas i EU. Det ser för närvarande ut att bli tvärtom.

I USA är centralbanken Federal Reserve mer förskräckt över konjunkturavmattningen och finanskrisen än över den svaga dollarn. Ja, amerikanerna har egentligen inget intresse alls av att stärka dollarn. En stärkning skulle bromsa den amerikanska ekonomin än mera, handelsbalansen skulle försämras och arbetslösheten öka.

I Europa fokuserar centralbankerna allt mera på den snabbt tilltagande inflationen. Att i ett sådant läge sänka räntorna för att stärka dollarn är en svårsåld politik. Tvärtom har den Europeiska centralbanken, ECB, i Frankfurt signalerat att man är beredd att höja räntan. Det kommer, allt annat lika, att stärka euron än mer, dvs dollarn får en ny skjuts utför.

Så de anställda vid Volvo i Göteborg och Olofström sitter sannolikt fast i den internationella valutavärldens spindelnät av politik och egenintresse.

Källor: Losing faith in the greenback och The panic about the dollar, The Economist, 1 dec. 2007; Dollar slide: Is the Gulf ready to cut loose?, The Middle East, december 2007; Ende eines Zeitalters, Der Spiegel 48/2007, Öl und Euro im Tandem auf Höchstniveau, Frankfurter Allgemeine Zeitung 10 april 2008, Inflation treibt den Euro auf neue Hochs, Frankfurter Allgemeine Zeitung 16 april 2008, Der Euro steigt erstmals über 1,60 Dollar, Frankfurter Allgemeine Zeitung 22 april 2008. Statistics, European Central Bank, Frankfurt, april 2008. European Central Bank, Eurosystem, diagram: http://www.ecb.int/stats/exchange/eurofxref/html/eurofxref-graph-usd.en.html
Federal Reserve Bank of Dallas, länk till artikel om bl a dollarns påverkan på oljepriset:
http://www.dallasfed.org/research/eclett/2008/el0805.html

Anm. Artikelförfattaren var 1984-2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.

Bilden: European Central Bank med eurosymbolen i Frankfurt am Main.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Dollar, guld och Bretton Woods (1)
En dollar god som guld (2)
Den största dollarkuppen (3)

2 juni 2008

Månadens haiku

Söker ord med ragg
som dammiga nässelsnår
och ljum filbunke.


Förra månadens haiku

Skörden från 1968

Feminismen är det bestående resultatet av ”revolutionsåret” 1968. Det var statsvetare och historiker hyggligt överens om både i en debatt i Frankfurt för ett par veckor sedan och i Stockholm nyligen på TV-kanalen Axess.

Trots att jämställdhetsfrågorna inte alls hade någon framträdande plats i debatter och demonstrationer just 1968, var det tydligen kvinnornas krav som var vänstervågens starkaste kraft och som på sikt förändrade samhället på djupet.

Men frågan är vari denna förändring egentligen består. Något nytt partipolitiskt landskap förmådde vänstervågen aldrig skapa. Inget nytt parti som kunde föra de revolutionäras talan lyckades ta sig in i riksdagen. Valet 1968 innebar tvärtom en kraftig försvagning av Vänsterpartiet kommunisterna, från 5,2 procent av rösterna i valet 1964 till 3,0 procent.

Inte förrän 2005 kunde det bildas ett självständigt feministiskt parti, Feministiskt initiativ (Fi). Det är betecknande att Fi inte lyckades ta sig in i riksdagen. I valet 2006 fick Fi knappt 0,7 procent av rösterna.

Både för feminismen och vänsterns företrädare måste det vara genant att se hur högerpopulister som Ny demokrati och Sverigedemokraterna har lyckats bättre. Ny demokrati fick 6,7 procent av rösterna 1991 och kom in i riksdagen med 25 mandat. Sverigedemokraterna fick nästan 3 procent i det senaste riksdagsvalet, fyra gånger så stort stöd som Fi.

Går man emellertid till historisk statistik finns det en del upptäckter att göra. Under 1960-talet skedde flera mycket tydliga och sedan dess orubbligt bestående skiften i synen på sexualitet och familj.

Under 1950-talet var antalet skilsmässor färre än 10 000 per år. De blev under 60-talet successivt allt fler för att under 1970-talet uppnå en ny, till idag bestående, nivå kring 20 000.

Antalet giftermål har däremot minskat från omkring 60 000 årligen i mitten av 1960-talet till cirka 45 000, trots befolkningsökningen.

Än tydligare framstår det stora skiftet i tidsandan när man tittar på abortstatistiken. Under åren 1955 till 1965 utfördes färre än 5 000 aborter i Sverige årligen. Sedan inträffade en sannskyldig revolution. Fram till 1975 steg antalet till cirka 33 000; alltså en ökning med 560 procent!

Därefter har denna siffra pendlat mellan 30 000 och 40 000 utan någon tendens till minskning. Idag slutar var fjärde graviditet i Sverige med abort.

Det är särskilt intressant att se, att detta kraftfulla och bestående skifte i tidsandan ägde rum just under den begränsade perioden 1965-1975, de ”revolutionära” åren. År 1965 utfördes 4 aborter per 1000 kvinnor i fertil ålder. Tio år senare hade den siffran exploderat till 20,3. Därefter har den pendlat mellan 17,7 och 26,4.

Året 1975 är för övrigt ett bemärkelseår i den svenska feminismens historia. Då inhöstade man nämligen den första stora segern i sin politiska kamp: lagen om fri abort.

Men när det gällde antalet aborter hade den nya lagen ingen som helst betydelse. Hela den enorma ökningen hade, som statistiken visar, redan ägt rum. Den möjliggjordes alltså inte av lagen från 1975 utan av det sk tvåläkarintyget, dvs kvinnan kunde få abort med stöd av två läkare. Detta sant revolutionära intyg föraktas trots det än idag av feministiska företrädare.

Vad lagen emellertid åstadkom (och som feministerna talar tyst om) är att procentandelen upprepade aborter ökade påtagligt från 18,8 procent när lagen tillkom 1975 till 26,8 procent fem år senare. Och den ökningen har fortsatt. Förra året var 37 procent upprepningsaborter.

Man behöver inte vara någon rabiat abortmotståndare för att undra över denna bittra skörd från vänstervågens år. Att antalet aborter ökade så kraftigt samtidigt som p-pillret introducerades (1964!) och sexinformationen svämmade över är också ett obehagligt faktum som väcker frågor om ansvar.

Den 29 maj skrev två erfarna läkare, överläkare Kaj Wedenberg och specialistläkare Karin Boyer, i Svenska Dagbladet. De undrade om vi måste ha så många som 37 000 aborter per år i Sverige. De skrev: ”År 2006 utfördes i Finland 8,9 aborter per 1 000 kvinnor i fruktsam ålder. I Sverige var siffran 20,6/1 000. Vad har finnarna som inte vi svenskar har?”

Deras slutsats är omruskande: Det finns gott om lättillgängliga och fungerande preventivmedel i Sverige och svenskarna saknar inte kunskap om dem. Däremot behövs det en ny sexualmoral.

Och det är alltså ingen tvekan om när eller av vilka denna havererade sexualmoral grundlades. 1968-generationen (till vilken jag själv hör) bär ett tydligt ansvar.

Källor: Sveriges officiella Statistik, Hälsa och sjukdomar 2008, nr 4, Aborter 2007, Socialstyrelsen. Sveriges officiella statistik, Statistiska meddelanden, Folkmängd i hela riket, länen och kommunerna 31 december 2004. Artikel i Svenska Dagbladet 29 maj 2008, Ge Sverige en ny sexualmoral!

Anm.: Programmet på Axess spelades in i Kårhuset i Stockholm den 26 maj 2008. Deltog gjorde bl a Håkan Arvidsson, universitetslektor i Roskilde, Anders Carlberg, grundare av Fryshuset, Gunnar Fredriksson, författare och journalist, Kristian Gerner, professor i historia i Lund, Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria i Lund, Gunilla Thorgren, författare och medlem av Grupp 8. Debatten i Frankfurt ägde rum den 16 maj 2008 på Historisches Museum. Deltagare: Prof. Dr. Iring Fetscher, Frankfurt am Main, Dr. Gerd Koenen, Frankfurt am Main, Dr. Wolfgang Kraushaar, Hamburg och Prof. Dr. Edgar Wolfrum, Heidelberg.

Anm.2: Att riksdagsvalet 1968 blev en sådan katastrof för Vänsterpartiet kommunisterna, Vpk, vittnar förstås om att de som skrämdes bort från kommunismen till följd av Sovjetunionens övergrepp mot Tjeckoslovakien i augusti detta år var betydligt fler än de som sökte sig till partiet för att de ryckts med av vänstervågen.