27 maj 2010

Återvunnen kontroll över hotmailkonto

Viktigt meddelande till alla er som brukar få ett mail från mig när det ligger en ny artikel på bloggen: med hjälp av Windows har jag återfått kontrollen över mitt hotmailkonto.

För att ni inte skall behöva tvivla om vem som är vem i denna märkliga cybervärld skickar jag med en ny haiku som speglar denna trista historia. Jag tror att den är legitimation nog:

Vind genom eken,
som ruskar sin blöta ragg
efter ovädret.


Med vänlig hälsning
Johan Selander

22 maj 2010

Varning för kapat hotmailkonto!

Kära läsare! Detta är ett viktigt meddelande till er som jag brukar skicka ut mail till, när det finns en ny artikel på bloggen: Min hotmailbrevlåda har kapats. Någon har kommit över mitt lösenord, gått in och bytt ut det. Jag kan inte längre komma åt min egen brevlåda.

Därefter har han sänt ut ett antal mail i mitt namn och bett om pengar. Han påstår att jag är strandsatt i London och behöver hjälp. Detta är lögn! Nonchalera meddelandet!

Jag samarbetar med Windows för att återfå kontrollen över brevlådan.

Jag ber om ursäkt för det obehag som detta kan förorsaka er.

Med vänlig hälsning
Johan Selander

9 maj 2010

Nådens oordning/Ahlin (2)

I Lars Ahlins roman Gilla gång (1958) är det hustrumisshandlaren och dråparen som undfår nåden. Den kommer till dem i gestalt av kvinnan och kärleken. Därmed kan de leva med sin skuldbörda, sluta förkasta sig själva och återgå till ett liv i självaktning.

Det är ett utmanande budskap. I synnerhet i ljuset av andra romangestalter, som inte får någon nåd.

En av dem är Elvira, Lages ungdomskärlek. Det är en ung kvinna som utstrålar stillhet och ensamhet. En ”dödens pust” går genom hela hennes släkt, heter det. Lungsoten tar både föräldrar och syskon.

Hon var 16 år och Lage ett år äldre. Deras kärlek skildras oförlikneligt. Lage beskriver sin känsla: ”Det satt som en kraftfull fisk innanför revbenen. Liv. Det var livet som sprängde. Hon, Elvira.”

Men för Elvira är perspektivet ett annat. Sjukdomens härjningar överväldigar henne; hon kan inte värja sig mot upplevelsen att det är från henne som dödens pust utgår. Och därför måste hon förkasta sig och bryta med Lage. Det sker för hans skull. ”Honom väntade livet, inte henne.”

Lage gör allt för att med sin kärlek befria henne från förkastelsen. Men han misslyckas. Den kärlek som i romanen kan skänka nåd till syndare och våldsverkare förmår inte rädda en sant oskyldig och renhjärtad.

Samma nådens chockerande oordning visar Ahlin upp i berättelsen om Rickard Malm. Han är pappa till den 13-årige pojke som blev dödad av en skolkamrat under ett bråk i skolans slöjdsal.

Även Rickard är en ensam människa. Hans hustru är död och pojken var deras enda barn. Att möta Rickard ”är som att träffa på ett främmande trädslag mitt i den vanliga skogen”, skriver Ahlin.

Rickard talar inte om sonen. Däremot berättar han gärna och yvigt om åren när han hade 90 gaslyktor att tända i skymningen varje kväll. Om hustrun som krävde att han skulle ha stärkkrage varje dag som Gud gav. Om sitt superi, ty Rickard Malm är en man som inte längre har några illusioner, ej heller om sig själv. Däremot har han stil; ”hans väsen var på något sätt frikopplat från hans dagars innehåll”, som Ahlin formulerar det. När han går till krogen, till Runans Öfvre, tar han på sig stärkkragen.

Efter ett antal supar berättar han för Lage om det avstånd som uppstod mellan honom och hustrun: ”Mitt liv låg i hennes ögon och kunde ingenstans förverkligas utom i dem. Alltid, alltid blev det emellertid en rest kvar av mig, och den låg utanför. Det var ett tvivel, en tanke, ett förbehåll, en köld. – – – Jag måste därför bekänna att livet har gått mig förbi, i stort sett och väsentligast.”

Efter suparkvällen på Runans Öfvre låter Rickard Lage sova över på kökssoffan – ingen hade legat i den sedan sonen var i livet. En ordlös förståelse hade skapats mellan de båda männen.

Både Elvira och Rickard Malm förblir utanför den nåd som Ahlin egentligen vill berätta om. Detta är nådens oordning: nåd fördelas inte efter förtjänst. Ingen har rätt att kräva den. Nåden tillhör gudsriket. Det riket är helt skilt från människornas värld, där nåd bara undantagsvis kan skänkas ofullkomliga människor emellan. Ibland har människan ingen nåd att ge, ibland kan hon inte ta emot den.

Ändå lyser det särskilt om dessa båda bifigurer i Gilla gång. Elvira vänder sig bort från människornas värld och sträcker sig i ett slags förandligad livsförnekelse efter den gudomliga. När hon – av kärlek – bryter med Lage heter det att han inte kunde finna sin sorg. ”Han fann allt annat: smärta, plåga, vrede, förlamning – inte sorgen. Ty han vägrade att gå in under hennes dom.”

Lages och Elviras misslyckande kan beskrivas i lutherska termer: det världsliga och andliga regementet kan inte förenas. Människan skall inte försöka vara eller nå Gud. Hon måste också acceptera att Gud inte heller ingriper i det mänskliga. Gud är hinsides, alltid annorlunda. Människan kan inrikta sig på detta kommande men skall inte försöka tidigarelägga det till den mänskliga tiden.

Rickard Malm gör inga sådana fåfänga försök. Efter sonens och hustruns död ikläder han sig sitt bräckliga skal av värdighet. Med sina berättelser skapar han en uteslutande mänsklig värld åt sig själv. En värld där det, trots tragedins ständiga närvaro, är möjligt för honom att utan förljugenhet leva sitt liv till slut. Det ligger en djup symbolik i att han är just lykttändare.

Författaren Per Meurling (1906-1984) har skrivit att Lars Ahlin försöker gestalta ”en meningslös värld som ändå har en mening, en bristfällig tillvaro där det ändå går att leva”. Rickard Malm förkroppsligar just denna levnadskonst utan Gud, utan nåd.

Referenser: Lars Ahlin, Gilla gång, Bonniers, 1958; Mats Jansson, Kritisk tidsspegel, studier i 1940-talets svenska litteraturkritik, Symposion, 1998; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers 2001; Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen! Lars Ahlin 1946-1997, Bonniers, 2005; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av 1900-talet, Stockholm, 1966.

Anm. ”Nådens ordning” är ett teologiskt begrepp som avser att beskriva hur människan brukar komma till tro och om hur tron utvecklas. Det kan ses som ett slags trons mognadsschema, som används i själavård. Ahlin använder sitt eget begrepp ”Nådens oordning” i tydlig opposition mot det traditionella begreppet. En utsökt miniskrift i ämnet är professorn i religionspsykologi Owe Wikströms En liten vägledning till Nåden utgiven på Cordia 2004.


Artikeln är nummer 2 i en serie. De övriga är:

Att sjunga för de dömda/Omläst
Striden med DN/Ahlin (3)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)

4 maj 2010

Demaskeringen/Krisen (6)

Den Europeiska Centralbanken, ECB, har genom en exempellös undantagsåtgärd kastat masken och visat att räddningsaktionen för Grekland egentligen handlar om att förhindra en ny bankkatastrof. Det är till och med viktigare än att rädda euron!

Om Grekland måste ställa in betalningarna och skriva ner värdet på sina utlandsskulder, skulle banker och försäkringsbolag, som investerat tungt i högavkastande grekiska statsobligationer, drabbas hårt. Upp till 70 procent av värdet skulle försvinna, enligt kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s. I synnerhet gäller det grekiska banker, men också t ex tyska och franska.

Enbart de tyska bankerna har 34 miljarder euro i grekiska statspapper. Än större är deras innehav av portugisiska och spanska papper, som mycket väl kan smittas av oron kring Grekland. En sådan smäll skulle flera tyska banker inte klara. De skulle mycket väl kunna bli nya Lehman Brothers med oöverskådliga konsekvenser.

Regeringen Merkel i Tyskland kalkylerar helt enkelt med att det blir billigare att rädda Grekland än att i en akut kris tvingas rädda de tyska bankerna. Rena rama egenintresset alltså.

Vad är det då den Europeiska Centralbanken, ECB, har gjort som är så avslöjande? Jo, i skuggan av det uppmärksammade beslutet om jättekreditstödet till Grekland från EU och Internationella Valutafonden, IMF, meddelade banken den 3 maj att man tills vidare accepterar grekiska statsobligationer som säkerhet för kortfristiga lån i banken.

Det låter ju inte så märkvärdigt – om det inte vore för att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s hissat pestflagg för grekiska statsobligationer. Genom att sänka kreditbetyget så att obligationerna betraktas som ”skräp”, har institutet varnat investerare: håll fingrarna borta från dessa papper, de kan bli näst intill värdelösa!

Normalt lyssnar ECB till kreditvärderingsinstitutens omdömen. Men nu har banken upphävt sina egna minimikrav för kreditvärdighet just för grekiska statspapper. Frankfurter Allgemeine Zeitung kallar detta ”en exempellös undantagsåtgärd”.

Vad innebär nu detta? I första hand är det ett sätt att försöka förhindra att grekerna i panik tar ut sina pengar från sina egna banker, en ”run on the banks”, som skulle utlösa en nationell bankkris. Grekiska banker kan nu skaffa mer kontanter genom att låna i ECB med grekiska statspapper som säkerhet. Att ECB på detta sätt särbehandlar Grekland är häpnadsväckande och en total helomvändning från de likabehandlingsprinciper som banken hittills tillämpat.

Men ECB:s beslut innebär rimligen också att andra banker som tycker att grekiska statspapper börjar brännas i bankvalven, kortfristigt kan lasta över dem på Europeiska Centralbanken – inklusive risken för att de plötsligt skrivs ner i värde. Bankerna räddas – och EU:s egen bank tar den eventuella smällen med skattebetalarna som sista garanter.

Den amerikanske ekonomiprofessorn Barry Eichengreen, som på 90-talet var rådgivare åt IMF, har till och med föreslagit (FAZ, 3 maj 2010) att ECB systematiskt skall köpa upp grekiska, portugisiska, spanska och italienska statspapper på marknaden. Eichengreen ser köpen som ett sätt att hålla uppe kursen på dessa utsatta statspapper. Att ECB samtidigt tar över risken är en självklar följd.

Hela ”räddningspaketet” på 110 miljarder euro handlar om förflyttning av risk. Så länge Grekland inte har tillgång till de vanliga privata kreditmarknaderna, kommer EU och IMF att få hoppa in och betala när grekiska statspapper förfaller. Det blir en gigantisk penningtvätt där tvivelaktiga grekiska fordringar byter skepnad till snabba, trygga cash i bankerna – och skattebetalarna i euroområdet tar över Svarte Petter, dvs risken för att Grekland trots allt går i putten.

Och risken för en grekisk statsbankrutt är fortfarande påtaglig. För hur skall grekerna kunna betala sina gigantiska skulder när landet nu tvingas till drastiska besparingar som kommer att skapa lågkonjunktur och arbetslöshet?

Även efter räddningspaketet beräknas Greklands statsskuld, varav 75 procent ligger i utlandet, att öka från omkring 120 procent av BNP till 140-150 procent och ”stabiliseras” på den nivån. Det skall jämföras med att EU:s regler har ett tak för statsskulder på 60 procent av BNP (en regel som många brutit mot).

Eftersom Grekland är medlem av eurozonen kan man inte devalvera sig ur krisen. Euron som en gång gav grekerna möjlighet att låna till låga räntor, har nu förvandlats till en tvångströja som tvingar fram nedskärningar i ett läge när tillväxt är livsnödvändig.

Jag är inte mycket för konspirationsteorier men jag har svårt att värja mig för intrycket att EU och IMF kallt (och i hemlighet) räknar med en grekisk statsbankrutt, inklusive en nedskrivning av statsskulden. Men man försöker just nu se till att det är skattebetalarna – och inte banker, försäkringsbolag, pensionsfonder etc – som skall ta smällen.

Referenser: ECB announces change in eligibility of debt instruments issued or garanteed by the Greek government, Pressrelease från European Central Bank, 3.5.2010; ECB extends lifeline to Greece, Financial Times, 3.5.2010; Ausnahmeregelung für griechische Anleihen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, 3.5.2010; Die Griechen sind eure Lehman Brothers, intervju med Barry Eichengreen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, 3.5.2010.

Artikeln är nummer 6 i en serie. De andra är:

Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)

1 maj 2010

Haiku

Sten lutar mot sten;
gränsrösen, vågbrytare.
Tecken och tystnad.