30 november 2010

Generalen som bytte sida

Stalin hade inte många militära favoriter. Men Andrej Vlasov var otvivelaktigt en av dem. Under den stora utrensningen av officerare i Röda armén på 30-talet blev Vlasov inte ens ifrågasatt. Tvärtom! Stalin sände honom som sin militäre representant till Kina för att stödja Chiang Kai-shek. När han kom tillbaka till Sovjetunionen 1939 gjorde han en kometkarriär och dekorerades med Leninorden.

I november 1941, när tyskarna redan stod i Moskvas förorter, utnämnde Stalin Vlasov till chef för en av de arméer som kom att rädda Sovjetunionen. Tillsammans med bl a Rokossovskijs 16:e armé lyckades Vlasov driva tyskarna på reträtt. För denna avgörande insats befordrades han till generallöjtnant och tilldelades även Röda fanans orden.

Efter framgångarna vid Moskva fick Vlasov ett nytt uppdrag av högsta vikt: att försöka bryta den tyska belägringen av Leningrad. Stalin gav honom befälet över den s k 2:a chockarmén, som på våren 1942 befann sig i ett svårt läge i de tinande träskmarkerna söder om Leningrad.

Men den här gången lyckades Vlasov inte. Hans armé kringrändes av tyskarna och utsattes för mördande artillerield. Räddningsförsök misslyckades och den 24 juni gav Vlasov soldaterna tillåtelse att försöka ta sig ut ur inringningen på egen hand. Själv stannade han kvar tillsammans med sin stab och blev den 12 juli tillfångatagen.

Tyskarna behandlade sin prominente krigsfånge med respekt. Han sändes till ett läger för VIP-fångar i Ukraina. Där hände något totalt överraskande. Stalins favoritgeneral vände sig i ett brev till den tyska krigsledningen och erbjöd sina tjänster. Han påstod att stora delar av den ryska befolkningen i själva verket hatade Stalin. Tyskarna borde därför erbjuda ryssar i ockuperade områden att bilda militära förband som skulle kämpa emot Stalin och sovjetregimen. Kärnan i en sådan armé borde utgöras av ryska soldater i tysk krigsfångenskap och han var själv beredd att bli ”befrielsearméns” chef.

Tyskarna blev intresserade av Vlasovs förslag. De hade själva noterat att de tyska trupperna ofta mottogs som befriare på östfronten. Det fanns också krafter i den tyska politiska ledningen, t ex propagandaminister Joseph Goebbels, som ville mildra Hitlers brutala östpolitik för att inte ockupanterna skulle få den ryska civilbefolkningen emot sig.

Det fanns alltså både tysk och rysk jordmån för Vlasovs idéer. Redan i september 1942 undertecknade han ett antistalinistiskt flygblad som tyskarna spred bakom de sovjetiska linjerna. Det var början till den s k Vlasovarmén. Men varför bytte Stalins favoritgeneral sida?

Efter sammanbrottet för den 2:a chockarmén var Vlasov inte längre Stalins favorit. Man kan på goda grunder hävda att han inte hade något i Sovjetunionen att återvända till. Generaler som misslyckats riskerade helt enkelt att bli avrättade. Den sovjetiska propagandan framställde snart Vlasov som en feg förrädare som svikit sitt fosterland.

Historikern Catherine Andreyev i Oxford, som skrivit om Vlasov och den ryska befrielserörelsen, anser att Vlasov omvärderade Stalin under veckorna i skogen sedan hans armé besegrats. För vad och för vem hade hans män dött? Varför hade ingenting gjorts för att ge armén tillräckligt stöd?

Vlasov började se sovjetregimens misstag och fel, berättade han själv i en deklaration 1943 (hos tyskarna). Han erinrade sig tvångskollektiviseringarna av jordbruket som kostade miljoner ryssars liv. Systemet med politiska kommissarier hade korrumperat Röda armén och utrensningarna av 35 000 officerare krossade sedan befälsstrukturen när den som bäst behövdes.

Vlasov hade dittills hållit sig på sidan om politiken. Han var visserligen medlem i kommunistpartiet, vilket fordrades för att göra militär karriär, men han hade aldrig varit någon aktiv partiman. Snarare hade han som många andra yrkesmilitärer känt ett outtalat förakt för partiets ständiga närvaro, övervakning och styrning. I skogarna vid Leningrad blev han för första gången tvungen att ta politisk ställning.

Vlasov trädde därmed fram som rysk nationalist. Han ville störta ”Stalin och hans klick”, inte för att återskapa ett tsaristiskt, förrevolutionärt Ryssland utan för att skapa ett nytt, öppet och modernt land som skulle knyta an till det mer utvecklade Europa.

Att han ville åstadkomma detta i allians med Tyskland vittnar om hans okunnighet om Hitlers avsikter och krigets sanna karaktär. Hitler lämnade aldrig något utrymme för ett framtida fritt, nationellt Ryssland – även om det periodvis fanns personer i hans omgivning som tänkte annorlunda. Tvärtom skulle allt ryskt krossas, Moskva och Leningrad skulle utplånas från kartan och de ryssar som överlevde förvandlas till slavar åt det tyska herrefolket.

Det är i hög grad Vlasovs och hans befrielsearmés tragedi att de inte i tid insåg att deras stora projekt var dödsdömt från början.

Nästa artikel i serien: Vlasovarmén.

Referenser: Catherine Andreyev, Vlasov and the Russian Liberation Movement, Cambridge University Press, 1987; Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Staffan Skott, Lenins älskarinna och andra ryska öden, Stockholm 2000; Sergej Fröhlich, General Wlassow: Russen und Deutsche zwischen Hitler und Stalin, 1987. Obs: Vlasovs öppna brev från 1943 “Why I decided to fight Bolshevism” finns i Andreyevs bok ovan.

Anm.: Rokossovskij föll offer för Stalins utrensningar i Röda armén på 1930-talet och sattes i arbetsläger där han torterades. Han återupprättades inte förrän 1940. Efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen i juni 1941 blev han chef för 16:e armén, som sattes in i försvaret av Moskva vintern 1941-1942. Vlasovs rykte var helt utan fläck ända fram till 2:a chockarméns nederlag i juni 1942. Sedan rensades hans namn bort ur den sovjetiska krigshistorien. Hans insatser vid Moskvas försvar förtegs.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:

Utlämnade på Stalins begäran (1)
Kosackernas öde (2)
Vlasovarmén (4)

2 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket intressant - som vanligt. Vlasov-armén kände jag till men jag hade inte en aning om att generalen hade varit en av Stalins gunstlingar.
Tomas A

Jost Herholz sa...

ett utmärkt bidrag till en mindre allmänt känddel av det s.k. ww2. (läser f.n. "Kommendant i Festung Breslau", staden i Schlesien som kapitulerade senare än Berlin.
JostHerholz.