Månadens haiku

Färgen som bleknat,
tonen som klingade ut –
bristens närvaro.


Förra månadens haiku

Månadens haiku

Efteråt, och allt
är genomlyst hud
och nät av möjligheter…


Förra månadens haiku

Månadens haiku

Fjärden ännu kall.
Havskajaken skär nattens
lackblanka hinna.


Förra månadens haiku

Månadens haiku

Över tallberget
till spillkråkans trumvirvlar.
Och vattnen öppnas!


Förra månadens haiku

Månadens haiku

Melodin som spelades
a prima vista
- sedan aldrig mer.


Förra månadens haiku

Månadens haiku

När ljuset grånar
skuggan flackas ut
passerar gränsen, spårlöst.


Förra månadens haiku

Månadens haiku

Genom slocknande
strontiumblixtar
gick året in för landning.


Förra månadens haiku

Anm: Strontium ger rött sken i fyrverkerier.

Apropå krisjulen 2008

Ack, var blev du av, du ljuva börsraket
som upp mot himlen steg i evighet?
Du alla dumma drömmar lömskt förgyllde
och spekulanters fickor överfyllde.

En dag var festen slut, vi vet ej hur;
av glittret plötsligt blev en stormig skur
med krasch, konkurs, panik och krispaket;
slut var det med din falska säkerhet.

Krediten tappade sin värdighet,
den blev till simpel skuld och sårbarhet
och undergår nu bister bantningskur
- för somliga sker den i gallerbur.

Ack, var blev du av, du ljuva börsraket
som steg mot himlen i all evighet?
Din sorgligt slocknade likviditet
för snopna barn nu ställer till förtret

med alldeles för hårda julpaket.

Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)

Ombyggnaden av Berlin till världens huvudstad Germania krävde massor med tegel. Albert Speer beräknade att han skulle behöva 450 miljoner stenar per år fram till 1950, då projektet skulle vara färdigt. Men Tysklands totala produktion uppgick 1938 bara till en fjärdedel, 109 miljoner.

Denna ekvation kunde endast lösas om Speer använde sig av den nazistiska fångindustrin. Han vände sig till SS-chefen Heinrich Himmler och föreslog ett samarbete. Som ett första steg skulle Speer i sin egenskap av generalbyggnadsinspektör finansiera uppförandet av ett tegelbruk, om SS var beredda att driva det och producera 120 miljoner tegel per år.

En undanskymd strand vid floden Havel, ca 40 km norr om Berlin utvaldes. Därifrån kunde teglet lätt skeppas till byggarbetsplatserna i huvudstaden. Och än viktigare: billig arbetskraft fanns i koncentrationslägret Sachsenhausen på andra sidan floden.

Sachsenhausen hade byggts av SS med hjälp av fångar redan 1936. Genom Albert Speers avtal med SS på sommaren 1938 fick lägret en ny, stor arbetsuppgift. SS ville skapa en mönsterfabrik med en betonghall på 40 000 kvadratmeter och utrusta den med 24 tunnelugnar för tegelbränning. Tekniken var helt ny. Dessutom skulle en hamn med två djupa hamnbassänger anläggas intill tegelbruket. Inga kranar, gräv- eller schaktmaskiner fanns att tillgå. Fångarna arbetade med enkla handverktyg och skottkärror.

Varje morgon marscherade 1 500 fångar från lägret till byggarbetsplatsen. Fångkolonnen kallades ”der Klinkerzug”, tegeltåget, och betraktades som ett dödskommando. Från 1941 var det uttryckligen ett straff att bli utvald till tegeltåget.

Den tilltänkta mönsteranläggningen fick snart problem. Leran från den närbelägna gruvan i Zehlendorf visade sig vara olämplig för den nya tekniken. Produktionen fungerade helt enkelt inte. En stor del av tegelbruket måste byggas om. Den ansvarige SS-chefen Oswald Pohl försökte dessutom dölja problemen både för Heinrich Himmler och Albert Speer, vilket skapade ytterligare förseningar. Det var inte förrän 1940 som bruket kunde börja producera tegel av godtagbar kvalitet.

Men Albert Speer behövde ännu mer tegel. Avtalet mellan honom och SS utvidgades i augusti 1940. Nu skulle tegelbruket varje år fram till 1950 leverera 150 miljoner tegel och Speer lovade att fördubbla sitt finansiella engagemang till 10 miljoner riksmark.

Samtidigt skulle SS, med hjälp av ytterligare fyra miljoner riksmark från Speer, anlägga ett bearbetningsverk för natursten intill tegelbruket och den nya hamnen. Nazirikets paradbyggnader byggdes nämligen i regel med en tegelkärna som sedan bekläddes med natursten, t ex granit.

Naturstenen bröts också av fångar i koncentrationsläger under ledning av SS. Det skedde i t ex Mauthausen några mil öster om Linz i Österrike. Där var Speer personligen på inspektionsbesök i mars 1943. Det var hans första och enda besök i ett typiskt koncentrationsläger. Visserligen heter det att han bara fick en ytlig ”VIP-rundtur” i lägret, men besöket är ändå en viktig pusselbit i bedömningen av vad Speer visste och inte visste om den nazistiska fångindustrin.

Tegelbruket utanför Sachsenhausen såg Speer emellertid inte. Någon mönsteranläggning blev det aldrig. Det hade ständiga kvalitetsproblem och nådde inte de uppsatta produktionsmålen, även om det så sent som 1944 var det största tegelbruket i världen.

Idag finns ingenting kvar av själva bruket. Det förstördes i en massiv allierad bombräd i krigets slutskede den 10 april 1945. Besökarna som numera kommer till friluftsmuseet Sachsenhausen måste själva aktivt leta efter platsen där det låg.

Jag följde landsvägen över floden Havel och tog en enkel skogsväg utmed stranden. Efter några hundra meter såg jag ruinerna av ett bageri som hörde till lägret. Det omgavs fortfarande av de karaktäristiska cementstolparna med inåtvända överdelar som höll upp taggtråden kring lägren. Lite längre fram finns än idag en anläggning för stenbearbetning.

De tydligaste kvarblivna spåren av Speers samarbete med SS är de båda hamnbassängerna som plötsligt öppnar sig i slutet av skogsvägen. De är ca 100 gånger 15 meter vardera och ser ut att vara sprängda ur berget, men är alltså grävda och hackade för hand! På kajen finns ett enkelt minnesmärke med några vissnade blomsterkransar.

Hur många som dog under arbetet med hamnen och tegelbruket finns inga uppgifter om. Men dokumentationscentret i Sachsenhausen vet att SS i januari 1945 dumpade nio ton mänsklig aska i floden.

Källor och litteratur: Dokumentationscentret i Sachsenhausen. Utställningen Mythos Germania, Berlin. Om Speers besök i Mauthausen: Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. Bonniers 1998.

Bilder:1. Hamnen som fångarna byggde med enkla handredskap. Den används fortfarande. Nu av ett modernt företag som bearbetar natursten. 2. På kajen finns ett enkelt minnesmärke i tegel och med några vissnade blomsterkransar.

Anm.1: Albert Speer besökte också de sk Dora-grottorna i Hartz och fick där se under vilka omänskliga förhållanden som nazisternas fångar arbetade. Dora var emellertid inte ett traditionellt koncentrationsläger. En särskild artikel om Dora kommer så småningom.

Anm.2: Enligt uppgift från Fonus väger askan från en kremerad kropp ca 4 kg. Det skulle tyda på att askan som SS dumpade i floden kom från ca 2 250 kroppar.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)

Månadens haiku

Sista höstdagen
vände sig vinden
för att minnas vimplarna.


Förra månadens haiku

De sjuka idealen/krisen (3)

Det är nu många år sedan Marcus Wallenberg (1899-1982) gick omkring med en lapp i fickan där han noterade soliditetstalen för varje enskilt företag i familjens innehav. Det var en attityd av försiktighet som sedan dess har ersatts med allt djärvare risktagande.

Dopade av ständigt nya strömmar av billiga pengar har banker, företag och hushåll tillåtit skuldsättningen i västvärlden att mångfaldigas. När problem hotade ”löste” man dem med nya lån. Till slut höll det inte längre. Och när skuldberget nu måste avvecklas står vi inför den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet.

Det som gjorde denna galna utveckling möjlig var en uppsättning sjuka ideal som präglade tiden utan att vi märkte det. De kom från världens bisarrt överdimensionerade finanssektor. I USA stod finansindustrin 2007 för 30 procent av landets samlade företagsvinster! Finansindustrin alltså, en bransch som egentligen inte förmår leverera något eget förädlingsvärde alls.

När finanstransaktioner blir mer lönsamma än industriproduktion borde varningsklockorna ringa för fullt. I stället förklarade toppbankmän som Josef Ackermann, chef för Tysklands största bank Deutsche Bank, att avkastningen på finansinvesteringar borde vara 20-25 procent för att vara intressanta. Det skall jämföras med en tillväxt i den samlade ekonomin på ett par procent. Sjukdomsinsikten var noll.

En investering med hög förväntat avkastning var alltså alltid bättre än en med lägre avkastning. Det låter förföriskt självklart. Vem vill avstå från högre avkastning på sina pengar? Men man glömde bort att den högre avkastningen egentligen var en ersättning för högre risk. Den som är beredd att bli av med sina investerade pengar måste ju få mer betalt än den som vill vara säker på att ha pengarna kvar. Den högre avkastningen skall alltså i en sund ekonomi ses som ett slags försäkringspremie.

När denna enkla grundregel sköts åt sidan föddes det sjuka idealet vars sanna innebörd var att det alltid är bra att investera i finanspapper med hög risk. Ja, ju högre risk desto bättre!

Denna perverterade värdering fick än större genomslagskraft av föreställningen att man kunde minska riskerna genom att sprida dem. I själva verket har den gamla goda regeln om riskspridning i en globaliserad värld inte längre samma innebörd som tidigare. Samtidigt som en bank säljer av risk köper samma bank nämligen på sig andra bankers risker. Resultatet blir att riskvolymen i hela banksystemet ökar explosionsartat.

En av startpunkterna för den nu punkterade finansbubblan var just när de amerikanska bankerna fick tillåtelse att sprida sina allt större risker från fastighetsmarknaden ut över världen. På det sättet ökade avsättningsmöjligheterna för nya risker och utlåningen kunde fortsätta.

En del av de ansvarsförbindelser som bankerna påtog sig var dessutom svåra att värdera. Därför redovisades de ”under strecket”, dvs utanför balansräkningarna. Bankerna undgick därmed också att behöva reservera eget kapital för dessa risker. Det är en riskhantering som bankinspektionerna världen över försökt komma tillrätta med sedan 1980-talet. Förgäves! Varje försök till reglering har bara lett till nya kringmanövrer.

När risktagande blev en dygd var det fritt fram för nya perversioner. Bonussystem premierade kortsiktiga och personliga vinstintressen. I Carnegie gick halva vinsten till de anställda; år 2000 blev det 1,5 miljarder i bonus att dela på mellan 800 anställda. Årets vinst blev därmed de anställdas övergripande mål. Konsekvenserna för banken på längre sikt var det ingen som brydde sig om. Den som i Marcus Wallenbergs anda bekymrade sig för soliditeten betraktades som en trist nejsägare utan entreprenörsanda.

Förskräckande är det faktum att även stora kreditvärderingsföretag som Moody´s eller Standard & Poor´s har svepts med i den sjuka kreditkulturen och inte kunnat varna i tid. De har dessutom ägts och betalts av den finansindustri vars kreditvärdighet de skulle värdera. Idag är kreditvärderingsföretagens anseende kört i botten och en av förklaringarna till att kreditflödena fortfarande inte har kommit igång.

Inte heller de myndigheter som skulle bevaka finansbranschen har klarat sin uppgift. Men den har varit hopplös. Dels har bankvärlden ägnat stor kreativitet åt att hitta kryphål och skapa dimridåer (Carnegie igen!). Dels har många av myndigheternas mest kvalificerade befattningshavare lockats över till bankerna med högre löner och utsikt till karriär.

Det sägs att det svenska banksystemet skulle vara mera hälsosamt än andra länders. Man får hoppas att det är så. Men det som hänt i Carnegie tyder på något helt annat.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/krisen (2)

Månadens haiku

Skopan vilar knogarna
mot berget, väntar
den stora smällen.


Förra månadens haiku

Germania och judarna/Speer (2)

Berlin skulle bli Germania. Högst uppe på kupolen till den planerade gigantiska kongresshallen i stadens hjärta skulle den tyska örnen sitta. Inte på ett hakkors, som var brukligt i naziriket, utan på en jordglob. Germania skulle bli världens huvudstad. Och den skulle stå klar 1950.

Så var det tänkt.

Albert Speer fick uppdraget direkt av Hitler sommaren 1936. Förebilden som det gällde att överträffa var Paris med sin 100 meter breda och två kilometer långa Champs-Élysées. I Germania skulle paradgatan bli fem kilometer lång och 120 meter bred och kantas av representationsbyggnader, ministerier, militära överkommandon, storföretagens huvudkontor men också av biograf för 6 000 människor, opera och teater.

Den skulle gå genom en 120 meter hög triumfbåge, mer än dubbelt så hög som den i Paris. Hitler hade själv skissat på hur den skulle se ut. Alla namnen på de 1,8 miljonerna stupade tyska soldaterna från första världskriget skulle mejslas in i triumfbågens granit. Nu överlämnade Führern sina blyertsskisser från 1920-talet i Speers händer.

I paradgatans norra ände skulle den nya kongresshallen ligga, flankerad av riksdagshuset och führerpalatset, nära den plats där dagens kanslersresidens ligger. Här finns i dag Schweiz ambassad (bilden). Hallen, Die große Halle, skulle med sin kopparklädda, gröna kupol fullständigt dominera stadens centrum.

Dimensionerna vittnar om den hejdlösa hybris som behärskade Hitler och hans arkitekt. Byggnadens totala höjd skulle bli 280 meter och kupolen skulle ha en diameter på 235 meter. Det kan jämföras med Globen i Stockholm, som idag är världens största sfäriska byggnad. Den är från marken 112,5 meter hög och kupolen är 110 meter i diameter. Globen rymmer 15 000 åskådare. Kongresshallen i Germania var tänkt för 150 000 stående personer och 30 000 sittande.

Albert Speer fick obegränsade fullmakter att förverkliga Hitlers dröm. Han flyttade in som ”generalbyggnadsinspektör”, förkortat GBI, i konstakademiens byggnad vid Pariser Platz. Dit var det lätt för Hitler att obemärkt bege sig från det nya rikskansliet. Och det gjorde han ofta.

För att genomföra Berlins omvandling måste över hundratusen lägenheter utrymmas och hela stadsdelar rivas. De som måste flytta erbjöds lägenheter som stod tomma efter judar som emigrerat. Många av dem hade lämnat sina hem till följd av kristallnatten i november 1938. Men dessa lägenheter räckte inte långt. Från januari 1941 började Gestapo systematiskt utrymma lägenheter där det bodde judar. De tvangs att flytta in hos vänner och släktingar.

Speer insåg emellertid att bostadsfrågan inte kunde lösas utan massdeportationer av Berlins judar. Han förankrade sina idéer hos säkerhetstjänstens chef Reinhard Heydrich och i mars 1941 fick han stöd även av Goebbels. Sedan förslaget fått Hitlers välsignelse började deportationerna i oktober 1941.

Det har beräknats att över 50 000 judiska Berlinmedborgare sändes iväg med tåg från sin hemstad. Under vintern 1941-1942 stoppade Gestapo tillfälligt deportationerna för att judarna behövdes som tvångsarbetare i rustningsindustrin. Men Speer kom på en lösning även av detta problem. Han var från februari 1942 även rustningsminister och som sådan beslöt han att finansiera utbyggnaden av krigsmaterielindustrierna kring Auschwitz. På så sätt kunde han visa Gestapo att inga judiska tvångsarbetare gick förlorade även om de flyttades från Berlin.

I juni 1942 började äldre judar att deporteras från Anhalter Bahnhof (bilden) mitt i staden. Tidigt på morgonen kom de marscherande, 50-100 personer i taget. I lugn och ordning. Varken deras kläder eller packning skilde dem från andra passagerare. Men de bar den gula judestjärnan och de bevakades av vakter.

Till det ordinarie tåget mot Dresden med avgångstid 6.07 brukade två extra tredjeklassvagnar vara kopplade. I dem föstes judarna in. Sedan gick färden mot Theresienstadt, som av myndigheterna beskrevs som ett getto för äldre. Många sändes vidare till Auschwitz.

Totalt registrerades 116 sådana transporter från Anhalter Bahnhof. De sista gick i mars 1945. Regelbundet gick transporter också från stationerna i Grunewald (bilden) och Moabit. Många människor kände till dem.

Även Albert Speer såg med egna ögon vad som hände. Under sina dagliga bilturer till arbetet såg han folksamlingar vid järnvägsstationen vid Nikolassee i närheten av Wannsee och förstod att det var Berlins judar som evakuerades. I sin bok Slavstaten skriver han, att han kände olust över vad han såg.

Om han visste vad som hände med judarna efter deportationen är fortfarande oklart. Han förnekade det inför sina domare i Nürnberg men till journalisten Gitta Sereny sade han rakt ut: ”Jag valde att sätta på mig skygglappar, men jag var inte en ignorant.” Det är så nära ett erkännande man kan komma.

Källor och litteratur: Albert Speer, Tredje riket inifrån, Triumfens tid 1933-1943, sv. 1971; Joachim Fest, Speer, Eine Biographie, 4. Auflage, Frankfurt am Main, 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. 1997, samt noteringar från utställningen Mythos Germania i Berlin 2008.

Bilder (klicka gärna på dem så blir de större): 1. Här, där Schweiz ambassad idag ligger, söder om nya Hauptbahnhof, som syns i bakgrunden, skulle Die Große Halle ligga. 2. Av Anhalter Bahnhof finns bara den här delen av fasaden kvar. Härifrån deporterades ca 9 600 av Berlins judar. 3. Även från Grunewaldstationen, belägen i lummiga villakvarter i västra Berlin, gick transporterna. På den gamla perrongen vid spår 17 finns idag minnesplattor med datum, destination och antal människor för 183 avgångar.

Anm.: Även om sentida forskning, t ex redovisad i utställningen Mythos Germania, har knutit Albert Speer nära till deportationerna av Berlins judar, bör man erinra sig att det från 1941 även gick tågtransporter med judar från en lång rad andra tyska städer t ex Hannover, Hamburg, Stuttgart och Nürnberg. Det kan därför inte uteslutas att Speers aktiviteter i Berlin passade in i ett större skeende som han emellertid inte själv styrde. Gitta Sereny anser att han visste vad som skedde men inte nödvändigtvis själv tog initiativet. Speer var t ex inte närvarande vid mötet hos Goebbels i mars 1941 där ”evakueringen” beslutades.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)

Om deportationer av judar från tyska städer se även:
Till Riga för att dö

Gör en animerad resa i Germania på Youtube: Germania.

Kapitulationen/krisen (2)

Det satt långt inne men till slut har regeringarna och centralbankerna givit upp sitt motstånd, sänkt räntorna och i princip garanterat hela EU:s och USA:s bankväsen. I Storbritannien och USA är storbankerna till och med på väg att delvis förstatligas.

Viktigast just nu är garantierna av lånen mellan bankerna. Om dessa inte betraktas som säkra kommer kreditflödet på finansmarknaderna inte att komma igång igen, krediterna till resten av ekonomin att frysa inne och många företag att gå i konkurs.

Så varför motstånd? Därför att alla mycket väl vet att åtgärderna egentligen inte löser grundproblemet, som är en gigantisk skulduppbyggnad i det internationella finanssystemet.

Skuldberget berör inte bara bankerna utan även företagen, stora som små, och inte minst hushållen. Det är hushållens konsumtion som håller igång den amerikanska ekonomin. Och konsumtionen bygger på lån, ständigt större lån. Sparandet i USA är sedan länge nära noll.

Med billiga pengar har skuldberget kunnat växa under två decennier. Vid varje hotande kris har framförallt den amerikanska centralbanken sänkt räntan och därmed dränkt marknaderna (och hushållen) i nya pengar, inte för att lösa problemet utan för att skjuta en smärtsam lösning på framtiden. Skuldproblemet har maskerats med nya skulder. En sann Döbelnsmedicin!

Egentligen borde räntorna för länge sedan ha höjts i USA. Det är bara genom att göra pengarna dyrare (=räntan högre) som en spekulativ skuldsättning kan bromsas och sparandet stimuleras. Men det gick för långt. Det blev för sent. Till slut fanns det inget annat att göra än att på nytt dränka marknaderna i billiga pengar.

Det leder nu till nya jättelika skulder. Den här gången hos de enskilda staterna – och därmed hos skattebetalarna. Hur skall skulderna betalas? Ja, det bästa är förstås om folkhushållen kan öka sin samlade produktion av varor och tjänster parallellt med att sparandet ökar. Det verkar på kort sikt inte särskilt troligt när lågkonjunkturen står för dörren.

Skattehöjningar är ett alternativ. Ett synnerligen impopulärt alternativ som politikerna kommer att få svårt att driva igenom. Det kommer att heta att feta bankdirektörer, som redan har förlorat all trovärdighet, räddas med hjälp av höjda skatter för småfolket. Inga politiska val vinns med det receptet.

Ett tredje alternativ är klassiskt: att släppa fram inflationen igen, att låta ett försämrat penningvärde desarmera skuldbomben. Och vem betalar inflationen? Återigen småfolket som lever på osäkra löneinkomster och pensioner och som inte har några fasta tillgångar.

Det finns ytterligare ett alternativ, ett riktigt obehagligt: risken ökar för att hela stater måste inställa betalningarna och i princip gå i konkurs. Sådant har hänt förut. Island står redan på statsbankruttens rand. Italien och Grekland väntar i kulissen.

Under tiden fortsätter börserna att omväxlande rasa och rusa. Bakom denna extrema osäkerhet ligger en stigande fruktan inte bara för en vanlig recession utan för ”den japanska sjukan”.

Japan hade under 1980-talet tillåtit skulderna i landet att öka snabbt. När de hotade att strypa ekonomin sänkte myndigheterna räntan. Det ledde till ett hysteriskt börsrally i kombination med astronomiska prishöjningar på fastighetsmarknaden.

År 1990 insåg myndigheterna att något måste göras mot skuldökningen: räntan höjdes. I princip en riktig åtgärd, men den kom för sent. Ekonomin var redan genomsyrad av skulder och hölls uppe enbart av nya, billiga pengar.

Även en marginell räntehöjning ledde i det läget till krasch både på börsen och på fastighetsmarknaden. Och när den japanska centralbanken i panik försökte rädda situationen genom att göra helt om och sänka räntan nästan ner till noll, gjorde man den fasansfulla upptäckten att räntesänkningar inte längre hade den avsedda verkan. Konjunkturen kom inte igång!

Det berodde på att kraschen skapade deflation, alltså prisfall. När priserna föll innebar det att den reala räntan, alltså räntan efter justering för allmänna prisförändringar, höjdes kraftigt. Även extremt låga nominella räntor blev därmed för tunga att bära för det skuldtyngda landet. Ändå fick bankerna inte lov att gå omkull.

Japan gick i stället in i en decennielång stagnation. Börsindexet Nikkei föll från 38 806 punkter i december 1989 till 7 607 i april 2003. Stagnationen bröts inte förrän staten sköt till nytt bankkapital, banker slogs samman och företagen krympte.

Det är denna långvariga japanska sjuka som nu kan hota Europa och USA – om inte räddningspaketen fungerar. Och fungerar räddningspaketen finns det risk för inflationschock och dollarkris. Inte konstigt att börserna är fyllda av fasa.

Anm.1: Döbelnsmedicin. I Johan Ludvig Runebergs berättande dikt Döbeln vid Jutas (ur Fänrik Ståls sägner, 1848-1860) ligger generalen Georg Carl von Döbeln sjuk inför ett hotande slag mot ryssarna i september 1808. Men han måste upp och leda trupperna och begär hjälp av sin läkare: "tänk ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig i dag på mina ben!"

Anm. 2: Artikelförfattaren var 1984-2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
De sjuka idealen/krisen (3)

Om den amerikanska dollarns historia som bakgrund till dagens kris:
Dollar, guld och Bretton Woods

Månadens haiku

Under nedtryckt hatt
och bakom uppfälld krage
vidgas lungorna.


Förra månadens haiku.

Marknadens välkomna hämnd

Det är marknaden som nu tar hämnd på ansvarslösa finansmusketörer. I åratal har dessa lyckats inbilla naiva politiker och oss vanliga bankkunder och låntagare att vi har levat i en ny tid, en era av stabil tillväxt där gamla tiders cykler av ”boom and bust” plötsligt upphört att existera.

De hade fel. Igen.

Ändå är det meningslöst och felaktigt att bara hänga ut ett antal giriga bankdirektörer som syndabockar för dagens djupa ekonomiska kris (inte alls bara en ”finanskris” som media påstår). Girigheten har styrt även husköpare, aktiesparare och företagare ända ner till konsumföreståndare och systembolagschefer. Skall det letas syndabockar finns det många att peka ut.

Åtskilliga av oss har anledning att ångerfullt dunka näven mot pannan och utbrista ”mea culpa!” – min skuld! För visst har varje enskild person ansvar för sina ekonomiska beslut! Varför tog jag huslån till 100 procent av fastighetens marknadsvärde i en tid när huspriserna rusat upp i himlen under mer än ett decennium? Varför investerade jag alla mina pengar i Rysslandsfonder trots att alla visste att dessa var extremt riskfyllda? Vanligt bondförnuft kunde ha talat om för oss att ”what goes up will come down”.

Men vi spelade med i casinot, vi lyssnade på finansmusketörernas förföriska locktoner – inte på vår egen nedärvda skepsis och försiktighet. Det är faktiskt inte bara musketörernas fel!

Det är märkligt att nu höra krav på att kunderna skall gå skadeslösa ur eventuella bankfallissemang. I Sverige har staten garanterat sparkontobehållningar upp till 250 000 kronor. Därutöver får bankspararna snällt ställa sig i kön av fordringsägare i ett eventuellt konkursbo. Och huslåntagare som inte kan klara sina räntor och därför måste sälja huset till reapris får stå sitt kast. Det är tufft och beklagligt men inte mer än rätt.

För vad skulle hända om staten garanterade allt vad en sparare satte in på banken? Eller om man kunde låna hur mycket som helst utan hänsyn till plötsliga räntehöjningar? Det skulle frånta bankkunderna allt ansvar; de skulle inte längre bry sig om att ens försöka bedöma finansinstitutets seriositet eller sin egen betalningsförmåga. Och bankerna skulle förstås genast vara beredda att ta större risker med kundernas pengar.

I själva verket är en viktig förklaring till den nu utblommande ekonomiska krisen att bankerna under flera decennier vant sig vid att tro att de hade statens skyddande hand i ryggen. Det har varit en oskriven lag att storbankerna inte fått lov att gå i konkurs – konsekvenserna för den vanliga ekonomin skulle bli alldeles för omfattande.

Med denna ”kunskap” i bakhuvudet har bankledningarna spelat ett fult spel som på ekonomspråk kallas ”moral hazard”, dvs ett omoraliskt risktagande som de aldrig skulle ha gett sig in på om de trott att de skulle få stå för konsekvenserna själva. Alltså om marknaden fått fungera fullt ut!

Men marknaden har inte tillåtits fungera. Politikerna har visserligen ”avreglerat” och privatiserat finansmarknaderna men märkligt nog bara när det gällt vinsterna. De stora förlusterna, katastroferna, har de varit beredda att låta skattebetalarna stå för.

Därför är det fel att nu tala om att dagens kris skulle innebära ett underbetyg för den fria marknaden. Krisen är snarare en följd av att marknaden aldrig varit så fri att den kunnat fungera fullt ut med sitt hämnande Damoklessvärd av felslagna spekulationer.

Men nu har svärdet fått falla. Det är ett gott tecken att Lehman Brothers, en av de stora bankerna som finansmusketörerna trodde var skyddade, tilläts gå i konkurs. Det var den händelsen som spred den förlamande rädslan i finansvärlden; rädslan som nu gör att bankerna inte längre litar på varandra. Ändå tycker de att kunderna skall lita på dem och inte ta ut sina pengar!

Lite ödmjukhet vore klädsamt.

Naturligtvis skall bankkunderna inte ta ut sina pengar från banksystemet. Det skulle framkalla katastrofen. Men de kan mycket väl flytta dem till konton i andra banker så att bankgarantin täcker deras tillgångar. Och finansmusketörerna skall upplysas om att alla misstag inte är ursäktliga. De skall löpa en verklig risk att få ta smällarna själva. Att vissa banker går under är sunt och rätt.

PS: Sedan detta skrevs har statens garanti för sparkonton höjts till 500 000 kronor per person och bank.

Att begrunda: SvD:s läsarfrågor om krisen.
Även Bo Rothsteins artikel på SvD:s Brännpunkt: Nyliberalerna tysta så det dånar.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:
Kapitulationen/krisen (2)
De sjuka idealen/krisen (3)

Apropå Malmöpolisen

Sorgligt är att konstatera:
Sverige klarar inte mera
rätt och ordning att försvara.
Ändå måste man förklara
hur allt blir bättre bara
polisen slutar att agera
och låter buset fritt husera!
Vem vill man provocera?


Sedan Malmöpolisen fredagen den 19 september kommenderats att avstå från att ingripa mot skadegörelse och misshandel under en urspårad demonstration, trots att brotten begicks framför polismännens ögon. Avsikten med passiviteten var att undvika att provocera. Se t ex Dagens Nyheter 21 september, Maria Abrahamnssons ledarkommentar i Svenska Dagbladet 22 september och Svenska Dagbladet 23 september.

Citatet

Jag skrev för litet sedan en lång rad av memoreringslappar om att det inte finns några historiska sanningar, utan att historieskrivningen och den historiska dikten bara äro avspeglingar av sin egen tid. Nu hörde jag en kväll i radion, att en fransman slungat ut ett stort verk, byggt just på alldeles samma grundidé. Det förhåller sig, som jag alltid säger: tiden föder idéerna.

Verner von Heidenstam (1859-1940), citerad i Kate Bangs bok Övralid (Stockholm, 1946).

Fäder och söner/Albert Speer

Ibland finns det en urberättelse, en historia inom vars symbolladdade ramar något centralt i en människas liv plötsligt blir synligt och gripbart. Det som hände Albert Speer på en byggplats i Berlin hösten 1933 är kanske en sådan urberättelse.

Speer skulle så småningom bli Hitlers gåtfulle och effektive rustningsminister. Men på hösten 1933 var han ännu bara en mycket ung, lovande arkitekt som fått några ströuppdrag för nazistpartiet. När den gamla rikskanslerbostaden i Berlin skulle renoveras fick han jobbet.

Hitler var själv djupt engagerad i arbetet och besökte byggplatsen flera gånger. Han visades runt av Speer. En dag vände sig Hitler plötsligt till honom och undrade om han ville komma med på lunch.

Speer blev överraskad och överväldigad. Men också förvirrad; en slev murbruk hade under rundvandringen fallit ner på hans kavaj. Hitler såg hans predikament och ingrep: ”Kom med bara! Det där skall vi klara av!” Han tog med sig den unge arkitekten till sin bostad där de vanliga lunchgästerna redan väntade. Betjänten hämtade fram en av Hitlers egna, mörkblå kavajer. ”Se där, ta på er den så länge!”

Speer hade inte själv lagt märke till det, men Goebbels upptäckte att kavajen pryddes med Hitlers personliga emblem, partiörnen i guld, som ingen annan fick bära. ”Är det inte er kavaj?” frågade han. Innan Speer kom sig för att säga någonting ingrep Hitler: ”Nej, den är min.” Svaret tystade alla invändningar.

Fortsättningen har Albert Speer själv beskrivit: ”Därpå följde jag efter Hitler in i matsalen och satt utvald vid hans sida. Han hade uppenbart fattat tycke för mig.”

Tjugoåtta år gammal, ”utvald vid hans sida” och iklädd Führerns privata kavaj mitt i kretsen av förvånade och avundsjuka partikoryféer. Naturligtvis var frestelsen oemotståndlig.

”Från detta ögonblick förvandlades allt, hela mitt liv blev liksom ständigt laddat med högspänning”, skrev Speer många år senare under sina 20 år i fängelset i Spandau. Han förvånades över hur snabbt han hade övergivit allt som dittills hade varit viktigt: familjen, vandringarna i bergen, de stränga arkitektoniska principerna. ”Jag hade aldrig någon känsla av brytning eller ens av att förråda, utan av befrielse och expansion – som om jag först nu nått fram till det jag verkligen ville.”

Albert Speer var fångad i Führerns personliga magnetfält; han var förförd, flera historiker anser att han i detta ögonblick blev förälskad. Under de följande tolv åren hade Speer sedan ett personligt förhållande till Hitler som ingen annan. Inför sina domare i Nürnberg formulerade han saken: ”Om Hitler hade haft vänner, hade jag varit en av dem.”

Denna urberättelse om Führern och hans arkitekt får ett särskilt djup av Albert Speers personliga historia. Han föddes i Mannheim 1905 i en högborgerlig familj. Fadern var arkitekt liksom farfadern. Mamman kom från en rik köpmanssläkt. Familjen hade ett hus med 14 rum, tjänstefolk, chaufför, två bilar och en kvinnlig, judisk guvernant.

Men den materiella rikedomen motsvarades av ett känslomässigt armod. Den tyske historikern Joachim Fest, som skrivit Speers livshistoria, beskriver fadern som onåbar och modern som högmodigt kylig. Albert var nummer två av tre söner. Han var kroppsligt vek och labil, skyggade för människor och hade en benägenhet att svimma.

Trots den auktoritära familjetraditionen stod fadern för liberala värderingar och föraktade nazisterna. En gång i slutet av 30-talet kom han till huvudstaden för att se sonens måttlösa planer på att göra Berlin till världshuvudstaden Germania. När han betraktat skisserna och den jättelika modellen en stund utbrast han: ”Ni har blivit fullständigt galna!” – och åkte hem.

Modern däremot gick med i nazistpartiet – i hemlighet. I denna familj diskuterade man inte politik.

Publicisten, journalisten och nuvarande pressombudsmannen Yrsa Stenius har i två böcker ägnat sig åt Albert Speer. Hon anser att det fanns ”något tomt, övergivet och opersonligt” i Speers familjemönster och att det skapade en mottaglighet för nazismens auktoritära romantik. Albert fastnade i ett mönster av uthungrat sökande efter yttre bekräftelse; han drevs enligt Stenius ”till att lösa in sitt människovärde ur auktoritetens hand”.

Det blev paradoxalt nog Hitler som erbjöd detta bekräftande människovärde genom att vara den mest närvarande far som Speer någonsin hade.

I fängelset Spandau kom han till slut att inse vad förförelsen innebar. ”Jag tänkte på min egen far. Och hans far. För dem fanns fortfarande alldeles okränkbara värden. De hade inga tvivel om vad som var rätt och orätt, gott och ont. [- - -] Hur murkna måste inte alla estetiska och moraliska normer ha blivit innan Hitler var möjlig.”

Källor och litteratur: Joachim Fest, Speer, Eine Biographie, Berlin 1999; Albert Speer, Tredje riket inifrån, Triumfens tid 1933-1943, Stockholm, sv. 1999; Albert Speer, Dagbok från Spandau, Stockholm, sv. 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, Stockholm, sv. 1995; Yrsa Stenius, Jag älskar mig. Gåtan Albert Speer, Författarförlaget 1981; Yrsa Stenius, Mannen i mitt liv, Stockholm 1998.

Artikeln är den första i en serie. De andra är:
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)

Se också: Massmördare med gott samvete

Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)

”Ty också i döden är jag rädd att glömma
fångbilarnas dånande motorer, dörren,
den vidriga celldörr som slog igen, och henne,
den gamla kvinnan, som tjöt som ett sårat djur.”

Så skrev den ryska poeten Anna Achmatova om det sovjetiska fångläger- och deportationssystemet, Gulag.

Under den kommunistiska epoken från 1917 till 1991 beräknas bortemot 30 miljoner människor ha passerat igenom detta rättslöshetens och slavarbetets helvete. Omkring 5 miljoner av dem dog.

Än fler dödades i summariska avrättningar, avsiktlig hungersnöd och i det systematiska utplånandet av förhatliga samhällsgrupper. Sammantaget uppskattar modern forskning att kommunismen kostade 23-30 miljoner människor livet i Sovjetunionen.

Anna Achmatova var ångestfyllt rädd för att glömma. I dagens Ryssland sänker sig emellertid tystnaden över Gulag. Människorna vill glömma och ”för den yngre generationen tycks Gulag vara nästan ointressant”. Det skriver Gudrun Persson, doktor i historia vid London School of Economics, i sin bok Gulag (SNS, 2005).

I Sverige har föreställningarna om lägren alltid varit vaga och förvirrade. 90 procent av ungdomar mellan 15 och 25 år känner idag inte ens till Gulag. Även var femte lärare på gymnasienivå har oklara föreställningar om den kommunistiska fångindustrin.

Samtidigt har emellertid 95 procent av samma ungdomsgrupp fullt klart för sig vad Auschwitz var. Skillnaden illustrerar svenskarnas böjelse att värdera nazism och kommunism olika.

Att ta avstånd från nazismen är för de allra flesta självklart och okontroversiellt. Att vara kritisk mot kommunismen är en helt annan sak. Det visade Demoskops undersökning från 2007 tydligt. I den dömde 74 procent av ungdomarna helt ut nazismen medan bara 19 procent var lika negativa till kommunismen.

Ungdomarnas överslätande inställning har en motsvarighet hos en del äldre som hävdar att Sovjetledarna var idealister med god vilja och att deras brott var försvarliga eller åtminstone mindre allvarliga än nazisternas. De försöker därmed urskulda sina egna vänsterförvillelser från 1970-talet.

Därför väcker en rad fakta i Gudrun Perssons bok fortfarande protester och förnekelse, inte bara hos de medvetet blundande, utan också bland människor som betraktar sig som genomtänkta och pålästa.

Många inbillar sig t ex att terrorn var ett stalinistiskt påfund som uppstod och försvann med Stalin, ett beklagligt men marginellt misstag under en i övrigt framgångsrik epok av kommunistisk politik.

I själva verket var etnisk rensning och utrotning redan med Lenin som ledare en aktiv del av bolsjevikernas politik. Gudrun Persson skriver: ”Moderna studier avslöjar hur systematisk förföljelsen var av stora delar av befolkningen redan från bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 och hur terrorn redan från början användes metodiskt för att kontrollera och skrämma befolkningen.”

Antalet fångar i Gulag nådde sin topp 1953, det år Stalin dog. Då fanns det över fem miljoner människor i läger eller specialkolonier. Men läger fanns kvar ända till Sovjetunionens allra sista år. Lägret Perm 36 stängdes inte förrän 1988 under Gorbatjovs ledarskap.

Lägersystemet var dessutom en central del av den kommunistiska planekonomin. Forskarna talar idag om ett ”lägerindustriellt komplex” vid sidan om det ”militärindustriella komplexet”. En stor del av den samlade arbetsinsatsen i arbetarklassens Sovjetunion var alltså att jämställa med slavarbete. Under vissa perioder uppsattes till och med centrala mål för hur många människor i olika regioner som skulle arresteras – oberoende av påstådda brott.

Det ledde till att lägren faktiskt inte dominerades av de politiska fångarna, som var dömda för ”kontrarevolutionär verksamhet”. Deras antal uppgick till 25-30 procent av lägerpopulationen. Av resten var de allra flesta ”vanliga medborgare som dömts för att de påstods tillhöra någon särskilt förhatlig samhällsgrupp”.

Trots denna obegränsade tillgång till billig arbetskraft har det visat sig att Gulagsystemet aldrig var lönsamt, ja, det lyckades inte ens bära sina egna kostnader.

Den moderna forskningen har givit Alexandr Solzjenitsyn rätt på två väsentliga punkter: den kommunistiska brutaliteten var inte alls bara någon beklaglig fortsättning av en rysk tradition, som vissa ursäktande försökte hävda. Tvärtom! ”Med bolsjevikerna följde en systematisk terror och hänsynslöshet som saknade varje motstycke i tsarernas Ryssland.”

Och: under åren av västlig avspänningspolitik mot Sovjetunionen på 1970-talet ökade antalet fångar i Gulag. Der var precis vad Solzjenitsyn hade varnat för.

Källor och litteratur: Gudrun Persson, Gulag, SNS 2005; Att tro men inte veta, en undersökning om svenska skolungdomars kunskaper och värderingar om kommunismen, nutidshistorien och vårt närområde kring Östersjön, Föreningen för upplysning om kommunismen och Demoskop, 2007; Anders Lange, En undersökning om lärares erfarenheter av och uppfattningar kring undervisning om Förintelsen, Forum för levande historia, 2008.

Anm.: Alla direkta citat i artikeln härstammar från Gudrun Perssons bok.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn
Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)

Om tyskarnas sätt att hantera minnet av nazitiden:
Tyskarna och Auschwitz

Citatet

Democracy is the worst form of government, except for all those other forms that have been tried from time to time.

Winston Churchill i parlamentet den 11 november 1947

Demokratins svaghet/Solzjenitsyn (2)

Demokratin har blivit en oantastlig överideologi, en självklarhet som inte får ifrågasättas. Den som ändå gör det får räkna med att själv bli ifrågasatt och marginaliserad i samhällsdebatten, utföst bland stollarna längst ut på höger- eller vänsterkanten.

Allt detta fick den ryske författaren och nobelpristagaren Alexandr Solzjenitsyn vara med om. Han kritiserade på 1970-talet inte bara västerlandets sk avspänningspolitik gentemot det kommunistiska Sovjetunionen (se förra artikeln); han riktade sin vassa penna även mot västs allra heligaste, den självgoda föreställningen om demokratin som högsta sanning och rättvisa.

Ja, vad är det egentligen för rättvisa med ett system där en regering med stöd av 51 procent av de röstande år efter år kan strunta i de 49 procenten? Är det verkligen folkets vilja som kommer till uttryck när några få röster i parlamentet, ibland en enda, kan tippa över majoriteten och avgöra stora frågor med djupgående konsekvenser för generationer?

Sådana perioder har funnits både i Storbritannien, Tyskland och Sverige. Solzjenitsyn hade inga höga tankar om den sortens demokrati.

Han påminde också om att demokratins legitimitet bygger på aktiva väljare. Ingen nation tjänas ”när halva väljarkåren är så desillusionerad att den stannar hemma från vallokalerna”, skrev han i boken Västerlandets misstag (sv. 1981). I länder med dåligt valdeltagande, t ex USA, kan en president bli vald trots att han bara har aktivt stöd av 20-25 procent av de röstberättigade medborgarna. Folkets vilja?

På några punkter klingar Solzjenitsyns kritik från 1970-talet häpnadsväckande aktuell: ”Jag kan inte till demokratins dygder räkna dess oförmåga gentemot terrorister, dess oförmåga att hindra tillväxten av organiserad brottslighet, eller att kontrollera obegränsat kapitalistiskt profiterande på den allmänna moralens bekostnad.”

Den gången handlade det inte om militanta islamister utan om simpel vänsterterror i form av t ex Röda Armé-fraktionen i Västtyskland och Italien. Men demokratins fumliga handlag med hoten mot dess egna fundament känner man lätt igen.

Solzjenitsyn tyckte sig se att demokratierna hade en tendens att i naiv välvilja vika sig för diktaturer och sälja ut sina grundläggande värden i omoraliska kompromisser. Västdemokratierna valde t ex att efter andra världskriget överlämna mängder av ryska soldater, som utan att vara nazister hade stridit mot sovjetdiktaturen på tysk sida, till Stalin. ”Så offrades hundratusentals av dessa ryssar och kosacker, tatarer och folk från Kaukasus; de tilläts inte ens kapitulera inför amerikanerna utan överlämnades till Sovjetunionen, för att där möta hämnd och avrättning”, skrev han bittert anklagande.

Dessa händelser hamnade i väst mycket snart i skymundan och glömdes bort av de självrättfärdiga ”demokratiska” segrarmakterna.

Svaga demokratier hade dessutom fyra gånger i historien givit upphov till totalitära system, påpekade Solzjenitsyn. Det tydligaste exemplet var förstås den tyska Weimarrepubliken som banade vägen för nazidiktaturen. Men förhållandet var detsamma med den italienska republiken som ledde till fascismen samt med Chiang Kai-sheks Kina som föll samman inför Mao Zedongs kommunister.

Solzjenitsyns främsta exempel är den egna, ryska februarirevolutionen, som efter tsarens fall i mars 1917 ledde till den kortlivade ”demokratiska” regimen under Alexandr Karenskij. Det var Karenskijs svaghet som gjorde det möjligt för kommunisterna att genomföra sin oktoberkupp 1917, menade Solzjenitsyn.

Demokrati är alltså inte någon garanti mot totalitarism.

Därmed var demokratin för Solzjenitsyn inte heller något självklart alternativ för Ryssland, i varje fall inte på länge. Ryssland borde i stället välja ”den långsamma och mjuka vägen via ett auktoritärt system” och inte hoppa från ”totalitarismens isiga klippa” direkt in i demokratin.

Skälet för denna omväg var enkelt: det oförberedda ryska folket skulle inte klara ett så radikalt brott med det förflutna, det skulle bara ”krossas till anarkistiskt mos”. Att nå en sann demokrati i Ryssland skulle ta 150 till 200 år av ”yttre fred och tålmodig koncentration på inre problem”, förutspådde han.

Under denna tid av nationell inre läkning borde Ryssland tillåta de folk som så önskade att lämna unionen. Det var ett förslag som idag, 30 år senare, med bittra konflikter och krig i Kaukasus, har fått en ny, ödesdiger innebörd.

Solzjenitsyn var ingen demokrat. Ändå har hans resonemang tydliga poänger som understryker vår nutida ovana att alls tala om demokratins svaga sidor. Och det är i sig en av demokratins verkligt svaga sidor.

Källor och litteratur: Alexandr Solzjenitsyn, Västerlandets misstag, sv. Stockholm 1981; Alexandr Solzjenitsyn, Warning to the West, New York 1975.

Fakta om Solzjenitsyns liv: se förra artikeln Västerlandets svaghet/Solzjenitsyn
Se även: Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)