Månadens haiku

Mörkret har anlänt.
Står i köket och väntar
en tidig morgon.


Förra månadens haiku

Öga och Öra tre år

Innan årets födelsedagshälsning kunde skrivas hann Öga och Öra bli tre och ett halvt år. Men bättre sent än aldrig! Efter en lång paus har mitt skrivande förhoppningsvis åter kommit igång. Därmed går jag direkt till saken. Detta hände på Öga och Öra under 2008:

Redan i januari började en av bloggens mest lästa artikelserier. Den handlar om hur den tyska staden Breslau vid andra världskrigets slut förvandlades till den polska Wrocław (Till en förvandlad stad).

Den brutala operationen var en del av den största etniska rensningen i Europas historia: fördrivningen av 14 miljoner tyskar från sina traditionella hemorter i östra Europa. Det tillhör historiens ironier att tyskarna som fördrevs från Breslau ersattes med andra fördrivna, polacker som tvangs att lämna sina hem i traditionellt polska områden öster om floden Bug, områden som nu skulle tillföras Sovjetunionen (När Breslau blev Wrocław).

Artikelserien kom att innehålla miniporträtt av dramatikern Gerhart Hauptmann och av den katolska nunnan Edith Stein. Hauptmann förklarade sig lojal med tre diktatoriska regimer. Stein blev så småningom Europas skyddshelgon. Båda hade nära anknytning till Breslau.

I mars började en serie om den amerikanska dollarn som ända sedan krigsslutet haft en tendens att försvagas. Förklaringen står delvis att finna i besluten från Bretton Woods i New Hampshire 1944, där den ekonomiska efterkrigsmodellen skapades (Dollar, guld och Bretton Woods).

Strax efter att den artikelserien avslutades kom den ekonomiska världskrisen. Innebär den ett bakslag för den fria marknaden? Eller möjligen tvärt om, marknadens hämnd på finansmusketörernas och politikernas misstag? (Marknadens välkomna hämnd)

Konstnärer av skiftande dignitet har genom historien haft en egendomlig förmåga att hamna i politiskt tvivelaktigt sällskap. Nuförtiden nästan enbart på vänsterkanten. Poeten Ezra Pound, en av modernismens förgrundsfigurer, hamnade däremot i den italienska fascismen. För detta fick han efter kriget betala ett högt pris. Han spärrades in på mentalsjukhus i USA under tolv år utan någon juridisk prövning. Men ur lidandet kom stor poesi, t ex Pisan Cantos (Borde Ezra Pound ha skjutits?).

En svensk författare, Werner Aspenström, hanterade politiken på ett helt annat sätt. Han hävdade sin rätt att vända sig bort; han hyllade ”fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd”. Det var en utmaning mot 1960-talets förment tillvända vänstergeneration och Aspenström hånades bl a av författarkollegan Göran Palm (Om rätten att vända sig bort).

Våren 2008 besökte den tyske professorn i socialpsykologi Harald Welzer Goetheinstitutet i Stockholm. Welzer hade ett kontroversiellt budskap: Hitlers hantlangare var inga omänskliga monster, de var inte ens psykiskt sjuka utan helt vanliga, resonerande människor – som du och jag (Massmördare med gott samvete).

Vänskap har flera gånger varit ett tema på Öga och Öra. Jag har t ex berättat om hur slavsonen och bondpojken Horatius från den romerska landsbygden blev vän med kungaättlingen Maecenas. Ur deras vänskap kom odödlig dikt (Slavsonen och kungaättlingen).

”Om Hitler hade haft vänner hade jag varit en av dem”, sade Albert Speer, den unge arkitekten som blev Hitlers gåtfulle rustningsminister. Speer och Hitler planerade bl a att göra Berlin till världens huvudstad, Germania. Om Speer handlar en pågående artikelserie (Fäder och söner).

Förra året var det 40 år sedan 1968. Det revolutionära årtionde som då inleddes gav en helt ny sexualmoral och antalet aborter i Sverige ökade explosionsartat. År 1965 utfördes 4 aborter per 1000 kvinnor; tio år senare var det 20,3! Och det berodde inte på lagen om fri abort (Skörden från 1968).

I Berlin firade man 40-årsminnet av 1968 genom att ge studentledaren Rudi Dutschke en egen gata. Den korsar hans främste motståndares gata, Axel-Springer-Strasse (68-provokatör tillbaka på gatan).

När rysk-georgiska åttadagarskriget utbröt i augusti 2008, var det många som började tala om att västerlandet egentligen inte hade något att sätta emot en ny rysk aggressiv expansionspolitik. Resonemanget hade paralleller till 1970-talet och den ryske författaren Aleksandr Solzjenitsyn (Västerlandets svaghet). Han talade också om demokratins svaghet – ett ämne som idag är nära nog tabu.

Jag har också haft glädjen av två gästskribenter. Publicisten Anders Björnsson skrev att Baltikum inte var ockuperat av Sovjetunionen, som de baltiska staterna hävdar idag. Ett laddat ämne (En lektion om ockupation).

Laddat var det också när stiftsadjunkten Martin Modéus hävdade att man skall skilja på det heliga och det helgade. Finns det alltså för mycket helighet i Svenska kyrkan? Läs hans svar! (Martin Modéus svarar om helighet)


Öga och Öra två år
Öga och Öra ett år

Till en arg son och en vilsen mamma

Satt på krogen. Inte hade jag för avsikt att lyssna, men samtalet vid bordet bredvid trängde sig på och jag kunde inte värja mig. Det blev en del av min egen verklighet.

En mamma med son i övre tonåren. Sonen är tydligt irriterad på mamma som inte tycks vilja förstå att lycka är att kunna köpa en häftig bil. Mamma värjer sig tafatt mot sonens krassa ideal. Det finns ju så mycket annat här i livet, försöker hon med viss uppgivenhet.

Som vadå? Det blir tyst medan mamma funderar.

Ja, vad är lycka för dig, mamma? Sonen provocerar. Vad gör dig lycklig? Hon skiner upp, som räddad, tittar kärleksfullt på sin son, prövar ett leende och säger med lätt desperat underton: Att få en kram av dig!

Sonen fnyser högljutt. Vadå, en kram? Förstår inte du att det är viktigt med pengar? Han känner sig oförstådd, kanske avvisad, rent av föraktad. Varför kan mamma inte säga att hon förstår att det är viktigt med en häftig bil när man snart skall fylla tjugo år? Att det kanske rent av är LYCKAN.

Han tycker att mamma inte har tänkt igenom det här med lycka. Och han har alla argumenten på sin sida. Mamma tror att fattiga kan vara lyckliga utan pengar. Sonen frågar om inte fattiga skulle bli lyckliga om de plötsligt fick pengar. Mamma tvekar och sonen klipper till: Nå, då så, då kan de ju inte vara lyckliga innan de har pengar! Triumf.

Mamma kan inte förklara sig. Det ligger nog något i detta som sonen säger, att mamma inte riktigt har tänkt igenom saken.

Sonen kritiserar krogmaten som mamma bjuder på och han vill gå, komma iväg från denna fantasilösa mamma som försöker få honom att se att pengar inte är allt här i världen.

Det är mycket frestande att lägga sig i. Men det kan man ju inte. Varje familj har sina debatter även om de är nog så likartade. Men jag funderar. Vad skulle jag säga till denne son som drömmer om ett annat liv, med pengar och häftiga bilar?

Medan jag söker ett svar kommer jag att tänka på den tyske författaren Heinrich Böll (1917-1985). Han skrev, jag tror det var i En clowns åsikter: Lycka kan jag inte ens föreställa mig mer än sekunder i taget.

Lycka är sällsynt, kortvarigt och oförtjänt. Man kan inte ”skaffa sig” lycka. Man kan bara plötsligt, helt överraskande få uppleva att den för ett ögonblick snuddar vid en. Lycka är en ren gåva, ett svindlande nu. Många människor lever ett helt liv utan att någonsin få del av den. Andra har upplevt den några få välsignade stunder och glömmer dem aldrig. Åter andra förstår först i efterhand att de levde helt nära den.

Skulle sonen förstå? Nej. Skulle han ens lyssna? Kanske. Största hoppet vore att han skulle minnas orden och en dag känna igen.

Och vad skulle jag säga till den tafatta mamman som inte hittade rätt argument, som kände att sonen var på väg bort ifrån henne och hennes värld? Man kan inte läsa dikt på krogen för främmande mammor med tonårssöner. Men jag önskade att jag i smyg kunde få lägga en uppslagen bok på deras TV-bord. Den skulle vara uppvikt på dikten Dalen av Solveig von Schoultz (1907-1996):

Ingen tog dig i handen och sa:
passa på
Detta är nu
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek

Ingen sa:
gå långsamt
Akta dig för att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet.

Ingen sa:
detta är nu.
Detta är mycket
Detta är tillräckligt
Alldeles ensam sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag:
den såg ut så
Det var den.

Månadens haiku

Skogen återtar
den sandvarma flyktvägen
från barnets drömmar.


(Ystad 1950-2006)

Förra månadens haiku

Vedergällningsvapnet/Speer (4)

I juli 1943 ordnade Albert Speer så att raketkonstruktören Wernher von Braun fick träffa Hitler i högkvarterets filmsal. Efter en kort presentation släcktes ljuset och en färgfilm från provskjutningsanläggningen i Peenemünde vid Östersjön tonade fram på vita duken. För första gången kunde Hitler se hur en stor raket majestätiskt lyfte mot himlen. Han blev entusiastisk. Med denna raket skulle kriget avgöras!

Speer fick order att sätta igång serieproduktion av den 14 meter höga raketen, som kallades A4, senare V2. Projektet skulle ha samma prioritet som stridsvagnsproduktionen.

Men redan en månad senare, den 18 augusti, kom den första stora motgången: britterna förstörde anläggningarna i Peenemünde i en massiv bombräd. Speer och SS-chefen Heinrich Himmler reste till Hitlers varglya i Rastenburgskogen. De beslöt att flytta hela raketproduktionen till en gigantisk grottanläggning nära Nordheim i södra Harz. Den var avsedd för lagring av olja och smörjmedel, men nu skulle den bli underjordisk industri med täcknamnet Mittelbau/Dora. Ombyggnationen skulle starta genast.

Hitler ville egentligen bara använda tyskar till det stora raketprojektet. ”Gud nåde oss om utlandet får veta något om saken”, sade han till Speer. Men SS-chefen Heinrich Himmler ville använda koncentrationslägerfångar. Om produktionen helt överläts på fångar, skulle dessa kunna isoleras fullständigt från yttervärlden och ingen information skulle kunna läcka ut, hävdade han.

För övrigt var det på sommaren 1943 bara SS som kunde skaka fram den nödvändiga arbetskraften. De flesta tyskar var redan inkallade. Hitler accepterade argumenten. De första hundra fångarna kom till Dora från det närliggande Buchenwald redan innan augusti månad var till ända.

Himmler var förtjust. Beslutet att använda krigsfångar och judar i bygget innebar att han fick in en fot på rustningsminister Speers område. Konkurrensen mellan Himmler och Speer blev vid denna tid allt tydligare. Och Himmler hade mer framgång: Hitler utnämnde honom till riksinrikesminister; formellt sett var han därmed Speers jämlike.

Doragrottorna var egentligen ett system av tunnlar, 9 meter höga och 13 meter breda. Utifrån två 1,8 km långa transporttunnlar förgrenade sig ett nät av tvärtunnlar. Den sammanlagda längden på tunnelsystemet blev ca 15 km. Utanför byggdes en sjuspårig bangård med en anslutande bro, vars bärande betongkonstruktion delvis finns kvar än i dag.

Tunnlarna fylldes snabbt med fångar som arbetade dygnet runt utan dagsljus, i kvävande stendamm och i ett öronbedövande oväsen från borr- och schaktmaskiner. De fick sova i omgångar på halm som strötts ut i tvärtunnlarna och släpptes aldrig ut i friska luften. Sanitära anläggningar saknades under de första månaderna.

Redan under hösten 1943 blev Doragrottorna en referensanläggning för produktion av krigsmateriel under jord, skyddad för de allierade flyganfallen. Speer planerade 57 liknande underjordiska fabriker runt om i Tyskland, t ex för tillverkning av flygplan.

Men produktionen av vedergällningsvapnet mötte problem. Det dök ständigt upp nya fel som måste korrigeras. De första laddade projektilerna som sköts iväg exploderade för tidigt. Serieproduktionen kom inte igång, som Speer hade lovat Hitler.

Den 6 oktober varnade Speer i ett tal inför partikadrer i Posen för övertro på undervapnet. Han hänvisade till vapnets höga tekniska komplexitet och sade rakt ut att någon serieproduktion inte skulle komma igång under den närmaste tiden.

Inför samma partikonferens i Posen talade Heinrich Himmler senare samma dag om nazisternas mål att utrota judarna. Han var otvetydig: även kvinnorna och barnen måste dödas. Och han vände sig med en ironisk kommentar till Speer, som tidigare flera gånger hade opponerat sig emot SS massarresteringar för att de tog arbetskraft från viktig krigsproduktion. Nu skulle minsann Himmler och Speer ”utan sentimentalitet” arbeta för samma mål, sade han.

Albert Speer hävdade till sin död att han under kriget inte kände till massmorden på judar och att han aldrig hörde Himmlers beryktade tal i Posen. Han hade lämnat konferensen redan vid lunchtid och var därför inte närvarande i salen när Himmler talade.

Vad Speer visste och inte visste om förintelsens dimensioner förblir outrett. Men han erkände att han den 10 december 1943 besökte tunnelanläggningarna i Dora. I detta underjordiska helvete arbetade vid Speers besök 10 500 fångar. Dödligheten uppgick till 70 procent. Här kunde han inte blunda. Men hur reagerade han?

Källor och litteratur: Albert Speer, Tredje riket inifrån, del 2, Katastrof och dom, sv. 1971; Joachim Fest, Speer. Eine Biographie, Frankfurt am Main, 4. Auflage, April 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Jens-Christian Wagner, Produktion des Todes, Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; egna anteckningar från besök 18.4.2004.

Bilder: 1. Entrén till friluftsmuseet Mittelbau/Dora. Här kom järnvägen in till den sjuspåriga bangården där fram till krigsslutet omkring 60 000 tvångsarbetare avlevererades. Hit kom också varor från 450 underleverantörer och härifrån transporterades de färdigmonterade raketerna. 2. De än idag kvarstående betongfundamenten till den anslutande järnvägsbron. Egna bilder från 2004.

Anm.: År 1971 påstod Harvardprofessorn Erich Goldhagen att Albert Speer var närvarande när Heinrich Himmler höll sitt beryktade tal i Posen 6 oktober 1943. Goldhagen hade hittat Himmlers direkta hänvisning till Speer och ansåg att det var bevis för att denne varit närvarande i salen. Goldhagen drog slutsatsen att Speer ljög när han påstod att han ingenting vetat om Förintelsen. Speer svarade att han lämnat Posen vid lunchtid och därför inte varit närvarande under Himmlers tal på kvällen. Journalisten Gitta Sereny har avslöjat att Goldhagen på eget bevåg hade spetsat till Himmlers apostrofering av Speer och flera vittnen har senare stött Speers minnesbild. Därmed är det dock inte bevisat att Speer var okunnig om Himmlers tal. Sereny själv är övertygad om att han på ena eller andra sättet trots allt kände till vad som hände Europas judar.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:

Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)

Månadens haiku

Färgen som bleknat,
tonen som klingade ut –
bristens närvaro.


Förra månadens haiku

Månadens haiku

Efteråt, och allt
är genomlyst hud
och nät av möjligheter…


Förra månadens haiku

Månadens haiku

Fjärden ännu kall.
Havskajaken skär nattens
lackblanka hinna.


Förra månadens haiku

Månadens haiku

Över tallberget
till spillkråkans trumvirvlar.
Och vattnen öppnas!


Förra månadens haiku

Månadens haiku

Melodin som spelades
a prima vista
- sedan aldrig mer.


Förra månadens haiku

Månadens haiku

När ljuset grånar
skuggan flackas ut
passerar gränsen, spårlöst.


Förra månadens haiku

Månadens haiku

Genom slocknande
strontiumblixtar
gick året in för landning.


Förra månadens haiku

Anm: Strontium ger rött sken i fyrverkerier.

Apropå krisjulen 2008

Ack, var blev du av, du ljuva börsraket
som upp mot himlen steg i evighet?
Du alla dumma drömmar lömskt förgyllde
och spekulanters fickor överfyllde.

En dag var festen slut, vi vet ej hur;
av glittret plötsligt blev en stormig skur
med krasch, konkurs, panik och krispaket;
slut var det med din falska säkerhet.

Krediten tappade sin värdighet,
den blev till simpel skuld och sårbarhet
och undergår nu bister bantningskur
- för somliga sker den i gallerbur.

Ack, var blev du av, du ljuva börsraket
som steg mot himlen i all evighet?
Din sorgligt slocknade likviditet
för snopna barn nu ställer till förtret

med alldeles för hårda julpaket.

Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)

Ombyggnaden av Berlin till världens huvudstad Germania krävde massor med tegel. Albert Speer beräknade att han skulle behöva 450 miljoner stenar per år fram till 1950, då projektet skulle vara färdigt. Men Tysklands totala produktion uppgick 1938 bara till en fjärdedel, 109 miljoner.

Denna ekvation kunde endast lösas om Speer använde sig av den nazistiska fångindustrin. Han vände sig till SS-chefen Heinrich Himmler och föreslog ett samarbete. Som ett första steg skulle Speer i sin egenskap av generalbyggnadsinspektör finansiera uppförandet av ett tegelbruk, om SS var beredda att driva det och producera 120 miljoner tegel per år.

En undanskymd strand vid floden Havel, ca 40 km norr om Berlin utvaldes. Därifrån kunde teglet lätt skeppas till byggarbetsplatserna i huvudstaden. Och än viktigare: billig arbetskraft fanns i koncentrationslägret Sachsenhausen på andra sidan floden.

Sachsenhausen hade byggts av SS med hjälp av fångar redan 1936. Genom Albert Speers avtal med SS på sommaren 1938 fick lägret en ny, stor arbetsuppgift. SS ville skapa en mönsterfabrik med en betonghall på 40 000 kvadratmeter och utrusta den med 24 tunnelugnar för tegelbränning. Tekniken var helt ny. Dessutom skulle en hamn med två djupa hamnbassänger anläggas intill tegelbruket. Inga kranar, gräv- eller schaktmaskiner fanns att tillgå. Fångarna arbetade med enkla handverktyg och skottkärror.

Varje morgon marscherade 1 500 fångar från lägret till byggarbetsplatsen. Fångkolonnen kallades ”der Klinkerzug”, tegeltåget, och betraktades som ett dödskommando. Från 1941 var det uttryckligen ett straff att bli utvald till tegeltåget.

Den tilltänkta mönsteranläggningen fick snart problem. Leran från den närbelägna gruvan i Zehlendorf visade sig vara olämplig för den nya tekniken. Produktionen fungerade helt enkelt inte. En stor del av tegelbruket måste byggas om. Den ansvarige SS-chefen Oswald Pohl försökte dessutom dölja problemen både för Heinrich Himmler och Albert Speer, vilket skapade ytterligare förseningar. Det var inte förrän 1940 som bruket kunde börja producera tegel av godtagbar kvalitet.

Men Albert Speer behövde ännu mer tegel. Avtalet mellan honom och SS utvidgades i augusti 1940. Nu skulle tegelbruket varje år fram till 1950 leverera 150 miljoner tegel och Speer lovade att fördubbla sitt finansiella engagemang till 10 miljoner riksmark.

Samtidigt skulle SS, med hjälp av ytterligare fyra miljoner riksmark från Speer, anlägga ett bearbetningsverk för natursten intill tegelbruket och den nya hamnen. Nazirikets paradbyggnader byggdes nämligen i regel med en tegelkärna som sedan bekläddes med natursten, t ex granit.

Naturstenen bröts också av fångar i koncentrationsläger under ledning av SS. Det skedde i t ex Mauthausen några mil öster om Linz i Österrike. Där var Speer personligen på inspektionsbesök i mars 1943. Det var hans första och enda besök i ett typiskt koncentrationsläger. Visserligen heter det att han bara fick en ytlig ”VIP-rundtur” i lägret, men besöket är ändå en viktig pusselbit i bedömningen av vad Speer visste och inte visste om den nazistiska fångindustrin.

Tegelbruket utanför Sachsenhausen såg Speer emellertid inte. Någon mönsteranläggning blev det aldrig. Det hade ständiga kvalitetsproblem och nådde inte de uppsatta produktionsmålen, även om det så sent som 1944 var det största tegelbruket i världen.

Idag finns ingenting kvar av själva bruket. Det förstördes i en massiv allierad bombräd i krigets slutskede den 10 april 1945. Besökarna som numera kommer till friluftsmuseet Sachsenhausen måste själva aktivt leta efter platsen där det låg.

Jag följde landsvägen över floden Havel och tog en enkel skogsväg utmed stranden. Efter några hundra meter såg jag ruinerna av ett bageri som hörde till lägret. Det omgavs fortfarande av de karaktäristiska cementstolparna med inåtvända överdelar som höll upp taggtråden kring lägren. Lite längre fram finns än idag en anläggning för stenbearbetning.

De tydligaste kvarblivna spåren av Speers samarbete med SS är de båda hamnbassängerna som plötsligt öppnar sig i slutet av skogsvägen. De är ca 100 gånger 15 meter vardera och ser ut att vara sprängda ur berget, men är alltså grävda och hackade för hand! På kajen finns ett enkelt minnesmärke med några vissnade blomsterkransar.

Hur många som dog under arbetet med hamnen och tegelbruket finns inga uppgifter om. Men dokumentationscentret i Sachsenhausen vet att SS i januari 1945 dumpade nio ton mänsklig aska i floden.

Källor och litteratur: Dokumentationscentret i Sachsenhausen. Utställningen Mythos Germania, Berlin. Om Speers besök i Mauthausen: Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. Bonniers 1998.

Bilder:1. Hamnen som fångarna byggde med enkla handredskap. Den används fortfarande. Nu av ett modernt företag som bearbetar natursten. 2. På kajen finns ett enkelt minnesmärke i tegel och med några vissnade blomsterkransar.

Anm.1: Albert Speer besökte också de sk Doragrottorna i Harz och fick där se under vilka omänskliga förhållanden som nazisternas fångar arbetade. Dora var emellertid inte ett traditionellt koncentrationsläger. En särskild artikel om Dora kommer så småningom.

Anm.2: Enligt uppgift från Fonus väger askan från en kremerad kropp ca 4 kg. Det skulle tyda på att askan som SS dumpade i floden kom från ca 2 250 kroppar.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)

Månadens haiku

Sista höstdagen
vände sig vinden
för att minnas vimplarna.


Förra månadens haiku

De sjuka idealen/krisen (3)

Det är nu många år sedan Marcus Wallenberg (1899-1982) gick omkring med en lapp i fickan där han noterade soliditetstalen för varje enskilt företag i familjens innehav. Det var en attityd av försiktighet som sedan dess har ersatts med allt djärvare risktagande.

Dopade av ständigt nya strömmar av billiga pengar har banker, företag och hushåll tillåtit skuldsättningen i västvärlden att mångfaldigas. När problem hotade ”löste” man dem med nya lån. Till slut höll det inte längre. Och när skuldberget nu måste avvecklas står vi inför den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet.

Det som gjorde denna galna utveckling möjlig var en uppsättning sjuka ideal som präglade tiden utan att vi märkte det. De kom från världens bisarrt överdimensionerade finanssektor. I USA stod finansindustrin 2007 för 30 procent av landets samlade företagsvinster! Finansindustrin alltså, en bransch som egentligen inte förmår leverera något eget förädlingsvärde alls.

När finanstransaktioner blir mer lönsamma än industriproduktion borde varningsklockorna ringa för fullt. I stället förklarade toppbankmän som Josef Ackermann, chef för Tysklands största bank Deutsche Bank, att avkastningen på finansinvesteringar borde vara 20-25 procent för att vara intressanta. Det skall jämföras med en tillväxt i den samlade ekonomin på ett par procent. Sjukdomsinsikten var noll.

En investering med hög förväntat avkastning var alltså alltid bättre än en med lägre avkastning. Det låter förföriskt självklart. Vem vill avstå från högre avkastning på sina pengar? Men man glömde bort att den högre avkastningen egentligen var en ersättning för högre risk. Den som är beredd att bli av med sina investerade pengar måste ju få mer betalt än den som vill vara säker på att ha pengarna kvar. Den högre avkastningen skall alltså i en sund ekonomi ses som ett slags försäkringspremie.

När denna enkla grundregel sköts åt sidan föddes det sjuka idealet vars sanna innebörd var att det alltid är bra att investera i finanspapper med hög risk. Ja, ju högre risk desto bättre!

Denna perverterade värdering fick än större genomslagskraft av föreställningen att man kunde minska riskerna genom att sprida dem. I själva verket har den gamla goda regeln om riskspridning i en globaliserad värld inte längre samma innebörd som tidigare. Samtidigt som en bank säljer av risk köper samma bank nämligen på sig andra bankers risker. Resultatet blir att riskvolymen i hela banksystemet ökar explosionsartat.

En av startpunkterna för den nu punkterade finansbubblan var just när de amerikanska bankerna fick tillåtelse att sprida sina allt större risker från fastighetsmarknaden ut över världen. På det sättet ökade avsättningsmöjligheterna för nya risker och utlåningen kunde fortsätta.

En del av de ansvarsförbindelser som bankerna påtog sig var dessutom svåra att värdera. Därför redovisades de ”under strecket”, dvs utanför balansräkningarna. Bankerna undgick därmed också att behöva reservera eget kapital för dessa risker. Det är en riskhantering som bankinspektionerna världen över försökt komma tillrätta med sedan 1980-talet. Förgäves! Varje försök till reglering har bara lett till nya kringmanövrer.

När risktagande blev en dygd var det fritt fram för nya perversioner. Bonussystem premierade kortsiktiga och personliga vinstintressen. I Carnegie gick halva vinsten till de anställda; år 2000 blev det 1,5 miljarder i bonus att dela på mellan 800 anställda. Årets vinst blev därmed de anställdas övergripande mål. Konsekvenserna för banken på längre sikt var det ingen som brydde sig om. Den som i Marcus Wallenbergs anda bekymrade sig för soliditeten betraktades som en trist nejsägare utan entreprenörsanda.

Förskräckande är det faktum att även stora kreditvärderingsföretag som Moody´s eller Standard & Poor´s har svepts med i den sjuka kreditkulturen och inte kunnat varna i tid. De har dessutom ägts och betalts av den finansindustri vars kreditvärdighet de skulle värdera. Idag är kreditvärderingsföretagens anseende kört i botten och en av förklaringarna till att kreditflödena fortfarande inte har kommit igång.

Inte heller de myndigheter som skulle bevaka finansbranschen har klarat sin uppgift. Men den har varit hopplös. Dels har bankvärlden ägnat stor kreativitet åt att hitta kryphål och skapa dimridåer (Carnegie igen!). Dels har många av myndigheternas mest kvalificerade befattningshavare lockats över till bankerna med högre löner och utsikt till karriär.

Det sägs att det svenska banksystemet skulle vara mera hälsosamt än andra länders. Man får hoppas att det är så. Men det som hänt i Carnegie tyder på något helt annat.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/krisen (2)

Månadens haiku

Skopan vilar knogarna
mot berget, väntar
den stora smällen.


Förra månadens haiku

Germania och judarna/Speer (2)

Berlin skulle bli Germania. Högst uppe på kupolen till den planerade gigantiska kongresshallen i stadens hjärta skulle den tyska örnen sitta. Inte på ett hakkors, som var brukligt i naziriket, utan på en jordglob. Germania skulle bli världens huvudstad. Och den skulle stå klar 1950.

Så var det tänkt.

Albert Speer fick uppdraget direkt av Hitler sommaren 1936. Förebilden som det gällde att överträffa var Paris med sin 100 meter breda och två kilometer långa Champs-Élysées. I Germania skulle paradgatan bli fem kilometer lång och 120 meter bred och kantas av representationsbyggnader, ministerier, militära överkommandon, storföretagens huvudkontor men också av biograf för 6 000 människor, opera och teater.

Den skulle gå genom en 120 meter hög triumfbåge, mer än dubbelt så hög som den i Paris. Hitler hade själv skissat på hur den skulle se ut. Alla namnen på de 1,8 miljonerna stupade tyska soldaterna från första världskriget skulle mejslas in i triumfbågens granit. Nu överlämnade Führern sina blyertsskisser från 1920-talet i Speers händer.

I paradgatans norra ände skulle den nya kongresshallen ligga, flankerad av riksdagshuset och führerpalatset, nära den plats där dagens kanslersresidens ligger. Här finns i dag Schweiz ambassad (bilden). Hallen, Die große Halle, skulle med sin kopparklädda, gröna kupol fullständigt dominera stadens centrum.

Dimensionerna vittnar om den hejdlösa hybris som behärskade Hitler och hans arkitekt. Byggnadens totala höjd skulle bli 280 meter och kupolen skulle ha en diameter på 235 meter. Det kan jämföras med Globen i Stockholm, som idag är världens största sfäriska byggnad. Den är från marken 112,5 meter hög och kupolen är 110 meter i diameter. Globen rymmer 15 000 åskådare. Kongresshallen i Germania var tänkt för 150 000 stående personer och 30 000 sittande.

Albert Speer fick obegränsade fullmakter att förverkliga Hitlers dröm. Han flyttade in som ”generalbyggnadsinspektör”, förkortat GBI, i konstakademiens byggnad vid Pariser Platz. Dit var det lätt för Hitler att obemärkt bege sig från det nya rikskansliet. Och det gjorde han ofta.

För att genomföra Berlins omvandling måste över hundratusen lägenheter utrymmas och hela stadsdelar rivas. De som måste flytta erbjöds lägenheter som stod tomma efter judar som emigrerat. Många av dem hade lämnat sina hem till följd av kristallnatten i november 1938. Men dessa lägenheter räckte inte långt. Från januari 1941 började Gestapo systematiskt utrymma lägenheter där det bodde judar. De tvangs att flytta in hos vänner och släktingar.

Speer insåg emellertid att bostadsfrågan inte kunde lösas utan massdeportationer av Berlins judar. Han förankrade sina idéer hos säkerhetstjänstens chef Reinhard Heydrich och i mars 1941 fick han stöd även av Goebbels. Sedan förslaget fått Hitlers välsignelse började deportationerna i oktober 1941.

Det har beräknats att över 50 000 judiska Berlinmedborgare sändes iväg med tåg från sin hemstad. Under vintern 1941-1942 stoppade Gestapo tillfälligt deportationerna för att judarna behövdes som tvångsarbetare i rustningsindustrin. Men Speer kom på en lösning även av detta problem. Han var från februari 1942 även rustningsminister och som sådan beslöt han att finansiera utbyggnaden av krigsmaterielindustrierna kring Auschwitz. På så sätt kunde han visa Gestapo att inga judiska tvångsarbetare gick förlorade även om de flyttades från Berlin.

I juni 1942 började äldre judar att deporteras från Anhalter Bahnhof (bilden) mitt i staden. Tidigt på morgonen kom de marscherande, 50-100 personer i taget. I lugn och ordning. Varken deras kläder eller packning skilde dem från andra passagerare. Men de bar den gula judestjärnan och de bevakades av vakter.

Till det ordinarie tåget mot Dresden med avgångstid 6.07 brukade två extra tredjeklassvagnar vara kopplade. I dem föstes judarna in. Sedan gick färden mot Theresienstadt, som av myndigheterna beskrevs som ett getto för äldre. Många sändes vidare till Auschwitz.

Totalt registrerades 116 sådana transporter från Anhalter Bahnhof. De sista gick i mars 1945. Regelbundet gick transporter också från stationerna i Grunewald (bilden) och Moabit. Många människor kände till dem.

Även Albert Speer såg med egna ögon vad som hände. Under sina dagliga bilturer till arbetet såg han folksamlingar vid järnvägsstationen vid Nikolassee i närheten av Wannsee och förstod att det var Berlins judar som evakuerades. I sin bok Slavstaten skriver han, att han kände olust över vad han såg.

Om han visste vad som hände med judarna efter deportationen är fortfarande oklart. Han förnekade det inför sina domare i Nürnberg men till journalisten Gitta Sereny sade han rakt ut: ”Jag valde att sätta på mig skygglappar, men jag var inte en ignorant.” Det är så nära ett erkännande man kan komma.

Källor och litteratur: Albert Speer, Tredje riket inifrån, Triumfens tid 1933-1943, sv. 1971; Joachim Fest, Speer, Eine Biographie, 4. Auflage, Frankfurt am Main, 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. 1997, samt noteringar från utställningen Mythos Germania i Berlin 2008.

Bilder (klicka gärna på dem så blir de större): 1. Här, där Schweiz ambassad idag ligger, söder om nya Hauptbahnhof, som syns i bakgrunden, skulle Die Große Halle ligga. 2. Av Anhalter Bahnhof finns bara den här delen av fasaden kvar. Härifrån deporterades ca 9 600 av Berlins judar. 3. Även från Grunewaldstationen, belägen i lummiga villakvarter i västra Berlin, gick transporterna. På den gamla perrongen vid spår 17 finns idag minnesplattor med datum, destination och antal människor för 183 avgångar.

Anm.: Även om sentida forskning, t ex redovisad i utställningen Mythos Germania, har knutit Albert Speer nära till deportationerna av Berlins judar, bör man erinra sig att det från 1941 även gick tågtransporter med judar från en lång rad andra tyska städer t ex Hannover, Hamburg, Stuttgart och Nürnberg. Det kan därför inte uteslutas att Speers aktiviteter i Berlin passade in i ett större skeende som han emellertid inte själv styrde. Gitta Sereny anser att han visste vad som skedde men inte nödvändigtvis själv tog initiativet. Speer var t ex inte närvarande vid mötet hos Goebbels i mars 1941 där ”evakueringen” beslutades.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)

Om deportationer av judar från tyska städer se även:
Till Riga för att dö

Gör en animerad resa i Germania på Youtube: Germania.

Kapitulationen/krisen (2)

Det satt långt inne men till slut har regeringarna och centralbankerna givit upp sitt motstånd, sänkt räntorna och i princip garanterat hela EU:s och USA:s bankväsen. I Storbritannien och USA är storbankerna till och med på väg att delvis förstatligas.

Viktigast just nu är garantierna av lånen mellan bankerna. Om dessa inte betraktas som säkra kommer kreditflödet på finansmarknaderna inte att komma igång igen, krediterna till resten av ekonomin att frysa inne och många företag att gå i konkurs.

Så varför motstånd? Därför att alla mycket väl vet att åtgärderna egentligen inte löser grundproblemet, som är en gigantisk skulduppbyggnad i det internationella finanssystemet.

Skuldberget berör inte bara bankerna utan även företagen, stora som små, och inte minst hushållen. Det är hushållens konsumtion som håller igång den amerikanska ekonomin. Och konsumtionen bygger på lån, ständigt större lån. Sparandet i USA är sedan länge nära noll.

Med billiga pengar har skuldberget kunnat växa under två decennier. Vid varje hotande kris har framförallt den amerikanska centralbanken sänkt räntan och därmed dränkt marknaderna (och hushållen) i nya pengar, inte för att lösa problemet utan för att skjuta en smärtsam lösning på framtiden. Skuldproblemet har maskerats med nya skulder. En sann Döbelnsmedicin!

Egentligen borde räntorna för länge sedan ha höjts i USA. Det är bara genom att göra pengarna dyrare (=räntan högre) som en spekulativ skuldsättning kan bromsas och sparandet stimuleras. Men det gick för långt. Det blev för sent. Till slut fanns det inget annat att göra än att på nytt dränka marknaderna i billiga pengar.

Det leder nu till nya jättelika skulder. Den här gången hos de enskilda staterna – och därmed hos skattebetalarna. Hur skall skulderna betalas? Ja, det bästa är förstås om folkhushållen kan öka sin samlade produktion av varor och tjänster parallellt med att sparandet ökar. Det verkar på kort sikt inte särskilt troligt när lågkonjunkturen står för dörren.

Skattehöjningar är ett alternativ. Ett synnerligen impopulärt alternativ som politikerna kommer att få svårt att driva igenom. Det kommer att heta att feta bankdirektörer, som redan har förlorat all trovärdighet, räddas med hjälp av höjda skatter för småfolket. Inga politiska val vinns med det receptet.

Ett tredje alternativ är klassiskt: att släppa fram inflationen igen, att låta ett försämrat penningvärde desarmera skuldbomben. Och vem betalar inflationen? Återigen småfolket som lever på osäkra löneinkomster och pensioner och som inte har några fasta tillgångar.

Det finns ytterligare ett alternativ, ett riktigt obehagligt: risken ökar för att hela stater måste inställa betalningarna och i princip gå i konkurs. Sådant har hänt förut. Island står redan på statsbankruttens rand. Italien och Grekland väntar i kulissen.

Under tiden fortsätter börserna att omväxlande rasa och rusa. Bakom denna extrema osäkerhet ligger en stigande fruktan inte bara för en vanlig recession utan för ”den japanska sjukan”.

Japan hade under 1980-talet tillåtit skulderna i landet att öka snabbt. När de hotade att strypa ekonomin sänkte myndigheterna räntan. Det ledde till ett hysteriskt börsrally i kombination med astronomiska prishöjningar på fastighetsmarknaden.

År 1990 insåg myndigheterna att något måste göras mot skuldökningen: räntan höjdes. I princip en riktig åtgärd, men den kom för sent. Ekonomin var redan genomsyrad av skulder och hölls uppe enbart av nya, billiga pengar.

Även en marginell räntehöjning ledde i det läget till krasch både på börsen och på fastighetsmarknaden. Och när den japanska centralbanken i panik försökte rädda situationen genom att göra helt om och sänka räntan nästan ner till noll, gjorde man den fasansfulla upptäckten att räntesänkningar inte längre hade den avsedda verkan. Konjunkturen kom inte igång!

Det berodde på att kraschen skapade deflation, alltså prisfall. När priserna föll innebar det att den reala räntan, alltså räntan efter justering för allmänna prisförändringar, höjdes kraftigt. Även extremt låga nominella räntor blev därmed för tunga att bära för det skuldtyngda landet. Ändå fick bankerna inte lov att gå omkull.

Japan gick i stället in i en decennielång stagnation. Börsindexet Nikkei föll från 38 806 punkter i december 1989 till 7 607 i april 2003. Stagnationen bröts inte förrän staten sköt till nytt bankkapital, banker slogs samman och företagen krympte.

Det är denna långvariga japanska sjuka som nu kan hota Europa och USA – om inte räddningspaketen fungerar. Och fungerar räddningspaketen finns det risk för inflationschock och dollarkris. Inte konstigt att börserna är fyllda av fasa.

Anm.1: Döbelnsmedicin. I Johan Ludvig Runebergs berättande dikt Döbeln vid Jutas (ur Fänrik Ståls sägner, 1848-1860) ligger generalen Georg Carl von Döbeln sjuk inför ett hotande slag mot ryssarna i september 1808. Men han måste upp och leda trupperna och begär hjälp av sin läkare: "tänk ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig i dag på mina ben!"

Anm. 2: Artikelförfattaren var 1984-2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
De sjuka idealen/krisen (3)

Om den amerikanska dollarns historia som bakgrund till dagens kris:
Dollar, guld och Bretton Woods

Månadens haiku

Under nedtryckt hatt
och bakom uppfälld krage
vidgas lungorna.


Förra månadens haiku.