De miljontals tyskar som efter kriget fördrevs från Tysklands östområden får inte utan vidare själva utse sina politiska företrädare. De måste ta hänsyn till vad man tycker i Polen. Det är lärdomen av en lång och infekterad konflikt i Tyskland.
Efter andra världskriget fördrevs 14 miljoner tyskar från Tysklands östliga områden. Dessa människor tvangs att lämna sina hem i bl.a. Ostpreussen, Schlesien, Pommern och Sudetlandet, områden där de bott i generationer men som nu skulle överföras till Polen eller Tjeckoslovakien.
De blev flyktingar i eget land och mottogs med misstro, eller rent av förakt, av sina landsmän. För att bevara sin identitet och samtidigt driva kravet på att få återvända, bildade de regionala föreningar som slöt sig samman i ett stort förbund, Bund der Vertriebene, BdV.
BdV har sedan dess varit en stark politisk kraft i Tyskland med stöd framför allt från CDU (kristdemokraterna) och CSU (systerpartiet med bas i Bayern). För två år sedan lyckades BdV få den dåvarande regeringen, där socialdemokraterna ingick, att skapa en stiftelse med namn Flykt, Fördrivning, Försoning. Den skulle, mitt i Berlin, arrangera en permanent utställning om de fördrivnas öde.
Den politiska striden startade när det plötsligt stod klart att BdV ville ha sin ordförande Erika Steinbach i stiftelsens styrelse. Socialdemokraterna, SPD, sade nej. Steinbach var otänkbar eftersom hon 1991 hade röstat emot Tysklands nya gräns mot Polen längs Oder-Neisse. Om Steinbach utnämndes skulle polackerna ta illa upp, sade SPD.
Och det blev inte annorlunda med den nya regeringen. Den liberale utrikesministern Guido Westerwelle, FDP, tänkte inte acceptera att ”det redan historiskt ansträngda förhållandet mellan Tyskland och Polen skadas genom obetänksamheter”, dvs med en utnämning av Erika Steinbach.
Han antydde till och med att han kunde ta strid med sin kansler Angela Merkel (CDU) om saken. En möjlig regeringsfråga alltså. Den samlade röd-gröna oppositionen jublade. Läget spetsades till genom att Merkels unionskollega i CSU, Horst Seehofer i Bayern, ställde upp för BdV:s rätt att välja sina egna representanter utan utrikespolitiska hänsyn.
Men Westerwelle stod på sig. Han ansåg att det till försoningen hör en självklar förutsättning, nämligen att gränsen med Polen ”inte ens intellektuellt kan ifrågasättas”. ”Personliga intressen måste stå tillbaka när det handlar om vårt land”, sade liberalen Westerwelle. Personliga intressen?
Frankfurter Allgemeines kommentator Berthold Kohler gick i taket (FAZ 16.11.2009). Har Westerwelle glömt bort vilket land han representerar? De intressen han företräder i striden med Erika Steinbach är ju Polens! ”Det vore en skandal och ett fattigdomstecken för Merkels andra regering såväl som för Tysklands förhållande till sina fördrivna om en kvinna nekades plats i Fördrivnings-stiftelsen som utan henne inte hade funnits”, skrev han.
I Polen teg regeringen. Men dess hållning var klar sedan tidigare. Man ville egentligen inte alls ha någon tysk permanent utställning om de fördrivnas öde. Den polska pressen var än tydligare. Där kallades Erika Steinbach ”Blonde Bestie” och hon framställdes i karikatyrer med naziuniform och hakkors. Det var en hatkampanj som man på tyskt regeringshåll inte ens protesterade mot.
Inte heller kyrkorna ställde upp bakom sina egna, fördrivna landsmän. Den katolske biskopen i Hamburg, Jochen Jaschke, tyckte att Steinbach skulle ”visa storhet och dra sig tillbaka”. Den evangeliska kyrkans talesman, Petra Bahr, instämde och talade om Steinbachs ”hårda, kompromisslösa position”. Men vem var egentligen hård och kompromisslös?
CDU-politikern och ministerpresidenten i Niedersachsen, Christian Wulff, försökte hitta en verklig försoning. Han hänvisade till de polska biskoparnas modiga uttalande från 1965: ”Vi förlåter och vi ber om förlåtelse.” Orden syftade på de brott som båda sidor begick under, och strax efter, kriget. Wulff antydde därmed att försoning kräver något även av Polen. Men regeringen i Berlin lyssnade inte.
Till slut kom BdV – inte regeringen eller Westerwelle – med ett kompromissförslag som öppnade vägen till en lösning. Erika Steinbach erbjöd sig att avstå från sin plats om BdV istället fick utse flera andra personer till stiftelsens styrelse. Dessutom skulle regeringen i fortsättningen inte ha något med utnämningarna att göra.
Socialdemokraternas Wolfgang Thierse protesterade även mot detta och kallade förslaget skamligt och skadligt för förbindelserna med den östliga grannen. Men Westerwelle gick med på en uppgörelse; han hade ju nått sitt mål: att sätta stopp för de fördrivnas försök att få utse sin ordförande till styrelseledamot i en stiftelse som hon själv varit med om att skapa.
Ett framsteg för liberala värden och demokrati? Försoning för de fördrivna?
Källor: En rad artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung, FAZ, t.ex. :Eine Armutszeugnis, Berthold Kohler, 16.11.2009; Organisiertes Schweigen in Polen, Konrad Schuller, 17.11.2009; Ein Dokument der Weitsicht, Berthold Kohler, 27.11.2009; Steinbach verzichtet - unter Bedingungen - auf Sitz im Stiftungsrat, 4.1.2010; Opposition kritisiert "Erpressungsversuch" Steinbachs, 5.1.2010; Erika Steinbach im Interview "Bin zum Verzicht bereit - für eine Lösung der Vernunft", 5.1.2010; Koalition legt Streit über Steinbach bei, 11.2.2010; Polen lobt, Thierse kritisiert Kompromiss mit Vertriebenen, 12.2.2010. Från Tagesspiegel: Besser Frieden stiften, Hans Monath, 17.11.2009. Från Der Spiegel: Erinnerungskultur. "Die anderen Russen", nr 53/2009; Pressmeddelande från Evangelische Kirche in Deutschland: EKD-Kulturbeauftragte: Streit über Vertriebenen-Stiftung in hohem Masse schädlich, 19.1.2010.
Anm.: Erika Steinbach är förbundsdagsledamot för CDU. Det var i den egenskapen hon 1991 röstade emot ett godkännande av Tysklands östgräns.
Om de polska biskoparnas försoningsförsök 1965 se särskild artikel: Tyskhatets politiska anatomi.
Om fördrivningen av tyskarna från Polen: Polsk hämnd.
Om tyskarna i Breslau: När Breslau blev Wroclaw.
Om sudettyskarnas öde: Sudettyskarna och katastrofen, Brott och straffrihet samt Död åt tyskarna! .
Om hur de fördrivna bemöttes av sina landsmän: Fördrivning, flyktingar och förakt.
Om fördrivningen av tyskarna finns en rad artiklar på Öga och Öra. Du kan nå samtliga genom nedanstående etiketter.
Visar inlägg med etikett Sudettyskarna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sudettyskarna. Visa alla inlägg
18 februari 2010
26 februari 2008
Tyskhatets politiska anatomi
Både tyskar och polacker förväntade sig att Breslau efter kriget snart skulle återlämnas till Tyskland.
Många av de tyskar som flytt från staden återvände därför på sommaren 1945. Tyskar strömmade också till från tjeckiska Sudetlandet, där förföljelserna mot dem redan pågick i stor skala. Även de räknade med att Breslau snart skulle vara en trygg, tysk stad.
De polacker som fördrivits av ryssarna från de polska provinserna i öster levde i Breslau ”med packade väskor” och ville ingenting hellre än att snart få återvända hem.
Alla hade goda skäl för sina förhoppningar. Fram till 1944 hade faktiskt ingen ställt några seriösa krav på att Breslau skulle bli polskt. Den polska exilregeringen i London krävde att de sovjetockuperade polska östområdena skulle återgå till Polen. Av Tyskland ville man ha Ostpreussen och Danzig, delar av Pommern samt Oberschlesien. Men: ”Vad vi inte vill ha är Breslau och Stettin. Vi har bara anspråk på etniskt och historiskt polska områden som står under tyskt herravälde”, försäkrade den polske utrikesministern i London.
Exilregeringen var alltså fullt på det klara med att Breslau historiskt var en tysk stad.
För de polska kommunisterna uppstod emellertid ett dilemma. Deras ”regering” i Lublin accepterade på sommaren 1944 Stalins krav på de polska östområdena. Det var mer än en tredjedel av Polens förkrigsyta och innefattade viktiga polska städer som Lwow och Wilna.
De polska kommunisterna betraktades redan som opatriotiska. För att de nu inte skulle framstå som direkta landsförrädare måste de helt enkelt kräva större landområden i väster än vad exilregeringen i London begärde – den hade ju inte givit upp kraven på de förlorade områdena i öster.
Så uppstod den kommunistiska Lublinregeringens krav på Breslau och Niederschlesien. Det var ett sätt att ”framställa sig som de mest beslutsamma försvararna av den nationella saken”, skriver Gregor Thum.
För att upprätthålla ett sken av rättfärdighet över kraven bedrev de polska kommunisterna från detta ögonblick en häftig hatkampanj mot allt tyskt. ”Bilden av Tyskland som fiende blev ett centralt element i säkerställandet av makten i folkrepubliken Polen”, hävdar Thum.
Hans brittiske kollega, historikern Norman Davies, anser att idén att överföra väletablerade tyska städer till Polen aldrig skulle ha slagit rot i den polska befolkningen utan intensiv sovjetisk propaganda och ”insikten om att Sovjetunionens annektering av Polens egna östområden inte kunde upphävas”.
De polska kommunisternas hatkampanj mot Tyskland, som bedrevs decennium efter decennium, fick också en annan konsekvens: ingenting var mera subversivt i folkrepubliken Polen än att ifrågasätta hotet från Tyskland och att tro på möjligheten av en försoning med tyskarna.
Denna djupa misstro mot alla närmanden till den västlige grannen präglade Polen ännu i december 1965, när den förste efterkrigsbiskopen i Wrocław, Bolesław Kominek (1903–1974), skrev ett uppmärksammat brev till sina tyska biskopskolleger.
Många av de tyskar som flytt från staden återvände därför på sommaren 1945. Tyskar strömmade också till från tjeckiska Sudetlandet, där förföljelserna mot dem redan pågick i stor skala. Även de räknade med att Breslau snart skulle vara en trygg, tysk stad.
De polacker som fördrivits av ryssarna från de polska provinserna i öster levde i Breslau ”med packade väskor” och ville ingenting hellre än att snart få återvända hem.
Alla hade goda skäl för sina förhoppningar. Fram till 1944 hade faktiskt ingen ställt några seriösa krav på att Breslau skulle bli polskt. Den polska exilregeringen i London krävde att de sovjetockuperade polska östområdena skulle återgå till Polen. Av Tyskland ville man ha Ostpreussen och Danzig, delar av Pommern samt Oberschlesien. Men: ”Vad vi inte vill ha är Breslau och Stettin. Vi har bara anspråk på etniskt och historiskt polska områden som står under tyskt herravälde”, försäkrade den polske utrikesministern i London.
Exilregeringen var alltså fullt på det klara med att Breslau historiskt var en tysk stad.
För de polska kommunisterna uppstod emellertid ett dilemma. Deras ”regering” i Lublin accepterade på sommaren 1944 Stalins krav på de polska östområdena. Det var mer än en tredjedel av Polens förkrigsyta och innefattade viktiga polska städer som Lwow och Wilna.
De polska kommunisterna betraktades redan som opatriotiska. För att de nu inte skulle framstå som direkta landsförrädare måste de helt enkelt kräva större landområden i väster än vad exilregeringen i London begärde – den hade ju inte givit upp kraven på de förlorade områdena i öster.
Så uppstod den kommunistiska Lublinregeringens krav på Breslau och Niederschlesien. Det var ett sätt att ”framställa sig som de mest beslutsamma försvararna av den nationella saken”, skriver Gregor Thum.
För att upprätthålla ett sken av rättfärdighet över kraven bedrev de polska kommunisterna från detta ögonblick en häftig hatkampanj mot allt tyskt. ”Bilden av Tyskland som fiende blev ett centralt element i säkerställandet av makten i folkrepubliken Polen”, hävdar Thum.
Hans brittiske kollega, historikern Norman Davies, anser att idén att överföra väletablerade tyska städer till Polen aldrig skulle ha slagit rot i den polska befolkningen utan intensiv sovjetisk propaganda och ”insikten om att Sovjetunionens annektering av Polens egna östområden inte kunde upphävas”.
De polska kommunisternas hatkampanj mot Tyskland, som bedrevs decennium efter decennium, fick också en annan konsekvens: ingenting var mera subversivt i folkrepubliken Polen än att ifrågasätta hotet från Tyskland och att tro på möjligheten av en försoning med tyskarna.
Denna djupa misstro mot alla närmanden till den västlige grannen präglade Polen ännu i december 1965, när den förste efterkrigsbiskopen i Wrocław, Bolesław Kominek (1903–1974), skrev ett uppmärksammat brev till sina tyska biskopskolleger.
Syftet med brevet var just att öppna vägen för en försoning mellan Polen och Tyskland. Men han ville också få polackerna att erkänna sina egna misstag och förbrytelser. Brevets centrala formulering löd: ”Vi förlåter och vi ber om förlåtelse.”
Brevet skapade panik i Polens kommunistiska ledning. Temat förlåtelse sågs som ett direkt angrepp på folkrepublikens politiska system. En stor del av det polska samhället reagerade också med oförståelse och avståndstagande.
Tyvärr var de tyska biskoparna nästan lika överrumplade som den polska kommunistledningen. Det tyska svaret blev därför intetsägande och hade stämts av mot utrikesdepartementets diplomatiska standardformler.
I Polen försökte regimen isolera biskopen och han förbjöds t ex under flera år att resa till Rom. Detta trots att han ingalunda ifrågasatte Polens innehav av de erövrade områdena. Tvärtom skrev han en bok med titeln I de västliga territoriernas tjänst. Och när han väl fick tillfälle såg han till att den katolska kyrkan accepterade Polens nya västgräns.
Biskop Kominek var för tidigt ute med sin trevare om försoning. Men brevet bröt ändå väg för den tyske förbundskanslern Willy Brandts historiska besök i Warszawa 1970. Och idag står den till ärkebiskop och kardinal upphöjde Bolesław Kominek staty i Wrocław. Vid hans fötter finns det kontroversiella budskapet både på polska och på tyska:
”Wir vergeben und bitten um Vergebung.”
Källor och litteratur: Gregor Thum, Die fremde Stadt, Breslau 1945, Berlin 2003; Norman Davies/Roger Moorhouse, Microcosm, Portrait of a Central European City, London 2002.
Bilder: 1/ Den förste efterkrigsbiskopen i Wrocław, sedermera ärkebiskopen och kardinalen, Bolesław Kominek med fredsduva. 2/ Inskriften vid hans fötter, Vi förlåter och ber om förlåtelse. Från brevet till de tyska biskoparna 1965.
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wrocław (3)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Gudsåkern i Breslau (6)
Om beslutet i Potsdam att Breslau skulle bli polskt, se artikeln Den stora utförsäljningen.
Om Stettin och dess polska respektive tyska identitet och historia, se artikeln Vid floden Oder.
Om Danzig finns en artikelserie som börjar med Danzig, Westerplatte och kriget.
Om de fördrivnas rättigheter i Tyskland: Försoning för fördrivna?
22 mars 2007
Brott och straffrihet
Under sommaren 1945 fördrevs 700 000 sudettyskar under våldsamma och ovärdiga former från Tjeckoslovakien. Tusentals dödades eller dog av umbäranden (Se artikeln "Död åt tyskarna!").
Från januari 1946, sedan de allierade i Potsdam givit klartecken, kom en andra, mycket större våg av fördrivningar. Fram till november rullade varje dag mellan fyra och sju tåg med 1 200 personer vardera från Sudetlandet till Tyskland. Det var människor som berövats både sin egendom och sitt tjeckiska medborgarskap. Från början fick de ha 25 kg packning per person. Det räckte inte ens till det nödvändigaste. Efter brittiska protester utökades den tillåtna packningen till 70 kg.
”Det har blivit omöjligt för oss att leva vidare vid deras sida och därför måste de lämna landet. Vi har den moraliska och politiska rätten att kräva detta.” Så motiverade den tjeckoslovakiske presidenten Edvard Beneš fördrivningarna i september 1945.
De som hade tur hamnade i västlig ockupationszon. Under år 1946 förde mer än tusen tåg 1,2 miljoner människor till den amerikanska zonen. De mindre lyckligt lottade hamnade i den sovjetiska zonen, som senare blev DDR. Enligt tjeckiska uppgifter utvisades fram till oktober 750 000 människor dit.
Tjeckerna utvisade även tyska antifascister, kommunister, socialdemokrater, judar och andra tyskar som hade kämpat emot Hitler. Deras etniska bakgrund var viktigare än deras politiska hemhörighet. Inte ens tyska judar som lidit under Hitler fick bo kvar eller behålla sin egendom i Tjeckoslovakien.
För socialdemokraterna blev det andra problem. En transport med 100 000 tyska socialdemokrater, som skulle utvisas till den sovjetiska ockupationszonen i november 1945, stoppades av ryssarna. De ville inte ha fler socialdemokrater i sin zon eftersom de planerade att slå samman de kommunistiska och socialdemokratiska partierna och bilda ett enhetsparti (sedermera det socialistiska enhetspartiet SED i DDR). För att denna sammanslagning skulle gå smidigt fick de demokratiska krafterna inte bli för starka.
De tyska socialdemokraterna fördes i stället tillbaka in i det inre av Böhmen för tvångsarbete. Men de utvisade tyska kommunisterna togs gärna emot i den sovjetiska ockupationszonen. På så sätt kom cirka 30 000 kommunister till mellersta Tyskland.
I november 1946 spärrades de västliga zonerna för nya transporter av fördrivna. Man kunde helt enkelt inte ta emot fler. Som nödåtgärd tvangs man t ex i Bayern att använda det f d nazistiska koncentrationslägret Dachau som läger för fördrivna från Sudetlandet. En av historiens många nyckfulla ironier.
Totalt beräknas 2,8 miljoner tyskar ha fördrivits från Sudetlandet. Det är mycket oklart hur många som dog. Den officiella, ”bevisade”, siffran är 19 452. Men i amerikansk zon dog ytterligare ca 100 000 människor till följd av tidigare undernäring, otillräcklig medicinsk omvårdnad och misshandel. Den kristna hjälporganisationen Caritas har listor med namn på 225 133 personer vars öden ännu 50 år efter fördrivningarna inte var klarlagda.
Och de tjecker som begick övergrepp mot sudettyskarna slapp straff. I en lag från den 8 maj 1946 hette det att en handling, som normalt vore att betrakta som brottslig, skulle vara straffri om den begåtts som del av motståndskampen eller ”som uttryck för längtan efter rättvis vedergällning för handlingar som begåtts av ockupanterna och deras medhjälpare”.
I de nära nog folktomma sudetområdena flyttade så småningom 1,9 miljoner tjecker, slovaker, ukrainare och romer in. Men det hjälpte föga. Genom fördrivningarna hade Tjeckoslovakien gjort sig av med en fjärdedel av sin befolkning, de bäst utbildade och yrkeskunniga. Tjeckoslovakien fick helt enkelt brist på kunnig arbetskraft. Den kommunistiska regimen tvingades därför till slut att ändra sin fördrivningspolitik. Genom en lag 1953 fick alla personer med tysk nationalitet som fortfarande fanns i landet automatiskt tjeckiskt medborgarskap vare sig de ville eller inte.
En situation där miljontals människor hade tvingats iväg från landet hade vänts i sin motsats. Nu gällde det plötsligt för Tjeckoslovakien att hindra allt fler människor från att fly från kommunismen. Det är dock en annan historia.
Tidigare artiklar om sudettyskarnas öde:
Sudettyskarna och katastrofen
"Död åt tyskarna!"
Om Potsdamkonferensen:
Den stora utförsäljningen
Artikeln är nummer 9 i en serie.
Artikel nummer 10: Försoning för fördrivna?
Till artikel 1: Skuggan från Ostpreussen
Serien kan sedan följas från artikel till artikel.
Från januari 1946, sedan de allierade i Potsdam givit klartecken, kom en andra, mycket större våg av fördrivningar. Fram till november rullade varje dag mellan fyra och sju tåg med 1 200 personer vardera från Sudetlandet till Tyskland. Det var människor som berövats både sin egendom och sitt tjeckiska medborgarskap. Från början fick de ha 25 kg packning per person. Det räckte inte ens till det nödvändigaste. Efter brittiska protester utökades den tillåtna packningen till 70 kg.
”Det har blivit omöjligt för oss att leva vidare vid deras sida och därför måste de lämna landet. Vi har den moraliska och politiska rätten att kräva detta.” Så motiverade den tjeckoslovakiske presidenten Edvard Beneš fördrivningarna i september 1945.
De som hade tur hamnade i västlig ockupationszon. Under år 1946 förde mer än tusen tåg 1,2 miljoner människor till den amerikanska zonen. De mindre lyckligt lottade hamnade i den sovjetiska zonen, som senare blev DDR. Enligt tjeckiska uppgifter utvisades fram till oktober 750 000 människor dit.
Tjeckerna utvisade även tyska antifascister, kommunister, socialdemokrater, judar och andra tyskar som hade kämpat emot Hitler. Deras etniska bakgrund var viktigare än deras politiska hemhörighet. Inte ens tyska judar som lidit under Hitler fick bo kvar eller behålla sin egendom i Tjeckoslovakien.
För socialdemokraterna blev det andra problem. En transport med 100 000 tyska socialdemokrater, som skulle utvisas till den sovjetiska ockupationszonen i november 1945, stoppades av ryssarna. De ville inte ha fler socialdemokrater i sin zon eftersom de planerade att slå samman de kommunistiska och socialdemokratiska partierna och bilda ett enhetsparti (sedermera det socialistiska enhetspartiet SED i DDR). För att denna sammanslagning skulle gå smidigt fick de demokratiska krafterna inte bli för starka.
De tyska socialdemokraterna fördes i stället tillbaka in i det inre av Böhmen för tvångsarbete. Men de utvisade tyska kommunisterna togs gärna emot i den sovjetiska ockupationszonen. På så sätt kom cirka 30 000 kommunister till mellersta Tyskland.
I november 1946 spärrades de västliga zonerna för nya transporter av fördrivna. Man kunde helt enkelt inte ta emot fler. Som nödåtgärd tvangs man t ex i Bayern att använda det f d nazistiska koncentrationslägret Dachau som läger för fördrivna från Sudetlandet. En av historiens många nyckfulla ironier.
Totalt beräknas 2,8 miljoner tyskar ha fördrivits från Sudetlandet. Det är mycket oklart hur många som dog. Den officiella, ”bevisade”, siffran är 19 452. Men i amerikansk zon dog ytterligare ca 100 000 människor till följd av tidigare undernäring, otillräcklig medicinsk omvårdnad och misshandel. Den kristna hjälporganisationen Caritas har listor med namn på 225 133 personer vars öden ännu 50 år efter fördrivningarna inte var klarlagda.
Och de tjecker som begick övergrepp mot sudettyskarna slapp straff. I en lag från den 8 maj 1946 hette det att en handling, som normalt vore att betrakta som brottslig, skulle vara straffri om den begåtts som del av motståndskampen eller ”som uttryck för längtan efter rättvis vedergällning för handlingar som begåtts av ockupanterna och deras medhjälpare”.
I de nära nog folktomma sudetområdena flyttade så småningom 1,9 miljoner tjecker, slovaker, ukrainare och romer in. Men det hjälpte föga. Genom fördrivningarna hade Tjeckoslovakien gjort sig av med en fjärdedel av sin befolkning, de bäst utbildade och yrkeskunniga. Tjeckoslovakien fick helt enkelt brist på kunnig arbetskraft. Den kommunistiska regimen tvingades därför till slut att ändra sin fördrivningspolitik. Genom en lag 1953 fick alla personer med tysk nationalitet som fortfarande fanns i landet automatiskt tjeckiskt medborgarskap vare sig de ville eller inte.
En situation där miljontals människor hade tvingats iväg från landet hade vänts i sin motsats. Nu gällde det plötsligt för Tjeckoslovakien att hindra allt fler människor från att fly från kommunismen. Det är dock en annan historia.
Tidigare artiklar om sudettyskarnas öde:
Sudettyskarna och katastrofen
"Död åt tyskarna!"
Om Potsdamkonferensen:
Den stora utförsäljningen
Artikeln är nummer 9 i en serie.
Artikel nummer 10: Försoning för fördrivna?
Till artikel 1: Skuggan från Ostpreussen
Serien kan sedan följas från artikel till artikel.
2 mars 2007
"Död åt tyskarna!"
Den 5 maj 1945 gjorde tjeckerna i Prag uppror mot sina tyska ockupanter. Tjeckoslovakiska flaggor syntes plötsligt på husfasader, tyska soldater greps och avväpnades, vapendepåer plundrades. Radiostationen erövrades av tjeckerna och man började genast sända antitysk propaganda: Smrt Němcum! Död åt tyskarna!
Tyska militära enheter i staden försökte slå ned upproret men misslyckades och efter tre dagar kapitulerade de. Omkring 200 000 tyskar fanns i Prag, inklusive många flyktingar som Röda armén drivit framför sig. En våg av våld svepte nu fram över dem.
Våldet leddes av det spontant sammansatta tjeckiska revolutionsgardet. Sårade tyska soldater jagades ut från sjukhusen eller sköts i sina sängar. Gamla män pryglades ihjäl på gatan. Pojkar från Hitlerjugend torterades offentligt. Skaror av människor drevs samman på Strahovstadion där de misshandlades och våldtogs.
Från Prag spred sig våldet mot tyskarna snabbt över hela landet med pogromer och fördrivningar. Det skedde dels i spontana hämndaktioner men, enligt det tyska ministeriet för fördrivna, också planmässigt. Åtgärder mot sudettyskarna hade redan under kriget förberetts av den tjeckiska exilregeringen. Revolutionsgardet och den kommunistiska Svobodaarmén samverkade nu med den ryska Röda armén.
När en ammunitionsfabrik exploderade i Aussig och ett antal tjecker dog, fick tyskarna skulden. Minst 200 personer misshandlades och drevs från en bro ner i Elbe. I propagandan talades det om tyska sabotörer, sk ”Werwölfe”, varulvar. Det blev en hetsande förevändning för fördrivning.
Från städer och byar drevs civilbefolkningen ut på vägarna i hundratusentals. En stor del av dem som tvangs över gränsen till Schlesien motades tillbaka av polackerna som var i full färd med att fördriva ”sina” tyskar. De fördrivna hamnade veckovis i ingenmansland där de - hungrande och utmattade och med många kvarlämnade döda - till fots sökte sig västerut.
I Komotau samlade Svobodasoldater den 9 juni alla stadens tyska män, mellan 8 000 och 9 000. 15 av dem valdes ut för att de ansågs vara SS-män, kläddes av nakna och misshandlades med förfärande sadism till döds inför de andra, som sedan drevs iväg mot Sachsen. När de nådde gränsen hejdade officerare från Röda armén kolonnen och tvang den att vända. Det blev koncentrationsläger och tvångsarbete i Tjeckoslovakien istället.
Enligt den stora tyska dokumentationen av fördrivningen var syftet med aktionerna mot de tyska männen att beröva familjerna deras skydd. Därmed underlättades fördrivningen av kvinnorna och barnen och hemmen kunde plundras.
Flera veckor innan Potsdamkonferensen ens hade samlats för att bestämma om fördrivning av tyskarna införde tjeckerna lagar som rättfärdigade det redan pågående våldet. De sk Beneš-dekreten (efter den tjeckiske presidenten Edvard Beneš, 1884-1948) innebar att tyskarna betraktades som landsförrädare – de hade ju efter Münchenöverenskommelsen tillämpat tysk lag i Sudetlandet. Men vad skulle de annars ha gjort? De kunde ju inte gärna fortsätta att tillämpa tjeckisk lag sedan deras områden av en internationell konferens överförts till Tyskland!
Det tjeckiska synsättet var alltså orimligt – och så var konsekvenserna: Sudettyskarna berövades all egendom; tomter, hus och boskap tillföll den tjeckiska staten och tjecker och slovaker kunde utan vidare slå sig ned på den konfiskerade egendomen. De gamla ägarna kunde i stället dömas till flerårigt straffarbete i kolgruvorna. Domarna enligt dessa lagar var summariska, de trädde genast i kraft och kunde inte överklagas.
Och för att förvissa sig om att inte heller eventuella kontanter skulle ha något värde för tyskarna, beslöt den tjeckiska regeringen att den tyska valutan, Reichmark, blev ogiltig från och med den 1 augusti 1945.
”Den tjeckoslovakiska regeringen hade med [dessa] dekret i efterhand lagt den juridiska grunden för kollektiva åtgärder mot alla sudettyskar”, summerar den tyske historikern Guido Knopp.
Under denna första sk vilda fas fördrevs omkring 700 000 sudettyskar från Tjeckoslovakien. 150 000 av dem kom till Österrike. Tiotusentals deporterades till tvångsarbete i det inre av Böhmen och Mähren.
Nästa år, 1946, skulle den andra fasen av fördrivningarna börja. Den blev mycket mera omfattande.
Källor och litteratur: Die Vertreibung der deutschen Bevölkerung aus der Tschechoslowakei, Eine dokumentation herausgegeben vom ehemaligen Bundesministerium für Vertriebene, Flüchtlinge und Kriegsgeschädigte, bd 1-2, München 1994; Knopp, Guido, Die Grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen, München 2001.
Nästa artikel i serien (nr 9):
Brott och straffrihet
Tidigare artikel om sudettyskarna:
Sudettyskarna och katastrofen
Artikeln är nummer 8 i en serie. Till den första artikeln: Skuggan från Ostpreussen
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
Tyska militära enheter i staden försökte slå ned upproret men misslyckades och efter tre dagar kapitulerade de. Omkring 200 000 tyskar fanns i Prag, inklusive många flyktingar som Röda armén drivit framför sig. En våg av våld svepte nu fram över dem.
Våldet leddes av det spontant sammansatta tjeckiska revolutionsgardet. Sårade tyska soldater jagades ut från sjukhusen eller sköts i sina sängar. Gamla män pryglades ihjäl på gatan. Pojkar från Hitlerjugend torterades offentligt. Skaror av människor drevs samman på Strahovstadion där de misshandlades och våldtogs.
Från Prag spred sig våldet mot tyskarna snabbt över hela landet med pogromer och fördrivningar. Det skedde dels i spontana hämndaktioner men, enligt det tyska ministeriet för fördrivna, också planmässigt. Åtgärder mot sudettyskarna hade redan under kriget förberetts av den tjeckiska exilregeringen. Revolutionsgardet och den kommunistiska Svobodaarmén samverkade nu med den ryska Röda armén.
När en ammunitionsfabrik exploderade i Aussig och ett antal tjecker dog, fick tyskarna skulden. Minst 200 personer misshandlades och drevs från en bro ner i Elbe. I propagandan talades det om tyska sabotörer, sk ”Werwölfe”, varulvar. Det blev en hetsande förevändning för fördrivning.
Från städer och byar drevs civilbefolkningen ut på vägarna i hundratusentals. En stor del av dem som tvangs över gränsen till Schlesien motades tillbaka av polackerna som var i full färd med att fördriva ”sina” tyskar. De fördrivna hamnade veckovis i ingenmansland där de - hungrande och utmattade och med många kvarlämnade döda - till fots sökte sig västerut.
I Komotau samlade Svobodasoldater den 9 juni alla stadens tyska män, mellan 8 000 och 9 000. 15 av dem valdes ut för att de ansågs vara SS-män, kläddes av nakna och misshandlades med förfärande sadism till döds inför de andra, som sedan drevs iväg mot Sachsen. När de nådde gränsen hejdade officerare från Röda armén kolonnen och tvang den att vända. Det blev koncentrationsläger och tvångsarbete i Tjeckoslovakien istället.
Enligt den stora tyska dokumentationen av fördrivningen var syftet med aktionerna mot de tyska männen att beröva familjerna deras skydd. Därmed underlättades fördrivningen av kvinnorna och barnen och hemmen kunde plundras.
Flera veckor innan Potsdamkonferensen ens hade samlats för att bestämma om fördrivning av tyskarna införde tjeckerna lagar som rättfärdigade det redan pågående våldet. De sk Beneš-dekreten (efter den tjeckiske presidenten Edvard Beneš, 1884-1948) innebar att tyskarna betraktades som landsförrädare – de hade ju efter Münchenöverenskommelsen tillämpat tysk lag i Sudetlandet. Men vad skulle de annars ha gjort? De kunde ju inte gärna fortsätta att tillämpa tjeckisk lag sedan deras områden av en internationell konferens överförts till Tyskland!
Det tjeckiska synsättet var alltså orimligt – och så var konsekvenserna: Sudettyskarna berövades all egendom; tomter, hus och boskap tillföll den tjeckiska staten och tjecker och slovaker kunde utan vidare slå sig ned på den konfiskerade egendomen. De gamla ägarna kunde i stället dömas till flerårigt straffarbete i kolgruvorna. Domarna enligt dessa lagar var summariska, de trädde genast i kraft och kunde inte överklagas.
Och för att förvissa sig om att inte heller eventuella kontanter skulle ha något värde för tyskarna, beslöt den tjeckiska regeringen att den tyska valutan, Reichmark, blev ogiltig från och med den 1 augusti 1945.
”Den tjeckoslovakiska regeringen hade med [dessa] dekret i efterhand lagt den juridiska grunden för kollektiva åtgärder mot alla sudettyskar”, summerar den tyske historikern Guido Knopp.
Under denna första sk vilda fas fördrevs omkring 700 000 sudettyskar från Tjeckoslovakien. 150 000 av dem kom till Österrike. Tiotusentals deporterades till tvångsarbete i det inre av Böhmen och Mähren.
Nästa år, 1946, skulle den andra fasen av fördrivningarna börja. Den blev mycket mera omfattande.
Källor och litteratur: Die Vertreibung der deutschen Bevölkerung aus der Tschechoslowakei, Eine dokumentation herausgegeben vom ehemaligen Bundesministerium für Vertriebene, Flüchtlinge und Kriegsgeschädigte, bd 1-2, München 1994; Knopp, Guido, Die Grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen, München 2001.
Nästa artikel i serien (nr 9):
Brott och straffrihet
Tidigare artikel om sudettyskarna:
Sudettyskarna och katastrofen
Artikeln är nummer 8 i en serie. Till den första artikeln: Skuggan från Ostpreussen
Till Hans Wolfs kommentar, klicka på Comments nedan!
20 februari 2007
Sudettyskarna och katastrofen (1)
Det var inte bara tyskarna i Ostpreussen, Pommern och Schlesien som 1945-1949 fördrevs från sina gårdar och hem där de bott i generationer. Den största etniska rensningen i Europas historia omfattade även tre miljoner sudettyskar i Tjeckoslovakien.
Det hade bott tysktalande människor i Böhmen och Mähren sedan medeltiden. Under århundraden var de en del av det habsburgska väldet Österrike-Ungern. När Habsburg föll samman efter första världskriget och delades upp på nya nationer, bestämde segrarmakterna i Pariskonferensen 1919 att dessa tyskspråkiga områden skulle ingå i det nybildade landet Tjeckoslovakien.
Tyskarna protesterade och begärde att i stället få höra antingen till Tyskland eller till en tysk-österrikisk republik, som de hoppades skulle bildas. Deras krav avslogs. Då begärde de att åtminstone få autonomi inom Tjeckoslovakien. Men inte ens den önskan ville segrarmakterna tillmötesgå.
Det var upphovet till en efter hand allt mer aktivistisk tysk nationalism i Tjeckoslovakiens gränsområden mot Tyskland och Österrike. Denna nationalism omfattades inte alls bara av ”stortyskarna” utan även av många socialdemokrater; över 90 procent av rösterna i området gick 1919 till etniskt tyska partier. Och redan samma år kom det till sammanstötningar med tjeckerna. Det var den 4 mars och 54 personer dödades. Ännu i dag högtidlighålls denna dag – men det sker i München och Wien.
Under 20-talet dämpades motsättningarna temporärt när Tjeckoslovakien förde en liberal politik mot sina etniska minoriteter och dessutom lyckades klara sig bättre ekonomiskt än den inflationshärjade tyska Weimarrepubliken.
Men 30-talets depression drabbade även Tjeckoslovakien. De nationella känslorna flammade upp under påfrestningarna av arbetslösheten. Tyskarna i området stärkte sin identitet genom att börja kalla sig för sudettyskar efter bergskedjan Sudeterna i norr. Och landet som aldrig funnits och som egentligen bestod av ett lapptäcke av tyska språköar i Böhmen och Mähren kallade de Sudetenland.
Hitler och nazisterna underblåste och exploaterade de nationella känslorna bland sudettyskarna. Det bildades ett naziinspirerat parti, Sudettyska partiet, som leddes av en gymnastiklärare vid namn Konrad Henlein (1898-1945; vid krigsslutet begick han självmord). Partiet ville ansluta sudetområdena med sina tre miljoner tyska invånare till ”Das Reich” - Tyskland.
Sudettyskarna kände än större nationell samhörighet när delar av den tjeckoslovakiska befolkningen började se dem som femtekolonnare och landssvikare och utsatte dem för övergrepp och trakasserier. Vid valen 1935 stödde 63 procent av sudettyskarna Henleins alltmer nazistiska parti.
När Hitler hade ”anslutit” Österrike till Tyskland i mars 1938 förberedde han helt öppet ett angrepp på Tjeckoslovakien för att ”befria” sudettyskarna. Det ledde till en internationell kris. I München träffades Hitler, Mussolini, Chamberlain (Storbritanniens premiärminister) och Daladier (Frankrikes premiärminister). Västledarna ville försöka undvika ett omedelbart krigsutbrott. De lyckades – men för att tillfredsställa Hitler tvangs Tjeckoslovakien, som inte ens var inbjudet till konferensen, att avträda sudetområdena till Tyskland.
I början av oktober 1938 rullade tyska trupper in i Sudetenland. Den tyska befolkningen jublade, de kantade vägarna med hakkorsflaggor, nazihälsningar och blommor. Nu kom de ”heim ins Reich”, hem till riket, och planer började genast smidas för att fördriva den tjeckiska minoriteten.
Fem månader senare lät Hitler sina trupper marschera in i resten av Tjeckoslovakien och upprätta det sk protektoratet Böhmen-Mähren. Det var ett klart brott mot överenskommelsen i München. Tjeckerna kände sig tredubbelt förrådda: av Hitler förstås, men också av Storbritannien och Frankrike och främst av sina ”egna” medborgare, sudettyskarna.
Detta är en del av bakgrunden till vad som hände med sudettyskarna när Tjeckoslovakien efter kriget tog tillbaka sina förlorade områden. Om det skall berättas i ett par kommande artiklar.
Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
Det hade bott tysktalande människor i Böhmen och Mähren sedan medeltiden. Under århundraden var de en del av det habsburgska väldet Österrike-Ungern. När Habsburg föll samman efter första världskriget och delades upp på nya nationer, bestämde segrarmakterna i Pariskonferensen 1919 att dessa tyskspråkiga områden skulle ingå i det nybildade landet Tjeckoslovakien.
Tyskarna protesterade och begärde att i stället få höra antingen till Tyskland eller till en tysk-österrikisk republik, som de hoppades skulle bildas. Deras krav avslogs. Då begärde de att åtminstone få autonomi inom Tjeckoslovakien. Men inte ens den önskan ville segrarmakterna tillmötesgå.
Det var upphovet till en efter hand allt mer aktivistisk tysk nationalism i Tjeckoslovakiens gränsområden mot Tyskland och Österrike. Denna nationalism omfattades inte alls bara av ”stortyskarna” utan även av många socialdemokrater; över 90 procent av rösterna i området gick 1919 till etniskt tyska partier. Och redan samma år kom det till sammanstötningar med tjeckerna. Det var den 4 mars och 54 personer dödades. Ännu i dag högtidlighålls denna dag – men det sker i München och Wien.
Under 20-talet dämpades motsättningarna temporärt när Tjeckoslovakien förde en liberal politik mot sina etniska minoriteter och dessutom lyckades klara sig bättre ekonomiskt än den inflationshärjade tyska Weimarrepubliken.
Men 30-talets depression drabbade även Tjeckoslovakien. De nationella känslorna flammade upp under påfrestningarna av arbetslösheten. Tyskarna i området stärkte sin identitet genom att börja kalla sig för sudettyskar efter bergskedjan Sudeterna i norr. Och landet som aldrig funnits och som egentligen bestod av ett lapptäcke av tyska språköar i Böhmen och Mähren kallade de Sudetenland.
Hitler och nazisterna underblåste och exploaterade de nationella känslorna bland sudettyskarna. Det bildades ett naziinspirerat parti, Sudettyska partiet, som leddes av en gymnastiklärare vid namn Konrad Henlein (1898-1945; vid krigsslutet begick han självmord). Partiet ville ansluta sudetområdena med sina tre miljoner tyska invånare till ”Das Reich” - Tyskland.
Sudettyskarna kände än större nationell samhörighet när delar av den tjeckoslovakiska befolkningen började se dem som femtekolonnare och landssvikare och utsatte dem för övergrepp och trakasserier. Vid valen 1935 stödde 63 procent av sudettyskarna Henleins alltmer nazistiska parti.
När Hitler hade ”anslutit” Österrike till Tyskland i mars 1938 förberedde han helt öppet ett angrepp på Tjeckoslovakien för att ”befria” sudettyskarna. Det ledde till en internationell kris. I München träffades Hitler, Mussolini, Chamberlain (Storbritanniens premiärminister) och Daladier (Frankrikes premiärminister). Västledarna ville försöka undvika ett omedelbart krigsutbrott. De lyckades – men för att tillfredsställa Hitler tvangs Tjeckoslovakien, som inte ens var inbjudet till konferensen, att avträda sudetområdena till Tyskland.
I början av oktober 1938 rullade tyska trupper in i Sudetenland. Den tyska befolkningen jublade, de kantade vägarna med hakkorsflaggor, nazihälsningar och blommor. Nu kom de ”heim ins Reich”, hem till riket, och planer började genast smidas för att fördriva den tjeckiska minoriteten.
Fem månader senare lät Hitler sina trupper marschera in i resten av Tjeckoslovakien och upprätta det sk protektoratet Böhmen-Mähren. Det var ett klart brott mot överenskommelsen i München. Tjeckerna kände sig tredubbelt förrådda: av Hitler förstås, men också av Storbritannien och Frankrike och främst av sina ”egna” medborgare, sudettyskarna.
Detta är en del av bakgrunden till vad som hände med sudettyskarna när Tjeckoslovakien efter kriget tog tillbaka sina förlorade områden. Om det skall berättas i ett par kommande artiklar.
Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
