28 augusti 2006

Elpriserna knockade Persson

Göran Persson i TV:s valutfrågning den 27.8 var en häpnadsväckande longör. Vart hade den slagkraftige demagogen Persson tagit vägen? Kontrasten mot Göran Hägglunds vitala framträdande i torsdags (24.8) var påfallande. Jag tror att man måste medge detta oberoende av vilken politisk uppfattning man har.

Persson har hittills utstrålat en slags farbroderlig överlägsenhet och spelat högt på en förment självklarhet i socialdemokraternas politiska lösningar. Detta har gått hem hos vårt auktoritetstroende folk, som gärna nickat instämmande i sofforna.

Men plötsligt var han långt från denna invanda roll. Till detta bidrog att han redan från första seriösa frågan tvangs visa upp en sida som definitivt inte går hem i stugorna: han försvarade de höga elpriserna. Sverige kommer aldrig mer att bli ett land med låga elpriser för vanliga elkonsumenter – bara för storindustrin.

Där satt den! Det var ju sant, det han sa. Elpriserna måste förbli höga (även för industrin!) för att det alls skall bli möjligt att åstadkomma den minskade elkonsumtion som är ofrånkomligen nödvändig för en omställning av energisystemet. Men det var en rak marknadshöger från socialdemokratins överstepräst. Och det var förödande för Perssons framtoning bland de egna regleringsivrarna.

När han dessutom klart och tydligt meddelade att han inte vill ha bort fastighetsskatten, fick villafolket en snyting till. Och villafolket är ju, det påminde Pär Nuder om bara för några dagar sedan, fortfarande ”vårt folk”, som på Strängs tid.

Därefter var Persson groggy av sina egna uppercuts. Men Göran Hägglund fick prata om sina hjärtefrågor. Se, det är skillnad!

26 augusti 2006

Segervittring blev dunst av rötmånad

Håller den borgerliga Alliansen på att spela bort valsegern den 17 september? I den senaste Sifo-mätningen är praktiskt taget hela försprånget på sju procentenheter utraderat. Moderaterna backar 4,3 procentenheter!

Det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad. Trots att partierna har haft fyra år på sig att komma överens fanns det inget gemensamt valmanifest klart till valrörelsens start. Det är ofattbart att man på det sättet släppte ifrån sig den slagkraft som hade legat i historisk enighet och entusiasm.

Med fastighetsskatten som flaggskepp hade armadan kunnat segla ut till valslaget för fyllda segel och med samövade enheter. Nu blev det en erbarmligt trevande start där ingen visste vad som egentligen gällde och där de egna lämnades att driva vind för våg som ensamma lätta byten för vänsterkartellens vana kapare.

Jag var själv närvarande när Alliansens partiledare i tisdags den 22 augusti mötte väljarna i Kungsträdgården i Stockholm. Det var ett möte arrangerat av Skattebetalarnas förening och Villaägarna. Allt var upplagt för en klang- och jubelföreställning som kunde elda massorna och ge segervittring.

I stället blev det en sorglig uppvisning av halvhjärtade försäkringar, stammande tvekan och skamlig feghet. Av fältropet bidde det en utredning. Och dagen därpå visade det sig att Alliansen inte ens lyckas frysa fastighetsskatten på årets nivå. Det blir skattehöjning nästa år – om Alliansen själv får välja.

Segervittringen förvandlades till en dunst av rötmånad.

25 augusti 2006

Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)

Suezkriget var över och den 22 december 1956 lämnade de sista brittisk-franska trupperna Egypten. FN-styrkan UNEF ersatte dem. Det var den första sk fredsbevarande styrka som FN satte upp och den kom till på Dag Hammarskjölds initiativ.

Två dagar senare, på julafton, skrev Hammarskjöld i sina Vägmärken: ”Din egen insats ’verkade det icke’, blott Gud — men gläd dig om Gud fann bruk för din insats i sitt verk.” På tyska skrev han i samma notering än tydligare: ”Ist, ohne jeden Nebenblick, Gott unser Ziel, fürwahr! so muss er der Täter unserer Taten sein.” (antagligen Mäster Eckhart). Dvs: om Gud verkligen, utan varje sidoblick, är vårt mål, så måste han vara våra gärningars gärningsman.

FN:s generalsekreterare upplevde sig som Guds segrande verktyg i ett krig som förödmjukade Storbritannien och Frankrike, stärkte arabnationalisten Nassers ställning i arabvärlden och därmed lade grunden för ett nytt krig elva år senare (sexdagarskriget). Med Storbritanniens uttåg från Mellanöstern öppnades också regionen för kampen mellan USA och Sovjetunionen, det kalla kriget.

Vilken roll Gud spelade i detta krig må var och en bedöma. Att det inte skapade någon bestående högre rättvisa är emellertid klart, må vara att detta är lättare att se i efterhand än det var för Hammarskjöld. Att han var mycket nöjd och måste kämpa med sin fåfänga, vittnar emellertid Vägmärken om. ”Fåfängan sticker upp sitt löjliga huvud…” skriver han. Från och med nu räknar han också med att Vägmärken en gång skall publiceras.

Vilken oerhörd skillnad är det inte mellan dessa noteringar och dem som följde under det olyckliga Kongokriget, där motgångarna för Hammarskjöld kom slag i slag ända fram till hans död. (Se artikeln FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2).)

Mycket tyder på att Hammarskjöld anade att Kongokriget skulle bli ett misslyckande. Och den här gången såg han sig själv som ett offer. Pingstdagen 1961 skrev han ”vägen för till en triumf som är undergång och till en undergång som är triumf”. Han ser att ”priset för livsinsatsen är försmädelse och förnedringens djup den upphöjelse som är människan möjlig”.

I en dikt som är daterad 7 juli 1960–våren 1961, alltså mitt under Kongokriget, ser han sig just som ett offer som träder ut på arenan, kämpar ”lugn i lustfylld kraft” tills han fångas i nätet. ”Jag har sett de andra. Nu är jag den valde som spänns fast på blocket för att offras.”

Den 6 juli 1961, dryg två månader före sin död, är han trött och ensam. Han uppmanar sig själv att inte svika men misslyckandet är tydligt och han skriver: ”Gråt, om du kan, gråt men klaga inte. Vägen valde dig – och du skall tacka.” Det är gripande ord och man kan inte läsa dem oberörd. Dock bör man lägga märke till att Hammarskjöld nu skriver att ”vägen” valde – inte Gud.

Den 19 juli är Gud långt borta och oförståelig. Tonen i dikten påminner om Jesu förtvivlan på korset, varför har du övergivit mig? ”Du som jag ej förstår men som vigt mig åt mitt öde. Du.”

Drygt en månad innan planet störtar i Kongos djungel skriver Hammarskjöld några rader, som lätt kan uppfattas som suicidala. ”Ingen såg när han en dag hoppade efter repets lian, snärjde in sig och kvävdes med bröstet sammansnört. Ingen såg – och vem hade någonsin förstått hans ansatser till glädje, hans ögonblick av förtroende, hans ständiga oro i längtan efter något han blott dunkelt mindes?”

Det är som om Hammarskjöld med dessa rader är tillbaka i en övergiven och misslyckad människas smärtfyllda tillbakablickande inför den slutliga undergången. Det är inte längre tal om att vara Guds redskap. Man undrar om Gud alls finns med längre. Kanske döljs han i raden ”i längtan efter något han blott dunkelt mindes”. Det som återstår är ensamheten.

Nästa artikel i serien:
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)

Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD

22 augusti 2006

Apropå fastighetsskatt

När Alliansen över natten
byter fot om skatten
kan man höra skratten
ifrån maktens Rosenbad
där man nu slår vad
att borgare besegra kan
— varann!

(Sedan den borgerliga fyrpartialliansen trasslat in sig i hur slopandet av fastighetsskatten skall finansieras och tvingats konstatera att det kan dröja längre än man tidigare lovat att få bort Sveriges mest hatade skatt.)

20 augusti 2006

På gudomlig order/Hammarskjöld (3)

Det är ingen tvekan om att Dag Hammarskjöld var något så sällsynt som en svensk mystiker som utanför all kyrklig gemenskap sökte själens förening med Gud. Jag ifrågasätter inte det. Min undran gäller hur rollen som mystiker gick ihop med rollen som FN:s generalsekreterare.

Jag har därför tittat närmare på vad Hammarskjöld skrev i sina Vägmärken huvudsakligen från Suezkrisens år 1956 till Kongokrisen 1960-1961. Eftersom det inte finns några direkt uttalade kopplingar i Vägmärken mellan mystikerns avskilda liv och vardagens utåtriktade praktiska politik i FN-skrapan, måste man som läsare ofta gissa om sambanden. Men anteckningarna är ordnade efter år och ibland även dagsdaterade och Hammarskjöld har dessutom själv uppmanat sina läsare att se dem som den enda riktiga ”profile” som kan tecknas av honom, så man får gissa med en viss tillförsikt.

Det första som slagit mig är den monumentala ensamhet som strålar ut från texterna. Här finns ingen närstående, ingen församling eller själasörjare, ej ens en vän. Människorna skymtar förbi när Hammarskjöld av trötthet eller sårbarhet vänder dem ryggen. Han vänder sig i stället till Gud: ”Gav du mig denna olösliga ensamhet för att jag lättare skulle kunna ge dig allt?”

Det andra som tydligt framträder är avsaknaden av humor och mänsklig värme. Sentenserna är utformade med ambition om fullkomning. De är täta, ofta så komprimerade och abstrakta att de är svåra att förstå. Ibland är de tillkomna i konkreta situationer som inte finns närmare redovisade. Det vi läser är ofta det avskalade resultatet av långa förhandlingar med Gud eller de sista meningarna i nattliga monologer. Därav en upphöjd slutenhet som skulle kunna kallas för elitism. Högmod är ett annat ord som ligger nära till hands. Hammarskjöld är själv den förste att lägga märke till dessa sina personlighetsdrag:

”Två drag i dagsspegeln:
ärekär – kanske inte en brist, men hur kort är inte
steget till högmod, eller självömkan!
oglad – och glädjedödare.”

Det är lätt att känna sympati för denne ensamme, bortvände och sårbare allvarsman. Men han var alltså FN:s generalsekreterare. Det är detta maktpåliggande ämbete som gör Hammarskjölds attityd kontroversiell. Han upplevde sig nämligen utan tvivel som ett Guds verktyg. Som FN:s generalsekreterare handlade han på gudomlig order. Han skriver: ”Vidare! Dina order ges i det fördolda. Må jag alltid höra dem – och svara.” Med en modern term skulle man kunna tala om en ”hidden agenda”.

Men Hammarskjölds religiösa identitet och uppdrag går ännu längre. I en mycket innehållsrik (för att inte säga utmanande) notering från september 1957 heter det:

”Hur fruktansvärt, vårt ansvar. Om du sviker är det Gud som genom ditt svek mot honom sviker mänskligheten. Du inbillar dig kunna bära ansvaret mot Gud; kan du bära ansvaret för Gud?”

Här öppnar sig ett bråddjup och ett måttlöst anspråk. Genom att ta på sig både ansvaret gentemot Gud, dvs att stå till svars inför honom, och ansvaret för Gud, dvs att medvetet vara den genom vilken Gud handlar, i praktiken Gud själv, överträdde Hammarskjöld, enligt min mening, en farlig gräns. Det är inte en gräns för mystikern men avgjort en gräns för generalsekreteraren. Som FN:s högste tjänsteman hade han ett uppdrag från medlemsländerna. Men från Gud?

En generalsekreterare för FN som tror sig handla på Guds order, eller till och med som Gud: Lyssnar han på andra? Söker han kompromisser? Tar han rimliga risker? Kan han ändra sig? En antydan till svar finns redan i en anteckning från hösten 1955:

”Han bröt ny väg – därför, endast därför att han hade modet att gå vidare utan att fråga om andra följde, eller ens förstod. Han hade intet behov av det skydd mot löjet som andra söka i ett delat ansvar, därför att han ägde en tro som avstod från bekräftelse.”

Som nutida läsare har man svårt att värja sig för intrycket av kompromisslöshet, rent av en viss fanatism. Kanske kan man tala om ett övermänniskoideal.

Med denna hållning var det i alla fall inte förvånande att Hammarskjöld lyckades stöta sig med alla stormakterna i säkerhetsrådet. Hammarskjöld eftersträvade helt enkelt en högre rättvisa, den allra högsta.

Nästa artikel i serien:
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)

Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD

18 augusti 2006

Program

Vad som är enkelt, rent och klart
är inte alltid uppenbart.
En alltför självklar sak
bör vändas fram och bak,
för det som tänks av alla
har lätt att förefalla
det enda rätta vara
men är en otäck fara
att med det ena ögat bara
försöka att förklara
och värst av allt försvara
med lögn och propaganda
den vilsna tidens anda.
Tag därför du som regel
att se dig själv i spegel,
att ljuset stillsamt vrida,
det finns en annan sida!

10 augusti 2006

FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)

Paul Johnsons häftigaste kritik mot Dag Hammarskjöld avser dennes agerande under Kongokrisen 1960-1961. Detta var bakgrunden: Belgierna hade lämnat Kongo den 30 juni 1960 och överlämnat makten till Joseph Kasavubo som president och Patrice Lumumba som premiärminister. Redan den 5 juli började oroligheterna. Delar av den kongolesiska armén gjorde uppror mot sina vita officerare och en våg av plundringar och våld mot civilbefolkningen följde.

Den 10 juli skickade Belgien trupper tillbaka till Kongo för att återställa ordningen och skydda kvarvarande belgares liv och egendom. Dagen därpå förklarade sig den rika gruvprovinsen Katanga självständigt under ledning av Moise Tshombe. Det blev omedelbart inbördeskrig.

I detta kaos vände sig Lumumba till FN för att få hjälp mot belgarna och för att få tillbaka Katanga. Hammarskjöld fördömde den belgiska truppinsatsen och föreslog en FN-styrka. Säkerhetsrådet antog förslaget. Styrkan rekryterades i enlighet med Hammarskjölds alliansfria ideologi från afrikanska och neutrala länder, bl.a. Sverige. Men FN-trupperna hade inte rätt att bruka vapen annat än i självförsvar. Resultatet blev att de bara gjorde kaoset i landet ännu värre.

Paul Johnson kritiserar Hammarskjöld för att han inte lät belgarna återställa ordningen. Johnson anser att Hammarskjöld i stället utnyttjade tillfället för att ge FN ”en världsregerande position på en svällande våg av tredje världens känslor”.

I ett våldsamt utbrott anklagar han Hammarskjöld för ”ett typiskt FN-hyckleri: att det var en internationell angelägenhet och ett hot mot freden om vita dödade afrikaner (som i Sharpeville i Sydafrika den 21 mars 1960), men om afrikaner dödade afrikaner (eller afrikaner dödade vita eller asiater) var det en rent intern fråga som låg utanför FNs befogenheter”. Paul Johnson kallar detta för ”en inverterad rasism som skulle kosta en oräknelig mängd afrikaner livet under de kommande tjugo åren”.

Men FN-styrkorna i Kongo var alltså tandlösa och Lumumba var inte nöjd med deras insatser. Han vände sig därför till Sovjetunionen som skickade trupp och rådgivare. Kasavubu avskedade nu Lumumba och Lumumba svarade med att avsätta Kasavubu. I stället tog den kongolesiske stabschefen Mobutu (senare Zaires diktator) makten i en statskupp och begärde hjälp av USA och CIA. Lumumba greps och utlämnades till Katanga där han mördades.

Enligt Johnson var Hammarskjöld besatt av tanken att hämnas Lumumbas död, driva ut de vita från Katanga och återförena Kongo. I februari 1961 fick FN-trupperna till slut bemyndigande att använda våld mot Katanga. Under Hammarskjölds ledning blev FN en krigförande part i Kongo med angrepp mot postkontor, radiostationer och andra mål i Katanga. Men FN-trupperna betedde sig oprofessionellt och klarade inte av Tshombes legosoldater.

Stormakterna Storbritannien, Frankrike och USA protesterade mot FN:s krigföring men Hammarskjöld stod på sig: Det är bättre för FN att förlora USA:s stöd för att vi förblir trogna mot rätten och principerna än att ge upp, sade han. Så blev det också. När han till slut begärde amerikanskt flygstöd hade amerikanerna tröttnat. Stödet uteblev och Hammarskjöld måste snöpligen begära eldupphör hos Tshombe. Det var på denna Canossaresa som han omkom i en flygolycka i september 1961.

Paul Johnson menar att Hammarskjöld försökte använda politiska principer av västerländskt slag i ”en sjudande kittel av stamkonflikter och personlig politik”. Alltså ett hopplöst orealistiskt företag.

Johnson är aggressiv och onyanserad. Men han är långt ifrån ensam om sin kritik. Den brittiske samtidshistorikern Philip Bell påminner t.ex. i sitt översiktsverk Världen efter 1945 om att FN-stadgan förbjöd ingripanden i medlemsstaternas inrikes förhållanden. Ändå var det just det som FN-styrkorna sysslade med i Kongo. Och dessutom i sju månader med otillräckliga befogenheter att använda det nödvändiga våldet.

När den svenske professorn i idéhistoria i Lund, Svante Nordin, porträtterar Dag Hammarskjöld i boken Nittonhundratalet – en biografi, konstaterar han att ”FN-aktionen blev en ytterligare påspädning av det kaos som redan rådde i Kongo. De goda avsikterna var inte tillräckliga".

Resultatet blev katastrofalt även om Katanga till slut tvangs att ge upp i december 1962. FN:s anseende hos stormakterna urholkades. Och genom Sovjetunionens och USA:s engagemang kom det kalla kriget till Afrika. Detta var säkert långt ifrån Hammarskjölds avsikter. Misslyckandet skänker dock ett särskilt ljus över hans märkliga dagbok, Vägmärken. Därom i nästa artikel.

(Paul Johnson framför sin kritik i sin bok Moderna tider, 1983; sv. 1987. Övriga källor: Nordin, Svante, Nittonhundratalet. En biografi, Stockholm 2005. Bell, Philip, Världen efter 1945, 2001; sv. 2003)

Nästa artikel i serien:
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)

Om Paul Johnson se förra artikeln:
En annan syn på Dag Hammarskjöld

Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD

7 augusti 2006

Citatet

"Man bör kanske komma ihåg att hela detta krig som för hundratusentals människor har medfört död, stympning, förlust av egendom, och flyktingskapets elände och förnedring, började för fyra veckor sedan då Hizbollah, utan någon som helst provokation, dödade åtta israeliska soldater och kidnappade två."

Cordelia Edvardson
Svenska Dagbladet, 6 augusti 2006.

En annan syn på Dag Hammarskjöld

Förra året var det hundra år sedan Dag Hammarskjöld föddes. Landet översvämmades av panegyriker över denne svenske ämbetsman som ledde FN 1953 till 1961. I höst skall en ny generalsekreterare utses efter Kofi Annan. Det kommer att skapa en ny flod av ensidiga hyllningar.

Detta kan vara skäl nog att påminna om, att Hammarskjöld inte överallt ses med samma vördnad som i Sverige. En av de bittraste uppgörelserna med honom finns i Paul Johnsons Moderna tider, (1983, sv. 1987). Om Johnson kan sägas, att han som mångårig redaktör för den socialistiska brittiska tidskriften New Statesman var vida uppskattad i Sverige. När han emellertid gjorde helt om och blev konservativ, förlorade han stora delar av sitt anseende här i landet, vilket inte gör hans analyser mindre intressanta. Moderna tider skrevs efter omvändelsen.

Johnson anser att man inte kan föreställa sig ett sämre val till FN:s generalsekreterare än Hammarskjöld. Denne kom från ett land där man var ”pinsamt medveten om att man nått ett oerhört välstånd genom att hålla sig utanför två världskrig”. Hammarskjöld var därmed ”det dåliga samvetet personifierat”.

Ur detta dåliga samvete spirade den relativa moraluppfattning som, enligt Johnson, kännetecknade och vägledde Dag Hammarskjöld. Johnson skriver: ”Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ’alliansfria’ nationerna.”

Hammarskjöld framträder hos Paul Johnson som en representant för en tredje ståndpunkt, som varken ville liera sig med väst eller öst. Neutraliteten blev ett värde i sig. Att inte låta sig enrolleras på någondera sidan blev rent av en finare, mer moralisk hållning än den som leder till att man tar ställning och kämpar för en part. Det är något som lätt känns igen från svensk utrikespolitik, dvs från den officiella versionen. Vi vet ju nu att neutraliteten t ex under det kalla kriget mest var en hycklande fasad.

Kritiken för hyckleri drabbar, enligt Johnson, även Dag Hammarskjöld. Johnson skriver att Hammarskjöld ”såg sig själv som en hela världens statsman, driven av alliansfrihetens motor. Därför lade han hela sin tyngd bakom det afro-asiatiska lägret, även om han låtsades vara opartisk".

Låtsades – eftersom det s.k. alliansfria blocket med herrar som Nehru, Sukarno och Nkrumah knappast erbjöd någon upphöjd opartiskhet eller ens neutralitet.

Till exempel behandlade Hammarskjöld Israel, inte som en liten och sårbar stat, utan som ”imperialismens utpost”. I Suezkrisen 1956 stödde Hammarskjöld i konsekvens med sin ideologi den alliansfrie arabnationalisten Nasser mot kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike samt deras allierade Israel. Detta trots att Egypten ingick en militärpakt med Jordanien och Syrien. Israel hade till följd därav blivit lika inringat av fientliga arabstater som 1948. Men Hammarskjöld lät sig inte påverkas av detta faktum. Han ansåg att Storbritanniens, Frankrikes och Israels angrepp på Egypten var fullständigt oprovocerat och valde på så sätt att blunda för Nassers nationalisering av Suezkanalen och hans vägran att tillåta israeliska fartyg att gå genom kanalen.

De stora förlorarna i Suezkrisen var Storbritannien och Frankrike som förödmjukades – av FN. Så ser Paul Johnson saken. Hans slutsats är hård: Dag Hammarskjöld visade i Suezkrisen ”hur FN kunde begagnas för att samordna och uttrycka hatet mot väst”.

Det är ett omdöme som framstår som chockerande i Sverige. Men än värre blir det när Johnson analyserar Hammarskjölds insatser i Kongokrisen. Mer därom i en senare artikel.

Nästa artikel i serien:
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)

Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD

1 augusti 2006

Månadens haiku

Träd tyngs av sin frukt.
Räls rinner genom skogen
från svarta brunnar.