Judarna i Schindlers Kraków

Sommaren 1942 började massdeportationerna av judar från gettot i Podgórze. Under våldsamma kravaller i juni dödades 200 människor innan 7 000 kunde samlas ihop på torget för järnvägstransport till förintelselägret i Belzek. I oktober måste ytterligare 4 500 följa i deras spår.

Förintelsen hade nått Krakóws judar.

Några kilometer söderut började SS bygga ett koncentrationsläger: Plaszów. Arbetet utfördes av tvångskommenderade judar på ett område som egentligen bestod av två stora judiska begravningsplatser. Gatan mellan dem hette Abrahama. Den finns kvar än idag. Nästan övervuxen av buskage slingrar den sig över en ödslig hed. I mars 1943 var lägret klart.

Minnesmärket i Plaszów

Medan all uppmärksamhet riktades mot nazistiska festligheter i Krakóws centrum gick SS och ukrainska trupper in i gettot, mördade 2 000 människor, sände 800 till gaskamrarna i Auschwitz och tvingade resten iväg till det nya lägret. Kraków förklarades ”Judenrein”. Murarna kring det tömda gettot revs, men husen fick stå kvar. De finns i stor utsträckning än idag.

Lägerchef i Plaszów blev Amon Göth, en även för naziförhållanden sällsynt brutal figur. I Steven Spielbergs film Schindlers List, som handlar om judarna i Kraków, är Göth en alkoholiserad galning som skjuter prick på fångarna från sin balkong, en detalj som har verklighetsbakgrund. Hans villa finns ännu kvar. Den är svårt förfallen och sedan länge till salu.

Göths villa

 Bara hundra meter från Göths villa, där Abrahama slutar, finns också Gestapos ”Grå hus”, en skräckens och skammens boning. I dess källare torterades och dödades människor. Idag är det ett privathus som inte låtsas om sin historia.

Trots terrorn var Plaszów inte ett förintelseläger. Hit fördes inte bara judar utan också polska och ryska krigsfångar som fick arbeta i stenbrotten. Som mest fanns det ca 25 000 fångar i lägret, varav ca 10 000 var icke-judiska polacker.

En del av fångarna arbetade för den tyska krigsindustrin, t ex i Oskar Schindlers fabrik Emalia, som bl a tillverkade tändare för antitank- och luftvärnsgranater.

Oskar Schindler (1908-1974) var en motsägelsefull person med brokigt förflutet. Han växte upp i de tyskspråkiga delarna av Tjeckoslovakien och arbetade under 30-talet för den tyska underrättelsetjänsten i Polen.

Även som affärsman hade han nära förbindelser med tyska officerare och myndigheter. Till Kraków kom han som förvaltare av beslagtagna judiska företag. Dessutom var det troligen med hjälp av pengar från tyska agentkolleger som han kunde ta över Emaliafabriken. Det anser i alla fall hans biograf David Crow.

Schindlers fabrik Emalia

Fabrikens lönsamhet var därmed nära kopplad till Schindlers personliga intressen. De omkring 1 000 judar som 1943 arbetade för honom var helt enkelt billig arbetskraft. Och för judarna innebar arbetet i en krigsviktig fabrik som Emalia en temporär livförsäkring; de var helt enkelt inte de första som deporterades till förintelselägren.

Vad fick Schindler att tänka om? Sannolikt de brutala scenerna vid deportationerna. I gettot fanns t ex ett hem där barn upp till 14 år vistades medan föräldrarna arbetade i stenbrotten. En dag tömdes daghemmet utan att föräldrarna visste om det och barnen kördes iväg till gaskamrarna.

Efterhand som Röda armén 1944 närmade sig Kraków tömdes lägret i Plaszów och fångarna skickades till Auschwitz där de gasades direkt vid ankomsten. Andra transporterades till Mauthausen i Österrike eller till Stutthof utanför Danzig. Hotet mot judarna i Schindlers fabrik blev överhängande.

I denna situation lyckades Schindler med hjälp av mutor utverka tillåtelse att flytta vapentillverkningen i Emaliafabriken till de tjeckiska gränstrakterna, dvs till Schindlers hemtrakter. De 1 000 judarna fick följa med – och de överlevde. Det är namnen på dessa som utgör den berömda Schindlerska listan.

I november 1944 arresterades kommendanten i Plaszów, Amon Göth, av de tyska myndigheterna. Det skedde inte på grund av de brutala brott han begått mot fångarna. Han anklagades i stället för att ha lagt beslag på judisk egendom för egen räkning. Efter kriget greps han av de allierade och överlämnades till polsk domstol, som dömde honom till döden. Han hängdes i närheten av Plaszówlägret den 13 september 1946.

Av de 65 000 judarna som bodde i Kraków före kriget beräknas ca 5 000 ha överlevt, 1 000 av dem tack vare Oskar Schindler. I dagens Kraków bor ett par hundra judar, mycket få av dem i de gamla gettokvarteren.

Referenser: The Galicia Jewish Museum (dvs Schindlermuseet); Museum of National Remembrance (dvs Pod Orlem apoteket omgjort till museum), båda i Kraków. Guide to Oskar Schindler´s Kraków, utgiven av The Galicia Jewish Museum, årtal saknas. The Holocaust Sites of Europe, An Historical Guide, Martin Winstone, London 2010.
 
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Möten i Kraków
Drömmen om socialismen/Nova Huta
Tyskarna i Kraków

Tyskarna i Kraków

Den 6 september 1939 marscherade tyska trupper in i Kraków. De polska försvararna hade övergivit staden utan strid för att försöka organisera fortsatt motstånd längre österut. Det räddade staden från förstörelse och Kraków är följaktligen än idag en av de bäst bevarade förkrigsstäderna i Europa.

Men med tyskarna kom andra djupgående förändringar. Kraków blev huvudstad i det sk Generalguvernementet, fullt underordnat det tyska riket. Som generalguvernör tillsatte Hitler sin kumpan från kampåren Hans Frank. Denne flyttade in i Wawelborgen, de gamla polska kungarnas residens och en helig plats för polackerna.

Snart därefter började man riva Grunwaldmonumentet, som hyllade polackernas seger över Tyska orden i slaget vid Grunwald år 1410. Med hjälp av mutor lyckades dock polska motståndsmän rädda undan monumentets viktigaste detalj, svärdet.

En lång rad gator fick tyska namn. Centraltorget, Rynek Glówny, döptes om till Adolf Hitler Platz. Statyn över den polske nationaldiktaren Adam Mickiewicz (1798-1855) sprängdes. Tyska blev stadens förvaltningsspråk.

Redan i oktober 1939 infördes arbetsplikt för alla polska medborgare mellan 14 och 60 år. Snart rullade tågen med ”frivillig” arbetskraft till Tyskland. Enbart från Generalguvernementet skulle det så småningom bli över 2 miljoner människor som skickades till Tyskland. Många hamnade på lantgårdar eller i byggprojekt där de fick arbeta under slavliknande villkor.

De tyska ockupanternas avsikter gentemot den polska nationen var tydliga.

Sedan kom åtgärderna som skulle skilja ut judarna. En fjärdedel av Krakóws 260 000 invånare var judar och de flesta bodde sedan århundraden i stadsdelen Kazimierz. De hade viktiga positioner i förvaltning, i stora företag och i det intellektuella livet. Nästan alla var dessutom polska medborgare.

Allra först måste alla judiska affärer och företag tydligt utmärkas. Sedan skulle den judiska befolkningen flyttas ut från centrum. Avsikten var att frigöra lägenheter, hette det.

Till en början kunde judarna fritt välja ny bostadsort och ta alla sina ägodelar med sig. Men på hösten 1940 kom plötsligt en mycket tydlig order: alla som inte hade uttryckligt tillstånd att stanna skulle förflyttas vare sig de ville eller inte. Omkring 40 000 eskorterades av beväpnade vakter till järnvägsstationen och sändes iväg österut. Resten tvingades flytta över floden Weichsel till stadsdelen Podgórze.

Det finns svartvita filmbilder som visar huttrande människor som med djup oro i blicken drar sina rangliga kärror med möbler och husgeråd över bron. Man ser också barn i tioårsåldern som i långa rader bär på sina stolar från skolan.

I Podgórze bodde sedan tidigare ca 3 000 människor. De fick nu flytta för att ge plats åt judarna. Snart förvandlades stadsdelen till ett överbefolkat getto med 17 000 människor. De hade ca 2 kvm bostadsyta per person.

När det blev vår 1941 började tyskar och polacker att bygga en tre meter hög mur kring gettot. Den utformades som en sammanhängande rad av väldiga, judiska gravstenar – det var ett rått hån. Efter några månader var muren klar och den som sedan utan tillstånd försökte lämna gettot straffades med döden.

Av den ursprungliga befolkningen i Podgórze stannade en person, apotekaren Tadeusz Pankiewicz (1908-1993). Han var polack, romersk katolik och innehade apoteket, Apteka Pod Orlem (Under Örnen), vid stora torget. Det hade varit i familjens ägo sedan 1910. Eftersom Pankiewicz var arier erbjöd tyskarna honom att flytta till en annan stadsdel och starta ett nytt apotek där, men han tackade nej, han hade helt enkelt ingen lust att flytta.

Pod Orlem blev därmed det enda apoteket i det överbefolkade judiska gettot och Tadeusz Pankiewicz en viktig person för de inspärrade. Han erbjöd inte bara mediciner, ofta utan kostnad, han förmedlade också kontakter med yttervärlden eftersom han kunde röra sig fritt in och ut ur gettot. Apoteket blev en samlingspunkt för intellektuella och motståndsmän och vid flera tillfällen gömställe för eftersökta.

Pankiewicz blev kvar i sitt apotek genom hela kriget. Men för hans judiska vänner och kunder hade lidandet knappt mer än börjat när beslutet om Förintelsen fattades i Tyskland någon gång under hösten 1941.

Fortsättning följer i nästa artikel.

Referenser: The Galicia Jewish Museum (dvs Schindlermuseet); Museum of National Remembrance (dvs Pod Orlem-apoteket omgjort till museum), båda i Kraków. Guide to Oskar Schindler´s Kraków, utgiven av The Galicia jewish Museum, årtal saknas.

Bilder: Egna bilder från resa i september 2011. Grunwaldmonumentet är som synes åter på plats.
 
Anm.: Tadeusz Pankiewicz hade kvar sitt apotek till 1951, då polska staten tog över. Han stannade dock som anställd apotekare i ytterligare två år. 1967 stängdes apoteket och blev bar för att 1983 till slut öppnas igen som museum. Pankiewicz dog 1993 och är begravd i Kraków.

Artikeln är nummer 3 i en serie med teman från Kraków. De andra är:
Möten i Kraków
Drömmen om socialismen/Nova Huta 
Judarna i Schindlers Kraków

Möten i Krakow

Hotellet låg i de slitna kvarteren bakom järnvägsstationen i Krakow. Överallt i omgivningen flagnade rappningen på husen, fönsterbågarna ruttnade och färgerna hade för länge sedan bleknat bort. Men mitt hotell såg nyrenoverat ut, mitt i förfallet.

Därinne vittnade allt om att detta var ett mycket personligt familjehotell med traditioner. Receptionen, som också fungerade som frukostrum, var dessutom familjens vardagsrum, med mörka, tunga möbler från en förgången tid. Värdinnan, klädd i fotsid svart klänning, arrangerade prunkande buketter av rosor, kallor och liljor. Från en radio flödade smittande vital klezmermusik.

Medan jag väntade på att få mitt rum serverade värdinnan apelsinjuice och försökte konversera mig på franska. När jag på engelska beklagade mina begränsade språkkunskaper utlovade hon kontakt med sin son, som utöver polska och franska också talade ryska och – förstås – engelska.

Sonen visade sig vara i 35-årsåldern, förutom hotellets allt-i-allo och fixare även dirigent vid Krakowoperan och en livlig man med invanda stora gester. En kväll bjöd han in mig på likör och sockerkaka och berättade om familjeföretaget. Huset hade varit familjens hem i flera generationer. Hur det var under kriget undvek han med en ursäktande gest att tala om. Men om kommuniståren från 1945 hade han mycket att berätta. Med bitterhet och harm:

”Då kom myndigheterna hit och inspekterade våra utrymmen, konstaterade att det fanns plats för fler och skickade utan vidare hit tio för oss helt okända människor som skulle bo i vårt hem!”

Och det gjorde de, i flera decennier, utan att betala för vatten eller värme, bara en blygsam hyra som inte täckte familjens kostnader. Till slut hade morfadern lyckats ”köpa ut” de flesta av inhysingarna. Men än i denna dag, år 2011, bodde en ensam, gammal dam kvar.

Vid frukosten kom jag en morgon i samspråk med ett par i 60-årsåldern från Kanada, Bert och Jana. Han var infödd kanadensare, hon var född i Polen. De firade sin 20-åriga bröllopsdag genom att resa i Europa för att söka efter hennes rötter. Det blev en resa till gravar.

En av Janas morbröder hade som helt ung man lyckats ta sig från krigets Polen till England för att tillsammans med britterna slåss mot tyskarna. Tre gånger hade han sårats vid fronten och transporterats tillbaka till England för sjukhusvård. Tre gånger hade han också kommit tillbaka till stridslinjen för att kämpa vidare.

När hans förband i början av maj 1945 skeppades över floden Ems i tyska Ruhrområdet, föll han överbord, drogs ner i vattnet av sin tunga stridspackning och drunknade. Han var då 21 år gammal. Fyra dagar senare var kriget slut.

Nu hade Bert och Jana hittat hans grav på en krigskyrkogård i Holland, vid ett av tusentals enkla, vita kors. Två dagar efter varandra hade de åkt ut till kyrkogården. ”Vi såg solen gå ner över hans grav och vi såg den gå upp”, sade Bert, påtagligt rörd.

I norra Polen hade de sökt efter morföräldrarnas by. Den fanns inte utsatt på kartan men de visste på ett ungefär var den skulle ligga. Med hjälp av Janas kunskaper i polska frågade de sig fram och lyckades finna både byn och huset där morföräldrarna bott. Under en stor gran på kyrkogården fann de efter långt sökande en gravsten med familjens efternamn.

Från denna by hade redan vid krigets början på hösten 1939 en annan manlig släkting försvunnit. Familjen i Kanada fick knapphändiga och motstridiga uppgifter om vad som hänt. ”Plötsligt en dag kom soldaterna in i byn och tog alla”, hette det. Man kunde inte ens med säkerhet säga om det var tyska eller sovjetiska soldater.

Under de många år som sedan följde hade familjen bara en vag föreställning om att släktingen ”nog hade hamnat i Sibirien”. Ingen trodde sig kunna spåra honom där. Och han hördes aldrig av igen.

Dagen före vår långa frukost hade Bert och Jana gjort ett besök i Auschwitz, som ligger ca 50 km väster om Krakow. De visades runt i det äldsta lägret, Auschwitz I, tillsammans med de ändlösa skarorna av turister och anhöriga från hela världen. Guiden berättade att lägret etablerats av tyskarna 1940 och att det till en början främst hade använts för polska krigsfångar.

Polska krigsfångar… Fanns det möjligen en förteckning över dessa krigsfångar? Jo, visst, i barack nummer 4 fanns de stora pärmarna med tusentals namn och dessutom noteringar om ankomstdag och dödsdag.

Där hittade de den försvunne släktingens namn.

Om Kraków se även:
Drömmen om socialismen/Nova Huta 
Tyskarna i Kraków
Judarna i Schindlers Kraków

Folkmord och ansvar/Litauen (6)

Den här artikelserien utgick från frågan om huruvida Litauen har utsatts för två folkmord: nazisternas på judarna under åren 1941-1944 och kommunisternas på vanliga litauer 1940-1941 med fortsättning efter kriget 1945-1990 (se artikel 1). Ett svar kräver en definition av vad folkmord egentligen är.

Begreppet folkmord definierades av FN:s generalförsamling den 9 december 1948. Det kom till för att brännmärka Förintelsen som ett brott mot folkrätten och förhindra att något liknande skulle kunna hända igen.

Konventionens artikel 2 definierar folkmord som gärningar begångna med uppsåt ”att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp”. Som sådana gärningar pekas särskilt ut:

* att döda medlemmar av gruppen
* att förorsaka allvarlig kroppslig eller mental skada på medlemmar av gruppen
* att avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar.

Även att planlägga, uppmuntra eller delta i sådana gärningar betecknar konventionen som folkmord.

Man kan emellertid genast notera att antalet mord egentligen inte spelar någon roll, inte heller andelen av folkgruppen som förgörs. Det handlar i stället om uppsåtet att förgöra gruppen ”helt eller delvis”.

Dessutom kom definitionen alltså till först 1948. Rent juridiskt omfattar den därmed inte Förintelsen – om man inte accepterar retroaktiv lagstiftning. De nazistiska krigsförbrytarna som dömdes i Nürnberg kunde följaktligen inte anklagas för folkmord.

Däremot höll Sovjetkommunisterna just på som värst med sina massmord och deportationer i Litauen (och resten av Baltikum) under åren 1948 och 1949. Och de var väl medvetna om vad de gjorde. Därför var det särskilt viktigt just för dem att få en definition av begreppet folkmord som inte skulle kunna användas på deras egna handlingar.

Det ledde till en konflikt i FN:s förberedande arbete på konventionen. I det ursprungliga utkastet till en definition ingick nämligen även politiska mord, dvs mord på grupper med särskilda politiska åsikter eller grupper från särskilda sociala skikt.

Det var förstås en känslig punkt för Sovjetunionen som ville kunna föra sin brutala klasskamp mot nationalister och kulaker, dvs just det som pågick i Baltikum, utan inblandning av FN eller folkrättsjurister. Följaktligen krävde Sovjetunionen att mord med politiska syften skulle undantas från begreppet folkmord. Och FN:s generalförsamling föll till föga och accepterade begränsningen.

Dessutom dröjde det ända till den 12 januari 1951 innan den nya konventionen kunde träda i kraft. Då var det värsta redan över i Baltikum. Massmorden och de stora deportationerna hade genomförts och balternas väpnade motstånd mot Sovjetkommunismen var på väg att kämpas ner.

Men även om juridiken alltså inte har kunnat användas på vare sig nazisternas eller kommunisternas illdåd, kvarstår en moralisk och politisk dom över båda. Historikerna har också sedan länge accepterat att beskriva Förintelsen som ett folkmord. Här stämmer alla definitionens punkter med verkligheten. Även en del av den litauiska befolkningen kan betraktas som skyldig genom medhjälp.

På kommunisternas massmord stämmer emellertid definitionen bara under förutsättning att man kan se våldet som riktat mot litauer i allmänhet, alltså mot en nationell grupp. Så hävdar t ex Dalia Kuodyté och Rokas Tracevskis (se referenser) att deportationerna 1940-1941 syftade till ”halshuggning av den litauiska nationen genom förintelse av dess kulturella och politiska elit”. De understryker också att ”man behövde bara vara en hederlig litauisk medborgare för att bli deporterad”.

Som stöd för denna uppfattning har också anförts ett ofta citerat men inte säkert belagt yttrande av den sovjetiske politbyråmedlemmen och chefsideologen Michail Suslov: ”Litauen kommer att existera, men utan litauer.” Det tyder onekligen på att Sovjetunionen planerade ett folkmord. Och även om detta inte lyckades, trots att man hade fem decennier på sig att genomföra det, så skall ju även planer på folkmord bedömas som ett sådant.

Den kvarstående och helt avgörande frågan är emellertid: Varför skall vi finna oss i en definition av begreppet folkmord som Sovjetunionen drev igenom i FN för att dölja sina egna brott? Om politiska och sociala befolkningsgrupper hade ingått i definitionen vid sidan om etniska, rasliga, nationella och religiösa, hade Sovjetkommunisternas illdåd i Litauen - och resten av Baltikum - inte kunnat kallas något annat än just folkmord.

Och ansvar skulle ha kunnat utkrävas.

Referenser: Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis (red.), Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006

Artikeln är nummer 6 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)

Massmord/Litauen (4)

De tyska trupperna som invaderade Litauen i juni 1941 hälsades med blommor och hurrarop. Att en stor majoritet av den litauiska befolkningen välkomnade tyskarna råder det inget tvivel om.

Det fanns en aktuell och sårig förklaring. Den sovjetkommunistiska diktaturen hade på ett år inte bara gjort Litauen till Sovjetrepublik, den hade också genom arresteringar, mord och massdeportationer terroriserat, förödmjukat och demoraliserat befolkningen. Bara en vecka innan tyskarna kom hade 18 000 människor sänts iväg i boskapsvagnar till Sibirien. Nu hoppades många att tyskarna skulle återupprätta Litauen som en självständig stat.

Först ville litauerna ha hämnd. Tusentals deltog som partisaner i ett folkligt uppror mot de retirerande sovjetkommunisterna. Vreden vändes även mot inhemska kollaboratörer, i synnerhet mot judarna, som ansågs vara särskilt skyldiga. Många judar försökte nu fly tillsammans med de sovjetiska trupperna. Partisanerna jagade dem.

De litauiska nationalisterna publicerade ett upprop till befolkningen där de pekade ut judarna som landsförrädare. ”I det nya Litauen skall inte en enda jude ha rätt till medborgarskap eller möjligheter att tjäna sitt uppehälle”, hette det.

En provisorisk litauisk regering med tydligt antisemitiskt program utropades den 23 juni. Två dagar därefter började pogromerna. Genom landets näst största stad, Kaunas, drog skaror av människor med partisanernas vita armbindel, plundrande judiska hus och lägenheter. Bönder kom med hästdragna kärror som de lastade med stulet judiskt bohag. Ett tjugotal judar slogs ihjäl med järnstänger och klubbor framför ögonen på nyfikna åskådare.

Tyskarna utnyttjade genast de hämndlystna stämningarna. I propagandan krävde de att ”den judiska bolsjevismen” skulle förintas. Judar och kommunister utmålades som en enda, oupplösligt förenad, ond kraft.

Partisanförband omvandlades nu till kompanier av hjälppoliser med eget, litauiskt, befäl men under tysk övervakning. De samlade ihop tusentals judar i hastigt uppförda koncentrationsläger. De första dagarna av juli sköts omkring 3 000 judar i ett av dessa läger i Kaunas.

Den 24 juni intog tyskarna huvudstaden Vilnius. Arresteringarna av judar och kommunister började genast. Omkring 500 per dag fördes av litauiska hjälppoliser till Paneriai, en tallskog sju kilometer utanför staden. Där hade ryssarna grävt ett antal stora gropar som var tänkta att bli drivmedelslager. Nu blev de i stället judarnas och kommunisternas gravar. Avrättningarna började den 11 juli 1941. Inom kort hade över 100 000 människor mördats i Paneriai-skogen.

De litauiska nationalisterna hade med stort engagemang ställt upp på tyskarnas sida. Men de blev snart besvikna. Ockupanterna visade sig nämligen helt ointresserade av att återupprätta Litauens självständighet. Den provisoriska regeringen upplöstes av Hitler efter sex veckor och Litauen inlemmades utan pardon med de andra baltiska länderna och Vitryssland i militärdistriktet Ostland.

Tyskarna svek också sina egna löften. De hade t ex lovat att de företag och annan privat egendom som hade ”nationaliserats” av kommunisterna skulle återgå till sina rättmätiga ägare. Så blev det inte. När studenter opponerade sig stängdes universiteten i Vilnius och Kaunas och ett 50-tal aktivister sändes till koncentrationsläger i Polen.

Den litauiska besvikelsen tilltog. När tyskarna försökte sätta upp baltiska SS-divisioner, som skulle kämpa tillsammans med Wehrmacht vid fronten, ville litauerna inte vara med. Däremot fortsatte samarbetet mellan lokalbefolkningen och den tyska ockupationsmakten när det gällde förintelsen av judarna. Det föreföll rent av som om den mordiska antisemitismen var den minsta gemensamma nämnaren för nazisterna och de litauiska nationalisterna.

Enligt modern forskning deltog omkring 16 000 litauer frivilligt som hjälppoliser i massmorden på sina egna landsmän och grannar. På landsbygden var dessa hjälppoliser, som till stor del själva var bönder, ofta den enda representanten för ockupationsmakten. De agerade i hög grad självständigt, körde från by till by, samlade ihop ortens judar och sköt dem – i tusental.

Varför? En del var förstås ideologiskt övertygade antisemiter och antikommunister. Andra deltog för att kunna lägga beslag på offrens ägodelar eller för att göra social karriär. Alexander V. Prusin skriver: ”Känslan av auktoritet och makt, särskilt för dem som tidigare stått lågt i den sociala hierarkin, kombinerad med materiella fördelar, var bara alltför attraktiv för att kunna motstås.”

Redan i december 1941, alltså efter sex månader av tysk ockupation, hade nära 200 000 av Litauens 220 000 judar mördats. När gettot i Vilnius stängdes och förstördes i september 1943, sändes de sista 5 000 judarna till gaskamrarna i Majdanek, Polen. Därmed var de litauiska judarna praktiskt taget utrotade.

Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006; Arunas Bubnys, The Holocaust in Lithuania between 1941 and 1944, Genocide and Resistance Research Centre of Lithuania, Vilnius, 2008.

Bilder: Bild 1. Här vid Straŝuno 6 låg det judiska kulturcentret i Vilnius getto. Idag heter gatan Žemaitijos. De ca 50 000 judarna i Vilnius föstes samman i gettot den 6 september 1941. De dödades sedan successivt fram till gettots likvidering den 23 september 1943. Mellan 2 000 och 3 000 av Vilnius judar överlevde kriget. Bild 2. Vilnius synagoga med adress Pylimo 39 byggdes 1903. Den låg strax utanför gettot och undgick därför att förstöras av tyskarna. Under kommunisttiden användes den som lagerlokal och kunde 1997 återlämnas till den lilla judiska församlingen. Bild 3. Skulptur till minnet av doktor Tsemakh Shabad (1864-1935) som var en populär läkare i Vilnius getto. Han kallades för ”Doktor Dolittle”.

Anm.1: Det råder stor osäkerhet om hur många judar som egentligen dödades i Litauen. Historikerna anger allt från 165 000 till 254 000. Förklaringen är bland annat att ingen egentligen vet hur många judar som fanns i Litauen på sommaren 1941. Sedan tyskarna ockuperat västra Polen 1939 hade ca 200 000 judar flytt därifrån österut. En del av dessa hade sökt sig till Litauen utan att registreras. Forskaren Arunas Bybnus, som publicerat sina resultat i det statliga forskningscentrets regi, anser att det fanns 208 000 judar i Litauen 1 januari 1941 (6,86 procent av Litauens befolkning). Ca 8 500 av dem flydde med de retirerande Sovjetkommunisterna. Ett par tusen lyckades fly under nazitiden och kanske 3 000 överlevde. Därmed skulle ca 195 000 judar ha dödats (94 procent). Till denna siffra kommer flera tusen (det finns uppgifter på 10 000) som fördes till Litauen från Polen, Tyskland, Österrike och Frankrike för att dödas. Den siffra jag använt, ca 200 000 dödade av 220 000 (91 procent), är hämtad från Vilnius judiska museum.

Anm.2: Litauerna bildade alltså inte någon SS-division. Det gjorde däremot både esterna och letterna. 1943 skapades den 20:e estniska Waffen-SS divisionen med ca 5 000 soldater, den sk estniska legionen. I Lettland sattes två divisioner upp, den 15:e och 19:e lettiska Waffen-SS divisionen, med över 100 000 soldater, som kallades den lettiska legionen. Andrejs Plakans (se referenser) anser emellertid att bara 15-20 procent av den lettiska legionens soldater deltog frivilligt.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)

Se också:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940
Mordet på Beila Bella Veide

Två folkmord?/Litauen (1)

Platsen är Judiska museet i Vilnius våren 2011. En grupp ungdomar visas runt och guiden berättar om Förintelsen i Litauen: 90 procent av landets 220 000 judar dödades under den tyska ockupationen 1941–1944, av tyskar och av infödda litauer. Ingenstans i det naziockuperade Europa var förintelsen av judar så förödande grundlig som just här i Litauen, ett sant folkmord.

Så frågar guiden plötsligt om någon har hört talas om ”teorin om de två folkmorden”. Det uppstår en lång tystnad, men sedan, jo, åtminstone en av ungdomarna har hört föräldrar berätta om vad kommunisterna gjorde i Litauen under den sovjetiska ockupationen 1940-1941 och sedan på nytt från 1944. Många människor fängslades, deporterades till Sibirien och dödades. Det var visst också ett folkmord?

”Det här är en mycket kontroversiell teori”, förklarar guiden, ”men den är accepterad av många politiker.” Den går ut på att kommunisternas terror mot den litauiska befolkningen kan jämställas med nazisternas förintelse av judarna.

Judiska museets guide har naturligtvis en annan uppfattning. Efter en stunds resonerande med ungdomarna enas man om att förintelsen av judarna var mycket värre, att teorin om de två folkmorden följaktligen är felaktig och att den egentligen bara går ut på att förringa det förfärliga som hände Litauens judar.

Men i Litauen lever teorin om de två folkmorden, ja, det pågår en öppen politisk och vetenskaplig strid i frågan. Det tydligaste uttrycket för denna strid är KGB-museet i Vilnius. Där berättas historien om Sovjetunionens och kommunisternas våld mot Litauen under 50 år. Och museets officiella namn är: ”The Museum of Genocide Victims”, ”Folkmordsoffrens museum”.

Museet är inrymt i KGB:s, dvs den sovjetiska säkerhetstjänstens, gamla högkvarter och fängelse. Här har generationer av påstådda folkfiender utstått fångenskap, tortyr, isolering, förnedring och död.

Bland de långa raderna av traditionella celler finns sk boxar, utrymmen på 0,6 kvadratmeter, där fången bara kunde stå upprätt. Här finns utkylda vattenceller med en liten rund skiva i mitten. På den stod fången så länge han orkade – sedan ramlade han ner i det iskalla vattnet. I de madrasserade och helt mörklagda cellerna drevs fångar till vansinne.

En våning ner, i källarplanet, sköts under årens lopp mer än tusen människor med nackskott. En massgrav med deras lämningar har hittats i Vilnius centrum och grävdes ut i början av 2000-talet. Skor från denna massgrav är nu utställda i museet.

Enligt det statliga forskningscentrum som svarar för museet, arresterades 197 000 litauer av Sovjetmakten och kastades i fängelse. Omkring 150 000 av dem sändes vidare till koncentrationsläger i det sovjetiska Gulagsystemet. Dessutom deporterades 136 000 litauer till avlägsna orter i Sovjetunionen. Nästan sju av tio deporterade var kvinnor och barn.

Av fångarna dog minst 20 000. I deportation dog 28 000 människor. Därtill stupade drygt 20 000 litauiska frihetskämpar.

Sammantaget blev en av tre litauer på något sätt offer för den Sovjetkommunistiska terrorn. Nästan alla familjer har tragiska erfarenheter att berätta om.

Detta är den kalla, statistiska grunden för påståendet att Litauen har varit utsatt för två folkmord: det ena på judar, det andra på vanliga litauer. I en broschyr som KGB-museet tillhandahåller (Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR) framstår resonemanget tydligt:

”Litauer anser att den sovjetiska terrorn motsvarar folkmord. De flesta av de deporterade var vigda till undergång – en tredjedel av dem till en snar död och resten till ett liv i misär i Sibirien. Man behövde bara vara en hederlig litauisk medborgare för att bli deporterad.”

I resonemanget ligger också en tydlig och bitter kritik av västs sätt att uppmärksamma judarnas öde men nonchalera offren för kommunismen:

”Väst har valt att glömma dessa hemskheter. I skolorna undervisas det inte om dem. Det finns inget stort museum i Washington, D.C., som är tillägnat dem vilkas liv förstördes av kommunisterna.”

Som läsare får man intrycket att det är själva den långa kampen i väst för att hitta och döma nazistiska krigsförbrytare, som broschyrförfattarna upplever som kränkande. De menar uppenbarligen att det råder en världsomfattande vanföreställning om att förintelsen av judarna skulle vara ett unikt brott:

”Ingen kommunistisk partiboss i Ryssland har någonsin fått betala för sina övergrepp. Inte en lägerkommendant har tvingats ta ansvar för sin omänsklighet. Det finns inget tal om skadestånd.”

Om denna dubbla, litauiska tragedi finns det mera som bör berättas.

Referenser: Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas; The Museum of Genocide Victims, A guide to the exhibitions; egna anteckningar från Jewish Museum, Vilnius; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002.

Bilder: 1. Judiska museet i Vilnius är inrymt i en anspråkslös trälänga vid en tvärgata från den trafikerade Pamènkalnio g. Bild 2. KGB-museet eller Museum of Genocide Victims, vid den stora paradgatan Gedimino pr. Bild 3. På KGB-museets vägg finns namn på människor som fallit offer för kommunismens terror.


Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)

Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)

I januari och februari 1945 rullade spöklika tågsätt in på bangården vid koncentrationslägret Mittelbau-Dora i centrala Tyskland. De kom från lägren i Auschwitz och Gross-Rosen, som evakuerades inför Röda arméns inmarsch.

I boskapsvagnarna låg tusentals människor, stelfrusna, utmärglade, döende och redan döda. Det var män, kvinnor och barn. 4 000 kom från Auschwitz och 10 000 från Gross-Rosen utanför Breslau. På kort tid räknade SS över 5 000 döda. Lägrets krematorieugnar räckte inte till. Lik brändes i öppna eldar på banvallarna.

Mittelbau-Dora hade skapats ett och ett halvt år tidigare i samarbete mellan rustningsminister Albert Speer och SS-chefen Heinrich Himmler. Speer ville bygga en mönsteranläggning för produktion av krigsmateriel och SS levererade arbetskraften: krigsfångar.

I de långa tunnlarna i berget Kohnstein utanför Nordhausen arbetade på vårvintern 1945 14 000 människor, mest ryssar, polacker och fransmän, under omänskliga förhållanden (se tidigare artikel). Runt den centrala anläggningen fanns dessutom ett 40-tal underläger med ytterligare 26 000 slavarbetare. De tillverkade bl a vedergällningsvapnet V2, raketen som Hitler hoppades skulle vinna kriget åt honom.

Med ankomsten av fångarna från öster inleddes den slutliga undergången för mönsterindustrin Mittelbau-Dora. För att hålla igång produktionen i det överbefolkade lägret måste först de sjuka och döende avskiljas från de arbetande. I den angränsande staden Nordhausen inrättades en kasern, Boelke, som dödsläger. Flera tusen fångar fördes över dit.

Sedan försökte SS öka arbetseffektiviteten genom en allt mera brutal terror. Den gamla lägerledningen byttes ut mot SS-folk som kommit med transporterna från Auschwitz. Fler och fler fångar avrättades för påstått sabotage.

Med magnifikt förakt för verkligheten beslutade Albert Speer samtidigt att koncentrera hela den tyska raketutvecklingen till Nordhausen. Tusentals experter från företag som Siemens, BMW och Telefunken skulle flytta dit från Peenemünde vid östersjökusten, där de inte längre var säkra för fiendens arméer.

Allra viktigast var att rustningsstaben under Speers ställföreträdare Karl-Otto Saur flyttade från Berlin till Mittelbau-Dora i början av februari 1945. Bara ett par veckor därefter kom det första allierade bombanfallet mot Nordhausen och rustningsstaben tvangs att flytta in i själva tunnelsystemet i Dora.

Ett par hundra underjordiska kontor inrättades intill tunnlar där slavarbetet fortgick. Enligt vittnesmål från överlevande fångar ägnade sig stabspersonalen åt nattliga dryckeslag, som drog ut långt fram på förmiddagarna, samtidigt som människor dödades genom hängning några meter därifrån.

I början av mars fick 30 danska och norska fångar tillåtelse att lämna Mittelbau-Dora. De fördes med järnväg till lägret Neuengamme. Där hämtades de med greve Folke Bernadottes vita bussar och fördes till Sverige. Alla överlevde. Samtidigt drevs ett par tusen andra fångar ut på en dödsmarsch till fots i riktning mot Buchenwald och 40 000 var kvar i lägret. Där rådde kaos.

Den 27 mars lyckades tyskarna skjuta iväg den sista V2-raketen. Den riktades mot Antwerpen. Sedan bröt produktionen samman och avstannade.

Genom flygspaning och förhör med krigsfångar kände de allierade till verksamheten i Mittelbau-Dora sedan flera månader. Men några bombanfall mot den väl skyddade, underjordiska anläggningen genomfördes inte. Det ansågs meningslöst.

Staden Nordhausen med 65 000 invånare var emellertid utan skydd. På eftermiddagen den 3 april 1945, det var den första vardagen efter påsk, kom flygplanen, 200 bombare från brittiska RAF. Anfallet riktades bl a mot Boelkekasernen, som inte var utmärkt med rödakors-flaggor. 1 300 sjuka fångar dödades. Dagen därpå kom en andra våg. Nu drabbades centrala staden där nästan alla hus förvandlades till grus och kostade 6 700 människor livet.

Den slutliga evakueringen av Mittelbau-Dora inleddes samma dag. 4 000 ryssar drevs iväg till fots mot Bergen-Belsen. De flesta andra packades under stor brutalitet in i godsvagnar och kördes iväg till andra läger. Totalt evakuerades 36 500 fångar - 8 000 dog.

Raketexperterna, både tyskar och fångar, lämnade Mittelbau-Dora i ett särskilt privilegierat sovvagnståg, som fick namnet ”Der Vergeltungsexpress” (Vedergällningsexpressen). Med ombord på färden mot Alperna fanns Wernher von Braun, som knappt två år tidigare hade fått Hitler och Speer att entusiastiskt storsatsa på V2-projektet. I maj överlämnade han sig till amerikanerna, som erbjöd honom en ny karriär.

Några hundra döende fångar lämnades kvar i Mittelbau-Dora medan tusentals panikslagna civila från det bombade Nordhausen sökte skydd i de övergivna tunnlarna. Den 11 april 1945, idag för 65 år sedan, anlände till slut amerikanerna till resterna av Albert Speers största industrisatsning.

Referenser: Jens-Christian Wagner, Produktion des Todes. Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; anteckningar från eget besök på platsen 18.4.2004.

Bild: Krematoriet från mars 1944 (tidigare fördes döda till krematoriet i Buchenwald). Två ugnar. Numera minnesplats. Egen bild från 2004.

Anm. Jens-Christian Wagner drar två väsentliga slutsatser av sin forskning kring Mittelbau-Dora. 1/ De flesta av slavarbetarna sysslade med byggverksamhet runt om i södra Harz – alltså inte med tillverkning av V1- eller V2-raketer. Byggverksamheten gällde fabriker för annan rustningsproduktion. Rakettillverkningen blev successivt en allt mindre del av verksamheten. 2/ Med sina över 40 underläger och som mest 40 000 slavarbetare, som ofta var inkvarterade mitt i byar och städer, var verksamheten i Mittelbau-Dora väl känd av lokalbefolkningen. Wagner hävdar: ”Utan breda befolkningslagers tysta accepterande eller uttryckliga instämmande hade systemet med NS-koncentrationsläger inte kunnat existera under någon längre tid.” Att efter kriget framställa verksamheten i Mittelbau-Dora som hemlig och enbart underjordisk är, enligt Wagner, bara ett sätt att försöka underbygga föreställningen att det var möjligt för lokalbefolkningen att vara okunnig om vad som hände.

Artikeln är nummer 8 i en serie. De andra är:

Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)

På besök i helvetet/Speer (5)

Albert Speer hävdade till sin död att han aldrig fick kännedom om förintelsen. Men den 10 december 1943 besökte han den underjordiska industrianläggningen Dora i Harz, som drevs av SS med hjälp av koncentrationslägerfångar. Det borde ha varit sanningens ögonblick.

I det 15 kilometer långa tunnelsystemet arbetade 10 500 fångar. Dödligheten bland dem var 70 procent. I Tredje riket inifrån berättar Speer själv om besöket: ”De förhållanden dessa fångar levde och arbetade i var verkligen barbariska. - - - Fångarna bodde vid sina arbetsplatser i fuktiga grottor, och dödligheten bland dem var därför utomordentligt stor.”

Inför journalisten Gitta Sereny tillade han:
”Jag var helt oförberedd; det var det värsta jag någonsin sett.- - - Jag såg döda män… de kunde inte dölja sanningen. Och de som levde var bara skelett.”

Han hade aldrig blivit så upprörd i hela sitt liv, sade han. Och han gav genast order om att ett barackläger skulle uppföras i närheten.

Gitta Sereny beskriver detta besök som en vändpunkt för Speer; här skall han ha fått upp ögonen för Hitlers och nazismens sanna karaktär, ja, här skall till och med ett slags medlidande med dess offer ha fötts.

Det ledde, enligt Sereny, till att Speer blev sjuk. Han försökte fly från sina minnesbilder genom att inte fira julen 1943 med familjen i Obersalzberg, där han riskerade att sammanträffa med Hitler, utan med de tyska trupperna långt borta i norra Finland. Men när han kom tillbaka kollapsade han och lades in på sjukhus ”överansträngd, deprimerad och med ett inflammerat knä”.

Alla är dock inte lika övertygade om Speers omvändelse. Det finns inga bevis för att Speer verkligen utfärdade order om barackbyggen, säger Jens-Christian Wagner, som skrivit standardverket om Mittelbau-Dora. Det fanns däremot goda produktionstekniska skäl att bygga baracker eftersom outbildade kroppsarbetare successivt ersattes med fackarbetare som behövde leva längre. För övrigt var barackbyggena redan igång före Speers besök.

En vecka senare skrev Speer dessutom till chefen för Mittelbau-Dora, Hans Kammler, och tackade honom för att han lyckats skapa denna underjordiska industri på två månader. Den kunde mäta sig även med amerikansk effektivitet, tyckte han. ”Jag passar därför på att uttrycka min största erkänsla för detta enastående verk”, skrev Speer utan att framföra minsta kritik.

Och Speer har faktiskt själv bidragit till tvivlet på sin egen omvändelse. I Tredje riket inifrån skrev han: ”Jag inser att anblicken av lidande människor endast påverkade mina känslor men inte mitt handlande. På känsloplanet blev det bara fråga om sentimentalitet. Men när det skulle till beslut härskade tills vidare principen om ändamålsenligheten.”

De första fångarna kom upp ur tunnlarna först i maj 1944 och baracklägret var inte helt klart förrän på sensommaren. En del av fångarna hade då fått leva utan dagsljus och frisk luft i nio månader.

Att Speer var sjuk av överansträngning och kanske t.o.m. deprimerad ända fram till sommaren 1944 verkar dock vara väldokumenterat. Om det nu inte berodde på att han chockats av sitt möte med den nazistiska verkligheten, vad kan då ha legat bakom denna personliga kris?

Naturligtvis var hans arbetsbörda oerhörd och i sig säkert tillräcklig för att göra honom utmattad. Men omgivningen noterade att det var fråga om något utöver det vanliga. En av dem var Speers privatsekreterare Annemarie Kempf. Hon tror inte att besöket i Dora spelade någon avgörande roll. I stället pekar hon på de intriger som pågick i ministerierna ”och alla dessa människor som försökte sabotera hans förhållande till Hitler”.

Ty det nära förhållandet till Hitler var själva drivkraften i Speers liv alltsedan det djupt symboliska mötet mellan de båda hösten 1933 (se artikel 1). Hitler hade från första början fått Speer att tro på sig själv.

Nu var han trängd av SS-chefen Heinrich Himmler som med Hitlers stöd lyckats nästla sig in på Speers område. Även Göring, Bormann och Robert Ley försökte vända Hitler emot Speer. Ley konkurrerade öppet om hans jobb. I januari 1944 hade Hitler offentligt skällt ut sin rustningsminister. Många fick intrycket att Speer höll på att förlora Führerns stöd. Det underblåste maktkampen.

Speer noterade själv med bitterhet att Hitler inte upprätthöll de nära kontakterna som förr. När fadersfiguren inte längre bekräftade sin ”son” måste dennes självförtroende ha vacklat.

Var det nog för att utlösa Speers sjukdom och personliga kris? Var relationen med Hitler viktigare än nazismens miljontals offer? Gitta Sereny frågade Speer vad han hade gjort om han hade förstått vad som hände. Speer svarade: ”Jag skulle i alla fall ha fortsatt att försöka hjälpa denne man att vinna kriget.”

Källor och litteratur: Speer, Albert, Tredje riket inifrån, sv. 1971; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Wagner, Jens-Christian, Produktion des Todes, Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; Fest, Joachim, Speer, Eine Biographie, Berlin 1999.

Bilder: 1. Ingången till Dora-grottorna strax norr om Nordhausen i Harz som den ser ut i dag. Efter kriget sprängde ryssarna ingångarna men 1988 öppnades en liten del av tunnelsystemet för allmänheten. 2. Rester av en V1-raket i sovtunnel 45. De tidigare sovtunnlarna nummer 43-46 togs från maj 1944 i bruk för produktionen. Obs att både V1 och V2 periodvis producerades i Dora.

Artikeln är nummer fem i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)

Vedergällningsvapnet/Speer (4)

I juli 1943 ordnade Albert Speer så att raketkonstruktören Wernher von Braun fick träffa Hitler i högkvarterets filmsal. Efter en kort presentation släcktes ljuset och en färgfilm från provskjutningsanläggningen i Peenemünde vid Östersjön tonade fram på vita duken. För första gången kunde Hitler se hur en stor raket majestätiskt lyfte mot himlen. Han blev entusiastisk. Med denna raket skulle kriget avgöras!

Speer fick order att sätta igång serieproduktion av den 14 meter höga raketen, som kallades A4, senare V2. Projektet skulle ha samma prioritet som stridsvagnsproduktionen.

Men redan en månad senare, den 18 augusti, kom den första stora motgången: britterna förstörde anläggningarna i Peenemünde i en massiv bombräd. Speer och SS-chefen Heinrich Himmler reste till Hitlers varglya i Rastenburgskogen. De beslöt att flytta hela raketproduktionen till en gigantisk grottanläggning nära Nordhausen i södra Harz. Den var avsedd för lagring av olja och smörjmedel, men nu skulle den bli underjordisk industri med täcknamnet Mittelbau/Dora. Ombyggnationen skulle starta genast.

Hitler ville egentligen bara använda tyskar till det stora raketprojektet. ”Gud nåde oss om utlandet får veta något om saken”, sade han till Speer. Men SS-chefen Heinrich Himmler ville använda koncentrationslägerfångar. Om produktionen helt överläts på fångar, skulle dessa kunna isoleras fullständigt från yttervärlden och ingen information skulle kunna läcka ut, hävdade han.

För övrigt var det på sommaren 1943 bara SS som kunde skaka fram den nödvändiga arbetskraften. De flesta tyskar var redan inkallade. Hitler accepterade argumenten. De första hundra fångarna kom till Dora från det närliggande Buchenwald redan innan augusti månad var till ända.

Himmler var förtjust. Beslutet att använda krigsfångar och judar i bygget innebar att han fick in en fot på rustningsminister Speers område. Konkurrensen mellan Himmler och Speer blev vid denna tid allt tydligare. Och Himmler hade mer framgång: Hitler utnämnde honom till riksinrikesminister; formellt sett var han därmed Speers jämlike.

Doragrottorna var egentligen ett system av tunnlar, 9 meter höga och 13 meter breda. Utifrån två 1,8 km långa transporttunnlar förgrenade sig ett nät av tvärtunnlar. Den sammanlagda längden på tunnelsystemet blev ca 15 km. Utanför byggdes en sjuspårig bangård med en anslutande bro, vars bärande betongkonstruktion delvis finns kvar än i dag.

Tunnlarna fylldes snabbt med fångar som arbetade dygnet runt utan dagsljus, i kvävande stendamm och i ett öronbedövande oväsen från borr- och schaktmaskiner. De fick sova i omgångar på halm som strötts ut i tvärtunnlarna och släpptes aldrig ut i friska luften. Sanitära anläggningar saknades under de första månaderna.

Redan under hösten 1943 blev Doragrottorna en referensanläggning för produktion av krigsmateriel under jord, skyddad för de allierade flyganfallen. Speer planerade 57 liknande underjordiska fabriker runt om i Tyskland, t ex för tillverkning av flygplan.

Men produktionen av vedergällningsvapnet mötte problem. Det dök ständigt upp nya fel som måste korrigeras. De första laddade projektilerna som sköts iväg exploderade för tidigt. Serieproduktionen kom inte igång, som Speer hade lovat Hitler.

Den 6 oktober varnade Speer i ett tal inför partikadrer i Posen för övertro på undervapnet. Han hänvisade till vapnets höga tekniska komplexitet och sade rakt ut att någon serieproduktion inte skulle komma igång under den närmaste tiden.

Inför samma partikonferens i Posen talade Heinrich Himmler senare samma dag om nazisternas mål att utrota judarna. Han var otvetydig: även kvinnorna och barnen måste dödas. Och han vände sig med en ironisk kommentar till Speer, som tidigare flera gånger hade opponerat sig emot SS massarresteringar för att de tog arbetskraft från viktig krigsproduktion. Nu skulle minsann Himmler och Speer ”utan sentimentalitet” arbeta för samma mål, sade han.

Albert Speer hävdade till sin död att han under kriget inte kände till massmorden på judar och att han aldrig hörde Himmlers beryktade tal i Posen. Han hade lämnat konferensen redan vid lunchtid och var därför inte närvarande i salen när Himmler talade.

Vad Speer visste och inte visste om förintelsens dimensioner förblir outrett. Men han erkände att han den 10 december 1943 besökte tunnelanläggningarna i Dora. I detta underjordiska helvete arbetade vid Speers besök 10 500 fångar. Dödligheten uppgick till 70 procent. Här kunde han inte blunda. Men hur reagerade han?

Källor och litteratur: Albert Speer, Tredje riket inifrån, del 2, Katastrof och dom, sv. 1971; Joachim Fest, Speer. Eine Biographie, Frankfurt am Main, 4. Auflage, April 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Jens-Christian Wagner, Produktion des Todes, Das KZ Mittelbau-Dora, Göttingen 2001; egna anteckningar från besök 18.4.2004.

Bilder: 1. Entrén till friluftsmuseet Mittelbau/Dora. Här kom järnvägen in till den sjuspåriga bangården där fram till krigsslutet omkring 60 000 tvångsarbetare avlevererades. Hit kom också varor från 450 underleverantörer och härifrån transporterades de färdigmonterade raketerna. 2. De än idag kvarstående betongfundamenten till den anslutande järnvägsbron. Egna bilder från 2004.

Anm.: År 1971 påstod Harvardprofessorn Erich Goldhagen att Albert Speer var närvarande när Heinrich Himmler höll sitt beryktade tal i Posen 6 oktober 1943. Goldhagen hade hittat Himmlers direkta hänvisning till Speer och ansåg att det var bevis för att denne varit närvarande i salen. Goldhagen drog slutsatsen att Speer ljög när han påstod att han ingenting vetat om Förintelsen. Speer svarade att han lämnat Posen vid lunchtid och därför inte varit närvarande under Himmlers tal på kvällen. Journalisten Gitta Sereny har avslöjat att Goldhagen på eget bevåg hade spetsat till Himmlers apostrofering av Speer och flera vittnen har senare stött Speers minnesbild. Därmed är det dock inte bevisat att Speer var okunnig om Himmlers tal. Sereny själv är övertygad om att han på ena eller andra sättet trots allt kände till vad som hände Europas judar.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:

Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)

Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)

Ombyggnaden av Berlin till världens huvudstad Germania krävde massor med tegel. Albert Speer beräknade att han skulle behöva 450 miljoner stenar per år fram till 1950, då projektet skulle vara färdigt. Men Tysklands totala produktion uppgick 1938 bara till en fjärdedel, 109 miljoner.

Denna ekvation kunde endast lösas om Speer använde sig av den nazistiska fångindustrin. Han vände sig till SS-chefen Heinrich Himmler och föreslog ett samarbete. Som ett första steg skulle Speer i sin egenskap av generalbyggnadsinspektör finansiera uppförandet av ett tegelbruk, om SS var beredda att driva det och producera 120 miljoner tegel per år.

En undanskymd strand vid floden Havel, ca 40 km norr om Berlin utvaldes. Därifrån kunde teglet lätt skeppas till byggarbetsplatserna i huvudstaden. Och än viktigare: billig arbetskraft fanns i koncentrationslägret Sachsenhausen på andra sidan floden.

Sachsenhausen hade byggts av SS med hjälp av fångar redan 1936. Genom Albert Speers avtal med SS på sommaren 1938 fick lägret en ny, stor arbetsuppgift. SS ville skapa en mönsterfabrik med en betonghall på 40 000 kvadratmeter och utrusta den med 24 tunnelugnar för tegelbränning. Tekniken var helt ny. Dessutom skulle en hamn med två djupa hamnbassänger anläggas intill tegelbruket. Inga kranar, gräv- eller schaktmaskiner fanns att tillgå. Fångarna arbetade med enkla handverktyg och skottkärror.

Varje morgon marscherade 1 500 fångar från lägret till byggarbetsplatsen. Fångkolonnen kallades ”der Klinkerzug”, tegeltåget, och betraktades som ett dödskommando. Från 1941 var det uttryckligen ett straff att bli utvald till tegeltåget.

Den tilltänkta mönsteranläggningen fick snart problem. Leran från den närbelägna gruvan i Zehlendorf visade sig vara olämplig för den nya tekniken. Produktionen fungerade helt enkelt inte. En stor del av tegelbruket måste byggas om. Den ansvarige SS-chefen Oswald Pohl försökte dessutom dölja problemen både för Heinrich Himmler och Albert Speer, vilket skapade ytterligare förseningar. Det var inte förrän 1940 som bruket kunde börja producera tegel av godtagbar kvalitet.

Men Albert Speer behövde ännu mer tegel. Avtalet mellan honom och SS utvidgades i augusti 1940. Nu skulle tegelbruket varje år fram till 1950 leverera 150 miljoner tegel och Speer lovade att fördubbla sitt finansiella engagemang till 10 miljoner riksmark.

Samtidigt skulle SS, med hjälp av ytterligare fyra miljoner riksmark från Speer, anlägga ett bearbetningsverk för natursten intill tegelbruket och den nya hamnen. Nazirikets paradbyggnader byggdes nämligen i regel med en tegelkärna som sedan bekläddes med natursten, t ex granit.

Naturstenen bröts också av fångar i koncentrationsläger under ledning av SS. Det skedde i t ex Mauthausen några mil öster om Linz i Österrike. Där var Speer personligen på inspektionsbesök i mars 1943. Det var hans första och enda besök i ett typiskt koncentrationsläger. Visserligen heter det att han bara fick en ytlig ”VIP-rundtur” i lägret, men besöket är ändå en viktig pusselbit i bedömningen av vad Speer visste och inte visste om den nazistiska fångindustrin.

Tegelbruket utanför Sachsenhausen såg Speer emellertid inte. Någon mönsteranläggning blev det aldrig. Det hade ständiga kvalitetsproblem och nådde inte de uppsatta produktionsmålen, även om det så sent som 1944 var det största tegelbruket i världen.

Idag finns ingenting kvar av själva bruket. Det förstördes i en massiv allierad bombräd i krigets slutskede den 10 april 1945. Besökarna som numera kommer till friluftsmuseet Sachsenhausen måste själva aktivt leta efter platsen där det låg.

Jag följde landsvägen över floden Havel och tog en enkel skogsväg utmed stranden. Efter några hundra meter såg jag ruinerna av ett bageri som hörde till lägret. Det omgavs fortfarande av de karaktäristiska cementstolparna med inåtvända överdelar som höll upp taggtråden kring lägren. Lite längre fram finns än idag en anläggning för stenbearbetning.

De tydligaste kvarblivna spåren av Speers samarbete med SS är de båda hamnbassängerna som plötsligt öppnar sig i slutet av skogsvägen. De är ca 100 gånger 15 meter vardera och ser ut att vara sprängda ur berget, men är alltså grävda och hackade för hand! På kajen finns ett enkelt minnesmärke med några vissnade blomsterkransar.

Hur många som dog under arbetet med hamnen och tegelbruket finns inga uppgifter om. Men dokumentationscentret i Sachsenhausen vet att SS i januari 1945 dumpade nio ton mänsklig aska i floden.

Källor och litteratur: Dokumentationscentret i Sachsenhausen. Utställningen Mythos Germania, Berlin. Om Speers besök i Mauthausen: Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. Bonniers 1998.

Bilder:1. Hamnen som fångarna byggde med enkla handredskap. Den används fortfarande. Nu av ett modernt företag som bearbetar natursten. 2. På kajen finns ett enkelt minnesmärke i tegel och med några vissnade blomsterkransar.

Anm.1: Albert Speer besökte också de sk Doragrottorna i Harz och fick där se under vilka omänskliga förhållanden som nazisternas fångar arbetade. Dora var emellertid inte ett traditionellt koncentrationsläger. En särskild artikel om Dora kommer så småningom.

Anm.2: Enligt uppgift från Fonus väger askan från en kremerad kropp ca 4 kg. Det skulle tyda på att askan som SS dumpade i floden kom från ca 2 250 kroppar.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)

Germania och judarna/Speer (2)

Berlin skulle bli Germania. Högst uppe på kupolen till den planerade gigantiska kongresshallen i stadens hjärta skulle den tyska örnen sitta. Inte på ett hakkors, som var brukligt i naziriket, utan på en jordglob. Germania skulle bli världens huvudstad. Och den skulle stå klar 1950.

Så var det tänkt.

Albert Speer fick uppdraget direkt av Hitler sommaren 1936. Förebilden som det gällde att överträffa var Paris med sin 100 meter breda och två kilometer långa Champs-Élysées. I Germania skulle paradgatan bli fem kilometer lång och 120 meter bred och kantas av representationsbyggnader, ministerier, militära överkommandon, storföretagens huvudkontor men också av biograf för 6 000 människor, opera och teater.

Den skulle gå genom en 120 meter hög triumfbåge, mer än dubbelt så hög som den i Paris. Hitler hade själv skissat på hur den skulle se ut. Alla namnen på de 1,8 miljonerna stupade tyska soldaterna från första världskriget skulle mejslas in i triumfbågens granit. Nu överlämnade Führern sina blyertsskisser från 1920-talet i Speers händer.

I paradgatans norra ände skulle den nya kongresshallen ligga, flankerad av riksdagshuset och führerpalatset, nära den plats där dagens kanslersresidens ligger. Här finns i dag Schweiz ambassad (bilden). Hallen, Die große Halle, skulle med sin kopparklädda, gröna kupol fullständigt dominera stadens centrum.

Dimensionerna vittnar om den hejdlösa hybris som behärskade Hitler och hans arkitekt. Byggnadens totala höjd skulle bli 280 meter och kupolen skulle ha en diameter på 235 meter. Det kan jämföras med Globen i Stockholm, som idag är världens största sfäriska byggnad. Den är från marken 112,5 meter hög och kupolen är 110 meter i diameter. Globen rymmer 15 000 åskådare. Kongresshallen i Germania var tänkt för 150 000 stående personer och 30 000 sittande.

Albert Speer fick obegränsade fullmakter att förverkliga Hitlers dröm. Han flyttade in som ”generalbyggnadsinspektör”, förkortat GBI, i konstakademiens byggnad vid Pariser Platz. Dit var det lätt för Hitler att obemärkt bege sig från det nya rikskansliet. Och det gjorde han ofta.

För att genomföra Berlins omvandling måste över hundratusen lägenheter utrymmas och hela stadsdelar rivas. De som måste flytta erbjöds lägenheter som stod tomma efter judar som emigrerat. Många av dem hade lämnat sina hem till följd av kristallnatten i november 1938. Men dessa lägenheter räckte inte långt. Från januari 1941 började Gestapo systematiskt utrymma lägenheter där det bodde judar. De tvangs att flytta in hos vänner och släktingar.

Speer insåg emellertid att bostadsfrågan inte kunde lösas utan massdeportationer av Berlins judar. Han förankrade sina idéer hos säkerhetstjänstens chef Reinhard Heydrich och i mars 1941 fick han stöd även av Goebbels. Sedan förslaget fått Hitlers välsignelse började deportationerna i oktober 1941.

Det har beräknats att över 50 000 judiska Berlinmedborgare sändes iväg med tåg från sin hemstad. Under vintern 1941-1942 stoppade Gestapo tillfälligt deportationerna för att judarna behövdes som tvångsarbetare i rustningsindustrin. Men Speer kom på en lösning även av detta problem. Han var från februari 1942 även rustningsminister och som sådan beslöt han att finansiera utbyggnaden av krigsmaterielindustrierna kring Auschwitz. På så sätt kunde han visa Gestapo att inga judiska tvångsarbetare gick förlorade även om de flyttades från Berlin.

I juni 1942 började äldre judar att deporteras från Anhalter Bahnhof (bilden) mitt i staden. Tidigt på morgonen kom de marscherande, 50-100 personer i taget. I lugn och ordning. Varken deras kläder eller packning skilde dem från andra passagerare. Men de bar den gula judestjärnan och de bevakades av vakter.

Till det ordinarie tåget mot Dresden med avgångstid 6.07 brukade två extra tredjeklassvagnar vara kopplade. I dem föstes judarna in. Sedan gick färden mot Theresienstadt, som av myndigheterna beskrevs som ett getto för äldre. Många sändes vidare till Auschwitz.

Totalt registrerades 116 sådana transporter från Anhalter Bahnhof. De sista gick i mars 1945. Regelbundet gick transporter också från stationerna i Grunewald (bilden) och Moabit. Många människor kände till dem.

Även Albert Speer såg med egna ögon vad som hände. Under sina dagliga bilturer till arbetet såg han folksamlingar vid järnvägsstationen vid Nikolassee i närheten av Wannsee och förstod att det var Berlins judar som evakuerades. I sin bok Slavstaten skriver han, att han kände olust över vad han såg.

Om han visste vad som hände med judarna efter deportationen är fortfarande oklart. Han förnekade det inför sina domare i Nürnberg men till journalisten Gitta Sereny sade han rakt ut: ”Jag valde att sätta på mig skygglappar, men jag var inte en ignorant.” Det är så nära ett erkännande man kan komma.

Källor och litteratur: Albert Speer, Tredje riket inifrån, Triumfens tid 1933-1943, sv. 1971; Joachim Fest, Speer, Eine Biographie, 4. Auflage, Frankfurt am Main, 2005; Gitta Sereny, Albert Speer och sanningen, sv. 1997, samt noteringar från utställningen Mythos Germania i Berlin 2008.

Bilder (klicka gärna på dem så blir de större): 1. Här, där Schweiz ambassad idag ligger, söder om nya Hauptbahnhof, som syns i bakgrunden, skulle Die Große Halle ligga. 2. Av Anhalter Bahnhof finns bara den här delen av fasaden kvar. Härifrån deporterades ca 9 600 av Berlins judar. 3. Även från Grunewaldstationen, belägen i lummiga villakvarter i västra Berlin, gick transporterna. På den gamla perrongen vid spår 17 finns idag minnesplattor med datum, destination och antal människor för 183 avgångar.

Anm.: Även om sentida forskning, t ex redovisad i utställningen Mythos Germania, har knutit Albert Speer nära till deportationerna av Berlins judar, bör man erinra sig att det från 1941 även gick tågtransporter med judar från en lång rad andra tyska städer t ex Hannover, Hamburg, Stuttgart och Nürnberg. Det kan därför inte uteslutas att Speers aktiviteter i Berlin passade in i ett större skeende som han emellertid inte själv styrde. Gitta Sereny anser att han visste vad som skedde men inte nödvändigtvis själv tog initiativet. Speer var t ex inte närvarande vid mötet hos Goebbels i mars 1941 där ”evakueringen” beslutades.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Avsked/Speer (7)

Om deportationer av judar från tyska städer se även:
Till Riga för att dö

Gör en animerad resa i Germania på Youtube: Germania.

Tyskarna och Auschwitz

Det var den 11 oktober 1998. Paulskyrkan i Frankfurt am Main var fylld till sista plats. Bokhandelns prestigefyllda fredspris hade just delats ut till den tyske författaren Martin Walser. Nu stod han i talarstolen för att framföra sitt tack.

Men det han hade att säga skapade snarare strid och splittring än fred och enhet i det tyska samhället. Martin Walser talade om tyskarna och Auschwitz, om den oförgängliga skam som varje dag framhölls för det tyska folket. Och han ställde sig på sina anklagade landsmäns sida.

Han konstaterade att medierna rutinmässigt skuldbelade Tyskland genom att ständigt visa de förfärliga bilderna från koncentrationslägren. Och han erkände: ”Från de hemskaste filmsekvenserna […] har jag säkert tjugo gånger vänt undan blicken. Ingen seriös människa förnekar Auschwitz […] men när medierna varje dag håller fram denna förgångna tid för mig, märker jag att något i mig värjer sig mot denna ihållande uppvisning av vår skam.”

Walser tyckte sig också se att avsikten med mediekampanjen egentligen inte var att hålla minnet av brotten levande. Snarare användes Auschwitz som verktyg för andra, samtida, politiska mål. Tyska (vänster-)intellektuella hade t ex hänvisat till Auschwitz för att rättfärdiga Tysklands delning. De insinuerade att återföreningen skulle möjliggöra ett nytt Auschwitz.

Walser tog avstånd från användningen av Auschwitz som medel för att uppfostra det tyska folket: ”Auschwitz lämpar sig inte som rutinmässigt hot, ett ständigt användbart medel att skrämmas med eller som moralklubba och inte heller som obligatoriskt program. Vad som åstadkoms genom ritualisering är av samma kvalitet som läpparnas bekännelse.”

Resonemanget ledde fram till en dräpande kritik av planerna på ett Holocaust-minnesmärke i centrala Berlin. I detta minnesmärke kan eftervärlden en gång se ”vad människor inrättade som kände sig ansvariga för andras samvete”, sade han och kallade hela projektet för en mardröm och en ”monumentalisering av skammen”.

Den framträdande tyske historikern Heinrich August Winkler hade också varit kritisk. Han tyckte att minnesmärket uttryckte en ”negativ nationalism”, alltså ett slags antites till den nationalism som en gång varit grogrund för nazismen. Walser höll med och sade att denna negativa nationalism inte var ett dugg bättre än sin motsats. En oerhörd anklagelse.

Reaktionerna i Paulskyrkan blev entusiastiska. Walser hyllades med stående ovationer. Men en person, en nyckelperson, förblev demonstrativt sittande utan att applådera, Ignaz Bubis, ordförande för de tyska judarnas centralråd.

Dagen efter talet anklagade han Walser för att vara ”en intellektuell mordbrännare” och ”latent antisemit”. Bubis hade fått uppfattningen att Walser ville sätta punkt för debatten om Tysklands nazistiska förflutna, vilket Walser själv förnekade.

Den judiske författaren Elie Wiesel, som hade överlevt Buchenwald och fått Nobels fredspris 1986, skrev ett öppet brev till Walser. Han anklagade honom för att öppna dörren för mörka krafter som skulle vilja ”vända bladet, sätta andra prioriteter, kort sagt glömma”.

”Ni förstår säkert faran som ligger i varje försök att sätta minnets noggrannhet ifråga. Tror ni inte att man pendlar mellan lögn och ärelöshet när man utplånar det förgångna?” undrade Wiesel och fortsatte: ”Ni är en mycket läst författare som man lyssnar till. Säg då era läsare att till ett värdigt liv hör att man bevarar minnet.”

Tio år efter denna bittra debatt är Holocaust-minnesmärket på plats i Berlins hjärta. För många, särskilt äldre, är det fortfarande en irriterande ”monumentalisering av skammen”. Andra, särskilt ledande politiker, påstår att det i stället är ett monument över tyskarnas förmåga att acceptera sin historias mörka sidor. Auschwitz har för dessa politiker rentav blivit en positiv del av den tyska nationella identiteten.

Båda synsätten har en tydlig prägel av det som Martin Walser kritiserade mest: att Auschwitz används som verktyg för att nå inhemska, politiska mål.

Den än idag pågående mediekampanjen har bidragit till att nazitiden behållit både sin laddning och sin lockelse. När Hitler nyligen återkom till Berlin som vaxdocka hos Madame Tussauds, högg en upprörd besökare redan första dagen av hans huvud.

Samtidigt frågar turisterna efter Hitlers bunker. Länge försökte myndigheterna dölja var den låg. Men nu har de givit upp och satt upp en informationstavla på platsen helt nära Holocaust-minnesmärket.

Ritualiserat eller inte, minnet av Auschwitz består. Men av Martin Walsers tal från 1998 finns inget spår i den annars så utförliga minnesutställningen i Paulskyrkan i Frankfurt.

Källor: Martin Walsers tal i Paulskyrkan 11 oktober 1998. Elie Wiesels öppna brev. Walser-Bubis-debatten. Länkar om Martin Walser. Se också Jan Sellings artikel i Historisk Tidskrift nr 4, 2005: Förintelsemonumentet som slutpunkt. Tysk historiepolitik från Kohl till Schröder.

Bilderna: 1. Paulskyrkan i Frankfurt am Main. 2. Holocaust-minnesmärket i Berlin. 3. Den nyuppsatta orienteringstavlan på platsen där Hitlers bunker låg. Adress Gertrud-Kolmar-Strasse.

Några fakta om Martin Walser:Född 24 mars 1927 i närheten av Bodensee. Skildrat sin barndom i romanen Ein springender Brunnen. Enligt Berlins Bundesarkiv medlem i NSDAP från 30 januari 1944. Walser säger att han aldrig fyllt i någon medlemsansökan. Soldat i Wehrmacht. Universitetsstudier i Regensburg och Tübingen. Doktorerade på Franz Kafka 1951. Sedan 1953 räknas Walser till den litterära Grupp 47 tillsammans med bl a Günter Grass. Vänsterintellektuell under 1960-talet. Ansågs då sympatisera med det tyska kommunistpartiet. Senare har han ansetts stå CDU nära. Själv betonar han att han inte vill instrumentalisera sina personliga åsikter för politiska mål. 2002 kom hans bok Tod eines Kritikers. Det var en nyckelroman om den framstående judiske kritikern Marcel Reich-Ranicki. Walser kritiserade där det tyska kulturklimatet. Han blev därvid beskylld för att vara antisemit. Walser anses vara den mest framstående tyske intellektuelle efter påven Benedictus XVI, dvs mer framstående än Günter Grass (enligt tidskriften Cicero, 2007).

Om ett näraliggande tema: Gulag och glömskan/Solzjenitsyn (3)

Massmördare med gott samvete

Hitlers hantlangare som genomförde Förintelsen var inga omänskliga monster, de var med få undantag inte ens psykiskt sjuka utan helt vanliga, resonerande människor. Efter kriget hade de inte heller några särskilda problem med samvetet.

Det hävdar den tyske professorn i socialpsykologi Harald Welzer, chef för Center for Interdisciplinary Memory Research i Essen. Häromdagen var han på Goethe-Institutet i Stockholm och talade om sin nya bok: Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare, sv. Daidalos, 2007.

Welzer ser Förintelsen som en social process som kan sägas ha börjat 1933, när en tysk tjänsteman definierade vem som var arier och vem som inte var det. Därmed startade en utstötning av judarna ur samhället. Den accelererade snabbt. År 1935 kom Nürnberglagarna som tog ifrån dem deras tyska medborgarskap och förbjöd äktenskap mellan judar och arier. Snart berövades de sina utkomstmöjligheter och ägodelar. År 1938 började deporteringarna – och 1941 massavrättningarna bakom fronten i öster.

I takt med att judarna fick det allt sämre fick de icke-judiska tyskarna det allt bättre. Det är ett viktigt och ofta förbisett faktum som förklarar varför det folkliga stödet för nationalsocialismen i stort sett var oförminskat ända fram till katastrofen vid Stalingrad vintern 1942-1943. ”Ännu under de sista krigsåren åtnjöt medlemmarna av ‘folkgemenskapen’ ett aldrig tidigare upplevt välstånd”, skriver Welzer.

På Goethe-Institutet formulerade han det så: ”Det handlade inte om ideologi utan om praktik. Folk måste vinna något. Folk som deltog i naziprocessen kände sig väl till mods. Slutet var förfärligt, men början var underbar.”

Judarnas tilltagande rättslöshet innebar att det personliga handlingsutrymmet för den tyska majoritetsbefolkningen ökade. Tidigare otänkbara handlingar var plötsligt möjliga. Moral var något som bara hörde hemma inom herrefolket. Människor anpassade sig förvånansvärt snabbt till dessa nya sociala normer.

Till slut var skillnaden mellan judar och icke-judar så stor och självklar att det som hände judarna inte längre syntes. Deporteringen av tusentals judar från tyska storstäder skedde helt öppet och utan protester. Tyskar flyttade utan skrupler in i de fördrivna judarnas tomma lägenheter. Så var vardagen 1941. Än idag är nästan alla majoritetstyskar som var med på den tiden överens om att Tredje riket var en bra tid.

Utstötningen av judarna ur samhället är, enligt Welzer, den avgörande förklaringen till hur vanliga tyska män, t ex i polisbataljonerna 45 och 101, handlade när de i Ryssland fick order om massavrättning av judar. Trots att ingen tvingades att ingå i exekutionsplutonerna var det mycket få som valde bort uppdraget. Av 500 i polisbataljon 101 var det bara mellan 6 och 12 som inte ville delta.

Beslutet att döda ser Welzer som en social process – alltså inte som en följd av kadaverdisciplin eller uttryck för någon inneboende ondska eller sadism. Poliserna tyckte det var avskyvärt men de uppfattade dödandet som ofrånkomligt. De tittade på varandra för att utröna hur kamraterna skulle göra. Deras befälhavare var omtyckta och visade tydligt att inte heller de gillade ordern. Major Wilhelm Trapp, chef för 101:a polisbataljonen, lär till och med ha haft tårar i ögonen när han berättade för sina poliser om det fasansfulla som väntade.

Grupptrycket från kamraterna och solidariteten med befälhavarna bidrog till beslutet att ställa upp på mördandet. Men det skedde efter ett normalt resonemang. ”Lydig är inte något man är, utan något som man bestämmer sig för att vara”, slår Welzer fast.

De beslöt sig för att lyda trots att de flesta av dem var lite äldre och därmed väl förtrogna med de helt annorlunda moraliska normer som rådde i det tyska samhället före nazisterna.

Men moralen tycks inte ha spelat någon större roll när beslutet fattades. Den dyker upp först i efterhand, när det förfärliga skall rationaliseras. Det gällde då att distansera sig från vad som hänt. ”Det var egentligen inte jag som dödade. Jag avskydde vad som hände men det var krig, jag var soldat. Egentligen var jag hela tiden en bra människa.” Så bevarade de sin moraliska integritet.

Efter kriget hävdade en del av poliserna inför sina domare att just de hade dödat på ett särskilt humant sätt. En man försökte vinna sympati genom att berätta att han bara hade dödat barn (sic!). Hans kamrat hade nämligen dödat mödrarna och han visste ju att barnen inte skulle ha en chans att klara sig utan sina mödrar…

Mycket forskning har ägnats åt dessa massmördare. Den antyder att de flesta av oss antagligen under vissa förutsättningar är beredda att döda försvarslösa människor i tusental.

Men helst skulle jag vilja veta något om de 6 till 12 som valde att stiga ut ur ledet. Om dem har nästan ingenting skrivits.

Litteratur: Ämnet har tidigare behandlats i bl a två berömda böcker: Christopher Browning, Helt vanliga män. Reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen, sv. 1998 samt Daniel Goldhagen, Hitler´s Willing Executioners, New York 1997. Goldhagen kom fram till den kontroversiella slutsatsen att tyskarna skulle ha besjälats av en "eliminatorisk antisemitism" som fick dem att starta Förintelsen. Welzer tar avstånd från slutsatsen men uppskattar att Goldhagen flyttade fokus från det industriella dödandet i lägren till det individuella dödande som ägde rum t ex i polisbataljonerna. En extremt hög andel av morden skedde inte inom förintelselägren utan just i direkta möten mellan gärningsman och offer, understryker Welzer.

Anm.: Resonemanget om att det i Tyskland inte i första hand handlade om den nazistiska ideologin utan om att folk vann något på nazifieringen har drivits av historikern Götz Aly, t ex i Hitlers Volksstat. Raub, Rassenkrieg und nationaler Sozialismus, Frankfurt am Main 2005. Vid sammanträffandet på Goethe-Institutet gjorde Harald Welzer en hastig jämförelse med Sovjetunionen. Han sade: "Problemet med Sovjetunionen var att det till slut var för få som profiterade." Man kan för övrigt fundera över andra paralleller till Sovjetunionen. Utsöndringen av de borgerliga klassfienderna som bakgrund till kommunisternas massmord är tänkvärd.

Om deporteringarna av judar från Tyskland se artikeln Till Riga för att dö