15 oktober 2015

Lars Ahlin och brottet/Omläst (3)

Efter förra artikeln om Lars Ahlins roman Din livsfrukt fick jag en upprörd kommentar från en vän. Hon skrev: ”Efter att ha umgåtts några dagar med Julittas handlande har jag tagit allt tydligare avstånd från henne. Ja, jag tycker att hon rent av handlar okristligt.”

Vad hade Julitta gjort? Hon hade resolut ingripit och förhindrat att Johannes gick till polisen och anmälde att han vådaskjutit en människa (se förra artikeln). Därmed medverkade hon utan tvivel till att dölja ett brott, kanske skulle den juridiska termen för hennes tilltag vara ”skyddande av brottsling”.

Hennes motiv för att handla på detta sätt kan för dagens läsare te sig futtigt: hon ville förhindra att Johannes muntliga förhör i studentexamen dagen därpå äventyrades (året är 1958). Men Julitta är en enkel, jordnära människa, som älskar sin skyddsling Johannes, och hon kan helt enkelt inte se något alternativ. För henne stod Johannes hela framtid på spel. Så hon handlade – och det blev fel. 

Vad vill Ahlin säga med detta? För honom förkroppsligar Julitta den kristna människans situation både i världen och i relation till sin Gud. I världen lever hon under många krav, lagar och ideal. Den juridiska lagen är bara ett av många värdesystem som mäter och dömer hennes handlingar. I denna djungel av krav och tidsbundna moraliska hierarkier är det helt enkelt inte möjligt att leva som en alltigenom ”god” människa. Hon kan aldrig överblicka konsekvenserna av sitt handlande. Därtill saknar hon en tillförlitlig moralisk kompass.

Julitta är medveten om sin mänskliga oförmåga. Den skulle kunna skapa förtvivlan och handlingsförlamning. Men det är hennes kristna tro som befriar henne till handling. Hon bryter mot den världsliga lagen och hon är beredd att ta konsekvenserna. Hon till och med syndar mot Gud. Men i hennes liv som kristen är domen och straffet en gång för alla lagda på Kristus, hon själv går fri. Hennes tro är, att hon för Kristi skull i Guds ögon skall räknas som rättfärdig - fast hon inte är det.

Därför handlar Julitta snabbt, praktiskt och frimodigt. Hon går in i Johannes brott, gör sig själv till en medbrottsling – och delar därmed hans börda enligt den kristna regeln ”bär varandras bördor!”. I världens ögon är detta obegripligt och utmanande. 

Än mer kontroversiellt blir det med Johannes slutliga öde. Han gifter sig med Lisbet. De upplever en svindlande, nästan sakramental kärlek och de får ett barn, Anna Maria. Men barnet får vid födelsen en hjärnskada som gör henne svårt handikappad för livet. Det klarar inte Lisbet; hon dömer sig själv för barnets olycka. Skuldkänslorna gör det omöjligt för henne att älska sitt barn. Den kristna vägen att vinna förlåtelse och samvetsfrid, som Julitta försöker förmedla, avvisar hon bryskt.

Men Johannes älskar sin dotter. Han skriver om hur han upptäcker sin egen kärleks resurser: ”Just henne, just Anna Maria var jag precis lämpad att ta hand om, älska, vårda, hysa omsorg om dag efter dag så länge jag levde. Hon var utpekad åt mig som en skänk, som den rätta gåvan, en föräring, en donation av livets välvilja. Jag skulle förvalta henne aktsamt som en ögonsten.”

Och han, Johannes, den intellektuelle ateisten, upptäcker mer av kärlekens väsen. Trots att hustrun aggressivt avvisar honom och talar om deras barn som ”en idiot”, flödar hans kärlek vidare även till henne. ”Jag hyser inte kärlek, jag äger den inte, jag råder inte över den. Det man hyser kan man avhysa, det man äger kan gå förlorat, det man råder över kan man mista herraväldet över. Men det man är kan endast döden krossa. Jag är kärlek.”

Men kärleken gör honom också sårbar, eller träffbar, som Ahlin brukar skriva. Och när hustrun Lisbet går in i en svår psykos och till slut tar sitt eget liv, sviktar tillvaron under hans fötter. Han får en allvarlig hjärtinfarkt och blir medveten om att även hans liv är på väg att ta slut.

Vad skall då ske med Anna Maria? Han kan inte tänka sig att lämna henne till en institution ”för att där passiviseras och bli behandlad som ett paket skämt kött”. Den lösning som han finner är att ta henne med sig i döden. Han skriver: ”Jag har inget val. Det är av kärlek jag tar min dotter med mig. Den kärleken kan jag inte svika. Jag förbjuder mig ett sådant avfall. Jag skulle kalla mig förrädare.”

Han dödar sin dotter och sedan sig själv. Ett barmhärtighetsmord. Är det motiverat? Är det en ofrånkomlig följd av hans kärlek? Eller är det ett rationellt beslut i Johannes intellektuella värld?  Fanns det verkligen inga andra alternativ? Led han av en tillfällig sinnesförvirring? Här kan man ha olika mening. Men med vilken måttstock skall vi mäta honom? Vem kan döma honom? 

För att svara på min väns upprörda kommentar i början av den här artikeln: nej, varken Julitta eller Johannes handlar kristligt. De hittar inga entydigt goda gärningar. Än mindre något gudomligt. De handlar båda som de kan, som människor.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är: