31 december 2007

Kärlek och radikalitet

Anna Bugge var 25 år när hon på sommaren 1889 under dramatiska former bröt med sin högborgerliga familj hemma i Norge, begav sig till Paris och flyttade ihop med den radikale samhällsdebattören Knut Wicksell, 38. Det skedde utan vare sig kyrklig eller borgerlig vigsel. En skandal.

Anna och Knut hade träffat varandra i Köpenhamn sommaren innan. Hon bevistade ett kvinnosaksmöte; han deltog i en ekonomkongress. En intensiv brevväxling följde. Annandag pingst året därpå kom Knut till Kristiania för att besöka Anna. Han föreslog henne ”ett fritt äktenskap” utan vigsel och dessutom på prov eftersom han inte kunde garantera sina känslor.

Knut Wicksell kallade samlevnadsformen ”samvetsäktenskap”. Det skulle bekräftas genom ett kontrakt, som visserligen säkerställde underhåll för eventuella barn, men som kunde sägas upp av endera parten när som helst. Det var en medveten demonstration – och inte bara mot kyrkans inblandning. ”Jag ogillar själva äktenskapsinstitutionen, emedan den ger ena maken en laglig rätt över den andres person”, förklarade han.

Anna tvekade inför Knuts förslag och vägrade introducera honom i sin familj. Till slut fick Knut nog. Han packade upprörd sina väskor och gav sig hals över huvud av till Paris. Därifrån skrev han till henne och försökte få henne att följa efter.

Tre veckor senare hade Anna mjuknat och anlände till Paris med ett bagage bestående av två klänningar och lite underkläder. Efter ännu en vecka, den 15 juli 1889, flyttade hon in i Knuts enkla hotellrum på Rue Beaubourg. Denna dag firade de resten av livet som sin bröllopsdag.

De annonserade i svenska tidningar under den nyuppfunna rubriken ”Förenade”. Av hänsyn till Annas familj avstod de emellertid från att sätta in annonsen i norska tidningar.

Men hur var det med Annas radikalitet? I ett brev till sin gamle överlärare hemma i Norge skrev hon mycket förtroligt och öppet: ”Jeg havde kanske helst seet at vi havde vielsen med.” Hon kände sig kluven mellan lojaliteten mot familjen och mot Knut. Hur hon än handlade skulle hon tillfoga andra människor sorg och lidande. Men det gällde en principsak, ja, en samvetssak för ”min mand” och det skulle ju vara karikatyrmässigt om hennes första handling som hustru vore att förmå sin man att ge upp en viktig samvetssak, förklarade hon.

När hon till slut valde lojaliteten till mannen och fullständigt underkastade sig hans åsikt, såg hon det som naturligt; mannen stod hennes hjärta närmast. För Anna Bugge handlade det alltså om att välja lojalitet, inte om att stå upp för radikala principer. För Knut var det precis tvärtom. Till en god vän skrev han nöjd att ”hon nu helt och hållet accepterat mina egna idéer”. Att han skulle kunna kompromissa av lojalitet med Anna föll honom uppenbarligen aldrig in.

Annas familj reagerade med panik. Pappa telegrafinspektören reste rasande till Paris för att få dem att legalisera förhållandet. Men de ”nygifta” gav inte med sig och pappan förklarade oförsonligt att saken från familjens sida ”aldrig kan opgifves”. Han vägrade följaktligen att ge ekonomiskt stöd till sin dotter. Hon fick ner resten av sina personliga tillhörigheter och lite klänningstyg till Paris. Det var allt.

Det skulle dröja sju år innan Anna fick återse sin familj.

Det fria äktenskapet skiljde sig i viktiga avseenden inte från det traditionella. Anna ville studera juridik men planerna fick skjutas på framtiden. Hon blev i stället Knuts sekreterare – det var ju Knuts skrivande som försörjde familjen. Och snart var Anna gravid.

Den otraditionella familjen fick dock utstå mycket illvilja, förakt och förtal, särskilt i den akademiska världen i Sverige. I Lund kallades Anna nedsättande för ”fröken Bugge som bor ihop med docenten Wicksell” och deras åsikter kallades ”motbjudande för den nationella och sedliga känslan”.

Knut Wicksells utnämning till professor blev en stor och uppmärksammad tvistefråga. Universitetets prokansler, biskop Gottfrid Billing, avstyrkte. Och konsistoriet påminde om att ”den wicksellska föreningen utan äktenskap stod i strid med både akademisk disciplin och allmän lag”. Men Kungl. maj:t sade trots invändningarna ja till utnämningen.

Samvetsäktenskapet fick emellertid inte särskilt många efterföljare. Inte ens Knut Wicksells bäste vän, den mycket radikale och rationalistiske läkaren Hjalmar Öhrvall, ville avstå från vigsel när han 1890 gifte om sig. Och för två studenter i Göteborg som vågade försöket gick det illa. De tvingades avbryta sina studier och flytta utomlands. Där slutade ”äktenskapet” i tragedi.

När Knuts och Annas egen son, Sven, skulle gifta sig 1913, rådfrågade han sin mamma om samvetsäktenskapet. Med 24 års erfarenhet avrådde Anna. Sven gifte sig följaktligen traditionellt, borgerligt visserligen, men med båda föräldrarnas samtycke.

Anm.: Några data om Anna Bugge. Född 1862 i Egersund, Norges sydvästkust. Släkt av köpmän, ämbetsmän och präster. Deltar i kvinnorörelsen och den sk sedlighetsdebatten i Norge på 1880-talet. Samvetsäktenskap med Knut Wicksell 1889. Flyttar med honom till Stockholm 1890 och till Lund 1904. Jur.kand. 1911. Stadsfullmäktig i Lund 1913-1918 på särskild kvinnolista. I svenska delegationen till Nationernas Förbund, NF, från 1920. Första kvinna i NF:s mandatkommission från 1921. Död 1928.
Data om Knut Wicksells liv finns i samband med artikeln Vänskap. Länk nedan.

Källor och litteratur: Liv Wicksell Nordqvist, Anna Bugge Wicksell, En kvinna före sin tid, Malmö 1985. Torsten Gårdlund, Knut Wicksell, Rebell i det nya riket, Stockholm 1965. Egna anteckningar från intervju1981 med Liv Wicksell Nordqvist, sondotter till Knut och Anna Wicksell.

Artikeln är nr 3 i en serie. De andra är:
När nyttan mätte dumheten (1)
Vänskap (2)

29 december 2007

Citatet

Jag känner till din tes: "Du är en intellektuell och en intellektuell kan inte tillåta sig att vara partisk ifråga om tro, lidelse eller moral. En intellektuell måste identifiera sig med alla, förstå allt och alla." Visst, men den som förstår allt och alla kommer till sist att fria allt och alla. Och den som friar allt och alla kommer till sist att förlåta allt och alla. Den som förlåter allt och alla tror inte på någonting, min kära, han är en cyniker. Så enkelt är det.

Ur Oriana Fallacis roman Inshallah, Milano 1990, sv. 1992. Romanen är tillägnad de 400 amerikanska och franska soldater som mördades av den islamistiska sekten Guds Söner i massakern i Beirut 1983. Citatet är en del av ett brev som den sk Professorn, dvs vice befälhavaren för de italienska fredsbevarande trupperna i Beirut, skriver till sin fiktiva hustru. "Inshallah" är arabiska och betyder "om Gud vill".

20 december 2007

Vänskap

Det var februari 1926. Den pensionerade professorn i nationalekonomi, Knut Wicksell, satt ensam i trerumsvillan i Mörby norr om Stockholm. Hustrun, diplomaten Anna Bugge, var på tjänsteresa någonstans på kontinenten. Knut hade tråkigt. Ensamheten tyngde honom.

Han skrev till sin vän sedan nästan 50 år, läkaren Hjalmar Öhrvall: ”Här sitta vi som två uvar på var sin kvist.” Det var som ett nödrop. Och Öhrvall kom. Som han alltid hade gjort när Knut behövde honom. Några dagar satt de gamla vännerna vid brasan i Mörby och samtalade.

På ett av sina dagliga brevkort till hustrun skrev Knut den sista februari: ”I går sutto vi och granskade Hjalmars verdandiskrift Om dumheten (nr 300). Den är nog intressant men kunde naturligtvis göras ändå bättre. Vi har grälat om vissa punkter.”

De grälade – vännerna.

Ett helt vuxenliv var de nära vänner. Födda samma år, hängivna samma rationalistiska ideal, båda med radikala, folkbildande ambitioner – och ändå så olika.

Öhrvall, en praktiskt lagd, lättsam optimist som avvisade tillvarons djupare komplikationer. Wicksell, en fumlig teoretiker med återkommande depressioner och aldrig riktigt fri från sin ungdoms religiösa tro.

De träffades i Uppsala hösten 1877. Öhrvall läste medicin och Wicksell tänkte läsa matematik, men först blev det humaniora. Deras gemensamma huvudintresse var musik. På Wicksells studentrum stod ett ärvt piano och det var Öhrvall som var virtuosen medan Wicksell hade absolut gehör.

Långt senare beskrev Knut Wicksell sin vän som ”… alltid sysselsatt, alltid intresserad, alltid förtröstansfull, vart det än bar”. Just detta behövde Knut. Han hade själv en vekhet som ofta kom honom att känna sig hjälplös, passiv och olycklig. Hjalmar blev något av en storebror som fick rycka in när vardagen blev alltför påträngande. Så kom det sig t ex att det var Hjalmar Öhrvall som gjorde Knuts självdeklarationer – även sedan denne hade blivit ekonomiprofessor.

Hjalmar var fritänkare från tidiga tonår. Men Knut råkade in i en religiös kris i samband med sin konfirmation. ”Synden blev min dagliga följeslagare”, skrev han och ”det var en djupt ångerfull, förfärligt skuldbelastad syndare på något över femton år som palmsöndagen 1867 släpade sig fram till nådabordet för att tigga sig del av Kristi förtjänst”.

Tron höll till 1874 då den föll samman inför vetenskapens anspråk på ensamrätt till sanningen. Knut förvandlades till en häftig kritiker av både religionen, kyrkan och prästerskapet. Han dömdes t o m för hädelse av jungfrufödelsen och satt två månader i Ystads kronohäkte för det.

Kärlek och äktenskap var ett känsligt kapitel. Hösten 1884 bodde Knut Wicksell hos familjen Öhrvall och kom hans hustru Tekla mycket nära, ja, han blev helt enkelt förälskad i henne, bäste vännens hustru. Men Tekla blev sjuk, oklart i vilken sjukdom. Och 1889 dog hon. Kring dessa år är familjearkivet rensat. Något hände som vännerna inte ville berätta om för eftervärlden.

Samvetet var Knuts ständiga följeslagare. Till det hänvisade han när han vägrade att ingå äktenskap med Anna Bugge – trots hennes tårar och familjens krav. Hur skulle han kunna lova någonting för hela livet? Han ville ha samlevnad ”på prov”. Det var samma år som Tekla dog.

Knut Wicksell hade svårt att förlika sig med åldrandet. När han klagade för vännen undrade denne om han egentligen inte bara behövde nya glasögon. När han klagade på bristande självförtroende undersökte Hjalmar om det inte kunde bero på att det fanns arsenik i hans sängtäcke.

Även musiken, deras gemensamma glädjekälla, sviktade. Knut var på konsert tre dagar i rad för att höra Londonkvartetten spela Beethovens åtta sista stråkkvartetter. Till Hjalmar rapporterade han: ”Det var visserligen vackert alltsammans, men den rätta ut- och invändningen av själen ville icke inställa sig. Jag kunde bara konstatera att det skulle ha varit mycket roligt – om jag varit trettio år yngre.”

Den gamle rationalisten talade trots allt ännu om själen.

Drygt en månad efter Hjalmar Öhrvalls besök i Mörby blev Knut sjuk i maginfluensa. Det blev lunginflammation. Den 3 maj orkade inte hjärtat längre, han dog 74 år gammal.

Begravningen blev inte som många väntade sig. Enligt ”den avlidnes och hans anhörigas önskan” följdes den kyrkliga ritualen noga. Prästen läste ur Romarbrevet 14: ”Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi för Herren.” Psalmer sjöngs. Fader vår lästes. En sats ur en stråkkvartett av Beethoven spelades. Ernst Wigforss höll tal och arbetarrörelsens röda standar dominerade sorgetåget. Men det liberala partiet var inte representerat.

När Hjalmar Öhrvall dog tre år senare var begravningen en rent borgerlig förrättning. Olika – och lika.

Anm.: Några data ur Knut Wicksells liv. Född 1851 i Stockholm. Till Uppsala 1869. Fil.kand. 1872. Radikal journalistik under 1880-talet. Blir Malthusian och utilitarist. Ekonomiska studier från 1888. Samvetsäktenskap med Anna Bugge 1889. Talar emot åttatimmarsdagen vid förstamajdemonstration 1892. Talar för allmän rösträtt 1893. Polis avbryter föredrag om barnbegränsning. Wicksell föreslår svensk allians med Ryssland – Sverige kan ändå inte försvara sig. Vägrar underskriva ansökan om professorstjänst med ”underdånigst”, skriver ”vördsamt”. Förordar progressiv beskattning och arvsskatt. 1899 Juristexamen. 1901 Professor i nationalekonomi i Lund trots protester från kyrkan pga hans radikala idéer. 1904 antimilitaristiskt tal. 1905 protesterar mot tal av Heidenstam. 1908 dömd för hädelse; 2 mån i Ystads kronohäkte. 1913 yngste sonen Finn omkommer i olycka. 1916 pensionering. 1926 död.

Källor och litteratur: Torsten Gårdlund, Knut Wicksell, Rebell i det nya riket, Stockholm 1956; Liv Wicksell Nordqvist, Anna Bugge Wicksell, En kvinna före sin tid, Malmö 1985.

Artikeln är nr 2 i en serie om kretsen kring Knut Wicksell. De andra är:
När nyttan mätte dumheten (1)
Kärlek och radikalitet (3)

13 december 2007

Apropå ett retuscherat lejon

Ett lejon har tappat sitt vrål,
berövats sin styrkesymbol!
Nu återstår bara ett budgethål
med det tvivelaktiga ändamål
att slippa de manliga föremål
som luktar av krut och av stål
och som tiden ej numera tål.

Vrålet har bytts mot ett jam;
generalen är fullständigt tam,
ty kvar är en avsnoppad katt
som besegras i fält med ett skratt.


Sedan brigadgeneral Karl Engelbrektsson med ansvar för Nordic Battle Group funnit det oförenligt med"kvinnors utsatthet i krig" att förbandets heraldiska lejon var försett med manligt könsorgan. Generalen har nu fått sin vilja igenom och försvaret har retuscherat bort det anstötliga organet. Operationen kan emellertid stå försvaret dyrt då bildens upphovsman inte ens tillfrågats om förändringen. Generalen intervjuades i Sveriges Radios Studio ett, den 13 december efter 17-nyheterna. Gå gärna in på SR:s hemsida under "30-dagarsarkivet" och lyssna på hans argumentering! Se även artikel i Svenska Dagbladet.

11 december 2007

Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)

Det var alltså främst de västallierades passivitet – inte Stalins! – som ledde till katastrofen i Warszawa, om man nu skall tro på den senaste forskningen, dvs den brittiske historieprofessorn Norman Davies.

Stalins passivitet kan mycket väl ha varit betingad av att han väntade på ett initiativ från de västallierade, ett initiativ som aldrig kom. De västallierades passivitet berodde däremot på att de inte ville stöta sig med Stalin inför det fortsatta kriget i Stilla havet. Därför accepterade de i tysthet att Stalin gjorde som han ville i Polen. Framför allt talade man inte om saken – det var ju pinsamt med tanke på vad västmakterna hade lovat polackerna i Atlantdeklarationen (självständighet) och genom alliansen med Storbritannien (militär assistans).

Om man accepterar att lägga den största skuldbördan på västmakterna, leder det till en intressant konsekvens: det var inte främst polackernas fel att det gick som det gick! Att de inte hade samordnat upproret med Sovjetarmén blir i detta perspektiv bara en mindre betydelsefull detalj.

I så fall hade också Jan Ciechanowski och Czesław Miłosz fel när de lade ansvaret på den polske upprorsgeneralen Bór-Komorowski och kallade upproret ”ett klandervärt och lättsinnigt äventyr”. Norman Davies vänder sig med stor kraft just mot Ciechanowski som han menar ensidigt ”lyfte fram varje upptänkligt fel med [de polska] ledarnas beslut” utan att ge en sammanhängande bild av striderna. I praktiken försvarade Ciechanowski därmed Stalins uppfattning och blev också publicerad i Polen under kommunisttiden, påpekar Davies giftigt.

Det verkar emellertid som om Davies själv tänkt om. I sin stora Polenhistoria, God´s Playground, från år 1981, skrev han nämligen att ”beslutet att sätta igång [upproret] är för polackerna det mest tragiska misstaget i deras senare historia”. Det kom vid fel tidpunkt, dess taktiska överväganden var ”bedrövligt omdömeslösa” och dess politiska mål var ”fundamentalt orealistiska”.

Detta är en kritik som tonats ner betydligt i Slaget om Warszawa 22 år senare – efter Polens nationella pånyttfödelse. Nu heter det att allvarliga misstag säkert begicks när det gäller tidpunkten, vapentillgången och samordningen med väst och öst. Men ”det finns inget som helst skäl till varför endast polackerna ska klandras för dessa brister”.

Beträffande civilbefolkningens lidanden tar Davies till och med upprorsledningen i försvar. ”Resningens ledare var inte likgiltiga för civilisternas öde, men de var också på det klara med farorna förbundna med att inte göra någonting, om tyskarna skulle evakuera staden…” Man gjorde alltså en avvägning mot andra risker, anser Davies.

Norman Davies nya analys och kritik mot Ciechanowski öppnar för en heroisk omvärdering av upproret. Det överbringar numera enligt Davies ”ett odödligt moraliskt budskap: vissa saker i livet är mer kostbara än livet självt”. Upprorsmännen från 1944 mötte döden ”beredvilligt – inte glatt, men av fri vilja. De beklagade alltså inte utsikten att de skulle dö, utan bara de omständigheter som gjorde det nödvändigt. De skulle ha föredragit att segra, men skulle inte låta sig besegras av ett nederlag. De skulle bara be att deras sak och deras offer inte skulle bli bortglömda”.

Det är tongångar som kunde varit hämtade från ett antikt hjälteepos.

I själva verket hamnar Norman Davies, denne ryktbare och beundrade forskare, ungefär i samma heroiserande hållning som upprorsmuseet i Warszawa, där den här artikelserien tog sitt avstamp. Det är inte konstigt att just Davies bok är något av en bibel för museet. Den finns självklart att köpa i butiken.

I historieskrivningens utveckling bort från kritiken av polackerna till en kritik av västmakterna finns det också en plats för påven Johannes Paulus II. I upprorsmuseet rullar hela tiden en filmsekvens från hans besök i Warszawa 1979. I sitt tal sade han rakt ut att polackerna 1944 hade ”övergivits av sina mäktiga allierade” – dvs av britterna! De orden återgav polackerna en nationell stolthet och självkänsla som förvägrats dem under kommunisttiden.

Man skall inte vara alltför snabb i sina omdömen om ansvaret för upproret, de 200 000 döda civila, de 20 000 döda upprorsmännen och stadens totala förstörelse. Händelseförlopp kan alltid tolkas på olika sätt och den förrädiska politiken är aldrig långt borta. Men frågan är om inte den polske forskaren Janusz Zawodny har en poäng när han summerar:

”Om Warszawa inte hade kämpat, skulle de ovänligt sinnade ha sagt att polackerna inte förtjänade sin frihet, att de hade samtyckt eller varit medskyldiga till det nazistiska tyranniet och att de hade varit ovilliga att kämpa för den gemensamma saken.”

En helt annan fråga är om detta räcker som skäl för att ge sig in i en nära nog utsiktslös kamp med hundratusentals civila människors liv på spel.

Anm.: Som en tydlig signal om Norman Davies heroiserande hållning fungerar även dedikationen på bokens försättsblad: ”Till Warszawa och alla dem som oavsett följderna kämpar mot tyranniet.” Ytterligare ett belägg är följande: ”Alla som sätter värde på dagens fria värld står […] i djup tacksamhetsskuld till 1944 års Warszawabor. I likhet med Leonidas spartaner vid Thermopyle, storslagna i nederlag, och i likhet med ghettots kämpar 1943, förtjänar de en liknande, beundrande gravskrift:
Gå förbipasserande, och berätta
för världen att vi dog för saken,
trogna våra order.”

Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Norman Davies, God´s Playground, A History of Poland, Vol II, Oxford 1981; Janusz Zawodny, Nothing but Honour, the Story of the Warsaw Uprising 1944, London 1978; Jan Ciechanowski, The Warsaw Rising of 1944, London 1974; Czesław Miłosz, Native Realm, USA 1968.

Det här är den sjätte artikeln i en serie om Warszawaupproret 1944. De andra är:

Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)

5 december 2007

När nyttan mätte dumheten

Den på sin tid välkände läkaren och radikale folkbildaren Hjalmar Öhrvall (1851–1929) skrev 1926 en ambitiös pamflett med titeln Om dumheten. Den gavs ut i Verdandis serie progressiva småskrifter.

Öhrvall umgicks i kulturradikala kretsar med bl a ekonomen och fritänkaren Knut Wicksell och kvinnosakskämpen Ellen Key. De var alla besjälade av tidens utilitarism, dvs nyttofilosofi. Den liberale filosofen John Stuart Mill var deras husgud. Allt kunde och skulle bedömas med nyttan som främsta måttstock: religionen och kärleken likaväl som moralen och människan själv.

Vad hände då när Hjalmar Öhrvall drog i härnad mot dumheten? Resonemangen och exemplen klingar på ett märkligt sätt både välbekanta och främmande.

Högst upp på hans lista över dumheter står dryckenskapen. Han konstaterar att lyckoruset följs av känslor av motsatt slag. ”När en person, trots att han vet detta och kanske t.o.m. haft egna personliga erfarenheter i samma riktning, likväl berusar sig, kan man med skäl påstå, att det är ett fall av typisk, säkerligen känslobetonad dumhet.”

Hit hör också bruket av tobak. Här får Öhrvalls systematiska analys en underton av ironi. Njutningen är ju inte naturlig utan ”förvärvad efter övning”, den ”består i bortfallandet av obehag som man själv ådragit sig”. Dvs de första blossen leder bara till hosta och kväljningar, men man kämpar på för att … ja, man är dum helt enkelt.

En särskild form av kollektiv dumhet är det överdrivna intresset för sporttävlingar. Sportandet har nämligen kommit på ”betänkliga avvägar”. Och här kommer en överraskande nyttovinkel: ”det överdrivna hyllandet av rekordslagarna innebär en falsk värdesättning. Den färdighet en sådan förvärvat fyller i nutidens samhälle ingen uppgift av värde”, skriver Öhrvall och fortsätter ”idrotten göres till ändamål i stället för medel”.

Och han hoppas ”att denna påtagliga, kollektiva dumhet är av snart övergående beskaffenhet”. Han skulle ha blivit mycket besviken om han vetat hur det blev.

”Spel på lotteri” utlöser en särdeles förtrytsamhet hos Hjalmar Öhrvall. Han kallade det ”en vana, som nästan helt och hållet torde bero på ren okunnighet eller tanklöshet”. Ju fler lotter man köper i ett lotteri desto större utsikt har man ju att – förlora!

Den som nämligen köper alla lotterna i lotteriet gör ju en förlust som motsvarar den vinst som lotteriet räknat med för egen del. Den obetydliga utsikten till vinst som en lott medför kan därför aldrig motsvara kostnaden för lotten. ”Kunde man klart inse allt detta, skulle spellusten utan tvivel alldeles upphöra”, säger den rationelle utilitaristen troskyldigt.

Inte har han heller någon känsla för ”modedårskapen, i all synnerhet i fråga om kvinnodräkten”. Mest förfärligt är att dammodet inte har någon som helst ”hygienisk eller estetisk grund”.

Ta damskor som exempel! De ”skola vara försedda med höga klackar och spetsiga i framändan”. Han fnyser över att detta ”fula och ofysiologiska mod som man ansåg avlivat av läkarna för mer än 50 år sedan” har återkommit och hållit i sig sedan flera år!

Från onyttiga damskor svingar sig Öhrvall obesvärat till rashat och chauvinism. Han hoppas att den ökande samfärdseln mellan olika nationer så småningom skall minska dessa företeelser ”som numera måste betraktas som atavistiska kvarlevor”, dvs ett dött arv från tidigare släktled. Det var 1926.

Sedan kom alltså Hitler & Co.

Det finns i Öhrvalls rationalistiska värld alltid en lösning på problemen. Världen går framåt och även om dumheten aldrig helt kan utrotas så kommer den att bli mera harmlös med hjälp av upplysning och utbildning. Den enda egentliga grunden för dumheten är nämligen brist på kunskap. ”Positivt vetande och vetenskaplig bevisning är till slut det enda dugliga medlet”, skriver han, optimisten som trodde på människan.

Och ändå är det ju just människan som på något underligt sätt försvinner ur Hjalmar Öhrvalls resonemang. Den orationella, motsägelsefulla och levande människan, som genom dunkla drifter skadar sig själv med njutningar, som är fåfäng och fördomsfull och som i generation efter generation inte tycks lära sig särskilt mycket nytt på moralens och livskonstens väg.

Det var tron på rationalismen som förde Hjalmar Öhrvall och flera av hans radikala kamrater in på den genetiska ingenjörskonstens väg: att genom steriliseringar ”förbättra folkmaterialet”. Öhrvall ville tvångssterilisera personer med vissa sinnessjukdomar, missbildningar och ”själslyten” som förbrytaranlag, sexuell perversitet och periodsuperi. Även epileptiker, dövstumma och ”ungdomsslöa” kunde komma i fråga. Och han hoppades att det en dag skulle lyckas den vetenskapliga forskningen att identifiera även ”friska” personer som bär på sådana anlag …

Bevare oss för nyttomaximerande rationalister!

Källor och litteratur: Hjalmar Öhrvall, Om dumheten, en psykologisk studie, Verdandi 1926; Hjalmar Öhrvall, I vår befolkningsfråga, Verdandi 1917; Valfrid Spångberg, Hjalmar Öhrvall, Verdandi 1929; Torsten Gårdlund, Knut Wicksell, rebell i det nya riket, Stockholm 1956.

Artikeln är nr 1 i en serie. De andra är:
Vänskap (2)
Kärlek och radikalitet (3)

1 december 2007

Månadens haiku

Granen är på plats
i torgets asfalt.
Tvångsförflyttad och rotlös.


Förra månadens haiku

27 november 2007

Västmakternas ansvar/Warszawa (5)

Egentligen hade polackerna ett gott skäl att inte förvänta sig någon hjälp från västmakterna till upproret i Warszawa 1944. Redan vid krigsutbrottet fem år tidigare hade britterna avstått från att ingripa militärt till Polens försvar. Detta trots att Polen och Storbritannien var allierade och hade lovat varandra ömsesidig hjälp.

Det var en bitter erfarenhet. Ändå hyste polackerna stora förväntningar på västmakterna inför upproret. De hoppades på alliansen med Storbritannien, även om britterna redan hade svikit den. De litade på löften som de hade fått, även om dessa snarare gällde landets självständighet och gränser efter kriget än direkta insatser vid ett uppror mot tyskarna.

Den polska ledningen förutsatte helt enkelt hjälp från väst på två punkter: tyska ställningar kring Warszawa skulle flygbombas och den polska fallskärmsbrigaden, som väntade i Storbritannien, skulle sättas in.

I verkligheten skedde ingetdera.

I stället försökte britter och amerikaner att pressa polackerna till försoning med Sovjetunionen. Churchill krävde sedan flera månader att de polska styrkorna i hemarmén, AK, skulle samverka med Sovjetarmén. Roosevelt, som hela tiden var mycket sval till ett uppror, gjorde så småningom all hjälp till Warszawa beroende av sovjetiskt samarbete. De västallierade klargjorde att deras stöd skulle bli begränsat.

Ändå begärde upprorsledaren general Bór-Komorowski redan på upprorets andra dag flygstöd från London och att fallskärmsbrigaden skulle landsättas. Brittiska flygvapnet, RAF, sände några plan som släppte ner ammunition och vapen med fallskärm på Krasińskitorget. Men mycket mer behövdes.

Tillsammans vände sig Churchill och Roosevelt den 12 augusti till Stalin. De ville att västallierade plan skulle få landa på sovjetiska krigsflygbaser efter fullgjorda uppdrag över Warszawa. På så sätt skulle en luftbro bli effektiv. Men Stalin vägrade. ”Sovjetunionen vill inte förknippas med äventyrligheterna i Warszawa”, svarade han.

Churchill blev rasande och ville skicka iväg planen ändå ”och se vad som händer”. Men Roosevelt ställde inte upp på fler påtryckningsförsök mot Stalin. I det läget bemyndigade Churchill på egen hand Royal Air Force att flyga materiel från Brindisi i Italien till den polska huvudstaden.

Det var ytterst riskabla flygningar på 1 300 km tur och retur utan mellanlandning. Delvis måste de äga rum i fullt dagsljus. Transportplanen angreps av både tyska och ryska jaktplan. Förlusterna var bland de högsta under hela kriget.

Vad hände då med den polska fallskärmsbrigaden? Den hade skapats i Storbritannien 1943 och soldaterna trodde att avsikten var att de en gång skulle befria Warszawa. Men så blev det aldrig. Enligt de brittiska myndigheterna fanns det inte flygplan tillräckligt för transporten.

I mitten av september fick brigaden veta att den i stället skulle sättas in i general Montgomerys försök att erövra en viktig bro över Rhen vid Arnhem. Upproret i Warszawa var på väg att krossas av tyskarna, men den polska brigaden skulle tvingas strida på en helt annan front! Myteriet var nära, men till slut förblev polackerna lojala och deltog i operationen. Den misslyckades och polackerna led svåra förluster.

De västallierade hade ett stort ansvar för katastrofen i Warszawa, anser den brittiske historieprofessorn Norman Davies. Men det gäller inte främst missförståndet vid upprorets början om vilken hjälp polackerna skulle kunna få. I stället handlar det om hur den stora alliansen mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen fungerade.

Detta blev tydligt vid en västallierad konferens i Quebec i mitten av september. Stalin var inbjuden men kom inte. Polackerna var inte ens inbjudna. Följaktligen talade man inte om Warszawa. Det handlade i stället om den stora strategin för en slutlig seger. I Europa väntades kriget vara slut redan i december. Men i Stilla havet kunde japanerna hålla ut ännu ett par år. I den krigsansträngningen behövde väst Sovjetunionen. Man hade helt enkelt inte råd att stöta sig med dess mäktige ledare.

Därför accepterade västmakterna i tysthet att Polen hamnade i Sovjetunionens inflytelsesfär. Där skulle väst inte lägga sig i vad som hände. ”Ingen riktade uppmärksamheten mot det uppenbara faktum att begreppet inflytelsesfär skulle kunna stå i strid med andra minst lika giltiga principer, som andra allierade makters suveränitet”, anmärker Davies.

Trots att upproret pågick i två månader försökte västmakterna alltså aldrig att komma överens med Stalin om Polens framtid. En sådan överenskommelse låg inom det möjligas gränser eftersom Stalins politik fortfarande var flytande – och den hade kunnat rädda Warszawa och dess befolkning. För denna underlåtelse bär västmakterna ansvaret, hävdar Norman Davies.

Anm.: Britterna såg förstås krigsutbrottet på ett annat sätt. De ansåg att de följde alliansen med Polen genom att förklara krig mot Tyskland. Att de sedan inte hade resurser att omedelbart utföra militära operationer till Polens försvar var en annan sak.

Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Neal Ascherson, The Struggles for Poland, London 1987.

Artikeln är nummer 5 i en serie. De andra är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)

18 november 2007

Varför svek Stalin?/Warszawa (4)

Den polske regissören Andrzej Wajdas film Medan döden väntar hade premiär 1956 och några år senare visades den i Sverige. Det var en skakande berättelse om upproret i Warszawa på sensommaren 1944.

Scenen som etsade sig fast i allas minne visade hur en grupp besegrade unga polacker flyr genom kloakerna. När de till slut når öppningen ut mot floden upptäcker de att den är spärrad med ett galler. Sällan har ett sviket hopp skildrats mer gripande.

Filmen innehöll också förvirrande komplikationer. Polackerna var nationalister som kämpade för sitt land mot tyskarna. Men Sovjetarmén som fanns där på andra sidan floden, lik en vision av friheten, kom dem inte till undsättning! Det fanns en antydd men aldrig uttalad motsättning mellan polackernas nationalism och Sovjetideologin.

Förklaringen var förstås att Wajda i det kommunistiska Polen måste gå balansgång med censuren när det gällde kritik mot Sovjetunionen. I Polen gick budskapet ändå fram. I Sverige däremot, där den polska historien var okänd, blev det nästan obegripligt.

Idag vet vi lite mer. Stalin lät faktiskt Sovjetarmén stå stilla på bara några kilometers avstånd från Warszawa medan tyskarna kämpade ner upproret. Men det är inte säkert att det bara berodde på att han tyckte illa om polsk nationalism.

Under upprorets första vecka i augusti hade han goda skäl att ligga lågt. Han saknade tillförlitlig information om läget i och kring Warszawa. Trupperna var utmattade och behövde en vilopaus. Han måste också tänka igenom hur den fortsatta offensiven skulle se ut. Antingen kunde han fortsätta direkt mot Berlin eller svänga av söderut mot Balkan.

Det var därför ”inte oklokt” att hejda offensiven vid Wisła, anser professor em Norman Davies, University of London, som skrivit den mest inträngande boken om Warszawaupproret.

Tyskarna satte dessutom igång en stor motoffensiv på östra sidan om Wisła. Fyra pansardivisioner kastade på några dagar de sovjetiska styrkorna 100 km tillbaka. Stalin kunde därför vid denna tid helt enkelt inte komma till undsättning ens om han hade velat.

I mitten av augusti bestämde han sig sedan för att vända offensiven söderut mot Balkan. Framstöten mot Warszawa fick på nytt vänta.

Samtidigt kom oroande och fientliga signaler från Moskva. En officiell Tass-kommuniké tog för första gången tydligt avstånd från upproret och kallade det styrt av ”polska emigrantkretsar i London”. Dessutom fick de sovjetiska säkerhetstrupperna i Polen, NKVD, klara order om att alla upprorsmän som man träffade på skulle fängslas. Stalin ville uppenbarligen inte ha något med den polska hemarmén att göra. Möjligen hade han påverkats av de polska kommunisterna vars ledning, Lublinkommittén, bedrev en våldsam propaganda mot de demokratiskt sinnade i hemarmén.

Stalins fientliga inställning till upproret blev snart än mer tydlig. De västallierade ville upprätta en luftbro med förnödenheter till de upproriska. För att den skulle bli effektiv måste planen få landa på sovjetiska flygfält efter utförda uppdrag. Men Stalin sade nej.

Först den 10 september satte sig Sovjetarméns styrkor på nytt i rörelse. Tre dagar senare nådde de Wisłas östra strand. Tyskarna drog sig tillbaka och sprängde Warszawas sista broar över floden.

Enligt Norman Davies finns det från och med nu inga giltiga militära förklaringar till Stalins tvekan – bara politiska.

Natten mellan den 15 och 16 september gör visserligen en del av general Berlings polska armé, som ingick i Sovjetarmén, ett försök att undsätta staden. En begränsad truppstyrka går över floden men möts av ett häftigt tyskt motstånd och måste redan efter några dagar dra sig tillbaka. Davies anser att Berling fick alldeles för lite uppbackning, t ex med artilleri. Och någon allmän sovjetisk offensiv över floden blev det aldrig innan tyskarna hade krossat upproret.

Vad var då Stalins politiska skäl för att hålla tillbaka sina styrkor i september? Norman Davies ser flera tänkbara alternativ. Kanske hade han bestämt sig för att låta tyskarna krossa en politisk rörelse som han uppfattade som antisovjetisk. Kanske var han överraskad och desorienterad av Berlings motgångar. Kanske väntade han på något slags initiativ från de västallierade. Eftersom Polen var allierat med västmakterna tror Davies att Stalin rent av kan ha väntat på att dessa ”skulle ge sitt medgivande”. Bristen på dokument gör det omöjligt att ge ett entydigt svar.

Men det svikna hoppet brände sig djupt och mycket entydigt in i polackernas minne.

Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)

16 november 2007

Citatet

Vad kan vi lära av historien? Att vi lär oss väldigt lite av historien.

Bo Pellnäs, fd överste av första graden, bataljonchef på Cypern 1983-1984, chef för FN-observatörerna i Afghanistan 1988-1989, chef för FN-observatörerna i fd Jugoslavien 1992-1993, militär rådgivare till Lord Owen och Thorvald Stoltenberg 1993-1994, chef för gränsövervakningsstyrkan i Serbien och Montenegro 1994-1995, chef för OSCE:s förbindelsekontor i Belgrad 1998-1999.

Sagt vid seminarium den 15 november 2007 om vad som hände i Litauen 1945 när Sovjetarmén åter marscherade in i landet. Seminariet arrangerades av Föreningen för upplysning om kommunismen.

11 november 2007

Bragd eller brott?/Warszawa (3)

Det är symptomatiskt för upprorsmuseet i Warszawa att det är general Monter som man hedrar särskilt. Han var hetsporren, den general som ivrigast sökte få igång upproret och som inte ville kapitulera ens när ammunitionen var slut och civila svalt ihjäl.

I en öppning i museets minnesmur hänger en bronsklocka med hans bild och namn samt upprorssymbolen, bokstäverna PW skrivna som ett ankare, ”Polen kämpar”. Den general som fattade de avgörande besluten var Bór-Komorowski, men han var ofta osäker och förhandlade i omgångar fram kapitulationen. Hans minne hedras också, men mera diskret.

Museet har nämligen tagit tydlig ställning. Upproret var en djupt meningsfull, hjältemodig kamp för nationen och är idag en moralisk ledstjärna för ungdomen.

Men det har funnits många kritiker, inte bara Stalin och kommunisterna som ansåg att upproret var ”ett ansvarslöst äventyr” och kallade upprorsledarna för ”kriminella”. Polens store diktare Czesław Miłosz (1911-2004), som upplevde händelserna på plats, skrev: ”Upproret var ett klandervärt och lättsinnigt äventyr. […] Rykten om ett väpnat uppror hälsades med glädje: en chans att kasta sig över sina plågoandar och hämnas […] Ordern gavs så plötsligt att de flesta enheterna inte hade några vapen.”

Miłosz ansåg att det var meningslöst och inkompetent att starta upproret när den polske premiärministern stod i begrepp att träffa Stalin, som var ”alltför smart för att förhandla med någon som använde ett sådant trumfkort”. ”Vem som än försökte lura honom skulle aldrig förlåtas.” Miłosz skrev detta 1958. Det var då sju år sedan han hade brutit med den kommunistiska efterkrigsregimen i Polen, som han tjänade som diplomat 1946-1951.

Warszawaupprorets mest framträdande historiker under 1900-talet var exilpolacken Jan Ciechanowski vid University of London. Han är utomordentligt kritisk. Den huvudsakliga bristen i hemarméns plan var avsaknaden av operativt samband med ryssarna, ansåg han. Inget försök gjordes, inte ens indirekt, för att informera dem om det annalkande upproret, trots att det bara kunde bli framgångsrikt om det samordnades med Röda armén. Churchill förordade starkt en sådan samordning - till polackernas stora irritation.

”Det är därför min åsikt att […] hemarméns ledare militärt sett inte hade någon grund för att ge sig in i ett uppror mot tyskarna”, skrev Ciechanowski och lade skulden på general Bór-Komorowski. Denne visste dessutom att ingen eller mycket lite hjälp från britterna var att vänta. Ändå hyste han en omotiverad optimism om sådan hjälp. Han accepterade också alltför okritiskt general Monters rapport om sovjetiska stridsvagnar i Praga. Ivern att få hämnas på tyskarna ledde till att han kompromissade med den militära professionaliteten.

Jan Ciechanowski pekar på upprorsledarnas politik, som styrdes av den nedärvda polska föreställningen om ”Polens två fiender”, dvs Tyskland och Ryssland. Hemarmén behövde ryssarna militärt men motarbetade dem politiskt. Det var en svår ekvation. Bór-Komorowski försökte förhindra att de polska kommunisterna kom till makten med hjälp av sovjetiska bajonetter. Därför ville han ge ryssarna så lite militär hjälp som möjligt. Det skulle vara tydligt att det var polacker lojala med Londonregeringen som drev bort tyskarna från Warszawa.

Bór-Komorowski var dessutom övertygad om att upproret var politiskt nödvändigt. Om inte hemarmén agerade skulle kommunisterna i Folkets armé, AL, ta över initiativet och en stor del av folket skulle ansluta sig till deras kamp. Det var bara genom att slåss mot tyskarna som hemarmén kunde hävda sig politiskt mot kommunisterna, ansåg både han och Londonregeringens representant i Warszawa.

Om detta var en riktig bedömning är förstås omöjligt att avgöra. De inhemska, polska kommunisterna var emellertid bara en liten minoritet ledda av den Sovjetstödda Kommittén för Polens befrielse (Lublinkommittén), och Folkets armé, AL, var bara en bråkdel så stor som hemarmén, AK. AL ställde ändå upp med fyra bataljoner, ca 800 man, i upproret.

Problemet som Bór-Komorowski aldrig lyckades lösa var alltså att han ”för att kunna slåss mot tyskarna måste samarbeta med ryssarna militärt, men han kunde inte göra det helhjärtat eftersom han motsatte sig dem politiskt, åtminstone ville han betona sitt oberoende av dem”, hävdade Ciechanowski.

Detta var en uppfattning som under efterkrigstiden väckte stor vrede och bitterhet bland många polska veteraner. Ciechanowski hade visserligen själv slagits i Warszawa som pojksoldat men det hjälpte inte, han ansågs av många nationalister i exil närmast som en förrädare mot den polska saken.

Och han skulle så småningom möta kraftfulla motståndare även på det akademiska slagfältet. Fortsättning följer.

Anm. Czesław Miłosz fick Nobelpriset i litteratur 1980.

Källor och litteratur: Czesław Miłosz, Native Realm, USA 1968, boken kom ut på polska redan 1958 med titeln Rodzinna Europa; Jan Ciechanowski, The Warsaw Rising of 1944, London 1974; Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Józef Garlinski, Poland in The Second World War, London 1985.


Artikeln är nummer 3 i en serie. De övriga är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)

10 november 2007

Apropå Mona Sahlin och skolan

Det tog några kvarsittningsår
men nu har hon inhämtat läxan:
att mäta vad ungar förmår –
betyg skall de få ifrån sexan.
Man hoppas hon ej skall förgäta
att skaffa dem mera att mäta.


Sedan Mona Sahlin och socialdemokraterna beslutat acceptera att betyg ges redan i årskurs 6 och inte bara som idag från årskurs 8.

6 november 2007

Beslutet om uppror/Warszawa (2)

Warszawaupproret 1944 blev ett tragiskt misslyckande som kostade bortåt en kvarts miljon människor livet. I efterhand är det lätt att säga att det aldrig borde ha startats. Men var det möjligen ändå ett försvarbart beslut? Det fanns starka argument både för och emot.

Politiken. Målet för upproret var att etablera en fungerande polsk civil och militär administration i Warszawa. Den skulle stå under ledning av exilregeringen i London och vara i funktion innan Sovjetarmén marscherade in. Därmed hoppades polackerna att Stalin skulle behandla dem som jämlikar och att Polen skulle få förbli en självständig, fri stat.

Polen kämpade ju mot samma fiende som Sovjetunionen och även om de båda länderna sedan april 1943 inte hade några diplomatiska relationer var Polen allierad med Sovjetunionens allierade, Storbritannien.

Och ett diplomatiskt närmande mellan Polen och Sovjetunionen var på väg. Just vid månadsskiftet juli-augusti reste den polske premiärministern Stanislaw Mikolajczyk till Moskva för att träffa Stalin. Upproret skulle fungera som ett stöd för hans diplomatiska ansträngningar, var det tänkt.

Argument för. Militärt fanns en rad faktorer som talade för ett uppror. Tyskarna var på reträtt; under sommaren 1944 lämnade de Warszawa nästan i panik. Den polska hemarmén, AK, var t o m numerärt överlägsen de kvarvarande tyska trupperna, 40 000 polacker mot 25 000 tyskar, även om polackerna var avsevärt sämre beväpnade.

Upprorsledarna trodde också att tyskarnas stridsvilja sviktade; de tolkade mordförsöket på Hitler den 20 juli som ett tydligt tecken på detta. Den egna stridsmoralen var däremot hög; soldater och officerare i hemarmén var efter fem år i underjordisk passivitet ivriga att få hämnas på tyskarna.

Enligt en spaningsrapport hade sovjetiska stridsvagnar siktats i Warszawas östra stadsdel Praga, på andra sidan floden Wisla. Upprorsledningen drog slutsatsen att det var den sovjetiska huvudstyrkan som nu stod i begrepp att sätta igång slaget om Warszawa. Den sovjetiska radion uppmanade polackerna att starta upproret.

Upprorsledningen räknade dessutom med att få stöd från väst, främst från Storbritannien som varit med om att bygga upp och underhålla den polska motståndsrörelsen och den därmed sammanhängande underjordiska polska statsapparaten. Upprorsgeneralen Bór-Komorowski räknade både med flygunderstöd och med att den polska fallskärmsbrigaden, som bestod av 10 000 välutrustade och tränade soldater, skulle sättas in. Polackerna trodde t o m att brigaden, som hade skapats i Storbritannien 1943, hade kommit till just för att en dag befria Warszawa.

Argument mot. Mot upproret talade att hemarmén, AK, var mycket dåligt beväpnad och hade ont om ammunition. Det fanns i själva verket vapen endast för var tredje AK-soldat och det var genomgående lättare handeldvapen. Man räknade med att kunna erövra vapen och ammunition från tyskarna och att få än mer luftlandsatt med hjälp av allierat flyg.

Under sommaren kom oroande rapporter om hur hemarmén bemöttes av de avancerande sovjetiska trupperna i östra Polen. I den sk operation Storm skulle de polska AK-enheterna angripa tyskarna i ryggen och samverka med Sovjetarmén. Så hade t ex Vilnius och Lwow (gamla Lemberg) befriats av Sovjettrupper och AK-enheter i samverkan. Men bara några dagar senare hade de polska officerarna gripits och trupperna avväpnats och delvis internerats. Ryssarna accepterade uppenbarligen inte någon annan militär verksamhet vid sidan om den egna. Men Bór-Komorowski förväntade sig att det skulle bli annorlunda i Warszawa.

Någon avtalad samordning med Sovjetarmén fanns emellertid inte. Och löftena om stöd från väst var mycket vaga.

Beslutet. Det var mot denna splittrade bakgrund som den politiska och militära upprorsledningen i Warszawa den 31 juli beslöt att sätta igång upproret dagen därpå klockan 17.00. På grund av utegångsförbudet nådde ordern inte de olika förbanden förrän på morgonen den 1 augusti. Det blev därmed inte tid för alla att inta sina utgångspositioner. Inte heller hann man återkalla de vapen som tidigare under sommaren hade förts ut ur Warszawa. Delvis gick också överraskningseffekten om intet då lokala strider bröt ut redan på kvällen den 31 juli.

Ändrade förutsättningar. Flera av upprorets förutsättningar förändrades dessutom mycket snabbt. Rapporten om sovjetiska stridsvagnar i Praga visade sig vara antingen felaktig eller överdriven. Möjligen hade den dramatiserats av sin upphovsman, general Chruściel, alias ”Monter”, som gjorde allt för att driva fram upproret.

Dessutom beslöt tyskarna den 28 juli att sätta in en stor del av sin pansarreserv utmed Wisla-fronten. Det visste upprorsledningen ingenting om. Fyra pansardivisioner drev snart tillbaka de sovjetiska styrkorna halvvägs till floden Bug.

Och värst av allt: tyskarna återvände till Warszawa, med en stor styrka och obruten kampvilja.

Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Jan. M. Ciechanowski, The Warsaw Rising, Cambridge 1974; Jozef Garlinski, Poland in the Second World War, London 1985; J.K. Zawodny, Nothing but Honour, The Story of the Warsaw Uprising, 1944, London 1978.

Anm.: Alla som var organiserade i AK hade täcknamn. General Antoni Chruściel hette Monter, dvs elektrikern.

Artikeln är nummer 2 i en serie om Warszawaupproret 1944. De övriga är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)

1 november 2007

Månadens haiku

Jakten är förbi.
I älgkons blanka öga
undflyr oss ett liv.


Förra månadens haiku

29 oktober 2007

Kampen om minnet/Warszawa (1)

Så snart som vapnen tystnade efter polackernas uppror mot de tyska ockupanterna i Warszawa 1944, började kampen om vad som egentligen hade hänt. Den pågår än idag. Gränsen mellan historievetenskap och politik är flytande. I Polen har upproret blivit ett instrument för patriotismen.

Det väpnade upproret i Warszawa började klockan 17.00 den 1 augusti. Det var tänkt att vara ett par dagar, högst en vecka. Det skulle etablera polsk kontroll över huvudstaden innan Sovjetarmén tågade in; sovjetiskt pansar befann sig enligt spaningsrapporter redan i Warszawas östra förstäder.

Men striderna drog ut över 63 dagar, ända till den 2 oktober. Omkring 20 000 upprorskämpar stupade; det var nästan varannan soldat. Tio gånger fler civila dödades, alltså 200 000. Och målet uppnåddes inte. De sovjetiska trupperna stod på Stalins order kvar på andra sidan om Wisła och väntade, medan tyskarna med exempellös brutalitet krossade upproret. Först den 17 januari 1945 gick Sovjetarmén in i centrala Warszawa, som då hade förvandlats till en ruinstad.

Hela Polen blev en kommunistisk diktatur under sovjetiskt styre. Upprorsmännen i den sk Hemarmén, AK, som hade kämpat mot tyskarna och tagit order från den polska exilregeringen i London, anklagades av Stalin för att vara brottslingar och nazikollaboratörer. De fängslades, deporterades och dödades. De kommunistiska makthavarna skrev en egen historia om upproret för att legitimera sitt maktinnehav. De hävdade något mycket kontroversiellt: att de kommunistiska styrkorna i Folkets armé, AL, tillsammans med Sovjetarmén hade ”befriat” Warszawa.

Efter sovjetsystemets sammanbrott skrev den nya demokratiska regimen om historien. Nu skulle fakta läggas fram i frihet och upprorets hjältar skulle hyllas. Hemarmén skildrades som den enda polska kraft som bekämpat både nazister och kommunister. Det passade in i demokratins självbild. För att härbärgera den nya berättelsen skapades ett särskilt museum, Muzeum Powstania Warszawskiego. Det kom till inför 60-årsminnet 2004.

Museet har blivit en stor, identitetsskapande berättelse om tapperhet och uppoffring, idealitet, frihetskamp och tragik, men framför allt om polsk patriotism. De ansvariga sticker inte under stol med sitt syfte att ”uppfostra ungdomen i patriotisk anda och respekt för nationella traditioner”(citat från hemsidan). Man försöker helt enkelt visa ungdomen hur en sann polack skall tänka, känna och handla.

Skolklasserna köar till den ombyggda gamla kraftstationen i västra Warszawa. Innanför dörrarna möter i suggestivt dunkel ett modernt multimedielandskap, först ett bedövande oväsen av stridslarm, flygattacker och bombkrevader. Genom detta dramatiska sammelsurium dunkar också ett manande, ihållande hjärtljud, Polens hjärta.

I taket i den centrala utställningshallen hänger en restaurerad Liberator med polska emblem som påminnelse om de polska flygare i brittisk tjänst som försökte undsätta upprorsmännen. De besköts under sina uppdrag både av tyskar och ryssar; deras förluster var bland världskrigets värsta.

Upprorets historia berättas dag för dag på korta almanacksblad. Genom små hål i en mur kan eleverna ta del av enskilda händelser med bild och ljud. De kan bestiga uppbyggda barrikader och hukande ta sig fram i en 25 meter lång kloak – genom sådana förflyttade sig upprorsmännen mellan olika delar av staden.

De allra minsta tas om hand av ”instruktörer” i ”Little Insurgent´s Room”, ett slags lekstuga kring upprorets krigiska verklighet. Här finns modeller av flygplan och pansarbilar, fältsjukhus och fältpoststationer. Allt får man röra vid och leka med. Man visar särskilda filmer och musik för barn. Det finns pussel och moderna spel som levandegör de hjältemodiga insatserna, t ex av scouter som tjänstgjorde som ordonnanser. Och det mesta kan köpas i museibutiken.



Ute i ”Freedom Park” står en 156 meter lång ”Memory Wall” i granit med tusentals namn på män och kvinnor som kämpade i upproret. Det är ett slags revansch för alla år av påtvingad tystnad kring dessa människor. Under 40 år av kommunistdiktatur gick modiga anhöriga varje 1 augusti till kyrkogården Powązki för att hedra sina döda från upproret. Det var en motståndshandling och de registrerades, fotograferades och trakasserades av säkerhetstjänsten. Nu har de fått upprättelse.

Över museet reser sig ett 35 meter högt torn från vilket man har utsikt över hela slagfältet Warszawa. På tornet sitter symbolen för upproret, ett ankare som också kan läsas som ett P och ett W, Polska walcząca, Polen kämpar. Under kommuniståren var denna symbol förbjuden. Ingenting kan tala tydligare om vad museet försvarar respektive vänder sig emot.

Men historien är aldrig entydig. Frågor om ansvar och svek ställs än idag. Var Warszawaupproret en meningsfull och hjältemodig frihetskamp eller resultatet av en ansvarslös och katastrofal missbedömning? Var det värt 200 000 döda civila? Om detta skall flera artiklar handla.

Bilder: 1. Detalj från minnesmärket över Warszawaupproret. Det finns på Plac Krasinskich framför justitiepalatset i Warszawa och visar hur upprorsmännen kommer upp från kloaksystemet för att angripa tyskarna och sedan de besegrats åter försvinner ner i kloakerna. Minnesmärket initierades av den gamla, kommunistiska regimen och har varit mycket kritiserat i Polen. 2. Minnesmuren vid upprorsmuseet. 3. Symbolen för upproret.

Anm: Håll isär de båda upproren i Warszawa. Det judiska upproret i gettot utbröt den 19 april 1943 och varade i 28 dagar. Det större, allmänna, polska upproret utkämpades mellan den 1 augusti och 2 oktober 1944.

Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005. Egna anteckningar från besök i upprorsmuseet i Warszawa 2007. Museets hemsida med adress: http://www.1944.pl/index.php?lang=en&lang_time=1.

Artikeln är nr 1 i en serie. De övriga är:
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)
Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)

Artikel med likartat tema: När historien skrivs om

För flera artiklar om Polen, klicka på etiketten Polen nedan!

27 oktober 2007

Citatet

Religion är och förblir ett tvetydigt mänskligt fenomen. Det går inte att förneka att religion kan vara farlig. […] Men att dra slutsatsen att all religion därför borde avvecklas vore lika dumt som att säga att människan borde avskaffas för att hon är kapabel att göra det onda.

Werner G. Jeanrond, professor i systematisk teologi i Lund. SvD 22.10.07

21 oktober 2007

Spökskepp till Malmö/Stutthof (4)

Det var den 10 maj 1945. På båda sidor om Öresund firade tusentals jublande människor den tyska kapitulationen. Tidningarna var fulla med bilder av fest och glädje, blommor och fladdrande svenska och danska fanor.

I Malmö blev civilförsvarsdirektören Torsten Segrell uppringd av den brittiske konsuln; en lastbåt med flyktingar styrde in i sundet söderifrån. Dagen därpå begav sig Segrell iväg med en svensk patrullbåt från marinen för att inspektera fartyget. Många år efteråt berättade han:

− Det var ett otroligt rostigt och medfaret fartyg. Massor med flyktingar klädda i trasor hängde utmed relingen. Framme på backen spelade en militärorkester tyska marscher. Det var en makaber syn.

Fartyget hette s/s Homburg av Duisburg-Ruhrort och förde Röda Korsets flagga i aktern. På eftermiddagen den 11 maj gick hon till kaj i Malmö Nyhamn.

− Om det yttre var anskrämligt var det inre sju resor värre. Det visade sig att det i lastrummen låg 400 människor sjuka i tyfus. Fyra var redan döda.

Röda korsets personal gick ner i båten iförda ansiktsmasker och gasskyddsutrustning. De sjuka var för utmattade för att ta sig iland själva; de måste vinschas upp ur lastrummen till den väntande sjukvårdspersonalen på kajen.

Totalt fanns närmare 1 400 människor ombord. De var lägerfångar från Neuengamme utanför Hamburg, från Auschwitz och från Stutthof, polacker och ryssar men också fransmän, belgare och holländare. Det fanns även en mindre grupp judar. Många var kvinnor, en del med spädbarn i famnen, ibland inlindade i tidningspapper. Ombord fanns också tysk SS-personal i uniform.

Frans Woinicki var en av de polska överlevande från Auschwitz. Därifrån hade han räddats tack vare musiken. Han hade spelat trombon i lägerorkestern. När spökskeppet löpte in i Malmö hamn stod han i fören och spelade med några andra flyktingar.

Fartyget kom från Flensburg i Nordtyskland där fångarna hade förts ombord av SS-soldater. Det gick rykten om att SS tänkte sänka båten ute till havs med man och allt. Sju dygn tillbringade de i ovisshet ombord.

På kajen i Malmö fördelades flyktingarna på sjukhus och sanitetsanläggningar i regionen. Deras klädtrasor brändes. Efter avlusning och bad duschades de med DDT. Avlusningen kontrollerades noga eftersom det var lössen som spred den fruktade fläcktyfusen. Trots försiktighetsåtgärder kunde man inte hindra att en ung flicka i den svenska hjälporganisationen smittades och dog.

De ryska flyktingarna fördes med tåg till Lund där de inkvarterades i studenternas idrottshall. Efter några dagar var några av dem på foto i Sydsvenska Dagbladet. Unga pojkar stod i Stadsparken och sjöng. Enligt artikeln önskade de sig en gitarr och en balalajka – samt livremmar! De hade svårt att hålla byxorna uppe.

I Malmö fick Sigmund Kowalzcyk en säng med halmmadrass i en skolsal i Södervärnsskolan, där eleverna hade fått sommarlov tidigare än vanligt. Han hade varit officer i den polska armén och sedan suttit inspärrad flera år i Auschwitz.

− Det var svårt att förstå att man ena dagen var i tyskarnas våld och nästa dag i ett nytt land, bland nya, leende ansikten som tittade nyfiket på oss. Vi kom från en annan värld.

Denna sommar fanns det 7 300 polska flyktingar i Skåne, fördelade på 24 genomgångsläger. Under sommarens lopp återvände de flesta hem. Sigmund Kowalzcyk och
Frans Woinicki stannade dock i Sverige.

Källor: Sydsvenska Dagbladet 12.5.45 och 14.5.45. Arbetet 12.5.45. Expressen 12.5.45. Intervjuer med civilförsvarsdirektör Torsten Segrell samt flyktingarna Frans Woinicki och Sigmund Kowalzcyk. Intervjuerna ingick i TV-serien Förväntningarnas tid från 1985 (SVT Malmö), prod. J. Selander.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
”Bort med polackerna!”/Stutthof
Terror och förintelse/Stutthof (2)
Befrielse och katastrof/Stutthof (3)

18 oktober 2007

Apropå domare

Vad rätt du dömt
kan snart av tiden härjas.
Vad fritt du dömt
kan kvickt av medier snärjas.
Vad klart du dömt
kan lätt av tvivel färgas.
För evigt dömt
i morgon redan ärgas.

Därför, stolta domarkår,
som mannamån försmår,
bör, innan domen rättas,
bäst-före-datum sättas!


Med anledning av Stockholms tingsrätts friande dom mot de sk Stureplansprofilerna. En dom som i hovrätten förvandlades till fyra års fängelse för grov våldtäkt. Se tex SvD 18.10.07

14 oktober 2007

Feghet, medier och nazipolitik

Får man lov att säga att något i Hitlerriket var bra? I Tyskland är detta fortfarande en ytterst känslig fråga.

Det fick den 48-åriga programledaren i TV-kanalen NDR, Eva Herman, bittert erfara, då hon nyligen på en presskonferens sade några uppskattande ord om nazitidens familjepolitik. Hon blev genast uppsagd från sitt jobb och demoniserad av medierna.

Enligt Frankfurter Allgemeine Zeitung sade Eva Herman att ”värden som familj, barn och moderskap, som i Tredje riket främjades, sedermera avskaffades av 68-generationen. Mycket som dåförtiden hölls högt, blev senare avskaffat”(FAZ, 10.9.07). Det var en formulering som sensationsbladet Bild am Sonntag glupskt kastade sig över: ”Herman hyllar Hitlers familjepolitik” löd tidningens rubrik. Därmed var all medieuppmärksamhet riktad mot den blonda, nu fd programledaren. Var hon nazist eller bara dum?

I tisdags kväll den 9 oktober fick hon en chans att ta tillbaka sina ord och kanske på nytt komma in i medievärldens stugvärme. Hon var inbjuden till Johannes B. Kerners talkshow i TV-kanalen ZDF. Hela Tyskland anade att det vankades skandal. Fler än någonsin tidigare tittade på programmet.

Men trots att Eva Herman nu medgav att även naziriket – alltså inte bara 68-generationen – perverterade familjevärdena och att Hitlers politik var vansinnig och förde det tyska folket in i fördärvet, ville hon inte göra fullständig avbön. Gamla tyska familjevärden hade visst gått förlorade, slog hon fast. Och på Kerners fråga om hon hade lärt sig något svarade hon trotsigt: ”Jag måste helt enkelt lära mig att man inte kan tala om vår historia utan att utsätta sig för fara.”

När medgästerna nu hotade med att lämna studion i protest, bad Kerner i stället Eva Herman att gå. Skandalen var fullständig. Medierna frossade, Herman hade blivit ”utkastad”. I en löpande enkät bland Berlintidningen Tagesspiegels läsare visade det sig emellertid att 80 procent ansåg att händelsen var ett fattigdomsbevis för dagens debattklimat i Tyskland. Läsarna gick emot de hetsande medierna!

Har Eva Herman helt enkelt rätt? Det är ingen tvekan om att hon har sagt vad många i Tyskland tänker. Hitlerrikets familjepolitik hade nämligen en del drag som för många säkert än idag ter sig positiva. Den rättsliga ställningen för ogifta mödrar och utomäktenskapliga barn förstärktes. Uppsägningsskyddet för gravida kvinnor utvidgades. Särskilda skattelättnader infördes för barnrika familjer – medan däremot ogifta straffbeskattades. Staten erbjöd särskilda äktenskapslån som avskrevs ju fler barn som sattes till världen. En familj med fyra barn var därmed skuldfri.

Kanske ännu viktigare var att den barnrika familjen framhävdes som ett föredöme. Det blev helt enkelt fint att ha många barn. Med fyra barn eller fler hörde familjen helt klart till de gynnade och aktade i naziriket. Att vara flerbarnsmamma var hedersamt och belönades med medalj och särskild helgdag. Ja, det blev till och med en samhällelig plikt att föda barn. Och det var förstås i det perspektivet som familjepolitikens mindre tilltalande drag blev tydliga.

Barnlöshet betraktades sålunda som uttryck för en felaktig inställning och bristande folkligt medvetande. Den som inte gifte sig blev inte bara bestraffad med högre skatt utan fick också lägre status och sämre karriärmöjligheter.

Naturligtvis var syftet med familjepolitiken att främja det tyska folkets rasmässiga överlägsenhet. Under krisåren 1929–1933 hade födelsetalen i Tyskland gått ner och det fordrades helt enkelt fyra barn per familj för att tyskarna som etnisk grupp skulle försvara sin ställning.

Om allt detta intressanta hade debatten i Tyskland kunnat handla ifall medierna hade tillåtit att frågorna kring den nazistiska familjepolitiken fick ställas. Men därtill saknades mod.

Om man aldrig får peka på nazismens positiva sidor, hur skall man då någonsin kunna förstå att NSDAP blev Tysklands största parti i juli 1932 med 37 procent av rösterna i ett fritt val? Än mer obegripligt blir det förstås att Hitler, sedan han genom diverse kupper fått oinskränkt makt, sannolikt stöddes av en stor majoritet av det tyska folket och behöll denna popularitet långt efter det att han fått tillfälle att visa vad han gick för.

Dessutom kunde frågan om hur 68-generationen hanterade familjen vara värd en egen granskning.

Slutligen: Kan det möjligen finnas frågor även i den svenska debatten som inte får ställas? Vad är det för intressanta fakta och samband som därmed aldrig blir ventilerade?

Källor och litteratur: Artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung den 7, 10, 11, 30 september samt 10 oktober 2007. Artiklar i Tagesspiegel den 10, 11, 12 oktober. Om nazirikets familjepolitik: Franz Janka, Die Braune Gesellschaft, Ein Volk wird formatiert, Stuttgart 1997.

Anm.: Händelsen är intressant även med tanke på att Tyskland faktiskt är det land som gjort mest för att bearbeta sitt förflutna från kriget. Frågan är om det i huvudsak har varit en uppgörelse på historikerplanet. Medierna och allmänheten ser ut att ha en hel del kvar att bearbeta.

Se också SvD 19.10.07 om tyskar som finner en del goda sidor hos nazismen.

Artiklar med angränsande tematik:
En obehaglig påminnelse
Broder Hitler
Maja Hagerman och Tacitus
Günter Grass och sanningen
Det här med tolerans
"Nazismens positiva grundvision"/Haffner

9 oktober 2007

Svenska kyrkan och synden

Det faller sig så, att samma dag som fyra unga pojkar begärs häktade i Stockholms tingsrätt för mord på en jämnårig pojke, föreslår fd biskopen Bengt Wadensjö att Svenska kyrkan inför en ny syndabekännelse. ”Guds förlåtande barmhärtighet är i dag inte lika viktig som Guds oändliga tillgång till tid”, förklarar han i Svenska Dagbladet (SvD 9.10.07).

Till denna djärva slutsats har biskopen kommit sedan hans eget institut för att hålla koll på vad som händer i samhället (Centrum för samtidsanalys) kunnat presentera en ny enkät. Den visar att dagens moderna människor inte längre känner skuld ”på det sätt som syndabekännelserna ger ord för”.

Aha, då får vi förstås ändra på syndabekännelsen! Det är biskopens ryggmärgsreflex.

Vad är det då som biskopens analytiska känselspröt lyckats upptäcka därute i verkligheten? Jo, att bara hälften av kvinnorna och drygt en tredjedel av männen känner någon skuld om de varit otrogna. ”Skuldkänslorna i dag har mera ett samband med tidsbrist”, heter det, t ex att man inte hinner träffa vännerna tillräckligt ofta. Inte heller barn eller föräldrar hinner man med.

Enkäten visar också att skamkänslorna är på snabb reträtt. Bara en av fem som ”vänsterprasslar” (det är biskopens eget ordval) skäms för det. Inte heller skäms man för att snatta eller krocka på en parkeringsplats - bara man inte blir upptäckt. Moderna människor känner sig däremot skamsna för ”fasaden”, dvs för sitt utseende eller för en vanskött trädgård. Ytan har tagit över.

Den gamla syndabekännelsen som började ”Jag fattig, syndig människa…” bör därför ersättas, anser biskopen, med en ny och fräschare som kan börja med orden ”Jag, stressad, splittrad människa, som inte hinner allt det jag vill…”

Att det kan finnas reell synd och skuld som människor i vårt sekulariserade samhälle genom decennier av indoktrinering lärt sig att inte se – nej, det tycks inte falla denne fd biskop in. Han anpassar sig i stället följsamt och fogligt till tidsandans senaste nycker. Det kallas modernisering.

Biskopens synpunkter avspeglar i själva verket föreställningen att det egentligen inte finns någon skuld – bara skuldkänslor. Och de är irrationella och behöver därför inte tas på allvar.

Prästernas gamla uppdrag att förmedla syndernas förlåtelse genom Guds nåd är därför i dag helt onödigt och föråldrat. Detta har Svenska kyrkan sedan länge inrättat sig efter. Den har följaktligen successivt förändrat det prästerliga uppdraget och omskolat prästerna till kvartspsykologer som med diverse terapeutiska innemetoder försöker trolla bort de där irriterande och omotiverade skuldkänslorna.

Det har emellertid visat sig vara lättare sagt än gjort. Bikten, som faktiskt fortfarande formellt finns i Svenska kyrkan, har i praktiken ersatts med oändligt utdragna terapiseanser som kan pågå i åratal utan att de stackars människorna blir av med sina skuldkänslor – dock tjänar vissa präster bra med klöver under tiden.

Varför kan då dagens terapipräster inte hjälpa dessa moderna människor med deras skuldkänslor? Kanske borde Svenska kyrkan ställa sig frågan om det rent av finns verklig skuld.

Om svaret till äventyrs blir ja, är den gamla syndabekännelsen högst adekvat.

Anm.: Tre av de fyra pojkarna häktades misstänkta för grov misshandel och vållande till annans död. Den fjärde släpptes.

RÄTTELSE. Jag har fått ett vänligt påpekande från en trogen läsare: Centrum för samtidsanalys är inte Svenska kyrkans institut. Det är biskop Wadensjös och Susanne W Yngvessons institut. Vad biskopens institut kommer fram till skall alltså inte ses som Svenska kyrkans åsikt.

Jag har därför ändrat i artikeln ovan från ”kyrkans institut” till ”biskopens institut”. Två kommentarer till denna ändring kan tillfogas.

1. Jag och läsarna har nu fått veta vad Svenska kyrkan inte anser. Det är ett steg framåt. Någon gång i framtiden kanske vi också kan få veta vad Svenska kyrkan anser.

2. Det är på något sätt signifikativt för den kameleontiska Svenska kyrkan att man måste utgå ifrån att en biskops ord i en central trosfråga inte självklart har med Svenska kyrkan att göra.

6 oktober 2007

Stackars Wagner!

Associationerna till Adolf Hitler och nazismen fortsätter att vara ett problem vid varje ny uppsättning av Nibelungens ring – trots att detta mäktiga operaverk uppfördes komplett redan 1876 och egentligen inte har ett dugg med nazismen att göra.

Richard Wagner må ha varit antisemit – men det är långt ifrån en tillräcklig förklaring till den farlighet som Ringen än idag tycks utstråla. I stället är det laddningen som naziriket lyckades ge musiken som vi fortfarande fruktar och böjer oss för. Varför?

I Stockholmsoprerans uppsättning i regi av Staffan Valdemar Holm, som nu med Ragnarök har fullbordats, bekräftas ånyo skräcken för nazismittan. Den tar sig uttryck i ett nära nog systematiskt förklenande av allt som har med germansk myt, gudavärld, hjältedyrkan, ödesbestämd tragedi och dödsdrift att göra.

I slutscenen vågar Staffan Valdemar Holm inte ens återge den totala wagnerska tragedin. Enligt Wagner skall den svikna och förrådda valkyrian Brünnhilde stiga upp på sin häst och rida rakt in i den älskade Siegfrieds likbål – för att återförenas med honom.

I Holms version står Brünnhilde kvar ensam på scenen, som en segrare. Texten hon sjunger blir obegriplig: ”Grane, min häst, dig hälsar jag! Vet du väl, min vän, varthän du skall följa? I stolta flammor väntar han oss, Siegfried, min härlige man.”

Den dödsbringande ringen skall hon enligt Wagner ha med sig på sitt eget finger. För henne har ringen hela tiden varit en kärlekspant från hennes älskade och hon kan inte skiljas från den – och följaktligen inte heller från döden som den obönhörligt medför. Först ur hennes aska, sjunger hon, skall rhendöttrarna få ringen tillbaka. Det är fullständigt logiskt och total tragedi.

I Holms ängsliga Stockholmsversion kastar Brünnhilde däremot ringen tillbaka till rhendöttrarna. Därmed tappar den storslagna slutscenen hela sin mytiska laddning och det blir nästan happy end: Brünnhilde framstår som en snusförnuftig helylletjej som ställer allt tillrätta och därmed själv kan överleva.

Inte är det Richard Wagner! Och inte begriper man de ord hon sjunger eller den musik som spelas! Det är i stället en präktig västgötaklimax som snuddar vid den oavsiktliga komiken.

Hela uppsättningen är full av liknande exempel på anpassning till en naziängslig svensk tillvaro där de religiösa eller mytiska utmaningarna och hoten skall neutraliseras. Valkyrieklippan, som enligt Wagner är omsvept av lågor, är förvandlad till en biosalong där man visar svartvit, föråldrad och ofarlig stumfilm. I filmen skuttar nornorna omkring iklädda något slags centerpartistisk folkdräkt, obegripligt och utan den föreskrivna ödestråden.

Ingenting av den mytiska bakgrunden till Ragnaröks katastrof gestaltas. Den som inte hänger med i textremsan ovanför scenen har inte en chans att begripa att olyckorna kommer från en havererad gudavärld.

Frikopplad från detta perspektiv framstår handlingen på sin höjd som en dussinpjäs av Lars Norén, där människorna i en familj av outgrundliga skäl trampar omkring och gör varandra illa. Glömskedryck och blodsbrödraed blir hopplöst töntiga ingredienser och svärdet (det har Holm inte lyckats operera bort), som Siegfried plötsligt plockar upp bakom en biobänk (!), blir bara tröttsamt att se.

Hela idén med en biosalong på operascenen framstår som ett krampaktigt försök att skilja den farliga germanska myten från resten av operan. Det är i den ofarliga svartvita filmen som myten antyds. Där rinner till och med floden Rhen själv, med borg på stranden och allt, platt och kitschigt. När plötsligt dvärgen Alberich dyker upp just så som Wagner antagligen ville ha honom, som en karikatyr av en jude, blir man nästan chockerad. Varför glömde Holm bort att släta ut just den farliga figuren?

Budskapet i Staffan Valdemar Holms Ragnarök tycks vara att människorna till slut lyckas göra sig fria från den besvärliga och egentligen onödiga gudavärlden. Wotan är i slutscenen bara en gråtande gubbe på en svartvit filmremsa som fattar eld och brinner upp. Den beskäftiga och rättänkande Brünnhilde står nöjd kvar på scenen.

Oj, vad svenskt! Ja, nästan feministiskt!

Artiklar om de tidigare operorna i Ringen:
Rädsla för myten på Stockholmsoperan
Siegfried som barnteater

Operan har uppmärksammats på artiklarna om Ringen och inbjudits att komma med en kommentar.

3 oktober 2007

Månadens haiku

Avmastad. Upplagd.
Med stäven mot träbockar.
Erbjuds rullator!


Förra månadens haiku

30 september 2007

Björnssons branta backar

Det är befriande att slå följe med den lärde publicisten och frie debattören Anders Björnsson i hans öppna, meditativa vandringar i motlut (Meditationer i motlut, Karneval förlag, 2007). Inte för att man alltid håller med honom, snarare tvärtom just för att han inbjuder till motsägelse och själv inte drar sig för att träda ut i det tvetydiga och osäkra.

Som när det gäller Lettland och dess såriga historia. Under Historiedagarna i Riga i september 2006 lyssnade både Anders Björnsson och jag till den lettiska författarinnan och politikern Sandra Kalniete, som berättade om sin familjs lidanden under 16 års deportation i Sibirien. Efter föredraget fick Kalniete stående ovationer av de flera hundra, huvudsakligen nordiska, åhörarna.

Men Anders Björnsson var djupt upprörd över vad han upplevde som den lettiska ”nynationalistiska retoriken” – och minst lika mycket över de stående ovationerna. I dag vill Lettland se sig som ett offer, skriver han nu med tydlig avsmak i den nya boken och invänder: ”Gick något land mera villigt Hitlers ärenden? […] Man säger att morden på judar begicks först när tyskarna kom. Men tyskarna kom ju med judar till Lettland, för att göra sig av med dem här, just här!”

Letterna skyggar för sådana obehagliga fakta, menar Björnsson. Och han finner samma ”feghet” när det gäller inställningen till den sovjetiska ockupationen, senare annekteringen. Han påpekar att ”anslutningen till Sovjetunionen godkändes av den politiska klassen. Det fanns kollaboratörer, i tillräckligt antal. Sådant bör man inte dölja”.

Och han tillhåller letterna att andra länder minsann gjorde motstånd, ”Finland gjorde det, mot förfärligt dåliga odds”.

Borde alltså Lettland ha gjort motstånd mot de tyska och sovjetiska övergreppen för att i dag få spela på nationalistiska strängar?

När det gäller den svenska politiken under kriget är Anders Björnssons tonläge ett helt annat. Han vänder sig kraftfullt mot dem som i dag utmålar den försiktiga och anpassliga Per Albin-linjen som feg. Den primära uppgiften var ”att förhindra ett fientligt anfall”, erinrar han, ”därför att fredsbrottet undantagslöst rymmer alla möjliga andra brott − mot liv och egendom, mot ras och kön. Brottslig är alltså en politik som äventyrar freden, också från den lilla statens sida”.

Borde då inte Finland ha accepterat de sovjetiska kraven i oktober 1939 på gränsjusteringar i Karelen och utarrendering av Hangö? Det hade varit en politik för att förhindra ett fientligt anfall. Och hade inte ett lettiskt motstånd mot Hitler och Stalin varit just en sådan brottslig politik som äventyrat freden?

Nej, jag vill varken ironisera över dessa motsägelser eller moralisera över ländernas val i svåra situationer. Tvärtom vill jag peka på frågornas tvetydighet och brist på självklara svar. Och det är just till en sådan meditation – i motsats till agitation – som Anders Björnsson inbjuder genom sina generösa vandringar bland egen lärdom och från tidsandan frigjorda associationer.

För moral är ju inte ett antal tumregler som man kan slå upp i en handbok. Moral är i stället den motsägelsefyllda väv av handlingar som enskilda människor och stater åstadkommer genom att tvingas ta ställning mellan flera i sig goda moraliska avsikter, t ex att bevara freden och att bevara det nationella oberoendet. I den plågsamma tvetydigheten skapas långsamt vuxna människor och, ibland, stater.

Vill man själv bli en del av en sådan mognadsprocess bör man läsa Anders Björnsson.

Anm.: Sandra Kalnietes bok om familjens år i deportation och om sin uppväxt i Sibirien med titeln Med högklackade skor i Sibiriens snö utgavs 2005 i svensk översättning på Atlantis förlag.

Artiklar av Anders Björnsson på Öga och Öra: Mångkultur och journalister , En lektion i ockupation.

Artiklar med anknytning till Lettland:
När historien skrivs om
Mordet på Beila Bella Veide
Till Riga för att dö
När Sverige svek Baltikum

24 september 2007

Kostnaden för invandringen

Invandringen kostar för närvarande cirka 40 miljarder kronor per år i form av nettoöverföringar från den infödda befolkningen till den invandrade. Det beror på att sysselsättningsgraden bland invandrarna är betydligt lägre än bland de infödda svenskarna.

Den slutsatsen presenterade nationalekonomiprofessor Jan Ekberg vid Växjö universitet under årets Historiedagar som ägde rum just i Växjö den 14-16 september. Hans föreläsning hade rubriken ”Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring”.

År 2005 fanns det omkring 1 miljon utrikes födda i Sverige. Det motsvarade 12 procent av befolkningen, vilket i sin tur var nära ett europeiskt genomsnitt.

Vid krigsslutet 1945 befann sig 200 000 utrikes födda i landet, många var flyktingar. Fram till 1970 importerade Sverige arbetskraft från t ex Italien och Jugoslavien. Det kom också en del flyktingar från Ungern (1956) och Polen (slutet av 1960-talet). År 1970 var 7 procent av befolkningen utrikes födda, de flesta kom från de nordiska grannländerna.

Från 1970 tilltog flykting- och anhöriginvandringen. Under de följande 30 åren ökade också andelen utomeuropeiskt födda från 10 procent till 40 procent medan andelen med nordisk bakgrund halverades från 60 till 30 procent.

Den största invandringen hittills ägde rum 1969-1970, då cirka 150 000 personer anlände. De gick nära nog direkt in på arbetsmarknaden.

Helt avgörande för hur de nyanlända kan bidra till sin egen försörjning är i vilken utsträckning de får arbete, den sk sysselsättningsgraden. Här presenterade professor Ekberg belysande statistik. För att få jämförelsematerial satte han sysselsättningsgraden bland infödda i åldern 16-64 år till indextalet 100.

År 1950 var de utrikes föddas sysselsättningsgrad 120, dvs 20 procent högre än den infödda befolkningens. Det finns alltså inget generellt samband mellan att vara invandrare och att ha en svag ställning på arbetsmarknaden.

År 1975 var sysselsättningsgraden för invandrare densamma som för infödda, dvs index låg på 100 för båda grupperna. Förändringen berodde bl a på att de infödda kvinnorna nu börjat komma ut på arbetsmarknaden, vilket ökade sysselsättningsgraden för den infödda befolkningen.

Men sedan hände något. År 1991 hade sysselsättningsgraden för invandrarna minskat kraftigt till index 83, dvs 17 procent lägre än för den infödda befolkningen. Detta skedde trots att 1980-talets invandrare var mycket bättre utbildade än tidigare och därför borde ha haft en bättre chans på arbetsmarknaden.

Enligt professor Ekberg berodde försämringen främst på den sk Hela Sverige-strategin, som gick ut på att myndigheterna placerade ut flyktingarna i de kommuner som hade lediga bostäder. Men de tomma bostäderna avspeglade ett annat, besvärande, faktum: i just dessa kommuner saknades jobb. Typexemplet är Landskrona.

Under åren 1993 och 1994 spreds de då anländande bosnierna ut över landet på orter med tomma bostäder men utan jobb. Det ledde till att man år 1995 nådde den hittills lägsta sysselsättningsgraden för invandrarna, index 74, dvs den var 26 procent lägre än för den infödda befolkningen.

Mot denna bakgrund kan man enligt professor Ekberg konstatera att under åren 1950-1970, när sysselsättningsgraden för invandrarna var högre än för den infödda befolkningen, överfördes ekonomiska resurser från invandrarna till den infödda befolkningen i storleksordningen 1-2 procent av bruttonationalprodukten, BNP. Vid mitten av 1980-talet rådde ett balansläge där var grupp finansierade sin del av den offentliga sektorn. Men i dag, med en sysselsättningsgrad bland invandrare på index 80, dvs 20 procent under den infödda befolkningens, har vi en överföring av 40 miljarder kronor, motsvarande 2 procent av BNP, från den infödda befolkningen till invandrarna.

”Om sysselsättningsgraden återigen kunde bli densamma för befolkningsgrupperna, skulle detta förhållande på nytt vända och ge en omfördelning från invandrare till infödda”, sade professor Ekberg. Det skulle innebära en förbättring av den offentliga ekonomin med 40 miljarder kronor och stora effekter på lång sikt.

Det finns alltså stora vinster att hämta på att snabbt få ut invandrarna på arbetsmarknaden. Svenskundervisning direkt på arbetsplatsen är t ex mer effektiv än katederundervisning. Lärarna bör därför ut på arbetsplatserna. Det gäller också att få bort de arbetslösa från socialbidragsberoendet. Den som har socialbidrag är mycket mindre aktiv när det gäller att söka arbete än en person med a-kassa.

Så långt Jan Ekberg. Hans föreläsning ägde alltså rum inom ramen för årets Historiedagar som samlade omkring 400 personer, främst historielärare och forskare, i Växjö konserthus. Årets tema var Resor i historien, ett tema som förde såväl till Linné som till Tessin, Vilhelm Moberg, slavhandel och klassresor – förutom förstås till Utvandrarnas hus och migrationen.

Kommentera gärna genom att klicka på Comments nedan!

22 september 2007

Citatet

Om att bo på Östermalm:

”Här finns en väldresserad överklass som tolererar mig. Folk känner igen mig men det är inga problem med att vara igenkänd.”

Om Södermalm:

”På Söder, bland alla socialister, veganer och feminister, är de mer hatiska mot mig. Det finns ingenting så intolerant som vänstern. Det vet väl jag.”

Jan Guillou i Svenska Dagbladet, Magasinet, den 22 september 2007.

19 september 2007

Befrielse och katastrof/Stutthof (3)

Den ryska vinteroffensiven började den 12 januari 1945 och redan den 23 januari rullade fientliga stridsvagnar helt överraskande in i Elbing, drygt fyra mil från Stutthof.

I huvudlägret fanns ca 24 000 fångar och i underlydande läger lika många. Det gick rykten att SS tänkte döda alla fångarna och bränna ner barackerna. Men i stället beslöt man om omedelbar evakuering.

De första sju kolonnerna om vardera tusen redan utmattade fångar ställdes upp i mörkret på appellplatsen klockan fyra på morgonen den 25 januari. Sjuka sorterades bort, de hade inte en chans att klara 140 km fotmarsch västerut till Lauenburg. Dit skulle de ta sig på sju dagar, i djup snö och 20 graders kyla. Så var det tänkt.

Sammanlagt elva kolonner med omkring 11 500 personer lämnade Stutthof. Mat för två marschdagar delades ut och de uthungrade fångarna åt upp den genast. Ingen av kolonnerna nådde någonsin Lauenburg. Vägarna var blockerade av trupper och civilbefolkning. Tidvis måste man gå på natten och sova i lador, ladugårdar och kyrkor på dagen. De som inte orkade sköts av SS-vakterna och lämnades i diket.

Chef för evakueringen var Theodor Meyer. Han skrev efteråt i ett polskt fängelse att han försökte få inkvartering för fångarna men att han hela tiden fick beskedet: ”Skjut era fångar! Vi måste inkvartera tusentals flyktingar.”

Efter 11−12 dagar hade kolonnerna marscherat 120−170 km. I kaoset hade ett par tusen fångar flytt, lika många hade omkommit. De 7 000 som återstod spärrades in i några övergivna och utplundrade sommararbetsläger utan dricksvatten, värme, sanitära anordningar eller matförsörjning. De hämtade vatten ur åar och sjöar, lagade soppa på ruttnande potatis och skar kött ur döda hästar. Tyfus och diarréer skördade hundratals offer.

Där blev de överlevande i mars till slut befriade av Sovjetarmén.

Under tiden fortsatte Stutthof absurt nog att fungera som fångläger bakom fronten, i en ficka av tyskt motstånd. I huvudlägret fanns i februari ca 12 000 fångar, mest judiska kvinnor i det avskilda sk Judenlager. De tömda barackerna i andra delar av lägret övertogs efterhand av tyska flyktingar från Ostpreussen och av tvångsarbetare från olika nationer.

En del av fångarna som hade marscherat iväg i slutet av januari återkom till lägret i mars. De hoppades att de därmed skulle kunna bli evakuerade sjövägen. Den 14 april gav också Heinrich Himmler order om evakuering. ”Ingen fånge får levande falla i fiendens händer”, meddelade han.

Evakueringen sjövägen började den 25 april. En pråm med 500 tyfussjuka judiska kvinnor bogserades västerut under gul flagg och vägrades landning i hamn efter hamn. Den angreps av brittiskt flyg och fattade eld. Dess slutliga öde är okänt.

Andra pråmar med 500-900 personer ombord bogserades ut på Östersjön. Kylan, törsten, svälten och sjukdomarna tog många liv. Liken kläddes av och kastades i sjön. De dödas kläder behövdes för att värma de döende. En läckande pråm lyckades ta sig till Klintholm på danska Mön den 5 maj med 345 fullständigt utmattade människor.

Några hundra fångar från Stutthof nådde Neustadt i Lübeckbukten, där redan tusentals fångar från andra läger samt civila flyktingar trängdes. Stutthoffångarna fick det glädjande beskedet att de skulle friges och få båtlägenhet till Sverige. Men just som de hade embarkerat fartygen Cap Arcona, Thielbeck och Athen angreps dessa av brittiskt flyg. Omkring 7 000 människor innebrändes eller drunknade i mörka lastrum − en av de största katastroferna i Östersjön. Det är fortfarande oklart om fartygen visat vit flagg eller inte. Bara ett par timmar senare befriades Neustadt – av britterna.

Ett par pråmar tog sig hela vägen till Flensburg. Där fördes 1 400 fångar ombord på lastfartyget Homburg som lade ut med destination Malmö.

Hela denna sista evakuering över havet omfattade cirka 5 000 personer varav 2 000 omkom under strapatserna.

De sista barackerna i Stutthofs Judenlager brändes av SS. Man brydde sig inte ens om att lyfta ut de sjuka kvinnor som fortfarande låg döende därinne. Krematoriet sprängdes och den 30 april, samma dag som Hitler begick självmord, lämnade SS Stutthof.

När Sovjetarmén övertog lägret den 9 maj 1945 fanns där fortfarande ett hundratal fd fångar; de togs omedelbart i förvar av den sovjetiska säkerhetspolisen NKVD. Men framförallt var lägret på nytt överbefolkat med mer än 10 000 civila flyktingar från Ostpreussen, de flesta tyskar.

Hur gick det då för de 1 400 på båten mot Malmö? Mer om dem i en senare artikel.


Bilden: I skogen strax utanför Stutthofs huvudläger började SS under 1944 att bränna lik i öppna bål, eftersom krematoriets kapacitet inte räckte till. I dag är platsen ett minnesmärke.

Källor och litteratur: Janina Grabowska−Chałka, Historischer Wegweiser, Museum Stutthof (Gdańsk−Stutowo, 2004); Claes−Göran Wetterholm, Dödens hav, Östersjön 1945 (Stockholm 2002).

Artikeln är nummer 3 i en serie. De övriga är:
"Bort med polackerna!"/Stutthof
Terror och förintelse/Stutthof (2)
Spökskepp till Malmö/Stutthof (4)

Artiklar med anknytning till denna:Skuggan från Ostpreussen, När kriget kom till Ostpreussen och Ostpreussens undergång.

För att läsa hela artikelserien om Stutthof klicka på etiketten Stutthof nedan.

13 september 2007

Mördarna/Munk (5)

I Gestapos grå Opel Kapitän, som på kvällen den 4 januari 1944 körde från Herning mot Ringköbing och sedan vidare till prästgården i Vedersö, satt fem män.

Vid ratten underofficeren i SS Adam Gföller, 40 år, österrikare. Informationerna om honom är knapphändiga. Han hade degraderats på grund av bedrägerier men tagits till nåder av Himmler.

Chefen för specialkommandot var en betydligt mera färgstark person: Otto Schwerdt, 29 år, officer i SS. Han hade varit Otto Skorzenys närmaste man i den våghalsiga operation som befriade Mussolini från fångenskapen på ett fjällhotell i italienska Gran Sasso-massivet i september 1943.

Den 26 december 1943 hade Schwerdt fått order av Skorzeny att ta kommando över en SS-grupp och mörda författaren och prästen Kaj Munk i Vedersö på Jylland. Innan dess hade han aldrig varit i Danmark.

Dansk bakgrund hade däremot Wolfgang Söhnlein, 30 år. Hans far var chef för en konservfabrik i Slagelse men Wolfgang växte upp hos sina morföräldrar i Würzburg. Han ville bli präst, studerade teologi i Tyskland och besökte Danmark på ferierna. Familjen var mycket musikalisk och man sjöng och spelade i hemmet.

När Hitler kom till makten 1933 rycktes Wolfgang Söhnlein med i den folkliga entusiasmen. Han gick med i NSDAP redan samma år, lämnade teologin och studerade i stället till optiker.

Tre veckor efter den tyska ockupationen av Danmark sändes Wolfgang Söhnlein till Danmark för att bygga upp ett kontaktnät av danska nazister och sk stikkere, dvs danskar som var villiga att bli angivare mot betalning. SS-chefen i Danmark, Rudolf Mildner, gav honom uppdraget att ingå i gruppen som skulle döda Munk. ”Vi litar inte på någon dansk person för att utföra denna Hitler-order”, sade Mildner och ställde i utsikt att Söhnlein skulle få befordran och flytta till Flensburg i Nordtyskland. Dit längtade hans hustru.

Till Skorzenys grupp hörde också en civilist, Louis Nebel, 31-årig köpman, organiserad i det schweiziska nazistpartiet. Varför just där? Jo, på grund av dess särskilda antikommunism, förklarade han i rättegången efter mordet. Han talade flera språk flytande och hade därför överförts till underrättelsetjänsten. Hans uppgift var att lära nazistiska sympatisörer i Italien, Holland och på Balkan allt om sabotage och likvideringar.

Av de fyra var det bara Wolfgang Söhnlein som talade lite danska. Därför fanns det en tolk med, Kurt Carstensen, en 29-årig tysk konditor från Köpenhamn, gift med en danska. De hade flera barn. Carstensen var sedan 1934 medlem av nazistpartiet och sedermera även i SS.

När dessa fem män hade hämtat Kaj Munk i hans prästgård (se första artikeln) förde de honom till Hørbylunde Bakker, fem mil österut på Jylland. Kaj Munk kommenderades att stiga ut. Han stod tyst och med lätt böjda knän vid ett träd. Att det var Otto Schwerdt som med sin ljuddämpade engelska pistol, kaliber 7,65 millimeter, sköt det första skottet verkar klarlagt, även om de inblandade senare inför sina domare skyllde på varandra.

Skottet gick in i nacken. Schwerdt tryckte av två gånger. Vid det andra skottet sjönk Munk ihop. Sedan har någon med ett annat vapen, kaliber 9 millimeter, skjutit ytterligare två skott, ett i vardera tinningen, visar obduktionsprotokollet. Sannolikt var det Nebel som höll i det vapnet.

Den danska polisutredningen leddes av en berömd kommissarie, Otto Himmelstrup. Tyskarna försökte stoppa utredningen men Himmelstrup fortsatte att arbeta i det fördolda och gömde utredningsmaterialet.

Efter kriget greps först den fd prästkandidaten Söhnlein i ett nordtyskt fångläger där han försökte gömma sig under falsk identitet. Även tolken Kurt Carstensen greps inom kort. Louis Nebel kunde gripas i München efter tips från en sjuksköterska som hade haft honom som patient. Nebel försökte skylla allt på Schwerdt. Han tipsade om dennes danska älskarinna, som spårades till Stuttgart, där båda greps under dramatiska förhållanden med skottlossning. På sommaren 1946 fanns alla fyra i danskt fängelse. Den femte, Adam Gföller, var försvunnen och antas ha omkommit någonstans på östfronten under krigets sista månader.

Tolken Carstensen frikändes efter att ha samarbetat med polisen och utpekat Schwerdt och Nebel som dem som sköt. Söhnlein, Nebel och Schwerdt dömdes först till döden i det danska sk retsopgøret med nazifolk och samarbetsmän 1947-1949. Men dödsdomarna omvandlades redan efter ett par år till fängelse i respektive 20, 16 och 24 år. År 1952 respektive 1953 blev de plötsligt benådade och utvisade. Nebel och Söhnlein lär ha blivit mottagna av jublande nazister på Flensburgs station.

Otto Schwerdt återgick i tjänst hos sin fd chef Skorzeny som drev en fastighetsmäklarfirma med lägenheter och villor i Malaga under 1960- och 1970-talen.


Bilden: Kaj Munks mördare är glömda. Spåren av hans församlingsbors betalda arbete för tyskarna, som gjorde honom så upprörd, finns delvis kvar (se artikel 1). Sanden kring bunkrarna vid Vedersö klitt har spolats bort under årens lopp och betongresterna ligger nu där som stora, dystra flyttblock på stranden. Men få känner till historien om deras tillkomst.

Källor och litteratur: Bjarne Nielsen Brovst, Kaj Munk. Liv og død (Århus 1984); samme författare Kaj Munk. Krigen og mordet (Viborg 1993).

Till hela artikelserien om Kaj Munk, klicka på etiketten Kaj Munk nedan!