19 januari 2010

Avsked/Speer (7)

April månad 1945 var i Tyskland en tid av spöklik apokalyps, full av groteska motsatser i en skymningsvärld som gick mot en oundviklig katastrof.

Albert Speer hade till allas häpnad återvunnit Hitlers förtroende (se förra artikeln) och skulle nu verkställa hans order om total förstörelse av det tyska folkets sista försörjningsmedel. Han kastade sig hektiskt in i arbetet med att göra - motsatsen.

Han skyndar till Hamburg och lyckas förhindra sprängningen av hamnen och broarna över Elbe. I Oldenburg övertalar han rikskommissarien för Nederländerna Arthur Seyss-Inquart att inte sätta landet under vatten. I Berlin lyckas han få militärledningen att avstå från att spränga över 200 broar. Från det kringrända Ruhrområdet nås han av ett radiomeddelande: ”Vi tar farväl. Allt går programenligt. Ruhr kommer alltid att tacka er.”

Rapporter om Speers verksamhet ingick till högkvarteret i bunkern – men chefen för SS:s säkerhetstjänst valde att inte föra dem vidare till Hitler. Führern ägnade sig i stället åt att under alltmer verklighetsfrämmande lägesöverläggningar kommendera flygeskadrar, pansardivisioner och hela armékårer som inte längre existerade.

Under lugna stunder hände det att Hitler kallade till sig Speer – utan frågor eller förebråelser. I tystnad studerade de tillsammans sina gamla skisser för världshuvudstaden Germania.

Den 20 april fyllde Hitler 56 år. Speer var med bland de nervösa gratulanterna. Så snart uppvaktningen var över skyndade de bort i långa kolonner av bilar ut från ett Berlin som snabbt var på väg att inneslutas av sovjetiska trupper.

Även Speer kom iväg hals över huvud och utan att säga adjö. Men efter ett par dagar bestämde han sig plötsligt för att återvända till Berlin. Varför? Inför domarna i Nürnberg sade han: ”Jag behövde på något sätt få ordning på mina känslor för och mitt förhållande till honom.” I fängelset i Spandau skrev han: ”Det fanns något djupt inom mig som drog mig till rikskansliet.”

Först försökte han med bil, men vägarna var igenproppade av transporter i motsatt riktning. Då begav han sig till testflygplatsen i Rechlin i Mecklenburg där ett jaktplan tog honom vidare till flygplatsen Gatow utanför Berlin. Därifrån flög han med en Storch, ett enmotorigt, lätt spaningsplan, som lyckades landa på paradgatan nära Brandenburger Tor, inte långt från rikskansliet och bunkern. Utan tvivel en resa med livet som insats.

Hitler mottog honom lågmält och till synes utan sinnesrörelse. ”Jag fick åter känslan av att han var tom, utbränd, utan liv”, skrev Speer senare i sina memoarer. Hitler talade om sitt förestående självmord. Han tänkte inte kämpa, risken att hamna levande i ryssarnas händer var för stor. Eva Braun skulle lämna livet tillsammans med honom. ”Tro mig, Speer, det blir inte svårt för mig att göra slut på mitt liv.”

I detta ögonblick tappade Speer på något sätt kontrollen över sig själv. Han har själv beskrivit det just så. Med låg röst erkände han till sin egen överraskning att han inte hade genomfört någon förstörelse utan tvärt om hindrat den. Sedan januari 1945 hade han gjort ett 60-tal överträdelser av givna order tillsammans med ett 100-tal invigda medhjälpare. Han hade gjort det ”för att skona fäderneslandet”.

Hitler lyssnade frånvarande. Ett ögonblick fylldes hans ögon med tårar. Han bröt en blyertspenna mot skrivbordsskivan. Men inget raseriutbrott, inget avskedande, ingen arrestering.

Varifrån kom detta Speers behov av att bekänna? Det undrade han själv resten av livet. ”På något sätt var det förtvivlat viktigt för mig att få en glimt av mänsklig kontakt med Hitler.”

När Speer tvekande erbjöd sig att stanna med honom i Berlin stirrade Hitler frånvarande på honom – och teg. Ännu en gång skildes de utan att skaka hand.

Det allra sista mötet mellan dem ägde rum vid tretiden på natten till den 24 april 1945. Speer hade låtit hälsa att han ville ta farväl. ”Darrande stod gamlingen för sista gången framför mig. Honom hade jag för tolv år sedan tillägnat mitt liv. Jag var på en gång rörd och förvirrad. Han däremot visade, när vi stod där mitt emot varandra, ingen sinnesrörelse.”

”Hans ord var lika kalla som hans hand: ´Ni far alltså? Gott. På återseende!´ Ingen hälsning till min familj, ingen välgångsönskan, inget tack.”

I dagböckerna från fängelset i Spandau skrev Speer långt senare att han ibland kunde bli ”förtvivlad över att Hitler - - - tog emot bekännelsen om min ohörsamhet med rörelse i stället för med en order om arkebusering. Mitt liv hade fått en bättre avslutning.”

Bättre? Ja, visst! En arkebusering hade varit en bekräftelse på att åtminstone sveket betydde något. En mänsklig kontakt.

Källor och litteratur: Fest, Joachim. Speer. Eine Biographie , Berlin, 1999, 4:e upplagan 2005; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Speer, Albert, Memoarer, sv. 2003.

Anm. Journalisten Gitta Sereny anser i sin bok Albert Speer och sanningen att Speer inte kom med någon bekännelse inför Hitler i bunkern. Hon stöder detta på vad Speer skrev i det första utkastet till sina memoarer, det sk Spandau-utkastet från 1953. En fransk journalist hade skildrat Hitlers och Speers sista möte inklusive ”bekännelsen”. Men Speer vände sig mot beskrivningen: ”Det handlade absolut inte om någon rörande scen, än mindre om en bekännelse av det slag som fransmannen beskriver.” Trots att Speer både tidigare och senare i en rad andra sammanhang, och även inför Sereny själv, har berättat om sin bekännelse, tycker hon att formuleringen i Spandau-utkastet är trovärdigt. Den tyske historikern och Speer-biografen Joachim Fest har en annan uppfattning. Han har själv fått uppgifter om bekännelsen från Speer. Dessutom berättade Speer redan 1945 inför den brittiske historikern Hugh R. Trevor-Roper om mötet med Hitler. Och Trevor-Roper fick ett entydigt intryck av att Speer varit mycket öppen mot Hitler och även kommit med en bekännelse. Till Fest skrev Trevor-Roper: ”Hitler, Speer says, was deeply moved by his candour.” Jag har valt Joachim Fests linje.

Artikeln är nummer 7 i en serie. De andra är:
Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Uppror/Speer (6)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)

5 januari 2010

Uppror/Speer (6)

När Tredje riket föll samman ställdes Albert Speers förhållande till Hitler på sitt yttersta prov.

Sommaren 1944 hade den tyska krigsproduktionen nått sitt maximum. Sedan gick det utför. Undervapnen V1 och V2, som skulle avgöra kriget, blev fiaskon. Fler dog i produktionen av dessa vapen än av deras sprängkraft över England.

Sedan de tyska frontlinjerna brutit samman både i öster och väster, gav Hitler order om ”brända jordens taktik”, allt som fienden kunde använda skulle förstöras innan tyskarna drog sig tillbaka. Det gällde industrier, kraftförsörjning och transportsystem, men också varje bondgård, bro, kyrka och slott. Från september 1944 gällde ordern även på rikstyskt område.

För Speer innebar det en dramatisk lojalitetskonflikt. Medan Hitler gick in i sin egen undergångsmyt av död och förstörelse, såg Speer till det tyska folkets försörjningsbehov, även den dag kriget var slut. Successivt började han motverka Hitlers order. Han utfärdade instruktioner om att övergivna industrier skulle lamslås, men inte jämnas med marken. Snart skulle de nämligen återerövras och behövas i krigsproduktionen. Det var ett svepskäl, men även Hitler accepterade det - för tillfället.

Speers verksamhet kunde emellertid lätt ses som högförräderi. Den 18 mars 1945 lämnar han över en promemoria till Hitler där han konstaterar att Tysklands ekonomi otvetydigt är på väg att bryta samman. Han kräver att civil produktion nu måste få företräde framför den militära. Därmed sätter han allt på spel. Han vågar inte lämna över skrivelsen personligen utan skickar den via ombud. Samtidigt ber han om Führerns porträtt med dedikation, möjligen i ett försök att mildra det väntade raseriutbrottet.

Dagen därpå är Speers fyrtionde födelsedag. Han kallas till Hitler som gratulerar honom och överräcker det önskade porträttet. Sedan säger han, och Speer skall minnas hans ord resten av livet: ”Om kriget är förlorat är även folket förlorat. Det är inte nödvändigt att ta hänsyn till vad det tyska folket behöver för sin grundläggande överlevnad. Tvärtom är det bättre att förstöra just dessa möjligheter. För folket har visat sig vara svagt och framtiden tillhör uteslutande de starka folken i öster.”

Några timmar därefter utfärdar Hitler sin sk Nero-order. I entydiga ordalag tar han avstånd från allt som Speer begärt, förstörelsen skall genomföras systematiskt och utan undantag; alla Speers instruktioner om motsatsen upphävs och ansvaret för verksamheten överförs till partiets distriktsledare.

Speer var desavouerad och berövad sin makt. Hans kvarvarande vänner försåg honom för första gången med en truppstyrka som livvakt. Trots den hotfulla situationen återvände Speer efter en vecka till Berlin. Hitler tog genast emot honom i bunkern. Det som nu utspelar sig har drag av antikt ödesdrama.

Hitler vräker ur sig en skur av förebråelser. Speer har inte bara uppmanat till missaktning av hans order utan också beskrivit kriget som slutgiltigt förlorat. Hade han inte varit Hitlers arkitekt hade han fått ta de nödvändiga konsekvenserna. Speer svarar: ”Vidta de åtgärder ni anser nödvändiga och ta inga hänsyn till min person.”

Efter en stunds tystnad begär Hitler att Speer tar ledigt. Men han vägrar och hävdar att om Hitler inte vill ha honom som minister längre, måste han avskeda honom. En ny, lång stund av tystnad. Till slut vädjar Hitler: han skall vara nöjd om Speer åtminstone ville förklara att allt hopp inte är ute. ”I morgon kommer ni med ett besked om huruvida ni hoppas att kriget ännu kan vinnas.”

Under natten söker Speer ett svar som han både kan stå för och som kan rädda hans liv. Han skriver ett 20 sidor långt brev till Hitler. Det är sentimentalt, beräknande och patetiskt. ”Jag vore stolt och lycklig om jag återigen finge arbeta för Tyskland som er medarbetare.” ”Att nu lämna min post, även om det är på er befallning, vore för mig fanflykt.” Han vädjar till Hitler att dra tillbaka ordern om förstörelse.

Men Hitler vägrar att ens ta emot hans brev. Han kräver ett muntligt besked. Och vid midnatt förs Speer på nytt ner i bunkern.

När han står inför Hitler, öga mot öga, stöter han plötsligt fram en enda mening: ”Min Führer, jag står villkorslöst bakom er.” Och trots att det knappast kan kallas ett rakt svar på frågan, blir Hitler rörd och får, allt enligt Speers egen berättelse, tårar i ögonen. Det ödesdigra ögonblicket har plötsligt passerat och spänningen viker. Speer kan utnyttja förändringen till sin fördel och lyckas återfå ansvaret för genomförandet av förstörelseordern.

Vid tvåtiden på natten återvänder han till sina oroliga medarbetare som en oväntad segrare. I ett kort tal till dem säger han: ”Jag kommer att bestraffa var och en av er som genomför denna order om förstörelse och jag kommer att ställa mig bakom var och en av er som vägrar att göra det.”

Det var ett öppet uppror.


Källor och litteratur: Fest, Joachim, Speer. Eine Biographie, Berlin 1999, upplaga 4 från 2005; Sereny, Gitta, Albert Speer och sanningen, sv. 1997; Speer, Albert, Memoarer, sv. 2003.

Anm. Man kan invända mot artikeln att uppgifterna huvudsakligen härstammar från Speer själv och att han förstås hade ett intresse av att framställa sig i positiv dager inför eftervärlden. Men händelseförloppets dramatiska svängningar och Speers insatser för att förhindra onödig förstörelse är väl belagda både med dokument och vittnesmål. Domstolen i Nürnberg såg dessutom Speers opposition mot Hitlers brända-jorden-taktik som en förmildrande omständighet. Kanske var det just därför som han undgick dödsstraff. Ändå kan man förstås inte utesluta att Speer valde att framställa sig i idealiserande ljus. Även om han gjorde det, kvarstår det märkliga faktum att Hitler skonade Speer, trots att han kände till dennes medvetna och omfattande brott mot utfärdade order. Många andra fick sona betydligt mindre förseelser framför exekutionsplutonerna. Men i den extrema situationen i bunkern är det kanske inte helt osannolikt att den långvariga känslomässiga relationen mellan de båda männen fällde avgöranden som ytligt sett ter sig svårbegripliga.


Artikeln är nummer sex i en serie. De andra är:

Fäder och söner/Albert Speer
Germania och judarna/Speer (2)
Teglet från Sachsenhausen/Speer (3)
Vedergällningsvapnet/Speer (4)
På besök i helvetet/Speer (5)
Avsked/Speer (7)
Slutet för Mittelbau-Dora/Speer (8)

1 januari 2010

Tanka

Led av sin väntan
skyndar tiden mot sitt slut.
Söker vägen ut.

Minnet håller henne kvar.
Till en kall och stilla dag.


Tanka är ett japanskt, stavelseräknande versmått som i princip består av en haiku plus två avslutande, sjustaviga rader.