31 december 2006

Årets haikuer

Januari

Synfältet förskjuts –
och långsamt ut ur skärpan
driver dina år.


Februari

Spårbunden är jag
som i ett gammalt versmått.
Lyssnar till pulsen.


Mars

Till slut gammal nog
att använda stora ord
om livet, en vind.


April

Genom regndiset
kom vårens första slampråm.
Med grön lanterna.


Maj

Bakifrån glider
skuggan in över min väg.
Lodregnet lossnar.


Juni

När svalan skriar
som en mobiltelefon
är du besegrad.


Juli

Åskvädren vandrar,
avlägsna som barndomen,
runt utsläckta torp.


Augusti

Träd tyngs av sin frukt.
Räls rinner genom skogen
från svarta brunnar.


September

Instängd i min tid
kallar jag cellens utsikt
upplyst och valfri.


Oktober

När pusslet en dag
är lagt och bilden klarnat,
återstår frågan.


November

Is på vattenpöl
som speglade cumulus
- nu min vita stubb.


December

Förtörnad blir han
när spegelbilden vägrar
böja på nacken.


Dessutom haikun från Trieste:

Var tid sjunker bort.
Lämnar fyrar att läsas
av nya lotsar.

28 december 2006

Skuggan från Ostpreussen

Förhållandet mellan Tyskland och Polen är inte det bästa. Det handlar inte bara om gasledningen från Ryssland till Tyskland som går Polen förbi. Skuggor från historien har nyligen försämrat relationerna ytterligare. Nu reser tyskar nämligen krav på Polen för lidanden under kriget. Knappt något kan uppröra polackerna mer än detta.

Det är den tyska privata organisationen Preuβische Treuhand (ungefär Preussiska förvaltningsbolaget) som har gått till Europadomstolen för mänskliga rättigheter med 22 enskilda klagomål mot Polen. De klagande vill ha tillbaka egendom som de förlorade när de 1944-1949 fördrevs från sina hem i Ostpreussen, Pommern och Schlesien, som enligt överenskommelsen mellan segrarmakterna i Potsdam skulle införlivas med Polen. Alternativt vill de ha skadestånd.

Vid krigsslutet fördrevs cirka åtta miljoner tyskar från dessa gamla tyska bosättningsområden i öster. De betraktades som nazisympatisörer och drevs från sina hem under brutala och förnedrande former. De flesta av dem var kvinnor och barn. Hundratusentals, kanske upp emot ett par miljoner, dödades eller omkom av strapatserna.

Den polska regeringen har upprört förkastat alla krav. Premiärminister Jaroslaw Kaczynski talar om ”ett allvarligt problem” och säger att han överväger att riva upp vänskapsfördraget med Tyskland från 1991. Enligt Kaczynski har Polen inte något ansvar för fördrivningen. Ansvaret ligger i stället hos den tyska regeringen eftersom det var tyskarna som startade kriget. Därför är det också den tyska regeringen som skall stå för eventuella skadestånd, anser Kaczynski. Och syftet med en omförhandling av vänskapsfördraget skall vara att skriva in garantier mot framtida ersättningskrav mot Polen.

Förbundskansler Angela Merkel (CDU) och hennes koalitionsregering med socialdemokraterna (SPD) har tydligt distanserat sig från Preuβische Treuhands rättsprocess. Klagomålen är ogrundade och har därför inga utsikter att godtas, anser regeringen. Men man kan inte göra något för att hindra att målen kommer upp i Europadomstolen.

Polen (och kanske även Tyskland) trodde länge att man var juridiskt skyddad mot enskilda klagomål från fördrivna tyskar. Men när Polen 1993 anslöt sig till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, öppnades samtidigt möjligheterna för enskilda att begära ersättning. Och nu betraktar alltså den polska regeringen detta som en lucka i lagen som måste täppas igen genom garantier i ett omförhandlat vänskapsfördrag.

Vem har egentligen skuld? Vem är offer och vem är gärningsman? Enligt Kaczynski försöker de klagande tyskarna förvandla offren (polackerna) till gärningsmän. Han kallar fördrivningarna för ”Umsiedlungen” (omkoloniseringar) och anser att de var rättfärdiga. ”Naturligtvis led även tyskarna, men det var deras krig, de stödde Hitler och gillade kriget”, har han uttryckt saken.

Den polska hållningen är kollektiv och nationell, påpekar Frankfurter Allgemeines korrespondent i Warszawa Konrad Schuller. Här betyder familjen och nationen mer än individen. Polen ser kriget som en katastrof mellan olika folk. De polska erövringarna i Ostpreussen, Pommern och Schlesien är därmed berättigade ersättningar för ett överfallet folk som håller sig skadeslöst på angriparens bekostnad. Med det synsättet var fördrivningen en individuell tragedi men ingen historisk orätt. Man har till och med hävdat att ordet fördrivning borde strykas ur ordboken.

Från tysk sida ser man saken annorlunda. Där handlar det om enskilda människor som inte hade någon individuell skuld till kriget och som i många fall inte ens stödde nazisterna. Därmed blir fördrivningen miljontals enskilda övergrepp och orättfärdigheter, en självklar fråga för Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Den tyska efterkrigsgenerationen, som växte upp i häftig opposition mot nazi-parollen ”Du är ingenting – ditt land är allt!”, har lätt vunnits för den motsatta hållningen att den enskilde är allt och att folket, dess historia och ansvar inte är någonting, säger Schuller.

Så talar tyskar och polacker förbi varandra i den långa skuggan från öster.

Fakta i denna artikel är huvudsakligen hämtade från artiklar i Frankfurter Allgemeine den 31 oktober, 7 november, 15, 19, 20 och 21 december 2006.

Artikeln är nummer 1 i en serie. Se även:
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

20 december 2006

Citatet

Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvensen tycks vara att man inte märker det.

Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl vid högtidssammanträdet den 20 december 2006. Sagt med anledning av att engelskan ersätter svenskan vid svenska universitet och högskolor både som forsknings- och undervisningsspråk.

19 december 2006

Försvar för Hammarskjöld?/Urquhart

Folkrättsexperten Torsten Gihls kritik mot Dag Hammarskjölds politik i Kongo 1960-1961 var glasklar (se artikeln En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD). Han ansåg att FN:s ingripande mot utbrytarprovinsen Katanga och dess ledare Tshombe var ett brott mot FN-stadgan, som förbjöd inblandning i ett lands inre angelägenheter.

Men vad kan anföras till Hammarskjölds försvar? Jag har sökt ett svar i Brian Urquharts stora biografi Dag Hammarskjöld (New York, 1972; sv. 1974). Brian Urquhart, född 1919 i England, är en FN-veteran som var med redan vid FN:s födelse 1945. Han tjänstgjorde bl a i tolv år som undergeneralsekreterare och har analyserat FN-systemet i decennier.

Urquhart ställer egentligen aldrig frågan om FN bröt mot sin egen stadga. Han konstaterar att FN upptog Kongo som medlem och territoriell enhet den 7 juli 1960. Han skildrar sedan hur FN:s uppgifter i Kongo successivt utvidgas genom nya resolutioner i säkerhetsrådet i takt med den tilltagande laglösheten i landet.

I den första resolutionen från 14 juli 1960 sägs inte ett ord om Katanga. Där handlar det om att belgierna skall bort från Kongo och att FN skall ge ”det militära bistånd som kan erfordras”. Vad som menas med militärt bistånd preciseras inte, det överlåter man åt generalsekreteraren. Syftet att bevara Kongos territoriella integritet dyker upp först i resolutionen den 22 juli. Vagheten i resolutionerna skulle ge upphov till många problem, skriver Urquhart. Denna vaghet var emellertid ofrånkomlig för att nödtorftigt överbrygga motsättningarna i säkerhetsrådet.

Principerna för FN-insatsen formulerades i stället av Hammarskjöld personligen. FN-styrkan fick bara använda sina vapen i självförsvar och den fick inte bli part i inhemska konflikter. FN var i Kongo för att bistå den kongolesiska centralregeringen på dennas egen begäran och man skulle ha rörelsefrihet i hela Kongo (alltså även i Katanga). Det var FN:s uppgift att återställa lag och ordning, annars hotades den internationella freden. FN-styrkan skulle dessutom göra det möjligt för de belgiska trupperna att dra sig tillbaka, dvs FN måste ge skydd åt de utsatta européerna.

Allt detta var lättare sagt än gjort, konstaterar Urquhart. Hammarskjöld vägrade att ge något som helst erkännande av Katangas självständighet. Han avvisade Tshombes inbjudan att komma till Katanga för att se med egna ögon att provinsen redan hade fred och ordning och inte ville ha någon FN-inblandning. Faktum var att Katanga, inte minst européerna i Katanga, fruktade en inmarsch av FN-trupper eftersom det skulle tyda på att centralregeringens premiärminister Lumumba hade tagit makten. Många var rädda för Lumumba. Han var maktfullkomlig, nyckfull, hänsynslös och eventuellt en kommunist.

Hammarskjöld ansåg att Katanga var avgörande för Kongos framtid – men han fick inte lösa problemet med vapenmakt. När det visade sig att Tshombe tänkte försvara sig med våld mot FN:s inmarsch i augusti 1960, fick denna avblåsas i sista stund. Återigen måste Hammarskjöld gå till säkerhetsrådet för att få vidgade befogenheter.

När Tshombe till slut gick med på att släppa in en liten, symbolisk, svensk FN-trupp, uppfattade Lumumba detta som ett svek av FN. FN skulle ju enligt hans uppfattning ge militärt bistånd åt centralregeringen för att underkuva rebellerna i Katanga – inte för att komma överens med dem. Lumumba begärde nu militär hjälp av Sovjetunionen i stället. Konflikten internationaliserades – precis det som Hammarskjöld hade försökt undvika. Av det som först såg ut som en framgång för FN blev det ett stort bakslag.

Och så fortsatte det. Nya situationer tvingade fram utvidgade FN-befogenheter. Den 21 februari 1961 godkände säkerhetsrådet att FN-trupperna använde vapen ”för att förhindra inbördeskrig”, men villkoren var återigen oklara. Fick FN nu använda vapen mot Katanga? Hammarskjöld vädjade om mera trupper. I mars bröt regelrätta strider ut – mellan FN och centralregeringens soldater! En sudanesisk FN-styrka kapitulerade och avväpnades. Det var en stor prestigeförlust för Hammarskjöld och FN.

Tidigt på morgonen den 13 september 1961 gick FN-trupperna till angrepp mot postkontoret och radiostationen i Elisabethville, Katangas huvudstad. Tshombes gendarmeri försvarade sig kraftfullt. Syftet med FN-aktionen var oklart. Officiellt försökte man gripa utländska legoknektar. Men uppgifter förekom som tydde på att man egentligen ville sätta punkt för Katangas uppror.

Urquhart anser att Hammarskjöld inte visste om vad som hände; han befann sig i ett flygplan på väg från New York till Kongo. Hur det än låg till med den saken tog Hammarskjöld på sig ansvaret för händelserna. Och han började genast söka en väg till vapenvila. Det var med det syftet han skulle möta Tshombe i Rhodesia – en resa som ändade hans liv den 17 september 1961.

Att Hammarskjöld hade ett stort personligt ansvar för den kaotiska FN-operationen medger även Urquhart. Men bröt hans åtgärder mot FN-stadgan? Folkrättsjuristen Torsten Gihls klara dom ter sig något mindre självklar i de praktiska händelsernas ljus. Kanske skulle man kunna säga att kombinationen av tre faktorer enligt Urquhart ledde till FN-angreppet på Katanga:

1/ Ett juridiskt beslut (FN:s upptagande av Kongo som ett territoriellt enhetligt land);

2/ en principfast idealist (Dag Hammarskjöld), som hade svårt att kompromissa, samt

3/ den evigt föränderliga verkligheten, som framtvingade oönskade anpassningar och slutligen våld.

Men vad är ett försvar? Och vad är bara en förklaring?

Tidigare artiklar:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)

10 december 2006

En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD

Sverige brukar beskriva sig som en av FN:s närmaste vänner och tillskyndare. Även under FN:s stora kris i samband med Kongokriget 1960-1961 stödde Sverige världsorganisationen och dess svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Utrikesminister Östen Undén ansåg att Hammarskjöld inte hade kunnat välja någon annan linje än den han följde i Kongofrågan.

Men inom Undéns eget UD arbetade en person med en helt annan uppfattning. Det var Torsten Gihl (1879-1972), professor i internationell rätt och folkrättssakkunnig i UD 1950–1961. I sin bok Om freden och säkerheten (Stockholm, 1962) gick han till häftigt angrepp mot FN:s inblandning i Kongo (om bakgrunden, se artikeln FN:s kaos i Kongo).

När Kongo blev självständigt 1960 utbröt genast inbördeskrig. Den mineralrika provinsen Katanga förklarade sig självständig och centralregeringen i Leopoldville begärde FN:s hjälp för att få bort belgierna och kväsa det katangesiska upproret. Under Dag Hammarskjölds ledning satte FN upp en militär styrka som skulle återupprätta ordningen. Den hade till en början bara rätt att använda vapen i självförsvar, vilket förvärrade kaoset i landet. Efterhand utvecklades FN-styrkan till en armé på 20 000 man som förde fullt krig mot Katanga. I den sista fasen av denna konflikt var Dag Hammarskjöld inte längre i livet.

Torsten Gihl ifrågasatte hela operationens laglighet. Om man utgick ifrån att Kongo var en enhetlig, nationell stat så måste konflikten mellan centralregeringen och Katanga anses vara en inre angelägenhet som FN enligt sin stadga (artikel 2:7) inte fick ingripa i.

Om man tvärtom ansåg att Katanga efter upproret de facto var en självständig stat, innebar FN:s ingripande ett direkt angrepp på landets integritet och oberoende. Det vore förstås ett lika stort brott mot FN-stadgan.

Torsten Gihl ställde frågan klart: Vad hade FN i Katanga att göra? Om FN skulle återställa lag och ordning fanns det områden i Kongo som behövde FN mycket mer än Katanga. Och vad var det egentligen för enhet som FN försökte upprätthålla? Republiken Kongo, som skulle efterträda den belgiska kolonin, kom aldrig till stånd eller blev i varje fall ytterst kortlivad. Därför kan man, som Gihl ser saken, knappast tala om någon ”utbrytning” heller. Katangas ledare Tshombe hade antagligen ”sitt folk bakom sig minst lika mycket som andra politiska ledare som åberopar folkens självbestämningsrätt”.

Torsten Gihl drog den obehagliga slutsatsen: ”Det var icke på grund av någon känsla av nationell gemenskap eller broderskärlek som det övriga Kongo åtrådde att sluta Katanga i sin famn, det var på grund av Katangas mineralrikedomar.” Och i denna krassa konflikt tog FN och Dag Hammarskjöld ställning militärt. Gihls kärnfråga blev: ”har FN rätt att skjuta på folk och bombardera städer i ett land därför att landet äger koppargruvor?”

Jag har i tidigare artiklar berättat om den konservative publicisten Paul Johnsons kritik mot Hammarskjöld och FN. Det visar sig nu att Torsten Gihls kritik står på liknande grund som Johnsons. Kongos olyckliga öde berodde enligt båda på att samarbetet med belgierna och det belgiska gruvbolaget Union Minière, som förutsattes när Kongo blev självständigt, genast bröts. ”De krafter inom FN eller annorstädes, som på grund av antikolonial fanatism eller andra icke öppet angivna skäl arbetat på att fördriva belgierna från Kongo, har gjort landet den största möjliga otjänst”, skrev Gihl.

Antikolonial fanatism skulle alltså ha drivit FN – och Dag Hammarskjöld. De afroasiatiska länderna, flera av dem nyligen självständiga, spelade faktiskt en avgörande roll när Hammarskjöld formade sin katastrofala Kongo-politik. De stödde Hammarskjöld i generalförsamlingen och de ställde upp med trupp i hans FN-styrka. Det glöms också ofta bort att Hammarskjöld kom i konflikt inte bara med Sovjetunionen utan även med ”de koloniala” stormakterna USA, Storbritannien och Frankrike.

Torsten Gihl beskriver en ”antikolonial psykos” som gick fram som en farsot över världen i början av 1960-talet. Man behöver inte vara kolonialist för att reflektera över denna tidsandas betydelse för Kongokriget. Och man undrar om Gihl och Undén kunde tala med varandra.

Källor: Torsten Gihl, Om freden och säkerheten (Stockholm, 1962). Yngve Möller, Östen Undén, en biografi (Stockholm, 1986). Svante Nordin, Nittonhundratalet, en biografi (Stockholm, 2005).

Nästa artikel om Dag Hammarskjöld:
Försvar för Hammarskjöld?/Urquhart

Tidigare artiklar om Dag Hammarskjöld:
En annan syn på Dag Hammarskjöld
FN:s kaos i Kongo/Hammarskjöld (2)
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)
Tingstens kritik/Hammarskjöld (5)

5 december 2006

Terror och demokrati

Av debatten i svenska media att döma är den världsomfattande bekämpningen av terrorism överdriven, den inkräktar på den personliga integriteten och den skadar rättssäkerheten och demokratin. Mot den bakgrunden var det särskilt givande att den 22 november lyssna till en konferens i Rosenbads konferenscentrum i Stockholm under rubriken Priset för att bekämpa terrorismen.

Där framgick att kampen mot terrorn har en rad brister, att den på flera punkter är förvånansvärt tandlös och att den är dåligt samordnad mellan staterna. Interpol har t ex en databas med uppgifter om 13 miljoner stulna eller falska pass, men den används inte av medlemsländerna. Detta trots att det just är med hjälp av falska pass och flera olika identiteter som diverse extremister och terrorister tar sig fram i världen.

Interpols generalsekreterare Ron Noble kritiserade nyligen denna lucka i försvaret mot terrorn (intervju i den arabiska tv-kanalen Al Jazeera, citat från Reuters den 15 nov. 2006). Han ansåg att det handlar om ”ett internationellt misslyckande när det gäller att bekämpa terrorism på den mest grundläggande nivån, [ett misslyckande] som ingen rationell medborgare i något av våra länder skulle acceptera om de vore medvetna om hur betydelsefullt misslyckandet är och hur lätt det skulle vara att rätta till det”. Och han tillade att ansvaret ligger på statschefer och ministrar.

Det enda land som använder Interpols passregister systematiskt är Schweiz och där avslöjas varje månad cirka 100 personer med falska resehandlingar, enligt Noble.

När läste vi i Sverige om detta? Hotar en systematisk passkontroll demokratin?

På konferensen i Rosenbad var det främst terroristexperten Magnus Norell på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, som lyfte fram bristerna i terrorbekämpningen. Han ansåg att samordningen mellan Interpol och Europol inte fungerar tillfredsställande. Europol har visserligen fått rätt att ”titta på terroristfrågan” men de nationella säkerhetstjänsterna vill inte dela med sig av sin information till 25 medlemsländer. Europol har för övrigt ingen egen operationell verksamhet.

Enligt Norell sker dessutom mycket av spaningsverksamheten med förlegade metoder. Man söker efter internationella sammanslutningar och strukturer och upprättar sanktionslistor över misstänkta organisationer (t ex FN:s sanktionslista). Men dessa listor ”skjuter präktigt över målet”. Den religiöst motiverade islamistiska terrorn föds nämligen ad hoc (dvs för varje särskild aktion) ur lösligt organiserade grupper som kommunicerar via internet eller lokala moskéer och den lokala eller regionala nivån är ofta viktigare än den internationella. När säkerhetstjänsterna söker efter ”liknande organisationer” ser man därför inte dessa lösliga nätverk. ”Mönstret är att det inte finns något mönster”, sade Magnus Norell.

Norell ansåg också att det egentligen finns effektiva verktyg för antiterrorkampen, men att de inte kommer till användning. Storbritannien och (dåvarande) Västtyskland bekämpade på sin tid IRA och Baader-Meinhof-ligan framgångsrikt. Det ledde till allvarliga inskränkningar av vissa fri- och rättigheter under en begränsad tid men fungerade ändå bra. Man bör inte ställa dessa saker emot varandra, ansåg han.

Ja, finns det egentligen en äkta motsättning mellan terroristbekämpning och mänskliga fri- och rättigheter? Kampen mot terrorismen kan i själva verket beskrivas just som en del av försvaret av dessa rättigheter. För hur går det med demokratin om terrorn inte kan bekämpas? Alltför sällan ställs frågan på det sättet.

Se även:
Det här med tolerans
Fanatism börjar hemma/Amos Oz
Extremisternas ideolog

1 december 2006

Månadens haiku

Förtörnad blir han
när spegelbilden vägrar
böja på nacken.



2006 års haikuer månad för månad.