31 juli 2006

Den glömda massakern/Bleiburg

Massakern på 50 000–100 000 kroater som började i österrikiska Bleiburg i maj 1945 är en av de mindre kända hämndaktionerna som följde på krigsslutet. Den utfördes av Titos partisaner och britterna hade en tvivelaktig roll. Precis som under de fyrtio dagarna av terror i Trieste (se min artikel Trieste i Titos grepp, 18 juli).

Bleiburg är en liten by med en gammal borg i södra Kärnten i Österrike. I början av maj 1945 hade brittiska trupper tillhörande åttonde arméns 5:e kår intagit området och upprättat ett högkvarter i borgen.

Samtidigt retirerade de besegrade tyskarna från Jugoslavien norrut in i Österrike och med dem följde en stor del av den kroatiska armén, inklusive kvinnor och barn, som alla flydde för Titos segerrika partisaner.

I dalgångarna strax söder om Bleiburg slog de kroatiska flyktingarna läger. Hur många de var är omstritt. En beräkning talar om cirka 100 000 soldater och 80 000 civila. Enligt kroatiska källor var de ännu fler. Den kroatiska armén hoppades på att kunna kapitulera till britterna och sedan tillsammans med dem få tjänstgöra i en ny kamp, denna gång mot kommunisterna. I brittisk ockupationszon på österrikisk mark kände sig flyktingarna i varje fall säkra för angrepp från de förföljande partisanerna.

Men att kapitulera till britterna visade sig vara lättare sagt än gjort. Britterna avvisade den kroatiske befälhavarens begäran. De krävde att kroaterna i stället skulle kapitulera till partisanerna! En hög militär representant för dessa visade sig redan vara på plats hos britterna. Allt verkade uppgjort i förväg dem emellan. Partisanernas representant lovade att alla som återvände till Jugoslavien skulle behandlas humant och att ingen hade något att frukta. Men om kroaterna inte kapitulerade till partisanerna skulle britterna rent av med vapenmakt tvinga dem till det. Den kroatiske befälhavaren böjde sig för övermakten.

Dagen därpå, den 16 maj 1945, började Titos partisaner beskjuta flyktingarnas läger. Det uppstod panik. ”Några dussin” flyktingar dödades. Men därefter började den påtvingade repatrieringen. Kroaterna sattes i tusental på tåg till den jugoslaviska gränsen. Där blev många skjutna direkt. De flesta skickades emellertid ut på ”dödsmarscher” till läger längre in i landet. Med sammanbundna händer drevs de genom byar och städer, män, kvinnor och barn, utsatta för trakasserier och hån. Efterhand sköts allt fler. I området kring Maribor i nuvarande Slovenien har sentida utgrävningar frilagt 40 000 kroppar. År 2001 meddelade myndigheterna i Slovenien att man hittat sammanlagt 296 massgravar med omkring 190 000 dödade kroater.

Varför är denna omfattande massaker på män, kvinnor och barn så okänd? Det finns flera orsaker. Viktigast är antagligen att den utfördes av en av krigets segrare. Segrarnas brott har endast långsamt framträtt i historieskrivningen. Sovjet och Jugoslavien var västmakternas allierade och många i väst beundrade den kommunistiska krigsinsatsen mot Hitler. Få var så klarsynta som Churchill, som redan under tvisten om Trieste förstod att den nya fronten i Europa skulle gå mellan väst och öst.

I Jugoslavien kom illdåden att blankt förnekas så länge som kommunisterna satt vid makten. Att britterna inte ville gräva för djupt i händelserna är uppenbart. Det var egentligen först med de nya nationerna på Balkan som utredningar och forskning kom igång. Kroatien och Slovenien har gjort stora insatser för att klarlägga sina landsmäns öde.

Sist men inte minst: massakerns offer var kroater. De hade i stor utsträckning samarbetat med tyskarna och den kroatiska staten hade uppstått som en tysk lydstat 1941. Den kroatiska milisen, Ustaša, hade själva utfört massmord på serber och judar. 1945 slog hämndens timme. Då var det inte många som brydde sig om vad som hände med ”tysksympatisörer”.

Numera samlas årligen kroater och sympatisörer i Bleiburg för att minnas ”de kroatiska offer som dog i britternas och deras kommunistiska allierades händer”. Historien har som vanligt blivit politik.

(Källor till denna artikel: Huvudsakligen ett arbetspapper av den brittisk-ryske historikern Count Nikolai Tolstoy, The Bleiburg Massacres, Croatian Heritage Foundation, http://www.serendipity.li/hr/bleiburg_massacres.htm. Även C Michael McAdams Yalta and The Bleiburg Tragedy, University of San Francisco, 1995, http://www.ess.uwe.ac.uk/genocide/yugoslav-hist1.htm Samt: Svein Mønnesland, Før Jugoslavia og etter, Oslo 1992/1999)

Se även:
Utlämnade på Stalins begäran
Kosackernas öde

20 juli 2006

Trieste

Var tid sjunker bort.
Lämnar fyrar att läsas
av nya lotsar.

(Trieste var Habsburgs hamnstad till första världskrigets slut då staden tillföll Italien och det habsburgska väldet, dvs Österrike-Ungern, upplöstes. Från Triestes långa pirar emigrerade många människor från Balkan till Amerika. Under 1930-talet kom tusentals av Europas förföljda judar med tåg till Trieste för att resa vidare med båt till Palestina, där man ville börja ett nytt liv. Triestes egna 5 000 judar stannade emellertid i det längsta eftersom den italienska fascismen inte införde några antijudiska lagar förrän 1938. När tyskarna tog över sommaren 1943 flydde de flesta till Italien eller Schweiz. Omkring 700 av stadens kvarvarande judar dödades i koncentrationslägret San Sabba eller deporterades till förintelselägren i Polen.)

18 juli 2006

Trieste i Titos grepp

När marskalk Titos partisaner trängde in i Trieste den 1 maj 1945 hade de bråttom. Tito ville ockupera staden och den omgivande regionen Venezia Giulia innan britterna anlände. På det sättet hoppades han kunna inlemma Trieste i det kommande, utvidgade Jugoslavien. Ett krigsbyte helt enkelt.

Men majoriteten av befolkningen i Trieste var italienare; de ville inte anslutas till Jugoslavien. Och de kommunistiska partisanerna såg italienare som fascister. Det var upplagt för förföljelser och terror mot den italienska folkgruppen. Hatet underblåstes av att den italienska majoriteten under många år hade behandlat den slaviska minoriteten med förakt. Nu ville slaverna passa på att hämnas.

Men först måste Titos partisaner ta sig an de kvarvarande 7 000 tyskarna som förskansat sig kring San Giusto, en kulle mitt i staden. Tyskarna gjorde motstånd och vägrade kapitulera till Titos styrkor. De fruktade för repressalier. Den 2 maj kom emellertid britterna norrifrån och tyskarna kapitulerade till dem.

Nu uppstod en förvirrad situation. Partisanerna hade på ett dygn tagit över den civila administrationen i Trieste och den jugoslaviska flaggan vajade redan på alla offentliga byggnader. Även press och radio kontrollerades av kommunisterna. Man hade också omedelbart arresterat de grupper som visserligen kämpat mot tyskarna men utan att vara kommunister. Trohet mot kommunistpartiet var nu det enda som kunde ge lite trygghet. Underkastelse var t ex en förutsättning för att få ransoneringskort.

Trakasserier och förföljelser tog fart. Alla som gjorde motstånd mot den kommunistiska ockupationen arresterades som fascister. Flera tusen människor greps och försvann till fängelser och läger österut, utom räckhåll för britterna. Jugoslaverna i Trieste instruerades av Titos ”alter ego” i politbyrån, Edvard Kardelj, att italienarna i staden skulle ”drivas ut utan någon diskussion”.

Britterna såg åtminstone en del av de grymheter som civilbefolkningen utsattes för. Churchill skriver i sista bandet av ”Andra världskriget”, att brittiska soldater utan att kunna ingripa blev ”tvungna att bevittna handlingar som stötte deras rättskänsla så att de fick den obehagliga känslan av att blunda för ogärningar”.

Det var nog inte så konstigt att många italienare fick intrycket att de brittiska trupperna till och med stödde partisanernas grymheter. Kanske fanns det ett visst fog för denna misstanke. Den brittiske generalen Alexander, som hade kommandot över trupperna i Italien, beundrade Tito och hade försett honom med både vapen, drivmedel och fordon som kom till användning just i ockupationen av Trieste. Och det var ju inte precis länge sedan Italien var Hitlers allierade.

På 1970-talet upptäcktes en massgrav från denna terrorns tid. Den låg i en bergsskreva i Triestes utkant. Vid utgrävningen fann man ”en hoptrasslad massa av mänskliga kroppar, män och kvinnor, en del var hopbuntade med rep”, ”några hade bundits ihop med redan döda medan de själva ännu levde.” Så skrev Jan Morris i boken ”Trieste and the Meaning of Nowhere”. Det var civila och soldater, italienare och tyskar men även några allierade soldater. Massgraven omfattade 500 kubikmeter med mänskliga lämningar.

Till slut insåg Churchill och Truman att Tito var på väg att annektera Trieste med våld. De beslöt att ställa Tito inför ett ultimatum: lämna Trieste eller bli utkastad! Och när Tito upptäckte att hans vapenbroder Stalin inte var beredd att stödja honom och därmed riskera en konflikt med de västallierade, gav han med sig. Titos partisaner lämnade Trieste den 12 juni 1945.

Denna tid av terror kom att kallas ”De fyrtio dagarna”. Det har beräknats att omkring 2 000 människor under dessa dagar massakrerades av Titos partisaner. Men händelsen är också det första exemplet på den nya konflikten i Europa, den mellan västmakterna och kommunistblocket. Det kalla kriget började i Trieste.

(Fakta i denna artikel är hämtade från följande böcker: Lindsay, Franklin: ”Beacons in the Night – with the OSS and Tito´s partisans in wartime Yugoslavia”, Stanford 1993; Merrill, Christoffer ”Only the Nails Remain – scenes from the Balkan wars” Oxford 1999; Morris, Jan, ”Trieste and the Meaning of Nowhere”, London 2001; Churchill, Winston S, ”Andra världskriget – Triumf och tragedi”, sv. uppl. Stockholm 1954)

Se också:
Trieste i Hitlers grepp
Den glömda massakern/Bleiburg
Flyktingar i San Sabba 1963
Utlämnade på Stalins begäran

13 juli 2006

Trieste i Hitlers grepp

Den 10 juli 1943 inleddes den allierade invasionen av Sicilien. Två månader senare hade den italienska fascismen rasat ihop. Italien bröt med Hitler och trädde ut ur kriget. Trieste och regionen Venezia Giulia föll i tyskarnas händer. Det var inledningen till tjugo månader av nazistisk terror.






Ett av de tydligaste spåren av denna terror är koncentrationslägret San Sabba i Triestes södra stadsdelar. Det är en gammal fabrik från 1900-talets början, La Risiera, risskalningsfabriken. Utifrån ser lägret ut som en rad anonyma tegelbyggnader med igenmurade fönster.

Till en början använde tyskarna området för internering av italienska soldater. Men från oktober 1943 blev det fängelse, tortyrcentrum, avrättningsplats och fångläger för motståndsmän, politiskt oppositionella och judar. Mellan 3 000 och 5 000 människor beräknas ha dödats i San Sabba. Men många fler passerade lägret på väg till Dachau, Mauthausen och förintelselägren i Östeuropa. De var män, kvinnor och barn.

I dag är San Sabba ett museum och ett minnesmärke. Man går in som i ett schakt mellan 11 meter höga betongväggar, ett slags nedstigning i helvetet. Man passerar SS-personalens bostadskvarter och en skomakarverkstad där fångar arbetade. Till vänster ligger ”dödscellen” där människor som skulle avrättas inom ett dygn hölls instängda sina sista timmar i livet.













I bottenplanet finns 17 celler som rymde upp till sex personer vardera. På ovanvåningarna låg större bostadsytrymmen för fångarna. Där fanns också stora lagringsutrymmen för möbler och värdesaker som tagits främst från Triestes judiska familjer.





Den stora gården är hotfullt kall, tom och anonym. Utefter ena gavelväggen syns en blekning i teglet, en lämning efter ett rivet hus. I det fanns under lägrets verksamhetstid en stor kremeringsugn. Från början hade ugnen använts för torkning av ris, men i januari 1944 byggdes den om och den 4 april togs den i bruk för sitt nya ändamål. Då kremerades kropparna av 70 människor. De hade tagits av SS som gisslan och sedan skjutits.

I San Sabba samlades en sällsynt skara brutala mördare. Förföljelsen av judarna och verksamheten mot partisanerna leddes av Odilo Lotario Globocnik, född i Trieste och Heinrich Himmlers vän. Globocnik hade deltagit i ”Aktion Reinhard”, dvs utrotningen av judarna i Polen. Han medförde 92 ”specialister”, många av dem ukrainska SS-män och SS-kvinnor. Vid krigsslutet begick han självmord.

Christian Wirth anlände till San Sabba i september 1943. Han var en av ledarna bakom T4-programmet, dvs mördandet av sk mindervärda, utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och människor med obotliga sjukdomar. Detta program började redan 1939 i universitetsstaden Freiburg men leddes från kontoret på Tiergartenstrasse 4 i Berlin. Därav namnet T4. Wirth var chef för första insatskommandot i Trieste fram till den 26 maj 1944, då han dödades i ett bakhåll.

Kommendant i San Sabba var Joseph Oberhauser, en ölbryggare från München. I sin frånvaro ställdes han inför domstol i Trieste 1976 och dömdes till livstids fängelse. Men han behövde aldrig avtjäna sitt straff. De italienska myndigheterna försökte inte ens få honom utlämnad eftersom utlämningsöverenskommelsen mellan Italien och Tyskland inte gällde brott begångna före 1948. Oberhauser fortsatte att brygga öl i München fram till sin död 1979.

Den 29 april 1945, samma dag som Mussolinis döda kropp hängdes upp i fötterna i Milano, sprängde SS kremeringsugnen och andra delar av San Sabba för att dölja sina brott. Två dagar senare trängde Titos partisaner in i lägret och en ny period av terror inleddes – fast nu mot andra befolkningsgrupper. Regionens lidanden var långtifrån över.

(Fakta i denna artikel är huvudsakligen hämtade från material i San Sabbas museum, men även från Richard Collier, "Duce! Benito Mussolinis uppgång och fall" samt från Norman Davies, "Europe. A History".)

Se också artiklarna:
Trieste i Titos grepp
Flyktingar i San Sabba 1963

8 juli 2006

Apropå folktalarnas uttåg

Tystnat har de stora talen,
TV släcker ljuset.
Sommarfrid i Almedalen,
kvar är bara bruset...

från den stora, mörka världen
där inget nytt har timat;
döv och opåverkad är den,
som hade de blott mimat.

(Den s k politikerveckan i Almedalen på Gotland är slut för i år.)

5 juli 2006

Italienare – två versioner

Tåget går från Wiens Südbahnhof över Graz, där nästan alla passagerarna stiger av, och in i Slovenien. Det slingrar sig fram längs branta bergssidor. I den lilla staden Zidani Most rullar det försiktigt ut på bron över den smaragdgröna floden Sava.

Det är en historisk järnväg. Den byggdes mellan 1849 och 1857 för att förbinda habsburgarnas huvudstad Wien med deras viktigaste hamnstad Trieste. På vägen dit gör jag ett par dagars uppehåll i Ljubljana, numera Sloveniens huvudstad, som under habsburgarnas tid hette Laibach.

Ljubljanas centrum har skapats av en märklig arkitekt, Jože Plečnik (1872-1957). Han var en av de mest framgångsrika eleverna hos den wienska jugendarkitekturens skapare Otto Wagner (1841-1918). På 1920-talet återvände Plečnik hem till sin födelsestad Ljubljana. Eftersom staden fortfarande inte var återuppbyggd efter en förödande jordbävning 1895, fick Plečnik en unik möjlighet att skapa en stad efter eget huvud.

Resultatet är anslående. Massor med snirklade jugendfasader, höga obelisker, pelargångar utefter floden och egensinniga brokonstruktioner präglar stadsbilden.







Men mest fäste jag mig vid National- och universitetsbiblioteket, inte bara för dess arkitektur utan främst för en detalj i dess tillkomsthistoria. En vänlig och viskande bibliotekarie visade mig den stora läsesalen i fullständig jugendstil och med genomfallande ljus från kortväggarnas stora fönster.

Han berättade att Plečnik började rita byggnaden redan 1927. Men allt gick mycket långsamt. Först tio år senare kunde byggarbetet påbörjas och 1941, mitt under ett kritiskt skede av andra världskriget, var det nästan klart.

Då kom italienarna. Italienska trupper var på väg mot staden och befolkningen fruktade att de hade för avsikt använda det nya biblioteket som kasern – en avskyvärd tanke. För att förhindra denna skymf organiserades en stor flytt av böcker från krigsmagasinen under jord upp i det nya biblioteket. På något dygn fylldes biblioteket med böcker … och de inmarscherande italienska trupperna fann byggnaden olämplig som kasern.

Den viskande bibliotekarien är tydligt stolt över bedriften och blinkar menande, italienare!

Några dagar senare är jag i Trieste. Här finns också en historia om italienare. Den härrör från slutet av första världskriget. Trieste var en stad med blandad befolkning, men 2/3 hade italienska som modersmål. När habsburgarnas rike föll samman 1918 och de inte längre kunde försvara staden, anlände den 3 november den italienska flottan. Italienska marinsoldater marscherade iland på de långa pirarna.

Det är en händelse som i Trieste numera kallas ”befrielsen”. Ett monument i hamnen visar en stolt italiensk soldat som med fanan framför sig stiger iland på en ort som tillhört habsburgerväldet sedan 1382. Den gången hade Trieste frivilligt anslutit sig till Habsburg för att slippa den venetianska maktdominansen. Nu hälsades italienarna som befriare.

I dag finns det en minnesplatta på piren, molon, där det första italienska marinfartyget angjorde. Hela piren har fått namn efter detta fartyg och kallas Molo Audace. Strandpromenaden där trupperna paraderade heter Riva III Novembre.

Det finns olika sätt att se på italienare längs järnvägen från Wien till Trieste.

Nästa artikel om Trieste:
Trieste i Hitlers grepp

1 juli 2006

Månadens haiku

Åskvädren vandrar,
avlägsna som barndomen,
runt utsläckta torp.