En kärlek utan skäl/Omläst (5)

Östens omvändelse till kristen tro är en avgörande händelse i Lars Ahlins roman Din livsfrukt. Inte bara för Östen själv utan även för hans vän Johannes, vars ateism plötsligt ställs i blixtbelysning (första artikeln här).

Ahlin framställer Östens väg till tro nästan som något förutbestämt, något som från början ligger i Östens begåvning att som konstnär ”se” både naturen och människorna. I Paris målar han en serie porträtt av fattiga och utslagna människor. Han vill berätta om ”människans nöd och storhet”, säger han. Just detta måleri öppnar den nya vägen för honom. Johannes noterar att ångesten i hans ögon är borta; han tycker sig till och med se ett ”segerskimmer” över ansiktet.

Så kommer ett dramatiskt brev. Östen har blivit kristen: ”Jag har sett Kristus med öppna ögon.” Han har gått till nattvard i Svenska kyrkan i Paris – trots att han inte är medlem i kyrkan. Östen ber Johannes att genast komma till Paris, de måste tala med varandra, det brådskar. Han ligger på sjukhus sedan fem veckor i ”ett inferno av plågor”.

Johannes reagerar våldsamt negativt. ”Det jag får läsa går emot hela min varelse. Det rör något vi båda uteslöt redan som pojkar och som vi sedan vidhöll att hålla oss borta ifrån: det religiösa, det kristna.” Han vägrar ta till sig budskapet, drabbas av kväljningar och vill bränna brevet. Johannes begriper ingenting. Han känner sig bara förrådd. Och han beslutar att inte resa till Paris.

Men verkligheten hinner ifatt honom. Några månader senare kommer ett telegram. Östen är mycket sjuk. Han vädjar på nytt till Johannes att komma. Men allt blir för sent. När Johannes till slut anländer till Paris är Östen redan död.

Paradoxalt nog är det först nu, när Östen är död, som Johannes på allvar lär känna sin vän. Det sker i ett märkligt samtal han har med den präst som varit Östens själasörjare. Samtalet präglas av Johannes aggressiva avståndstagande och förakt. När prästen förklarar att Östens tro var ”kristocentrisk”, att han såg Kristus i förkomna människor, kallar Johannes detta för ”språkligt falskmynteri” och frågar om Östen fullständigt hade övergivit det rationella språket. Prästen svarar: ”Det rationella språket har sin plats på tillvarons yta. Inför människans yttersta frågor bryter det samman och har ingenting att ge.”

Prästen konfronterar Johannes: ”Ni var hans ende vän. Ni säger själv att ni älskade honom. Varför kom ni aldrig till hans hjälp?” Och Johannes svarar: ”Jag kunde inte hjälpa Östen. Jag hade ingenting att ge honom.” Med det svaret knyter Johannes an till sina erfarenheter ända från barndomen. Hela livet har han upplevt sig själv som mörk och tom – inte minst gentemot Östen, ljusgestalten.

Johannes gör en upptäckt. Han har alltid uppfattat kristna som osunda självplågare som uppsöker lidandet i sina tafatta försök att efterlikna Kristus. Men för Östen handlade det kanske inte om självplågeri och strävan efter egen rening? När Östen mötte tilltufsade människor handlade det om något annat. Så här t ex: Han kommer släntrande med ett skissblock under armen, byter några ord med en avsigkommen invandrare, lockar med en vinflaska på ett anspråkslöst ställe eller bjuder honom hem till sig för att han skall få sova i en säng, bli mättad, äntligen bli hänsynsfullt bemött några dagar i sitt vuxna liv… 

Johannes: ”Kanske var hans handlingar spontana? En gnista sprang fram och han antändes och följde impulsens klara ljus. En kärlek utan skäl störtade fram, och han tvekade inte att engagera sina klena resurser utan utgav dem…”

En kärlek utan skäl? Ett spontant flöde ur en helt annan källa än det egna jaget? Denna möjlighet belyser plötsligt skillnaderna mellan Östen och Johannes.

Det finns en självklarhet och en trygghet i Östens hela sätt att vara. Han är öppen, kontaktsökande och självutgivande. Det skapar ett kraftfält som Johannes dras till hela livet. För Johannes saknar just den där obändiga livsviljan. Han arbetar krampaktigt och ångestladdat för att få veta ”vem han är”. Han söker med sitt intellekt efter svaren hos de stora filosofiska auktoriteterna. 

Man kan säga att Lars Ahlin med de båda romanfigurerna gestaltar två motsatta livshållningar. Å ena sidan inåtvändheten som har egot som fokus och som strävar efter att skapa en identitet som innebär en avgränsning gentemot människorna och som till slut går ut över dem. Å andra sidan utåtvändheten som inte söker sitt utan är självförbrännande i ett flöde av omedveten kärlek till den sårbara medmänniskan. Och denna flödande kärlek kommer inte från Östen – den är gudomlig. Det är just Östens medfödda livshållning ut och bort från det egna jaget som gör detta möjligt.

Så lyckas Östen finna det han inte söker, medan Johannes i sitt utmattande sökande förlorar allt.

Det är till slut med en blinkning som Ahlin låter Johannes hitta ett gammalt vykort från Östen. Kortet visar van Goghs Potatisätarna. Och Östens hälsning: ”Kamrat, sticker en filosof näsan in i din ateljé medan du jobbar, kasta ut honom!”

Artikeln är den femte och sista i en serie om Lars Ahlins roman Din livsfrukt. De övriga är:

Det intellektuella projektet

Kärlekens komplikationer/Omläst (2)

Lars Ahlin och brottet/Omläst (3)

Vänskap och olikhet/Omläst (4) 

Se även:
Kristen utan kyrka/Simone Weil

Anm.: Ahlin grundar Östens kristocentriska tro på ett bibelcitat: ”Han som var till i Gudsskepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv i det han antog tjänarskepnad när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och han ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset.” Fil. 2:5ff. Johanes hittar detta citat i spegelskrift på en pappskiva i Östens kombinerade ateljé och bostad. Man kan också tänka på Mark. 8:34f: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det.” När det gäller kärlekens omedvetenhet och spontana flöde kan man läsa Mark. 25:37ff. De rättfärdiga frågar: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Och Kristus svarar: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Vänskap och olikhet/Omläst (4)

Vänskapen – är den rent av större än kärleken? Mindre krävande, mer tolerant? Det heter ju att kärleken är blind. Är vänskapen kanske seende?

I Lars Ahlins roman Din livsfrukt skildras en djup men komplicerad vänskapsrelation mellan två män, bokens berättare Johannes och konstnären Östen. De känner varandra sedan barndomen men utvecklas i helt olika riktning. Till slut gestaltar de två motsatta livshållningar. 

De träffas i skolan. Johannes är 14 år och det är första gången han får en vän. ”Det var naturligtvis Östen som tog initiativet. Hade det ankommit på mig skulle ingen vänskap oss emellan ha uppstått”, skriver Johannes. Han förstår inte vad Östen kan ha sett hos honom, han tycker att han inte har något att ge, att han är tom och mörk. Men nu är det genom Östen som ”ljuset sipprat till mig”.

Östen har redan från början livsriktningen klar, han vill bli konstnär. Det är den grundläggande olikheten mellan vännerna. Johannes har inget livsmål. ”För att kunna bestämma sig för ett livsmål måste man ju först veta vem man är. Det visste inte jag.” Han går in i ett livslångt intellektuellt sökande efter denna identitet.

De båda pojkarna talar politik. Östen är fräck och självsäker, ironisk och nonchalant. I skolan irriterar han lärarna. Johannes är den beundrande som anammar Östens åsikter, de är snart båda övertygade socialister och ateister.

Det finns en annan olikhet mellan dem. Johannes familj är rik och äger den fastighet där Östens mamma hyr en liten kaffehandel. Genom hela livet har Johannes gott om pengar medan Östen har det knapert och lever ur hand i mun på tillfälliga jobb som diskare, taxichaufför eller hamnarbetare. Johannes försöker gång på gång hjälpa sin vän med pengar, men Östen är stolt och Johannes tvingas till en känslig balansgång för att inte såra vännen med sitt pekuniära stöd. Politiskt förblir de emellertid överens: demokratin måste bli både en social och en ekonomisk verklighet innan reell jämlikhet kan genomföras.

Sedan skiljer livet dem åt. Östen reser till Stockholm för att gå på målarskola. Johannes utbildar sig till jurist – skattejurist. En dag kommer ett kort från Östen: Jag kommer och besöker dig på måndag, skaffa en hela god whisky! 

Det blir ett kärt återseende. Men omedelbart angriper Östen Johannes och begär besked om ”varför i all sin dar” han har givit sig in i juridiken. Johannes svarar: ”För att jag på det effektivaste sättet ska kunna dela ut den förmögenhet jag har ärvt.” Sedan blir det tyst. Östen väljer att inte ifrågasätta sin vän. Och Johannes undviker att se på honom – tänker: ”Min ljusgestalt.”

I stället diskuterar de konst. Östen hävdar att det omedvetnas uppgift i konsten är att göra det osedda synligt, att lyfta fram det som göms i mörkret. Den intellektuelle rationalisten Johannes blir provocerad, han tar stöd hos Sartre som anser att det omedvetna inte existerar, och snart är grälet i gång. Att se är att se något visst, säger Johannes. ”Det går inte att säga att jag omedvetet gör iakttagelser, ser jag inte något visst ser jag inte alls.” Och han påminner Östen om att de en gång var överens om att allt detta handlar om hjärnan – och ingenting mer. 

Östen medger att han har ändrat sig. Måleriet har tvingat honom att tro på ”de omedvetna krafternas realitet, att det i djupet inom oss finns en kärna av energi som det gäller att släppa fram och låta ta gestalt till exempel på en duk”.

Det visar sig att de gamla rollerna vännerna emellan är omkastade. Den sökande Johannes har av sitt intellekt drivits in i en tvärsäker låsning medan den arrogante Östen av sin konst har tvingats öppna sig mot det osäkra och oväntade. Och plötsligt inser Johannes att det förhåller sig så. Östen har blivit ”en funnen och centrerad människa, jordad och besådd – – – en skapande ung man”, just det som Johannes själv längtar efter att bli. Nu är det hans tur att låta argumenten tystna.

Men olikheterna mellan vännerna är för stora, Johannes förmår inte gå Östens väg. Han förblir den ensamme intellektuelle grubblaren medan Östen är öppen, generös och allt rikare på erfarenheter av livet självt. Johannes flyr till sin stuga i skogen för att ”rädda den tomma kontinuiteten i mitt liv” och leva som en ”fri enstöring” med sina böcker. När Östen lånar samma stuga är det för att upptäcka och måla naturen. Hans vägval är i sig ett exempel på det omedvetnas betydelse, han formulerar det så: ”Att bli konstnär är ett öde. Man drabbas innan man kan försvara sig.”

När Östen några år senare återigen besöker Johannes har han med sig ett märkligt, gripande men fragmentariskt porträtt av en okänd människa i Roms fattigkvarter. Östen vill nu måla ”människans nöd och storhet”, säger han. Detta arbete öppnar en ny, helt oväntad väg för honom.

Fortsättning följer i nästa artikel.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De övriga är:
Det intellektuella projektet/Omläst
Kärlekens komplikationer/Omläst (2)
Lars Ahlin och brottet/Omläst (3) 
En kärlek utan skäl/Omläst (5)

Om vänskap, se även:
Vänskap

Lars Ahlin och brottet/Omläst (3)

Efter förra artikeln om Lars Ahlins roman Din livsfrukt fick jag en upprörd kommentar från en vän. Hon skrev: ”Efter att ha umgåtts några dagar med Julittas handlande har jag tagit allt tydligare avstånd från henne. Ja, jag tycker att hon rent av handlar okristligt.”

Vad hade Julitta gjort? Hon hade resolut ingripit och förhindrat att Johannes gick till polisen och anmälde att han vådaskjutit en människa (se förra artikeln). Därmed medverkade hon utan tvivel till att dölja ett brott, kanske skulle den juridiska termen för hennes tilltag vara ”skyddande av brottsling”.

Hennes motiv för att handla på detta sätt kan för dagens läsare te sig futtigt: hon ville förhindra att Johannes muntliga förhör i studentexamen dagen därpå äventyrades (året är 1958). Men Julitta är en enkel, jordnära människa, som älskar sin skyddsling Johannes, och hon kan helt enkelt inte se något alternativ. För henne stod Johannes hela framtid på spel. Så hon handlade – och det blev fel. 

Vad vill Ahlin säga med detta? För honom förkroppsligar Julitta den kristna människans situation både i världen och i relation till sin Gud. I världen lever hon under många krav, lagar och ideal. Den juridiska lagen är bara ett av många värdesystem som mäter och dömer hennes handlingar. I denna djungel av krav och tidsbundna moraliska hierarkier är det helt enkelt inte möjligt att leva som en alltigenom ”god” människa. Hon kan aldrig överblicka konsekvenserna av sitt handlande. Därtill saknar hon en tillförlitlig moralisk kompass.

Julitta är medveten om sin mänskliga oförmåga. Den skulle kunna skapa förtvivlan och handlingsförlamning. Men det är hennes kristna tro som befriar henne till handling. Hon bryter mot den världsliga lagen och hon är beredd att ta konsekvenserna. Hon till och med syndar mot Gud. Men i hennes liv som kristen är domen och straffet en gång för alla lagda på Kristus, hon själv går fri. Hennes tro är, att hon för Kristi skull i Guds ögon skall räknas som rättfärdig - fast hon inte är det.

Därför handlar Julitta snabbt, praktiskt och frimodigt. Hon går in i Johannes brott, gör sig själv till en medbrottsling – och delar därmed hans börda enligt den kristna regeln ”bär varandras bördor!”. I världens ögon är detta obegripligt och utmanande. 

Än mer kontroversiellt blir det med Johannes slutliga öde. Han gifter sig med Lisbet. De upplever en svindlande, nästan sakramental kärlek och de får ett barn, Anna Maria. Men barnet får vid födelsen en hjärnskada som gör henne svårt handikappad för livet. Det klarar inte Lisbet; hon dömer sig själv för barnets olycka. Skuldkänslorna gör det omöjligt för henne att älska sitt barn. Den kristna vägen att vinna förlåtelse och samvetsfrid, som Julitta försöker förmedla, avvisar hon bryskt.

Men Johannes älskar sin dotter. Han skriver om hur han upptäcker sin egen kärleks resurser: ”Just henne, just Anna Maria var jag precis lämpad att ta hand om, älska, vårda, hysa omsorg om dag efter dag så länge jag levde. Hon var utpekad åt mig som en skänk, som den rätta gåvan, en föräring, en donation av livets välvilja. Jag skulle förvalta henne aktsamt som en ögonsten.”

Och han, Johannes, den intellektuelle ateisten, upptäcker mer av kärlekens väsen. Trots att hustrun aggressivt avvisar honom och talar om deras barn som ”en idiot”, flödar hans kärlek vidare även till henne. ”Jag hyser inte kärlek, jag äger den inte, jag råder inte över den. Det man hyser kan man avhysa, det man äger kan gå förlorat, det man råder över kan man mista herraväldet över. Men det man är kan endast döden krossa. Jag är kärlek.”

Men kärleken gör honom också sårbar, eller träffbar, som Ahlin brukar skriva. Och när hustrun Lisbet går in i en svår psykos och till slut tar sitt eget liv, sviktar tillvaron under hans fötter. Han får en allvarlig hjärtinfarkt och blir medveten om att även hans liv är på väg att ta slut.

Vad skall då ske med Anna Maria? Han kan inte tänka sig att lämna henne till en institution ”för att där passiviseras och bli behandlad som ett paket skämt kött”. Den lösning som han finner är att ta henne med sig i döden. Han skriver: ”Jag har inget val. Det är av kärlek jag tar min dotter med mig. Den kärleken kan jag inte svika. Jag förbjuder mig ett sådant avfall. Jag skulle kalla mig förrädare.”

Han dödar sin dotter och sedan sig själv. Ett barmhärtighetsmord. Är det motiverat? Är det en ofrånkomlig följd av hans kärlek? Eller är det ett rationellt beslut i Johannes intellektuella värld?  Fanns det verkligen inga andra alternativ? Led han av en tillfällig sinnesförvirring? Här kan man ha olika mening. Men med vilken måttstock skall vi mäta honom? Vem kan döma honom? 

För att svara på min väns upprörda kommentar i början av den här artikeln: nej, varken Julitta eller Johannes handlar kristligt. De hittar inga entydigt goda gärningar. Än mindre något gudomligt. De handlar båda som de kan, som människor.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:

Det intellektuella projektet/Omläst

Kärlekens komplikationer/Omläst (2) 
Vänskap och olikhet/Omläst (4) 
En kärlek utan skäl/Omläst (5)

Kärlekens komplikationer/Omläst (2)

Det är snart 30 år sedan jag läste Lars Ahlins roman Din livsfrukt för första gången. Jag var då en man mitt i karriären. Det var naturligt att jag fäste mig vid romanens huvudperson, Johannes, den unge intellektuelle, som kämpade för att definiera sig själv, hitta sin plats i de stora tänkarnas värld och ta kontrollen över sitt eget liv (se förra artikeln). 

Jag tyckte nog på den tiden att det var varje människas plikt att ta ställning, såväl i de stora livsfrågorna som i de aktuella politiska stridigheterna. Människans identitet var för mig, som för Johannes, ett livsavgörande pussel. Det gällde att få bitarna att falla på plats. När bilden till slut var klar och tydlig, skulle livet bli enkelt och rättframt att leva. Men så blev det ju aldrig.

När jag nu vid 72 års ålder läser om romanen ser jag tydligare Johannes ensamhet och självupptagenhet, krampaktigheten i hans kamp för en identitet. Han ser världen och människorna genom sitt intellekt och saknar egentlig kontakt med det pulserande, otyglade och motsägelsefulla livet. Även kärleken ter sig för honom som en utmaning för förnuftet.

Idag känner jag en viss faderlig ömhet för Johannes men han är inte längre den intressantaste romangestalten. Min uppmärksamhet söker sig i stället till en biperson: pigan Julitta. Hon är den som städar, handlar, lagar mat, tvättar underkläder och stryker skjortor – och när det krisar är det hon som mitt i natten brer smörgåsar, ordnar varm choklad och är beredd att lyssna. Kort sagt, det är Julitta som gör det möjligt för överklassfamiljens medlemmar att leva det liv som de lever – och de märker aldrig hennes livsinsats.

Så är det Julitta som tar hand om Johannes barndom. Hans pappa dog tidigt och mamman gick då in i en långvarig depression, kontakten med sonen blev begränsad och sårig. Men Julitta ser pojkens behov och kan komma honom till mötes. Hon är varm, praktisk och osentimental. Och hon är en troende lutheran som med anspråkslös självklarhet läser aftonbön med pojken varje kväll. 

Det är till henne Johannes går när han tar steget från barndomens tro till ungdomens förnekelse. Hon tar lugnt emot hans ateistiska bekännelse och möter honom med sin egen bekännelse till Jesus Kristus. Johannes svarar: ”Jag förstår inte vad du säger. Men du begriper när jag säger att jag är ateist.” Samtalet blir en naken, nästan sakramental kommunikation över den djupa klyftan. Och Julitta konstaterar: ”Du kan i alla fall inte hindra mig från att i det tysta be för dig.” 

Men Julittas kravlösa kärlek är inte okontroversiell. En tidig morgon kommer Johannes hem och bekänner för henne att han har skjutit en människa. Det var natten före de muntliga förhören i studentexamen och han kunde inte sova. Han följde en impuls, tog faderns gamla hagelbössa och cyklade ut till en soptipp för att skjuta råttor. Men en av råttorna visar sig, för sent, vara en människa; en man träffas av hans skott. Johannes ser – och smiter.

Vad göra? Johannes är nära att bryta samman; han vill gå till polisen och berätta vad som hänt. Men Julitta säger resolut nej. Att gå till polisen skulle rasera inte bara Johannes studentexamen utan hela hans liv. Hade någon sett? Nej. Och den skjutne var väl inte död? Nej, han blödde i ansiktet men hade rört på sig…

Julitta fattar beslut. Hon tar hand om hagelbössan, stoppar den i en säck, ger sig ut i den tidiga, folktomma morgonen och sänker den i ån.

En moraliskt försvarbar kärlekshandling? Johannes – och utan tvivel Ahlin själv – sätter in Julittas handling i hennes kristna sammanhang. Som kristen lever Julitta visserligen i denna världen, men inte av den. Ahlin skriver: ”Världen är människornas tillfälliga arrangemang, resultatet av hugskott och påhitt som förändras från tid till tid. Arrangemangen har tagit gestalt av slumpvisa värdehierarkier. I dem klättrar människorna för att vinna värdighet åt sina liv. Ideal tyranniserar dem oupphörligt.” 

För Julitta innebär det att människorna perverteras av det liv de tvingas leva. Men som kristen deltar Julitta inte i denna ”värdehasard”. Hon är insatt i ett annat sammanhang. Hon berömmer sig inte av sin styrka utan av sin svaghet. Ahlin skriver: ”Fastän alltid upptagen av arbete är hon obunden. Vad får hon då ut av sitt liv i världen? Hon höstar in en radikal frihet.” Det är en frihet att handla självständigt, som en vuxen människa med eget ansvar, utkastad i världen av Gud själv.

Detta är en central ahlinsk tankegång. Den är förstås djupt kontroversiell, men öppnar svindlande perspektiv på liv och moral, tro och död. I en artikel om aposteln Paulus, som publicerades i DN 1966, försökte Ahlin beskriva den kristnes oerhörda frihet. Han skrev: ”Hon [den kristne] vet att för henne var allt tillåtet, ty om den okända framtiden kunde hon ingenting veta – men sitt förstånd, sitt omdöme, sin kärlek lärde hon känna steg för steg. Därför handlade hon som hon gjorde. Därför står hon för sitt verk oavsett om det fälls eller frias…” Eller med en ahlinsk aforism: Den kristne är inte ansvarig inför världen – men för världen.

Referenser: Förutom romanen som kom ut på Bonniers 1987 även artikeln ”Världen blott värld” som publicerades i DN den 19 februari 1966, återgiven i Lars Ahlin, ”Sjung för de dömda”, Bonniers 1995.

Anm.: I artikeln förekommer anspelningar på bibelcitat. I 1 Kor. 7:29-32 finns resonemanget om att leva i världen men inte av den. Paulus skriver: ”Men det säger jag, mina bröder: Tiden är kort; därför må härefter de som hava hustrur vara såsom hade de inga, och de som gråta såsom gräte de icke, och de som glädja sig såsom gladde de sig icke, och de som köpa något såsom finge de icke behålla det, och de som bruka denna världen såsom gjorde de icke något bruk av den. Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut; och jag skulle gärna vilja att I voren fria ifrån omsorger.” Och i 2 Kor 12:9-10 finns Paulus ord om att hellre berömma sig av sin svaghet: ”Men Herren har sagt till mig; ´Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.´ Därför vill jag hellre med glädje berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och vila över mig. Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då är jag stark.”

Artikeln är nummer två i en serie. De andra är:

Det intellektuella projektet/Omläst   
Lars Ahlin och brottet/Omläst (3) 
Vänskap och olikhet/Omläst (4)
En kärlek utan skäl/Omläst (5)

Andra artiklar om Lars Ahlin är:
Att sjunga för de dömda/Ahlin (1)

Nådens oordning/Ahlin (2)

Striden med DN/Ahlin (3)

I gudomlig tvesyn/Ahlin(4)

Det intellektuella projektet/Omläst

När Lars Ahlins 600-sidiga roman Din livsfrukt låg på bokhandelsdiskarna 1987, var jag bland de första som kastade mig över den. Ahlin hade varit en av min ungdoms stora litterära upplevelser. Hans udda kombination av demokratisk socialism och luthersk teologi hade förändrat min syn både på Gud och människorna. Din livsfrukt var dessutom hans återkomst som romanförfattare efter tjugo års tystnad.

Romanen hade en överraskande huvudperson. Ahlins litterära figurer brukade vara jordnära människor ur arbetarklassen, inte sällan handikappade eller alkoholister. Men i Din livsfrukt kommer huvudpersonen från överklassen. Johannes Hansson är en ung skattejurist, uppvuxen i en högborgerlig familj och mångmiljonär genom arv. Han är dessutom uttalad ateist och en nykterist som avskyr romaner. Sommaren 1973 sätter han sig ner för att skriva sin egen livshistoria, 33 år gammal. 

Det är Johannes berättelse som är romanen. Hans språk är konstlöst och rakt på sak. Han säger själv att han saknar personlig stil eftersom han inte har något själsligt landskap att visa upp. ”Inför skriften är jag lika subjektfri som inför mitt arbete som jurist”, förklarar han. 

Men han har ett syfte med skrivandet. Han söker ett livsmål, han vill sluta vara en viljelös dressin som bara följer det utlagda spåret, han söker sin sanna identitet, sin livsfrukt. Johannes griper sig an uppgiften med enastående allvar och beslutsamhet.

Målet skall nås med intellektets hjälp; han lägger upp ett gigantiskt studieprogram. Han skall systematiskt läsa och utvärdera de stora filosoferna. Det blir en svindlande resa med Nietzsche, Kierkegaard, Sartre, Hume, Russell, Wittgenstein och många fler. Tydligt är att Ahlin här redovisar sin egen långa bildningsresa från arbetarhemmet i Sundsvall.

Och vad blir resultatet?

Nog finner han en livshållning som han kan stå för. Det sker framförallt i konfrontationen med Nietzsche. Johannes utgår från Nietzsches påstående att ”liv är vilja till makt” - och i så fall är maktviljan också definitionsmässigt rättfärdig. ”Ur sin starka, sunda och sköna natur skapar den förnäme sig själv, han är hård som en diamant och oskyldig som ett rovdjur”, anser Nietzsche. Och han frågar sig: ”Vad är det som är skadligare än någon last av vad slag det vara må? Medlidande med alla misslyckade och svaga!” Johannes tar starkt avstånd.

Hans huvudinvändning mot Nietzsche är att alla människor egentligen är del av alla andra människors liv. Vi tar hela tiden andra människors arbete i anspråk i komplicerade strukturer, likaväl som vårt eget arbete påverkar många andra, för oss okända människor långt borta. Dessa samband, som etablerar en global solidaritet, upptäcker aldrig Nietzsche.

Johannes formulerar sin egen syn i radikala frågor: ”Hur vinna en omfattande jämlikhet där våra olikheter kommer att framstå oförställda? Hur få alla att uppleva den omfattande sociala metaforiken, allas delaktighet i mångas liv i de dubbla rollerna av ställföreträdare och köpare? Hur ska en ny humanism kunna uppstå och en genetisk solidaritet vinna anklang?”

Med dessa visionära frågor är Johannes intellektuella projekt fullbordat. Han har positionerat sig i tänkarnas värld. Men vad har han egentligen uppnått? Några svar har han inte hittat. Är han själv hjälpt av sin vision? Är han förändrad? Slipper han nu att vara en viljelös dressin? Har han funnit sin identitet, sin livsfrukt?

Hans livshållning är visserligen tydligare men egentligen oförändrad. Han formade den redan tidigt tillsammans med en skolkamrat. De svärmade för socialism och radikal jämlikhet. Men den politiska övertygelsen krockade ända från början med Johannes egen klasstillhörighet. Någon politisk aktivist blir han aldrig - inte heller efter det stora studieprojektet. Hans revolutionära insatser begränsar sig till penninggåvor, må vara i miljonklassen, för behjärtansvärda ändamål. I övrigt fortsätter han att rösta med socialdemokraterna och hjälpa rika människor att undvika skatt. Han drar sig inte heller för att beröva sina hyresgäster deras levebröd när han och hans hustru behöver utrymme i sina fastigheter för egen affärsverksamhet. Han fortsätter att spela sin givna roll.

I själva verket liknar Johannes stora projekt andra intellektuellas ständiga försök att förvandla livet och människorna till abstraktioner som kan hanteras efter teorier. Dessa intellektuella ser sig som bättre vetande som kan tillåta sig att se ner på andra. Till slut blir livet för dem en kamp om makt, en kamp som är definitionsmässigt rättfärdig eftersom målet är nobelt, t ex jämlikhet och socialism. 

Så skulle Ahlin inte ha uttryckt sig. Men det är ett perspektiv som jag vid 72 års ålder plötsligt kan se. Romanen får ett eget liv, vid sidan om sin upphovsman och med ett budskap rakt in i vår egen tid. Läsaren får möjlighet att upptäcka att livet och identiteten inte formas av vad vi tänker utan av vad vi gör. Livsfrukten avslöjar.

I nästa artikel om denna stora roman skall jag söka den kraft som verkligen på djupet kan förändra.

Anm.1: Titeln Din livsfrukt syftar på den havande Marias besök hos sin släkting Elisabeth i Lukas första kapitel. Elisabeth utbrister: ”Välsignad vare du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt!” (Vers 42 i 1917 års översättning.) Ordet livsfrukt används i Bibeln på många ställen i betydelsen barn, arvinge. I Ahlins roman får Johannes och hans hustru ett barn med en allvarlig hjärnskada, Anna Maria. Mer om det i nästa artikel. Men det är också rimligt att tänka sig en syftning på Jesu ord i Matt. 17 om trädets frukt: ”Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt. - - - Alltså skolen I känna dem av deras frukt.” 

Anm.2: Ahlins och Johannes socialism skiljer sig från den traditionella marxism-leninismen. Johannes skriver t ex: ”Marxismen såg jag med olust på. Alltför många brott mot hela befolkningar förklarades och försvarades med frasen ´historisk nödvändighet´. Marx hade inte gett den minsta beskrivning på hur socialismen i praktiken ska genomföras sedan statsapparaten hade erövrats genom revolution. Proletariatets diktatur är detsamma som elitvälde.”

Artikeln är den första i en serie om Din livsfrukt. De andra är:

Kärlekens komplikationer/Omläst (2) 
Lars Ahlin och brottet/Omläst (3) 
Vänskap och olikhet/Omläst (4)
En kärlek utan skäl/Omläst (5)

Andra artiklar om Lars Ahlin är:

Att sjunga för de dömda/Ahlin (1)

Nådens oordning/Ahlin (2)

Striden med DN/Ahlin (3)

I gudomlig tvesyn/Ahlin(4)

I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)

Det dröjde till 1970 innan Lars Ahlin skildrade den upplevelse som var utgångspunkten för hans författarskap. Då hade han redan större delen av sitt litterära verk bakom sig. Men på tio år hade han inte publicerat en enda roman och det skulle dröja ytterligare tio år innan det var dags för nästa.

Då, mitt i denna långa konstnärliga stumhet, skrev han en essä i Bonniers Litterära Magasin, BLM, med titeln In på benet. Han skildrade hur han som 17-åring en morgon i maj 1933 vaknade och plötsligt såg sin stad, Sundsvall, på ett helt nytt sätt. Det var både skrämmande och befriande:

”Hela staden, min stad, hade förlorat sin andedräkt, sin atmosfär, sin människogjorda resning och samordning. Sin? Nej, vår. Det var allt vårt som hade gått till spillo inför min blick. Min-vår stad fanns ej längre till.”

Vad var allt detta ”vårt” som hade gått till spillo? Det var begreppen, kategorierna, värderingarna, måtten och formerna som människor använder för att benämna världen och som gör att vi kan se den. Alla dessa begrepp är ingenting annat än konventioner som människan själv har hittat på, de är ”människogjorda”, säger Ahlin.

Och vad var då staden/världen utan dessa konventioner? ”Det var Något som trädde fram och blev åskådat. [- - -] Något som är vad det är. Inga predikat, inga attribut, inga namn eller titlar gick att fästa vid detta något så att det vände sig mot mig i fattbarhet och distinktioner.”

Det blev Lars Ahlins konstnärliga uppgift att ge ord åt denna outsägbara upplevelse. Och egentligen är det en uppgift som varje människa ställs inför. Det är, enligt Ahlin, genom att benämna världen som människan skapar mening och sammanhang. I sig själv, utan kategorierna och konventionerna, saknar världen nämligen all mening.

I detta sitt arbete att benämna världen står människan fri, menar Ahlin. Hon måste inte stiga in i de konventioner som hittills varit rådande. Genom att benämna världen skapar därför var och en något som kan kallas en personlig bekännelse. För det är ju inte världen som formas av människans benämningar utan människan formar genom sina benämningar sig själv.

Det här är en vision med konsekvenser. Om alla värderingar och kategorier uteslutande är konventioner skapade av människan själv, finns det inte några fasta värden, inga eviga sanningar, heliga texter eller institutioner; allt är då i sanning relativt, allt kan ändras av människan, ja, det kanske till och med bör ändras. Och moralen blir om inte en ren privatsak så i varje fall en fråga om tradition och kultur, kanske något som avgörs från tid till annan genom omröstning.

Fältet låg därmed öppet för politisk reformism. Lars Ahlin bekände sig till den svenska, socialdemokratiska reformismen. Men han bekände sig också som luthersk kristen, må vara i en mycket personlig ahlinsk tappning. Detta perspektiv framträder i synen på människan. Vad är egentligen människan utan konventionerna, de mänskliga hierarkierna, de normerande vär-deomdömena?

Ahlin skriver att han efter sin vision 1933 blev ”tvesynt och dubbelhörande”. Han hade förnimmelser som kom dels från den ”vanliga” världen med namn och värderingar. Men också från det stora namnlösa Något. Det fick särskilda konsekvenser i relationerna till medmänniskorna:

”Hur värdeladdat och meningsfullt ett förhållande till en medmänniska än kunde bli, fick jag också kontakt med den i henne som är någon”, den som är en del av det stora namnlösa. Ahlin säger inte Gud, men han hänvisar till berättelsen om Mose (2 Mos 3:14), som inför den brinnande busken hör Jahve säga ”Jag är den jag är” – alltså bortom alla mänskliga kategorier.

Människan står således i ett gudomligt sammanhang. Men hur skall hon kunna nå en Gud som inte på något sätt är fattbar med mänskligt språk? Lars Ahlins romanfigurer är ofta slavar under världens dom och hierarkier. De är förlorare, alkoholister, psyksjuka, krymplingar, ensamma och avvikande, föraktade och marginaliserade. Gud är mycket långt borta och erbjuder ingen frälsning eller nåd. Fromhet är hos Lars Ahlin något djupt tvivelaktigt.

Litteraturkännaren Erik Hjalmar Linder skriver att i Lars Ahlins vision ”blir det falskt och förmätet att blanda ihop människans värld, som är syndens och vanmaktens, med Guds värld, som är nådens och kärlekens. Frälst blir man i hoppet, inte i nuet”.

Romanfigurerna ter sig därför extremt utlämnade och ensamma. Religionen skildras på intet sätt som något svar på de stora existentiella frågorna, än mindre som någon räddning ur nöd och förtvivlan. Ändå sker det märkliga saker med några av dessa bristfälliga människor. Mitt i deras kaos kan – den mänskliga – kärleken plötsligt bryta sig fram och anlägga den gudomliga tvesynen på medmänniskan. Ur tillvarons totala meningslöshet kan det då träda fram – helgon!

Referenser: In på benet, essä av Lars Ahlin i BLM nr 1, 1970; Läs mig som läser er, artikelsamling om Ahlins författarskap, red. Christer Ekholm, 2009; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers 2001. Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen, Bonniers 2005; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av 1900-talet, Stockholm, 1966.

Anm.1: Jahve är namnet på Israels gud. Innebörden av gudsnamnet är emellertid omstridd. Det har med ordet ”vara” att göra och översätts både i den senaste bibelöversättningen och i den från 1917 med ”Jag är den jag är”. I den engelska versionen ”I am that I am”. Alternativa tolkningar är ”den som är”, ”den som låter vara” eller ”den som skapar”.

Anm.2: Temat med samhällets förlorare som genom sina kärleksgärningar får drag av helgon finns även hos filmskaparen Lars von Trier, särskilt framträdande i filmen Breaking the Waves från 1996. Där är det flickan Bess som utsätter sig själv för våldtäkt i tron att det skall rädda hennes skadade man. Hon fördöms och stöts bort av de stelnat troende i samhället men när hon dör ringer de himmelska kyrkklockorna.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:

Att sjunga för de dömda/Omläst
Nådens oordning/Ahlin (2)
Striden med DN/Ahlin (3)

Striden med DN/Ahlin (3)

I juli 1965 skrev Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz ett brev till Lars Ahlin. DN skulle ha en artikelserie om Bibelns böcker och Lars Ahlin inbjöds att vara med. Men svaret dröjde. Vid jultid skrev Lagercrantz igen och föreslog nu att Ahlin skulle skriva om Paulus.

Lars Ahlins inställning till Olof Lagercrantz var kluven. Redan 1960 hade Lagercrantz refuserat ett antal artiklar av Ahlin med motiveringen att de var obegripliga, och han hade lagt till den sårande kommentaren: ”… jag tror att detta inte enbart beror på brister i min begåvning.”

Men en författare har förstås behov av att kommunicera med sina läsare även genom landets största morgontidning, när det erbjuds. Ahlin satte sig ner och skrev. Det blev flera artiklar.

Den första publicerades den 12 februari 1966 under rubriken Allt är tillåtet. Det var en stor uppgörelse med tidens nihilism och Olof Lagercrantz var entusiastisk. Han skrev till författaren: ”Jag är väldigt lycklig över att ha Din artikel och väntar med spänning på den andra.”

Den publicerades en vecka senare och hade rubriken Världen blott värld. Ahlin presenterade sin radikala syn på Paulus problemställning: Hur skall den kristne kunna leva i, men inte av världen? Ahlin framställer människan som en myndig person som måste forma sitt liv ensam – utan Gud! Världen är visserligen en gåva av Gud, men ändå bara värld med utmätt tid. Inför denna världs krav och domar står den kristna människan fri och utan ansvar. Hon är ju insatt i ett evighetsperspektiv! Och därmed har hon i stället fullt ansvar inför Gud för sitt liv, sin egen historia. Eller uttryckt med andra ord: Den kristne har ansvar för världen, men inte inför den.

Lars Ahlin angrep sekularismen, dvs den moderna gudsförnekelse som just genom sin förnekelse blir ett tvång för sina anhängare att i stället anpassa sig till den gudlösa världens villkor. ”I stället för att ställa sig fri och formande i världen, försöker sekularismens människa att bli formad och instängd av den.” Och han fortsatte: ”Sekularismen är inte bara en ideologi. Den är en inomvärldslig religion. Människorna bör befrias från dess tyranni.”

När den tredje artikeln skulle publiceras blev det tvärstopp. ”Jag kan inte publicera artiklar i DN som jag inte själv förstår”, skrev Olof Lagercrantz i ett brev till författaren. Det var som ett eko från 1960. Ahlin stegade upp till DN och träffade chefredaktören på hans tjänsterum. Det blev ett hett möte som varade i 45 minuter. Lagercrantz krävde kortning av artikeln. Ahlin erbjöd uppdelning på två. Lagercrantz vägrade. Till slut sade han nej till publicering. Ahlin blev förbannad och sade att Lagercrantz i fortsättningen borde akta sig för att ta alltför stora ord om yttrandefrihet i sin mun. Därmed avslutades mötet – och Lars Ahlins kontakter med Dagens Nyheter.

I sin självbiografiska bok Ett år på sextiotalet skrev Olof Lagercrantz 24 år senare att han trodde att Lars Ahlin var ute för att provocera. Men, tyvärr, ”han var på fullaste allvar inne i spekulationer som jag inte begrep. Om tjugu år, sa han, kommer alla att förstå vad du i din enfald inte ser. Då får du skämmas.”

Lagercrantz påstår att han i desperation gick med på att publicera två artiklar. ”De infördes. Ingen förstod något. Men jag hade åtminstone räddat mig från att helt ha refuserat denne väldige man.” Formuleringen dryper av ironi. Och han säger inte ett ord om den entusiasm han visat över den första artikeln.

Vad var det då som DN:s chefredaktör inte begrep? Resonemanget var en direkt fortsättning av det i Världen blott värld. Denna gudlösa värld är alltid laddad med värdeomdömen och makthierarkier, ingen kan undgå dem. Enligt Ahlin är det en följd av syndafallet. Från och med det råder en människa över andra, härskarna över undersåtarna, herrarna över slavarna.

Men kan man nu inte undgå värdesystemen så borde ändå alla människor få del av dem på ett jämlikt sätt. Ahlins budskap var radikal, jordisk och icke-religiös jämlikhet! Det borde inte ha varit så främmande för DN:s chefredaktör, som vid denna tid flirtade ohämmat med den politiska vänstern.

Olof Lagercrantz har inte ens försökt berätta om vad han inte förstod av Lars Ahlins ”spekulationer” – om det nu överhuvudtaget handlade om begriplighet. Kanske var det i stället så, att han inte ville förstå Ahlins kristna radikalitet. Marxister och liberaler ansåg sig ju ha monopol på det radikala. Dagens Nyheter var dessutom en tidning som gick i bräschen för avkristningen av Sverige. De religiösa perspektiven blev ofta avhånade.

Och här gick nu en av Sveriges mest kända författare till storms mot en förtryckande sekularism som hade påtagliga drag av tidningens egna hållning. Till råga på allt beskyllde han denna sekularism för att vara något så föraktligt som en religion! Kanske blev det helt enkelt för magstarkt för Dagens Nyheters chefredaktör.

Referenser: Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen! Lars Ahlin åren 1946-1997, Bonniers 2005; Lars Ahlin, Sjung för de dömda, Bonniers 1995 (i denna artikelsamling ingår Allt är tillåtet, från DN 12.2.1966, Världen blott värld, från DN den 19.2.1966, samt Fakta och fikta, som är den tredje, refuserade artikeln); Olof Lagercrantz, Ett år på sextiotalet, Wahlström & Widstrand, 1990.

Anm. 1: Artikeln bygger i stor utsträckning på de uppgifter som Lars Ahlins hustru Gunnel har lämnat i ovan nämnda bok. Hon redovisar ordagrant brev från Lagercrantz samt egna, samtida anteckningar om händelserna och om Lars Ahlins reaktioner. Vid mötet med Lagercrantz var hon själv närvarande. Jag har bedömt detta material som trovärdigt. Däremot har Olof Lagercrantz inga som helst källhänvisningar och det är uppenbart att han delvis blandar samman händelserna från 1960 med dem från 1966. Hans version får ses som mindre trovärdig och i huvudsak en redovisning av de känslobetonade minnen som han hade kvar 24 år senare.

Anm. 2: Gunnel Ahlin frågar sig själv vari skillnaderna mellan Lars Ahlin och Olof Lagercrantz egentligen bestod. Hon erinrar sig en översvallande recension som Lagercrantz skrev om Ahlins roman Natt i marknadstältet, när den kom 1957. Rubriken var I språkets varma vind. Lagercrantz berömde framför allt Ahlins språk. Det gjorde emellertid Lars Ahlin missnöjd. För honom var det innebörden av orden som var det viktigaste. Gunnel Ahlin skriver: ”Lasse menade att Olof L. varken kunde analysera eller förstå varför han skrev som han skrev eller vad han ville ha sagt med sin bok. Eller också skyggade han för dess innehåll. Någonstans där måste olikheten dem emellan finnas.”
Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Att sjunga för de dömda/Omläst
Nådens oordning/Ahlin (2)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)

Nådens oordning/Ahlin (2)

I Lars Ahlins roman Gilla gång (1958) är det hustrumisshandlaren och dråparen som undfår nåden. Den kommer till dem i gestalt av kvinnan och kärleken. Därmed kan de leva med sin skuldbörda, sluta förkasta sig själva och återgå till ett liv i självaktning.

Det är ett utmanande budskap. I synnerhet i ljuset av andra romangestalter, som inte får någon nåd.

En av dem är Elvira, Lages ungdomskärlek. Det är en ung kvinna som utstrålar stillhet och ensamhet. En ”dödens pust” går genom hela hennes släkt, heter det. Lungsoten tar både föräldrar och syskon.

Hon var 16 år och Lage ett år äldre. Deras kärlek skildras oförlikneligt. Lage beskriver sin känsla: ”Det satt som en kraftfull fisk innanför revbenen. Liv. Det var livet som sprängde. Hon, Elvira.”

Men för Elvira är perspektivet ett annat. Sjukdomens härjningar överväldigar henne; hon kan inte värja sig mot upplevelsen att det är från henne som dödens pust utgår. Och därför måste hon förkasta sig och bryta med Lage. Det sker för hans skull. ”Honom väntade livet, inte henne.”

Lage gör allt för att med sin kärlek befria henne från förkastelsen. Men han misslyckas. Den kärlek som i romanen kan skänka nåd till syndare och våldsverkare förmår inte rädda en sant oskyldig och renhjärtad.

Samma nådens chockerande oordning visar Ahlin upp i berättelsen om Rickard Malm. Han är pappa till den 13-årige pojke som blev dödad av en skolkamrat under ett bråk i skolans slöjdsal.

Även Rickard är en ensam människa. Hans hustru är död och pojken var deras enda barn. Att möta Rickard ”är som att träffa på ett främmande trädslag mitt i den vanliga skogen”, skriver Ahlin.

Rickard talar inte om sonen. Däremot berättar han gärna och yvigt om åren när han hade 90 gaslyktor att tända i skymningen varje kväll. Om hustrun som krävde att han skulle ha stärkkrage varje dag som Gud gav. Om sitt superi, ty Rickard Malm är en man som inte längre har några illusioner, ej heller om sig själv. Däremot har han stil; ”hans väsen var på något sätt frikopplat från hans dagars innehåll”, som Ahlin formulerar det. När han går till krogen, till Runans Öfvre, tar han på sig stärkkragen.

Efter ett antal supar berättar han för Lage om det avstånd som uppstod mellan honom och hustrun: ”Mitt liv låg i hennes ögon och kunde ingenstans förverkligas utom i dem. Alltid, alltid blev det emellertid en rest kvar av mig, och den låg utanför. Det var ett tvivel, en tanke, ett förbehåll, en köld. – – – Jag måste därför bekänna att livet har gått mig förbi, i stort sett och väsentligast.”

Efter suparkvällen på Runans Öfvre låter Rickard Lage sova över på kökssoffan – ingen hade legat i den sedan sonen var i livet. En ordlös förståelse hade skapats mellan de båda männen.

Både Elvira och Rickard Malm förblir utanför den nåd som Ahlin egentligen vill berätta om. Detta är nådens oordning: nåd fördelas inte efter förtjänst. Ingen har rätt att kräva den. Nåden tillhör gudsriket. Det riket är helt skilt från människornas värld, där nåd bara undantagsvis kan skänkas ofullkomliga människor emellan. Ibland har människan ingen nåd att ge, ibland kan hon inte ta emot den.

Ändå lyser det särskilt om dessa båda bifigurer i Gilla gång. Elvira vänder sig bort från människornas värld och sträcker sig i ett slags förandligad livsförnekelse efter den gudomliga. När hon – av kärlek – bryter med Lage heter det att han inte kunde finna sin sorg. ”Han fann allt annat: smärta, plåga, vrede, förlamning – inte sorgen. Ty han vägrade att gå in under hennes dom.”

Lages och Elviras misslyckande kan beskrivas i lutherska termer: det världsliga och andliga regementet kan inte förenas. Människan skall inte försöka vara eller nå Gud. Hon måste också acceptera att Gud inte heller ingriper i det mänskliga. Gud är hinsides, alltid annorlunda. Människan kan inrikta sig på detta kommande men skall inte försöka tidigarelägga det till den mänskliga tiden.

Rickard Malm gör inga sådana fåfänga försök. Efter sonens och hustruns död ikläder han sig sitt bräckliga skal av värdighet. Med sina berättelser skapar han en uteslutande mänsklig värld åt sig själv. En värld där det, trots tragedins ständiga närvaro, är möjligt för honom att utan förljugenhet leva sitt liv till slut. Det ligger en djup symbolik i att han är just lykttändare.

Författaren Per Meurling (1906-1984) har skrivit att Lars Ahlin försöker gestalta ”en meningslös värld som ändå har en mening, en bristfällig tillvaro där det ändå går att leva”. Rickard Malm förkroppsligar just denna levnadskonst utan Gud, utan nåd.

Referenser: Lars Ahlin, Gilla gång, Bonniers, 1958; Mats Jansson, Kritisk tidsspegel, studier i 1940-talets svenska litteraturkritik, Symposion, 1998; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers 2001; Gunnel Ahlin, Nu ska vi ta pulsen på världen! Lars Ahlin 1946-1997, Bonniers, 2005; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av 1900-talet, Stockholm, 1966.

Anm. ”Nådens ordning” är ett teologiskt begrepp som avser att beskriva hur människan brukar komma till tro och om hur tron utvecklas. Det kan ses som ett slags trons mognadsschema, som används i själavård. Ahlin använder sitt eget begrepp ”Nådens oordning” i tydlig opposition mot det traditionella begreppet. En utsökt miniskrift i ämnet är professorn i religionspsykologi Owe Wikströms En liten vägledning till Nåden utgiven på Cordia 2004.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De övriga är:

Att sjunga för de dömda/Omläst
Striden med DN/Ahlin (3)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)

Att sjunga för de dömda/Omläst

Först var det språket som fångade mig i Lars Ahlins roman Gilla gång från 1958. Det var sensuellt och mustigt, poetiskt och undflyende, ibland svårbegripligt, ibland tvärtom snickarens handfasta yrkesspråk. Alltid överraskande och levande. Som nyskapat.

Sedan var det människorna. De överraskade med sin vanlighet. Huvudperson i romanen är skolvaktmästare Lage Julin, 58 år gammal. Han är sedan många år lyckligt gift med kokfrun Berta, 63 år. De bor i en liten lägenhet i själva skolhuset. Ett åldrande kärlekspar – som står inför en avgörande livskris.

Men det mest märkliga var det som hände när Ahlins språk lades i munnen på dessa människor, när skolvaktmästaren plötsligt talade profetisk poesi eller gjorde filosofiska utläggningar om livets djupaste frågor och svåraste erfarenheter.

Språket och människorna stämde inte överens. Eller var det tvärtom: att Ahlin lyfte fram vad som verkligen fanns i dessa människor, det som finns i alla människor, det sant gemensamma?

Lars Ahlin kallade sig förebedjare. Det var den inställning han hade när han närmade sig sina romanfigurer: att identifiera sig med dem och inbjuda läsaren att göra detsamma. Det var ett radikalt annat förhållningssätt än den vanlige berättarens. Utgångspunkten var en uppmaning från Johan Olof Wallins Christelig Bönebok: ”Skynda dig, likasom för att rädda dem; och bed för dem med sådan ifwer, som hade du sielf blifwit fattad af Guds wredes hand.”

Författaren lånar ut både sig själv och sitt språk för att ge dem som hamnat i livskris, som gripits av förtvivlan och förlorat sig själva, de plågade och misslyckade, en röst. Lars Ahlin ville sjunga för de dömda.

I Gilla gång skrivs domen: förkastelse.

Det finns människor som förkastar sig när de upptäcker att de förbrutit sig mot en medmänniska. När han var 13 år stötte Göran, en av Lages skyddslingar, en kniv i bröstet på en skolkamrat under ett bråk i skolans slöjdsal. Kamraten dog – och allt var plötsligt förändrat! Sedan dess är Göran ”dråparen”, förkastad från gemenskapen.

Och Göran motsätter sig inte utstötningen. Tvärtom, han frånkänner sig själv rätten till det goda livet, till gemenskap och kärlek; han gör ett frivilligt val. Ahlin skriver: ”De som har förkastat sig känner, och just genom förkastelsevalet, att de är i det de bör vara i. Ingen orätt har skett dem.” De klagar inte, de finner domen rättvis eftersom de delar omvärldens normer och värdesystem. Det är rent av ”för att någon snygghet må kläda dem” som de väljer förkastelsen.

Den kris som romanens huvudperson, den kärleksfulle och förlåtande skolvaktmästaren Lage, hamnar i, leder också till förkastelse.

Det är den älskade dottern Maria som kommer hem och väntar barn med fel man vid fel tidpunkt. Hela hennes framtid som folkskollärarinna hotas. En ogift mor kan inte få det intyg om ”hederlig vandel” som krävs för fast anställning (detta är 1926).

Mamma Berta, den handlingskraftiga och osentimentala kokfrun, beslutar genast att göra vad många kvinnor gjort i alla tider: försöka fördriva fostret. Men det är otänkbart för Lage: ”Det är livet du vill åt och då måste jag stoppa dig.” Det blir gräl. Och han slår Berta. Blodet forsar – och allt är förändrat.

I Lages självvalda förkastelse finns en religiös dimension. Gud finns visserligen, men han är den fördolde som tar vid ”först där människans domän slutar”. Det är den lutherska tanken om de två regementena, det världsliga och det andliga, som är radikalt skilda åt. Människan har att leva utifrån sina egna, mänskliga förutsättningar, som hon delar med alla andra människor. Vi är alla både goda och onda samtidigt. Därmed etableras en grundläggande jämlikhet i bristens och tillkortakommandets verklighet.

Därifrån kan ingen lyfta sig själv till rättfärdighet. Tvärtom är fallet och insikten om egen skuld nödvändiga för var och en som vill leva med aktning för sig själv och andra. Efter denna erfarenhet kan till slut den illusionslösa vardagen öppna sig för det godas möjlighet. Som Lars Ahlin formulerade det: ”Han bekände sig till livets gilla gång, och däri var fallet inskrivet, fallet och den förväntan vi kan hysa om det som tar vid.”

Det är därför ingen Gud som frälser vare sig Göran eller Lage utan kvinnan och kärleken som söker upp dem i deras förkastelse, ser bortom de förtryckande normerna och öppnar sina hjärtan och kroppar för dem.

Lage tror först inte att det är sant, att han är mottagen så som han är, ”ingenting hade ju förändrats”. ”Ändå var vakterna som omgav honom borta. Det kändes som om han hade lagt ner en tung börda. Han kunde åter passa på sig själv och nå fram med läpparna till det kära ansiktet. Då skälvde livet till inom honom.”

Ett djupt kontroversiellt slut. Fortsättning följer.

Referenser: Lars Ahlin, Gilla gång, Bonniers, 1958, nytryck 1962; Ulf Linde, Det Ahlinska alternativet, BLM 1960, nytryck i 40-talsförfattare, Aldus, 1965; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av nittonhundratalet, Stockholm 1966; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers, 2001.

Några fakta om Lars Ahlin: Född 1915 i Sundsvall. Död 1997. Debut 1943 med romanen Tåbb med manifestet, som var en uppgörelse med marxismen. 1947 kom Jungfrun i det gröna, som på motsvarande sätt gick tillrätta med liberalismen. Ahlin utvecklades från kommunist till reformistisk socialdemokrat och luthersk kristen. Stod i centrum för estetisk och teologisk litteraturdebatt i Sverige under 1950-talet. Under 60- och 70-talen utsattes han för hård kritik både från vänster och höger. Var tyst som författare i över 20 år. Andra centrala romantitlar: Natt i marknadstältet, 1957; Bark och löv, 1961; Din livsfrukt, 1987.

Anm.1: Handlingen i romanen utspelar sig under midsommarhelgen 1926. Den socialdemokratiska regeringen Sandler har just avgått till följd av den sk Stripakonflikten, som gällde arbetslösas rätt till statligt understöd. Denna tidsangivelse spelar egentligen ingen roll i berättelsen, ändå finns den där som om Ahlin velat förankra en tidlös vision i människornas vardagliga kamp för ett värdigt liv.

Anm. 2: Alla former av abort var förbjudna i Sverige fram till 1938.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:

Nådens oordning/Ahlin (2)
Striden med DN/Ahlin (3)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)