Klostret i öknen

Katarinaklostret i den egyptiska Sinaiöknen ligger inte vid allfarvägen. Reser man från Kairo får man räkna med en hel dag på buss eller rent av en övernattning på hotell vid Suezbukten. Det är lättare att komma från Sharm el Sheik, men då skall man förstås ta sig dit först.

Det verkliga avståndet till Katarinaklostret mäts dock i en annan dimension. Detta grekisk-ortodoxa kloster är ett av kristenhetens äldsta med en obruten bönetradition ända tillbaka till det bysantinska 500-talet. Avståndet till dagens glittrande metropoler är nästan ofattbart stort.

Det var kejsar Justinianus (527-565) i Konstantinopel som lät uppföra de 15 meter höga murarna och huvudkyrkan som är byggd som en basilika. Han ville bevara och befästa en tradition: att detta var platsen för Mose brinnande buske (2 Mos. 3:2-5) och att berget intill var Sinai berg, där Gud själv en gång hade givit Moses ”vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade skrivit med sitt finger” (2 Mos. 31:18).

Än i dag växer mitt i klostret ett ömt vårdat exemplar av den brinnande busken, Rubus sanctus, en björnbärsart, som inte finns på någon annan plats i Sinai öken.

Vi kom till klostret efter många timmars utmattande bussåkning och nästan ramlade in till vesper i kyrkan på lördagseftermiddagen. Därinne mötte ett dammigt dunkel, ett slags stillastående som bara långsamt avslöjade sin levande verklighet.

Fyra munkar sjöng vespertexterna, andra satt i avsides nischer längs väggarna och i de bortvända munkstolarna, man lade knappt märke till dem. Ljuskronor och kandelabrar lystes svagt upp av sina levande ljus. Efter en stund räckte detta ljus för att ikonerna runt om i kyrkan skulle börja glöda mörkt – fast många av dem i ärlighetens namn var så dammiga och täckta av åratals klibbig rökelse att man knappt kunde se vad de föreställde.

Starkast var dock intrycket av den åldriga, bysantinska sången: de fåtaliga mansstämmorna med sina återkommande melodislingor som i utsökt enkelhet och stillhet fyllde rummet. Kyrie eleison, kyrie eleison, Herre förbarma dig! Från altarrummet bakom ikonostasen svarade prästen allt svagare. Till slut dog sången ut, eller försvann den bara in i det tidlösa?

Efter gudstjänsten köade vi skandinaver tillsammans med en grupp fromma pilgrimer från Ryssland för att vörda den heliga Katarinas reliker. Hennes vänstra hand ligger i ett öppet skrin. Det är makabert, men i dunklet kan man inte se vad det är man bugar sig för. En munk övervakade ceremonin och överräckte sedan en liten silverring med Katarinas emblem AK, Agia Katarina, inneslutet i ett hjärta, till var och en av besökarna.

Katarina var en stark kvinna som levde i Alexandria i slutet av 300-talet. En dag vägrade hon att offra till den romerske kejsaren Maxentius. Hon försökte tvärtom omvända honom till kristendomen. Kejsaren tillkallade då 50 lärde för att övertyga henne om att hon hade fel, men de misslyckades. Som straff beslöt kejsaren bränna dem på bål. När han sedan ville tortera Katarina till döds i ett slags spiktunna, gick tortyrredskapen sönder. Till slut blev hon halshuggen.

Hennes kropp var länge försvunnen. Men på 800-talet hittades den mirakulöst på Sinai berg intill klostret, som dittills endast varit tillägnat Gudsmodern Maria. Nu blev det även Katarinas kloster. Och ringen, som Katarinas pilgrimer får än idag, erinrar om den ring hon själv, enligt legenden, fick direkt av Kristus inför sina prövningar och lidanden.

När vi kom ut ur kyrkan efter vespern var det redan mörkt. Vi visades genom trånga prång och över rangliga trätrappor till klostrets museum. Här finns några av världens äldsta ikoner, bl a den äldsta kända bilden av Kristus. Den är från 500-talet. Han framställs där som världshärskaren, pantokrator, som gör en välsignande gest med höger hand och håller evangelieboken med den vänstra.

Man kan också notera att hans ögon verkar märkligt olika. Traditionen säger att Kristus vänder höger öga uppåt mot Gud fader, som har sänt honom, medan han med det vänstra ser bortom tiden.

Mellan åren 730 och 843 förstördes mängder av ikoner i den kristna världen under den s k bildstriden. En mycket stark rörelse inom kristenheten ville ta det gammaltestamentliga förbudet (2 Mos. 20:4) mot bilder ”vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden” på allvar. Alla bilder skulle därför på kejserlig order förstöras.

Ikonerna i Katarinaklostret kom emellertid att räddas. De skyddades av munkarna och kunde inte nås av kejsarens utsända. Klostret låg nämligen sedan år 641 på muslimsk mark och kunde dessutom visa upp ett personligt fribrev från Muhammed själv! Muslimer, som än i dag har ett bildförbud i sin religion, kom därmed att rädda några av kristenhetens viktigaste bilder.

Referenser: Gunnel Katharina Wahlström, Katharinaklostret vid Mose berg i Sinai, Stockholm 2006; Ulf Abel, Ikonen, den besjälade bilden, Artos & Norma bokförlag, 2006. Egna anteckningar från besök i november 2010.

Bilder: Bild 1. Entrén till Katarinaklostret är den mest oansenliga man kan tänka sig. I orostider murades den igen helt och besökare fick då hissas upp i en korg till murkrönet. Bild 2. Mose brinnande buske, som den ser ut i klostret idag. Bild 3. Huvudkyrkans klocktorn. Skänkt av den ryske tsaren Alexander II. Bild 4. Katarinaklostrets emblem, Agia Katarina, AK. Emblemet sitter över ingången till klostret. Bild 5. Världens sannolikt äldsta Kristusbild. Ikon från 500-talet. Katarinaklostrets museum. Egna bilder från besök i november 2010.

Det finns ännu en artikel om Katarinaklostret: Munkar, nunnor och världen.