Munkar, nunnor och världen

Redan före sex på söndagsmorgonen går vi grusvägen upp mot Katarinaklostret (se förra artikeln). Nattkylan ligger ännu kvar över Sinaiöknen. Den uppgående solens första strålar träffar toppen av Mose berg, som lyser i gult och rött.

Klockorna ringer i tsar Alexander II:s klocktorn inför morgonliturgin. Därinne i kyrkan skingras långsamt dunklet och i det gröna kassettaket blänker stjärnor av guld, alltmedan det heliga rummet fylls av den enkla, bysantinska, liturgiska sången.

Tre timmar senare är det dags för frukost i munkarnas speciella kaffestuga. Bara ett begränsat antal utomstående är inbjudna dit. Det serveras spenatpaj och söta kakor, chokladpraliner, svart kaffe och te på tepåse.

Det är redan varmt, fönstren står öppna. De lövmönstrade gardinerna rör sig knappt. På väggen hänger bilder av helgon och kyrkoledare men också av den grekiske exkungen Konstantin II och hans danskfödda hustru Anne-Marie. Hennes dekolletage har gjorts lite mera sedesamt genom en diskret retuschering.

Fader Pavlos, som ledde morgongudstjänsten, och en ung novis, som för ett par år sedan kom till klostret från Kanada, sitter lite för sig, beredda att svara på frågor. Hur är vardagen i klostret? Svar: ”För en munk är varje dag som den första, och den kan också vara den sista.” Hur är det att ständigt bli störd av turister och pilgrimer? Nytt svar: ”Om någon knackar på din port måste du öppna, även om du är försänkt i bön. Bönen kan du fortsätta senare, men just den människan kanske du aldrig ser igen.”

I en annan del av rummet sitter en nunna från kvinnoklostret i Fahran några mil bort. Jag får senare höra hennes historia. Hon har varit gift. När mannen dog ville hon dra sig undan till klostret. Hennes barn var redan vuxna, de hade ingenting att invända. Och nu bor hon i ett litet eremitage tillsammans med en annan nunna. På söndagarna kommer de till morgonliturgin här i Katarinaklostret.

Andra munkar kommer och går. Deras fotsida kaftaner frasar. Deras skägg är yviga; det tillhör traditionen att skägg inte skall vara alltför välansade, sådant kunde uppfattas som fåfänga. Med dämpade röster talar munkarna sinsemellan och undviker att tilltala gästerna.

En storvuxen, frodig munk i 30-årsåldern är mer utåtriktad. Han talar utmärkt engelska. Det visar sig att han kom till klostret från USA någon gång på 1990-talet. Han var då en mycket ung, nyfiken punkare – och han valde att stanna i klostret som ortodox munk. Nu tillhör det hans uppgifter att visa turister och pilgrimer runt bland de unika ikonerna och berätta om deras och klostrets 1500-åriga historia.

Men Katarinaklostrets mest berömda dyrgrip finns bara delvis kvar inom murarna: Codex Sinaiticus, den äldsta kända fullständiga versionen av Nya testamentet, handskriven på grekiska någon gång på 300-talet. Därtill kommer Gamla testamentet på grekiska, vilket gör Codex Sinaiticus till en komplett bibel, kanske en av de 50 handskrivna biblar som kejsar Konstantin den store lät tillverka år 331.

Historien om denna berömda handskrift är både dramatisk och sorglig. År 1844 anlände den då 29-årige tyske bibelforskaren Constantin Tischendorf – efter tolv dagar på kamelrygg – till Katarinaklostret, för att leta efter gamla handskrifter.

Han kom att göra sitt livs fynd. I en hög med skräp som skulle brännas hittade han 129 pergamentblad med Gamla testamentet på grekiska. Han fick som gåva med sig 46 av dessa hem till universitetet i Leipzig, där de fortfarande finns.

Men Tischendorf ville ha mer. År 1859 var han tillbaka i klostret, nu med rekommendationsbrev från klostrets höge beskyddare, den ryske tsaren Alexander II. Den här gången hittade han mycket mer: 346 blad, bland dem hela Nya testamentet. Allt inslaget i en röd duk. Det var en bibelhistorisk sensation.

Tischendorf lyckades med hjälp av en penningsumma från tsaren få ”låna” handskriften för att kopiera den i S:t Petersburg. Han lovade skriftligt att återlämna den oskadd och i gott skick så snart klostret ville ha den tillbaka. Men så blev det inte.

Munkarna kände sig lurade och det talades om stöld, trots att klostrets nye ärkebiskop år 1869 faktiskt skrev ett brev till tsaren där han överlämnade skriften till denne som ”ett bevis på evig tacksamhet från oss och Sinai”.

Än mer sårig blev historien när Stalin beslöt sig för att sälja handskriften för 100 000 pund till British Museum i London. Han behövde pengar till sin femårsplan för Sovjetunionen. I december 1933 kom Codex Sinaiticus till London och redan månaden därefter krävde Katarinaklostret återigen att få den tillbaka. Utan framgång. Handskriften är fortfarande kvar på museet.

Men 1975 kom en oväntad tröst. Munkarna upptäckte ytterligare 13 stora blad, som visade sig vara en del av Codex Sinaiticus. De låg i en bortglömd jordkällare under ett av klosterkapellen. Dessa blad lär man inte lämna ifrån sig i första taget.

Referenser: Gunnel Katharina Wahlström, Katharinaklostret vid Mose berg i Sinai, Stockholm, 2006; Codex Sinaiticus hemsida, British Library, London.

Bilder: 1. Den uppgående solen belyser bergen ovanför Katarinaklostret. 2. Fader Pavlos med kanadensisk novis i klostrets kaffestuga. 3. Codex Sinaiticus. Blad som hittades i klostret 1975 och som fortfarande finns kvar där. 4. Längs klostermuren, gränsen mot världen. Egna bilder från besök i november 2010.

Se även den tidigare artikeln om Katarinaklostret: Klostret i öknen.