Ouppsprättat från 1969

I Stadsmissionens second hand-butik hittade jag ett häfte med dikter av Axel Liffner (1919–1994). Är det någon som minns honom? Han var mest känd som en av skribenterna i Aftonbladets Innerspalten. Men han var faktiskt också en av fyrtiotalisterna vid sidan om storheter som Erik Lindegren, Karl Vennberg och Werner Aspenström.

Diktsamlingen, som jag genast inhandlade, gavs ut 1969 och bar titeln Vardagsbilder. Den hade stått länge i någon bokhylla innan den till slut hamnade hos Stadsmissionen. När jag fick den i min hand var den ännu ouppsprättad.

Redan att öppna en bok som ingen läst är förknippat med en säregen känsla av hemlighetsfullhet och upptäckt. I det här fallet blev det dessutom en påminnelse om längesedan förflutna dagar och stämningar. Jag läste dikten Demonstrationsdeltagare:

Tystnader uppstår alltid, fläckvis

- i ett rättvisekrävande demonstrationståg.

Små grupper av ensamma människor, som vill

vara med för sakens skull,

men som inga känner – och som känner sig

desorienterade och en smula generade;

som inte hör till de etablerade i ledet –

och inte till trottoarligan.

Sådana som gillar syftet, men ogillar

en del slagord, som ekar i öronen.

Man känner igen dem, som man känner igen sig själv.

- Är dessas medverkan meningsfull? Eller

bara en kuriös och statistisk insats?

Demonstrationerna 1968/1969 var verkligen inga tysta och stillsamma tillställningar. Slagorden skallade; aggressiviteten, den avsiktliga provokationen, var tydlig. Ibland övergick den till våld, mot polis eller mot ”trottoarligan”, dvs  mot åskådarna som ofta tog tydligt avstånd från vad de såg och hörde.

Men demonstranterna var ingalunda en homogen skara. Även i den ”rättvisekrävande” massan fanns ”tystnader”, människor som inte riktigt passade in, som kände sig obekväma med sällskapet och de aggressiva stämningarna. De var ändå med, ”för sakens skull”, som Liffner säger.

Man kan undra vilka de var och varför de alls demonstrerade om de nu kände sig så illa till mods.

De kan knappast viftas undan som fega medlöpare. Sådana betedde sig, då som nu, helt annorlunda. Ofta är det just de oreflekterade medlöparna som gapar mest. Nej, detta var snarare människor som hemma på studerkammaren skaffat sig en hygglig kunskap om de politiska frågorna och sedan tagit ställning, ofta med förbehåll och framförallt i teorin. De förstod emellertid inte vad ställningstagandet betydde i praktiken. Först i den skränande massan insåg de att något krävdes av dem som de inte kunde leverera: att överge förnuftet och förneka sitt tvivel.

Ty just detta, att förneka sitt tvivel, var en förmåga som 60-talsvänstern utvecklade till en kollektiv, tvingande och medveten enögdhet, som hade mycket med fanatism att göra. Även Tomas Tranströmer skrev vid samma tid (i Mörkerseende från 1970) om detta kusliga fenomen, om människorna ”som vill gå mitt i forsen medströms” och som ”kastar sig rakt fram utan att skälva/i en rasande hunger efter enkelhet”.

Liffners tysta demonstranter var tvärtom, de generades av enkelheten och kunde inte dölja det. Därmed stämplades de som opålitliga av de ”etablerade i ledet”. Även Liffner ifrågasätter om deras medverkan i den stora socialistiska rörelsen kanske bara är ”kuriös och statistisk”. Ändå medger han helt överraskande att han känner igen dem ”som man känner igen sig själv”. Liffner identifierade sig med just dem!

Detta är diktens kärna och storhet: insikten om det egna ofrånkomliga främlingskapet mitt i den upphetsade, ”rättvisekrävande” massan. Jag tror att många känner igen detta främlingskap även inför dagens förenklade och våldsamma vardagsbilder som i en ändlös malström passerar på tv.

Anm.1: Aftonbladets Innerspalten spelade en central roll i den socialdemokratiska kulturdebatten. Här skrev förutom Axel Liffner även t ex Karl Vennberg och Agneta Pleijel. 
Anm.2: Omslaget till Liffners diktsamling är gjort av Arne Jones, en av tidens mest betydande konstnärer.