16 september 2012

Tyskutlämningen (3)

Trots de omfattande protesterna beslöt alltså regeringen den 26 november 1945 att stå fast vid beslutet att utlämna tyskarna och balterna till Sovjetunionen (se förra artikeln). Avgörande för den socialdemokratiska regeringens beslut var att man fick offentligt stöd av Landsorganisationen, LO.

I lägren ökade antalet självmordsförsök och självstympningar. Tyskarna i Ränneslätt vägrade nu inte bara att äta utan också att dricka. Redan den 27 november ansåg läkarna att 590 personer var så försvagade, sjuka eller skadade att de inte kunde förflyttas.

Det sovjetiska transportfartyget Cuban anlände samma dag till Trelleborg. Det visade sig emellertid att fartyget inte var rustat för att transportera människor. Kojer och toaletter måste installeras och det skulle ta tid. Regeringen beslöt att skjuta på utlämningen.

Beskedet mottogs med jubel i lägren. Tyskarna firade tacksägelsegudstjänst och paraderade i Ränneslätt förbi den svenska flaggan ”till svenska folkets ära”. Men glädjen var förhastad. De onda aningarna väcktes när balterna plötsligt transporterades till olika beredskapssjukhus i södra Sverige – medan tyskarna blev kvar i lägren. Tänkte regeringen låta balterna stanna, men skicka iväg tyskarna?

De chockerade internerna fortsatte att vägra äta och dricka. De blev snabbt allt svagare och många låg till sängs. De som ännu höll sig uppe började patrullera på insidan av taggtrådsstängslet för att få tid att varna sina kamrater om polisen angrep lägret. Man ville till varje pris hinna organisera motstånd mot utlämningen.

På morgonen den 30 november stormade svensk statspolis lägret vid Ränneslätt. De tyska vakterna skrek ”Larm! Larm! Heraus!”. I officersbaracken, som låg alldeles innanför lägergrinden, försökte flera personer genast begå självmord genom att skära sig. I resten av lägret skyndade man till en förutbestämd samlingsplats för att göra passivt motstånd. Man bildade kedja, band sig samman med livremmar och vägrade lyda polisens order. För tyskarna var det en extra skymf att bli attackerade av vanlig polis, som om de, tyska soldater, vore kriminella. Man skrek ”Gestapo! Gestapo!” mot den svenska statspolisen.

Inne i klungan av interner skar man sig med knivar och rakblad. Människor föll till marken. Polisen slog sig in med batonger för att dra ut de skadade som kamraterna försökte hålla kvar. Några av internerna fick kläderna avslitna. Till slut fanns det ett 70-tal skadade på platsen. 46 av dem fördes i ambulans till sjukhus. Av dessa hade 24 allvarliga skador efter självmordsförsök. Men ingen dog vid polisoperationen i Ränneslätt. Det betraktades som en stor framgång. Polisen fick beröm av regeringens observatörer.

I Backamolägret blev konsekvenserna minst lika blodiga. En officer begick självmord genom att hänga sig. Andra använde yxor och stenar för att slå sönder händer och fötter på varandra. Minst 10 sådana fall rapporterades. En person lyckades hugga av sig ena armen. Avsikten var klar. Enligt Genèvekonventionen, som tyskarna kunde i detalj, skulle krigsfångar som förlorat ett ben, en arm, en fot eller en hand repatrieras, dvs sändas hem.

Motståndet varade inte länge. Vid middagstid den 30 november hade polisen läget under kontroll. Var fjärde tysk soldat hade då lyckats skada sig mer eller mindre allvarligt. Skadade låg i rader på lägrets förbandsplats. Efterhand som de kunde förbindas bars de ombord på det väntande tåget. ”Transporterbarheten [torde] knappast ha avgjorts efter särskilt humana principer”, skriver Curt Ekholm.

Under de närmaste dagarna transporterades från de olika lägren långt över tusen tyska soldater med tåg till Trelleborg. Allt löst i personvagnarna var borttaget, inklusive dörrarna till toaletterna. Fönstren var låsta eller förspikade med träplattor. Poliser fanns i varje vagn. Stationerna längs färdvägen bevakades av militär. Vid ankomsten till Trelleborg tog tre interner fram rakblad och skar upp sina pulsådror. De omhändertogs snabbt.

Redan under natten till den 1 december påbörjades embarkeringen av Cuban. De utlämnade gick en i taget genom överbyggda gångar och i trappor av trä, bevakade av polis på alla sidor. Väl ombord vände sig en av de tyska soldaterna om, gjorde honnör mot den svenska flaggan på en intilliggande byggnad – men drogs snabbt ner under däck av sovjetisk personal.

Den 3 december kunde Cuban till slut avsegla med 1 610 utlämnade tyska soldater ombord – men ingen enda balt. Destinationen var hemlig. Och två sovjetiska marinfartyg åtföljde transporten.

Medan allt detta pågick försvarade statsminister Per Albin Hansson utlämningen i ett tal i Borlänge. Regeringen ville inte medverka till att ”militärpersonal tillhörande den tyska krigsmakten undandrog sig följderna av kapitulationen”, sade han. ”Att detta kan innebära att många gå en hård tid till mötes må vi beklaga. Men krig och dess följder är hårda.”

Fortsättning följer.

Referenser: Curt Ekholm, Balt- och tyskutlämningen 1945-1946, Acta Universitatis Upsaliensis, 1995, samt egna studier i den svenska Moskvabeskickningens arkiv som finns i Riksarkivets annex i Arninge.

Anm.: Jag anger de officiella siffrorna på antalet utlämnade tyskar, alltså 1 610. Curt Ekholm har kommit fram till att det i själva verket var ytterligare drygt 200 tyskar som utlämnades den 3 december. Definitionerna är emellertid osäkra bl a eftersom det fanns flera nationaliteter bland de "tyska" militärflyktingarna.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De övriga är:

Se även:

Inga kommentarer: