9 september 2013

Inför sista varvet

Det har blivit alltmer sällsynt att det kommer en ny artikel på Öga och Öra. Skall det bli någon fortsättning eller är bloggen på väg att läggas ner? Ja, vi får se. Jag har i sommar inte bara fyllt sjuttio år, jag har också varit allvarligt sjuk och genomgått en operation som ledde till flera komplikationer. De har fördystrat min tillvaro. Jag har varken haft ork eller tid att ägna mig åt skrivande. 

Nu är jag konvalescent, rör mig långsamt och värdigt, blir lätt utmattad och kan inte sitta mer än korta stunder i taget. Som värst gick jag ner 12 kilo i vikt. Nu försöker jag återvinna lite muskelmassa genom att äta extra proteintillskott och gå långa promenader. Om det leder till att jag återfår lusten och orken att läsa, skriva och resa – det som fordras för att driva den här bloggen – återstår att se.

Kanske är det dags att ändra inriktning på skrivandet? Att fylla sjuttio och samtidigt tvingas uppleva hur bräcklig kroppen är, har fått mig att se tillvaron annorledes än tidigare. Livet går obönhörligt in på sista varvet. Vänner och bekanta faller bort. Det är högst rimligt att tänka tanken att man står näst i kön. Vad skall jag då använda den återstående tiden till?

Vad är viktigt?

Det är förstås inte första gången som jag ställer mig denna fråga. I själva verket har den återkommit inför varje betydelsefull förändring i tillvaron. Det har handlat om utbildning, jobb, flyttning, äktenskap etcetera. Det är välkända vägskäl, de är likartade för alla och länge kan man betrakta dem mer eller mindre som preliminära. Om man hamnade fel borde man ha tid att rätta till det i framtiden. Så var den undermedvetna logiken. Man tog helt enkelt livet som en självklarhet. I praktiken handlade man som om det vore evigt.

Men vid sjuttio inser man, inte bara intellektuellt (den förståelsen är gränslöst övervärderad), utan framförallt i den egna kroppen, att man befinner sig i slutet av den inbillade evigheten. Det är plötsligt inte lika lätt som tidigare att bortse från frågans existentiella djup och avgörande dramatik. Att återigen försöka skjuta den på framtiden får plötsligt ett ofrånkomligt drag av komik.

Så här är jag: en åldrande man som snart är gubbe och som ter sig alltmer komisk ju längre han försöker inbilla sig att livet är evigt. Kanske är det utgångspunkten för en ny resa, för en ny läsart, för ett nytt skrivande?

14 kommentarer:

Karin S sa...

Skriver du mer så är det kul. Om inte så hoppas jag att du helt enkelt gör något (för dig) roligare.
Tack för allt spännande, vackert, intressant och nyanserat hittills !

Johan Selander sa...

Stort tack, Karin, för dina vänliga ord! Kan inte undgå att bli lite rörd märker jag.

Johan

Einar J sa...

Jag hoppas såväl på en eller annan fortsättning på ditt skrivande som snar förbättring av din hälsa.
Om det blir något nytt i stället för det som varit så blir det säkert också något som vi trogna läsare av dina alltid lika givande blogginlägg gärna vill ta del av.
Så sant att det gäller att överväga vad man helst vill ha sin resterande tid till. Tack även för den påminnelsen!
Med hjärtlig hälsning/Einar

Börje sa...

Jag skulle gärna fortsätta läsa din intressanta blogg. Och varför inte just något om vad man ska använda resten av sin tid till?

Johan Selander sa...

Hej Einar och Börje!

Roligt att höra av er! Och tack för uppmuntrande kommentarer! Min återhämtning går långsamt men ändå framåt och jag funderar mycket på hur ett fortsatt bloggskrivande skulle kunna se ut. Vi hörs!

Johan

Anonym sa...

Hej Johan,
Jag kan inte annat än instämma i tidigare kommentarer.

Oavsett vilken väg du väljer framöver, huruvida du fortsätter författandet härpå bloggen eller ej, så vill jag tacka dig för de timmar av god läsning du givit mig. Även för de än fler timmar jag tvingats till reflektion tack vare den tidigare läsningen.

Jag önskar dig fortsatt tillfrisknande och att energin snart kommer åter!

Min far är i samma ålder som du, har även gått igenom en större operation som dels i sig innebar en del risker och som likaledes har gett en del komplikationer. Han funderade även han oerhört mycket över livet både den närmsta tiden före och efter operationen. Familjen upplevde honom nästan som deprimerad då han pratade mycket om just livet och döden.

Själv tror jag att det var en nödvändig passage som behövdes genomgås. Numer är personligheten tillbaka även om hälsan är haltande.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver om detta men jag tror mig tänka att jag vill skicka ett positivt meddelande kring att trots sjukdom så är 70 år idag inte synonymt med att förbereda sig för att bege sig till de sälla jaktmarkerna...

Anonym sa...

...och ovan kommentar skulle såklart avslutas med:

Vänliga hälsningar
Johan (vi som mailats vid angående en specifik släkt hsitoria från WWII)

Johan Selander sa...

Tack Johan för dina goda tankar! Jo, jag förstår din far. Det är mycket som dyker upp i en situation när man har överlevt en livshotande kris. Det är inte konstigt och det är inte nödvändigtvis bara av ondo. Jag önskar din far allt tänkbart gott.
Johan

Peter Oljelund sa...

Hej Johan

Din blogg, din poesi..och dina historiska vandringar som jag med mycket stort nöje läser, är en elektrisk livsnerv som på ett bra sätt upphäver den komedi och väntan på avslut som livet ibland tycks vara.Krafsades själv under hakan av dödens oklippta naglar för några år sedan och insåg vid 48 års ålder ungefär vad du så bra förklarar i din blogg...
Jag förordar att du, i den mån av vad din hälsa samtycker till, fortsätter orda vackert. Kanske och förhoppningsvis...som inspiration vill jag att du skall veta att i en abstrakt form som jag inte kan sätta ytterligare förklaring till, känner jag en själslig förening mellan dig, migsjälv och en man som heter Erik van der Heeg vars historiska tankevärld inte ligger så långt ifrån din egen...och min. Inspirationen har följande webbadress: http://halvhalt.bloggplatsen.se/
På återhörande! Krya dig!

Peter

Anonym sa...

Oerhört intressant att (som jag nyss gjort) läsa om de etniska "uppgörelserna" och folkförflyttningarna efter andra världskriget.
Åter ett exempel på att människan är människans varg.
Om möjligt: Keep swinging som Leif Andersson sade en gång i tiden.

Anonym sa...

Johan - tråkigt att höra att du varit sjuk. Jag hoppas att du mår så bra som möjligt och tar emot det goda som livet ger dig. Allt gott till dig. Eric Dominicus

Eva Nygren sa...

Johan, så länge sedan jag läste din blogg och du har varit svårt sjuk. Jag har haft mitt och du har haft ditt. Vi känner inte varandra men jag har läst din blogg tidigare med stort intresse. Bland annat för att du skriver väl och för att jag tycker om din haikudikter. Jag ska läsa mer. Att skriva ger livet viss mening. Eller att uttrycka sig!

Sophie sa...

Hittade dig först nu! Du är guld värd och gör skillnad! Förhoppningsvis är det fler som vågar sig till att vakna upp till den värd vi egentligen lever i. Att göra det är en svår process att gå igenom. Man är chockad och vill inte tro att det är sant - att man i hela sitt liv varit förd bakom ljuset. Att vakna upp är smärtsamt och ofta önskar man att man fortsatt sova. Det var enklare så - och det var så det var uträknat att man skulle leva. Man inser bestört vad allt handlar om och hela ens falska trygghet försvinner - snabbt. Den fanns aldrig. När man väl vaknat upp så är allt egentligen solklart och man undrar gång på gång varför man inte förstod detta tidigare? Svaret är inte ett enda enkelt svar. Ett av svaren är att man ju faktiskt inte tog reda på hur det låg till. När man väl börjar att skaffa sig kunskap så går det som på räls. Jag sov för länge - i 50 år.

Sophie sa...

Hittade dig först nu! Du är guld värd och gör skillnad! Förhoppningsvis är det fler som vågar sig till att vakna upp till den värd vi egentligen lever i. Att göra det är en svår process att gå igenom. Man är chockad och vill inte tro att det är sant - att man i hela sitt liv varit förd bakom ljuset. Att vakna upp är smärtsamt och ofta önskar man att man fortsatt sova. Det var enklare så - och det var så det var uträknat att man skulle leva. Man inser bestört vad allt handlar om och hela ens falska trygghet försvinner - snabbt. Den fanns aldrig. När man väl vaknat upp så är allt egentligen solklart och man undrar gång på gång varför man inte förstod detta tidigare? Svaret är inte ett enda enkelt svar. Ett av svaren är att man ju faktiskt inte tog reda på hur det låg till. När man väl börjar att skaffa sig kunskap så går det som på räls. Jag sov för länge - i 50 år.