Haiku

Väntar i bleke.
Ett skal på natthavets rygg.
Böjd över kulten.

Det stötande alternativet/Omläst

Kallad till tystnad är en självbiografisk berättelse om en ung mans väg till katolicismen och sedan vidare till en av dess strängaste klosterordnar, trappisterna. Boken kom ut 1948 och var skriven av Thomas Merton, sedermera en av 1900-talets mest kända katolska författare.

Jag läste den här boken första gången på sommaren 1964, då jag fyllde 21 år. Året därpå begav jag mig till ett anglikanskt franciskankloster i Dorset, England, för att pröva på munklivet. Mertons bok hade lämnat djupa spår i min ungdomliga själ. Nu har jag läst om den, 48 år senare.

Thomas Merton föddes i Frankrike 1915. Båda föräldrarna var konstnärer, ingen av dem med någon djupare religiös förankring. Sonens väg till religionen ter sig egentligen ganska svårförklarlig. Här finns inga dramatiska omvändelser, ingen övertygande själsnöd, inga frälsande uppenbarelser. Det fromma perspektivet på den unge mannens liv verkar pålagt i efterhand.

Däremot finns det två betydelsefulla drivkrafter: en intellektuell nyfikenhet och ett märkligt, underliggande sug efter ett radikalt ställningstagande i livet. Under ett besök i Rom får han en stark upplevelse av kyrkornas Kristusbilder. Han köper ett exemplar av Nya testamentet på latin och läser med en känsla av att vara en pilgrim. Men upprymdheten sjunker tillbaka, som ett rus. Än var han inte mogen.

Merton skaffar sig en akademisk utbildning i Cambridge, England, och på Columbia University i New York. Han är en typisk intellektuell, blir universitetslärare i engelska, skriver romaner som inte publiceras och låter sig på 30-talet tillfälligt förföras av tidens vurm för kommunismen. ”Jag hade fått för mig, att Sovjetryssland var det enda land, där en sann konst kunde finna sin tillflykt i denna värld av borgerlig fulhet”, skriver han.

Men i sitt intellektuella liv kommer Merton gång på gång i kontakt med katolskt kulturliv. Han läser Thomas av Aquino och Johannes av Korset. Han kan inte undgå att bli imponerad och lockad av deras radikala avståndstagande inte bara från den borgerliga, utan från hela den ”världsliga”, världen.

Mertons radikalisering får en ny inriktning. Långsamt växer det fram en längtan efter att bedja. Han upptäcker att ett asketiskt levnadssätt kan frigöra själen, att avstå är att få. En höstdag 1938 har han omärkligt passerat gränsen till insikt, söker upp en präst i New York och säger: ”Fader, jag skulle gärna vilja bli katolik.”

Upptagandet i den katolska kyrkan äger rum med hela ceremonielet: dop, bikt, avsvärjande av kätteri och schismatisk tro, djävulsutdrivning, detaljerad trosbekännelse och den första kommunionen. Ändå är detta radikala steg inte nog. Merton hör genast hur den helige Ande ropar på honom ”ur sitt eget oändliga djup”. En kallelse till vad?

Merton skriver: ”Om [någons] kallelse på allvar skall bära frukt, måste den kosta honom något och innebära ett verkligt offer. Den måste vara ett kors, ett verkligt avstående från de naturliga värdena.”

När jag läste detta för snart 50 år sedan, kändes orden naturliga, logiska och lockande. När jag läser dem idag, inser jag hur långt ifrån Mertons värld som vårt moderna liv utspelas. Självförnekelse och lydnad var centrala ledstjärnor för Merton. Stoltheten skulle brytas, all kärlek till det egna jaget skulle upphöra – för att i stället riktas mot Gud. Det är ett budskap som de flesta av oss skulle uppleva som obegripligt eller rent av stötande, om vi ens fick höra det i Sverige år 2012.

Hur lyckades då Merton leva upp till sina egna höga ideal? Det var inte enkelt. Vägen gick i sicksack mellan framsteg och bakslag, eufori och ångest, tro och tvivel. Men hans övertygelse blev efterhand allt tydligare: ”Jag ville inte vara med om fler kompromisser med ett liv, som i varje ögonblick försökte förgifta mig. Jag måste vända allt detta ryggen.”

Längtan efter radikalitet fick ännu en gång en ny inriktning, nu mot enkelhet. Han undervisar en tid vid ett franciskanskt universitet. Han försöker leva ett noga inrutat liv, kastar bort böcker som ”solkar sinnet”, slutar röka, lever med kyrkans tideböner som en munk utanför klostret.

Men det är trappistorden, med sin ständiga tystnad, som blir hans slutmål. I december 1941, när kriget just har nått USA genom det japanska överfallet i Pearl Harbour, packar han sina få ägodelar i en väska, bränner upp manusen till tre färdiga romaner, tömmer bankkontot, skriver några privata brev och beger sig till klostret Our Lady of Gethsemani i Kentucky.

När jag var 20 manade denna berättelse till självuppoffrande efterföljelse. När jag nu snart är 70 störs jag av radikalitetens drag av prestation. Ja, Merton kallar sig själv en ”andlig atlet”. Jag ser att han koketterar med sina ungdomliga synder och senare med sin botgöring. Och så detta, att trappistordens tystnadslöfte inte hindrar honom från att skriva en rad böcker om sitt liv i klostret! Det får mig att le lite. Den kompromisslöse asketen Thomas Merton var trots allt bara en människa.

Referenser: Thomas Merton, Kallad till tystnad, Catholica Förlag, sv. 1986; Thomas Merton, Brännpunkter, Artos, sv. 2002.

Anm.1: Trappistorden grundades på 1600-talet i klostret La Trappe i norra Frankrike. Den var en gren av cistercienserorden, där bl a Bernhard av Clairvaux var en betydande abbot på 1100-talet. Trappisterna blev en egen orden 1892 med stränga regler om tystnad och fasta. Klostret i Clairvaux tillhör idag trappisterna.

Anm. 2: Några fakta ur Thomas Mertons liv: Född 31 januari 1915 i Prades nära Perpignan i Sydfrankrike. Hans mor var konstnär från USA, död 1921, fadern konstnär från Nya Zeeland, död 1931. År 1933 studier vid Cambridge, England. 1935 Columbia University, New York. 1938 konversion till katolicismen. 1941 inträde i trappistklostret Our Lady of Gethsemani, Kentucky. 1947 eviga munklöften. 1949 prästvigd. 1955-1965 novismästare i klostret. 1965 bodde han som eremit på klosterområdet. 1968 död genom olyckshändelse under en konferens i Bangkok. Merton skrev mer än 70 böcker i klostret och fick en miljonpublik. Han inspirerade under 1950-talet många unga människor i hela världen att söka sig till kloster.

I artikelserien ”Omläst” ingår även:

Att sjunga för de dömda (om Lars Ahlins Gilla gång)

Egoismens pris (om Sigfrid Siwertz Selambs)

Tyskutlämningen (3)

Trots de omfattande protesterna beslöt alltså regeringen den 26 november 1945 att stå fast vid beslutet att utlämna tyskarna och balterna till Sovjetunionen (se förra artikeln). Avgörande för den socialdemokratiska regeringens beslut var att man fick offentligt stöd av Landsorganisationen, LO.

I lägren ökade antalet självmordsförsök och självstympningar. Tyskarna i Ränneslätt vägrade nu inte bara att äta utan också att dricka. Redan den 27 november ansåg läkarna att 590 personer var så försvagade, sjuka eller skadade att de inte kunde förflyttas.

Det sovjetiska transportfartyget Cuban anlände samma dag till Trelleborg. Det visade sig emellertid att fartyget inte var rustat för att transportera människor. Kojer och toaletter måste installeras och det skulle ta tid. Regeringen beslöt att skjuta på utlämningen.

Beskedet mottogs med jubel i lägren. Tyskarna firade tacksägelsegudstjänst och paraderade i Ränneslätt förbi den svenska flaggan ”till svenska folkets ära”. Men glädjen var förhastad. De onda aningarna väcktes när balterna plötsligt transporterades till olika beredskapssjukhus i södra Sverige – medan tyskarna blev kvar i lägren. Tänkte regeringen låta balterna stanna, men skicka iväg tyskarna?

De chockerade internerna fortsatte att vägra äta och dricka. De blev snabbt allt svagare och många låg till sängs. De som ännu höll sig uppe började patrullera på insidan av taggtrådsstängslet för att få tid att varna sina kamrater om polisen angrep lägret. Man ville till varje pris hinna organisera motstånd mot utlämningen.

På morgonen den 30 november stormade svensk statspolis lägret vid Ränneslätt. De tyska vakterna skrek ”Larm! Larm! Heraus!”. I officersbaracken, som låg alldeles innanför lägergrinden, försökte flera personer genast begå självmord genom att skära sig. I resten av lägret skyndade man till en förutbestämd samlingsplats för att göra passivt motstånd. Man bildade kedja, band sig samman med livremmar och vägrade lyda polisens order. För tyskarna var det en extra skymf att bli attackerade av vanlig polis, som om de, tyska soldater, vore kriminella. Man skrek ”Gestapo! Gestapo!” mot den svenska statspolisen.

Inne i klungan av interner skar man sig med knivar och rakblad. Människor föll till marken. Polisen slog sig in med batonger för att dra ut de skadade som kamraterna försökte hålla kvar. Några av internerna fick kläderna avslitna. Till slut fanns det ett 70-tal skadade på platsen. 46 av dem fördes i ambulans till sjukhus. Av dessa hade 24 allvarliga skador efter självmordsförsök. Men ingen dog vid polisoperationen i Ränneslätt. Det betraktades som en stor framgång. Polisen fick beröm av regeringens observatörer.

I Backamolägret blev konsekvenserna minst lika blodiga. En officer begick självmord genom att hänga sig. Andra använde yxor och stenar för att slå sönder händer och fötter på varandra. Minst 10 sådana fall rapporterades. En person lyckades hugga av sig ena armen. Avsikten var klar. Enligt Genèvekonventionen, som tyskarna kunde i detalj, skulle krigsfångar som förlorat ett ben, en arm, en fot eller en hand repatrieras, dvs sändas hem.

Motståndet varade inte länge. Vid middagstid den 30 november hade polisen läget under kontroll. Var fjärde tysk soldat hade då lyckats skada sig mer eller mindre allvarligt. Skadade låg i rader på lägrets förbandsplats. Efterhand som de kunde förbindas bars de ombord på det väntande tåget. ”Transporterbarheten [torde] knappast ha avgjorts efter särskilt humana principer”, skriver Curt Ekholm.

Under de närmaste dagarna transporterades från de olika lägren långt över tusen tyska soldater med tåg till Trelleborg. Allt löst i personvagnarna var borttaget, inklusive dörrarna till toaletterna. Fönstren var låsta eller förspikade med träplattor. Poliser fanns i varje vagn. Stationerna längs färdvägen bevakades av militär. Vid ankomsten till Trelleborg tog tre interner fram rakblad och skar upp sina pulsådror. De omhändertogs snabbt.

Redan under natten till den 1 december påbörjades embarkeringen av Cuban. De utlämnade gick en i taget genom överbyggda gångar och i trappor av trä, bevakade av polis på alla sidor. Väl ombord vände sig en av de tyska soldaterna om, gjorde honnör mot den svenska flaggan på en intilliggande byggnad – men drogs snabbt ner under däck av sovjetisk personal.

Den 3 december kunde Cuban till slut avsegla med 1 610 utlämnade tyska soldater ombord – men ingen enda balt. Destinationen var hemlig. Och två sovjetiska marinfartyg åtföljde transporten.

Medan allt detta pågick försvarade statsminister Per Albin Hansson utlämningen i ett tal i Borlänge. Regeringen ville inte medverka till att ”militärpersonal tillhörande den tyska krigsmakten undandrog sig följderna av kapitulationen”, sade han. ”Att detta kan innebära att många gå en hård tid till mötes må vi beklaga. Men krig och dess följder är hårda.”

Fortsättning följer.

Referenser: Curt Ekholm, Balt- och tyskutlämningen 1945-1946, Acta Universitatis Upsaliensis, 1995, samt egna studier i den svenska Moskvabeskickningens arkiv som finns i Riksarkivets annex i Arninge.

Anm.: Jag anger de officiella siffrorna på antalet utlämnade tyskar, alltså 1 610. Curt Ekholm har kommit fram till att det i själva verket var ytterligare drygt 200 tyskar som utlämnades den 3 december. Definitionerna är emellertid osäkra bl a eftersom det fanns flera nationaliteter bland de "tyska" militärflyktingarna.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De övriga är:

Tyskutlämningen(1)

Tyskutlämningen(2)  
Tyskutlämningen (4)

Se även:

Utlämnade på Stalins begäran

Tyskutlämningen (2)

Den 19 november 1945 avslöjades regeringens planer på att utlämna ca 2 700 i Sverige internerade tyskar och balter till Sovjetunionen (se förra artikeln). Därefter följde dramatiska händelser i snabb takt.

Ett sovjetiskt transportfartyg, Cuban, och två minsvepare var på väg till Trelleborg. En utlämning planerades till den 28 november. I lägren inledde balterna genast en hungerstrejk och tyskarna följde strax efter. De svenska myndigheterna svarade genom att drastiskt förstärka den militära bevakningen kring lägren. Med tusentals soldater spärrades de av från yttervärlden. Och soldaterna fick rätt att använda sina skjutvapen mot de obeväpnade internerna. Det var ett klart brott mot Genèvekonventionen.

Pressen hade varit föga intresserad av de f d soldaterna i den tyska krigsmakten. Men när det stod klart att det bland dem fanns ca 160 balter som riskerade att utlämnas till Sovjetunionen, inleddes en intensiv rapportering som i sin tur skapade en opinionsstorm. Protestmöten och demonstrationer arrangerades plötsligt över hela landet.

Men de upprörda känslorna gällde bara balterna, tyskarnas situation diskuterades inte. När en kyrklig delegation fick företräde hos utrikesminister Östen Undén frågade denne om uppvaktningen även gällde tyskarna. Biskop Manfred Björkquist svarade, att man naturligtvis önskade att inte heller tyskarna skulle utlämnas, men ”vår uppgift gäller balterna”. Undén avfärdade önskemålen och underströk för biskopen att Sovjetunionen minsann var en rättsstat.

De internerade tyskarna skrev till kungen, regeringen, riksdagens talmän, Röda korset, ärkebiskop Eidem, påven, Folke Bernadotte och många fler. De hänvisade framför allt till Genèvekonventionens stadgande i artikel 75: ”Under alla förhållanden skall repatriering av fångar ske så snart som möjligt sedan fred inträtt.” När tyskarna försökte vända sig till den svenska pressen genom TT censurerade myndigheterna deras uttalande och strök ner det radikalt.

Kung Gustaf V, som ansågs vara tyskvän, engagerade sig och skrev ett brev direkt till Stalin. Men även hans vädjan gällde bara balterna. Och Stalins svar var ett klart nej. Ryssarna förväntade sig tvärtom att Sverige skulle stå fast vid sina utfästelser från den 15 juni om att alla skulle utlämnas.

Den borgerliga pressen teg om tyskarna men var nära nog enig emot en utlämning av balterna. Bland socialdemokratiska tidningar fanns det emellertid de som stödde regeringen. Utlämningen av alla var viktig för att utveckla samarbetet med Sovjetunionen, ansåg t ex Aftontidningen och Morgon-Tidningen. De såg balter och tyskar som kollektivt ansvariga för kriget. Och de borgerliga svenskar som försökte försvara balterna utmålades som nazisympatisörer.

Till och med LO:s styrelse, landssekretariatet, tog kraftigt avstånd från dem som försökte rädda balterna. LO kallade opinionen för ”propaganda” som med ”dunkla politiska syften” försökte att ”hos Sovjetunionen uppväcka misstroende mot Sverige och de svenska statsmakternas ärliga vilja att bevara goda och vänskapliga relationer med Sovjetryssland”.

Svenska murarförbundet i Stockholm gjorde ett tydligt offentligt uttalande: ”Hela den svenska arbetarklassen [måste] obönhörligen kräva, att landet göres fritt från den nazistiska hydran.”

En enda tidning ställde upp inte bara för balterna utan även för de internerade tyskarna, Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, GHT. Tidningen ansåg att tyskarna sex månader efter krigets slut inte gärna kunde betraktas som militärpersonal. De var i stället uppenbarligen politiska flyktingar. Och om någon av dem skulle anklagas för krigsbrott måste det ske en individuell prövning av den saken. En individ kunde inte straffas bara för att han tillhörde ett folk som ansågs brottsligt. Ännu orimligare vore att straffa någon för att han tillhört en viss krigsmakt, ansåg Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning.

GHT:s försvar för de internerade tyskarna var anmärkningsvärt, inte minst eftersom tidningen under hela kriget drivit en konsekvent och kraftfull anti-nazistisk kampanj. Att man nu, mot en mäktig opinion, kunde hålla huvudet kallt och göra skillnad mellan ”tysk” och ”nazist” var en intellektuell och moralisk prestation.

I den övriga pressen kallades emellertid GHT:s synpunkter antingen nedlåtande för ”medlidandeskampanj” eller förtegs helt och hållet. Curt Ekholm, som på 1980-talet gjorde den stora utredningen om utlämningen, sammanfattade: ”Pressens underlåtenhet att ens diskutera tyskarnas synpunkter var verkligen påtaglig.”

Stödd av LO beslöt den socialdemokratiska regeringen den 26 november att stå fast vid samlingsregeringens beslut från sommaren om att utlämna samtliga internerade. Tre statsråd reserverade sig emellertid. Det var regeringens tre jurister: Quensel, Danielsson och Zetterberg. Deras reservation hemligstämplades. Samma dag inträffade det första självmordet i lägren. Det var en tysk soldat som hängde sig. En våg av självstympningar, självmord och förgiftningar följde.

Fortsättning följer.

Referenser: Curt Ekholm, Balt- och tyskutlämningen 1945-1946, del 1 och 2, Acta Universitatis Upsaliensis, 1995, samt egna studier i den svenska Moskvabeskickningens arkiv som finns i Riksarkivets annex i Arninge.

Anm.1: Sverige hade under kriget en samlingsregering med socialdemokraten Per Albin Hansson som statsminister. Förutom socialdemokraterna medverkade Högern, Folkpartiet och Bondeförbundet. Utrikesminister var den opolitiske diplomaten Christian Günther. Det var denna regering som fattade det ursprungliga beslutet om utlämningen den 15 juni 1945. Den 31 juli 1945 ersattes samlingsregeringen med en rent socialdemokratisk regering. Per Albin Hansson förblev statsminister. Utrikesminister blev  Östen Undén.

Anm.2: Kommunisterna stödde förstås Sovjetunionens önskemål om utlämning av både tyskar och balter. I riksdagen föreslog kommunisten Gustav Johansson till och med att de 33 000 civila balter som redan fått en fristad i Sverige skulle utlämnas. Regeringen avvisade förslaget.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:

Tyskutlämningen(1)  
Tyskutlämningen (3) 
Tyskutlämningen (4)

Tyskutlämningen (1)

I januari 1946 överlämnade Sverige 146 balter som hade kämpat i tysk uniform mot Sovjetunionen till – Sovjetunionen. Det var en politisk skandal och en mänsklig tragedi. Protesterna var omfattande både i tidningarna och bland allmänheten. Händelsen gick till den svenska historien som ”baltutlämningen”.

Men samtidigt utlämnades även 2 372 tyska soldater som också flytt till Sverige från östfronten vid krigets slut. Det skedde utan offentlig diskussion, nästan i tysthet. Och helt i onödan. Detta är deras historia.

De kom i krigets slutskede i småbåtar eller tätt stående på pråmar från Lettland eller området kring Gdynia. De besköts av sovjetiska stridsplan ända långt in på svenskt vatten. Många nådde aldrig land. Andra var sårade när de till slut kunde omhändertas på Gotland, i Kalmar eller i Ystad.

Egentligen ville de inte alls till Sverige, de ville hem till Tyskland, undan risken för krigsfångenskap i Sovjetunionen. De flesta hamnade i Sverige för att de tvangs söka nödhamn.

I Sverige internerades de i olika läger, t ex i Havdhem på Gotland, i skånska Bökeberg, i Backamo norr om Göteborg och framför allt på Ränneslätt nära Eksjö. Försvarsstaben förberedde genast deras hemsändande till Tyskland. Det var sedan länge rutin. Både tyska och allierade soldater som kommit in på svenskt territorium brukade sändas hem så snart som möjligt, tyskarna sattes helt enkelt på färjan till Danmark. Att de nyanlända tyskarna snart skulle få återvända hem, tog de därför för givet. Det var också helt i enlighet med internationella konventioner.

Men den 4 juni kom en s k note från Moskva till utrikesdepartementet i Stockholm. Sovjetunionen krävde att all tysk militär personal som flytt till Sverige från östfronten efter kapitulationens undertecknande den 8 maj skulle återsändas dit, dvs till områden som numera var under sovjetisk kontroll.

Ryssarna hänvisade till de regler som de allierade, alltså Sovjetunionen, Storbritannien och Förenta staterna, hade kommit överens om i Jalta redan i februari och som tyskarna tvangs att acceptera vid kapitulationen. Men Sverige hade ju inte skrivit under något sådant avtal och var alltså inte bundet av dessa regler. Det hade regeringen också fullt klart för sig.

Dessutom fanns det många oklarheter. Vem hade flytt före och vem efter kapitulationen? Omkring 400 anlände till Sverige mellan den 4 och 8 maj och hade uppenbarligen flytt före kapitulationen. Huvuddelen av de flyende kom till Sverige den 9 och 10 maj och det var oklart när de lämnat fronten. I Lettland hade tyskarna dessutom kämpat vidare flera dagar efter den officiella kapitulationen, som många soldater inte ens kände till. En stor del av de flyende hade befunnit sig till havs och kunde inte gärna stanna där de befann sig. Chefen för försvarsstaben, överste Nils Swedlund, underströk för regeringen att det krävdes ”en ingående prövning fall för fall”.

Allt detta visar att det fanns stora möjligheter för regeringen att rakt av säga nej till de sovjetiska kraven eller åtminstone att undanta många flyktingar. Om man ville.

Men redan den 15 juni accepterade den svenska regeringen utan invändningar den sovjetiska begäran. Ja, mer än så! Regeringen, med Per Albin Hansson som statsminister, beslöt på eget initiativ att utlämna inte bara dem som Sovjetunionen hade begärt, utan även dem som anlänt före kapitulationen. I en svensk svarsnote från den 16 juni informerades ryssarna om att de skulle få tillbaka fler än de hade krävt.

Försvarsstabens förberedelser för hemsändning av tyskarna avbröts nu på regeringens order. I stället började man planera för att utlämna tyskar och balter med tvång. Men varken de internerade eller den svenska allmänheten fick veta något. Regeringen var medveten om att beslutet var kontroversiellt och att det måste hållas hemligt. Risken för oroligheter var påtaglig.

I lägren passerade emellertid sommaren lugnt. Varken internerna eller den svenska bevakningspersonalen anade vad som förbereddes. Tyskarna hade en egen lägerförvaltning. De formulerade egna uppföranderegler som byggde på kamratskap och militär disciplin. De ägnade sig åt sport och teater, deltog frivilligt i byggandet av nya baracker och sanitära anläggningar. Ja, de uppförde till och med nya taggtrådsstängsel kring sitt eget läger. Man kan utan vidare säga att tyskarna uppförde sig exemplariskt och de bemöttes vänligt av den lokala civilbefolkningen.

Tre månader gick utan att ryssarna tog några initiativ för att hämta de internerade. Sverige måste till slut påminna om saken. Först i mitten av november meddelade ryssarna att ett fartyg var på väg till Trelleborg och ryktet spred sig genast i lägren. Den 19 november spräckte Vestmanlands Läns Tidning hemlighetsmakeriet och offentliggjorde regeringens planer på en utlämning. På en enda dag förändrades situationen totalt.

Fortsättning följer.

Referenser: Curt Ekholm, Balt- och tyskutlämningen 1945-1946, del 1 och 2, Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala 1995; egna studier i Sveriges Moskvabeskicknings arkiv som finns i Riksarkivets filial i Arninge.

Anm.: Tyskarna skrev under två olika kapitulationsakter. Den första signerades av general Alfred Jodl i Reims den 7 maj klockan 02:41. Den innebar att krigshandlingarna skulle upphöra vid midnatt mellan den 8 och 9 maj. Den andra akten undertecknades av bl a fältmarskalk Wilhelm Keitel i det ryska högkvarteret i Karlshorst, en förort till Berlin, den 9 maj klockan 00:16. Denna kapitulationsakt var daterad den 8 maj även om den alltså inte undertecknades förrän nästa dag. Det var denna senare kapitulation som ryssarna hänvisade till och som faktiskt innebar att en stor del av de tyska och baltiska militärflyktingarna inte omfattades av ryssarnas krav.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:
Tyskutlämningen (2)
Tyskutlämningen (3) 
Tyskutlämningen (4)
 
Se även:
Utlämnade på Stalins begäran  
Ryssutlämningen (1) 

Haiku

Båten vid bryggan.

Genom vassruggen.

Stigen till sommarens slut.

Garnisonskyrkan - en tveeggad symbol

Garnisonskyrkan i Potsdam var Preussens allra heligaste. Där förvarades de erövrade fanorna och standaren från Preussens segerrika krig mot Österrike 1740 och 1866, Frankrike 1871, Schleswig-Holstein 1851 och Danmark 1864. Där låg de båda mest berömda preussiska kungarna begravda, ”soldatkungen” Fredrik Vilhelm I och hans son Fredrik den store.

I slutskedet av andra världskriget bombades kyrkan. Den skadades svårt men förstördes inte helt. I ruinen kunde församlingen fortsätta att fira gudstjänst – fram till 1968 då den kommunistiska regimen i DDR sprängde de sista resterna. Nu samlar en stödförening ihop pengar för att bygga upp kyrkan på nytt.

Det är ett kontroversiellt projekt. Inte minst därför att det var här som nazisterna knöt an till den preussiska traditionen. Det var utanför Garnisonskyrkan som president Paul von Hindenburg iklädd full fältmarskalksuniform och pickelhuva tog emot den nyutnämnde rikskanslern Adolf Hitler den 21 mars 1933. Ett berömt foto av den amerikanske fotografen Theo Eisenhart förevigade deras handslag.

Garnisonskyrkan var en central plats för preussisk-tysk patriotism och det är förstås därför som det nu förekommer demonstrationer mot planerna på dess återuppbyggnad. Mestadels är det företrädare för den tyska vänstern, Die Linke, och för miljöpartiet, Die Grüne, som protesterar. De tror att en återuppbyggd kyrka skall bli samlingsplats för Tysklands nynazister.

Men frågan är vad den gamla preussiska kungakyrkan egentligen symboliserar idag. Intressant är att det är den moderna, i hög grad demokratiskt inriktade, lutherska kyrkan som är en av de mest pådrivande krafterna bakom projektet. År 2004 ställde sig biskop Wolfgang Huber tillsammans med Brandenburgs ministerpresident, socialdemokraten Matthias Platzeck, bakom ett ”Upprop från Potsdam” som krävde återuppbyggnad.

Den 23 juni 2008, på dagen 40 år efter kommunisternas sprängning av kyrkan, grundades ”Stiftung Garnisonskirche Potsdam” där den lutherska kyrkan tog ett direkt organisatoriskt delansvar. Det traumatiska datumet var naturligtvis valt med omsorg.

Det provisoriska kapellet på Garnisonskyrkans tomt. Valvet och urtavlan skall bli delar av den återuppförda kyrkan.

Förra året invigde biskopen ett provisoriskt kapell på Garnisonskyrkans tomt vid Breite Strasse. Där har nu ”Das Nagelkreuz”, dvs ett kors bestående av spikar från den av tyskarna bombade brittiska katedralen i Coventry, fått en central plats. Denna internationella symbol för fred och försoning förärades Garnisonskyrkan redan den 20 juli 2004, 60 år efter attentatet mot Hitler.

Det är tydligt att den lutherska kyrkan försöker desarmera den kontroversiella återuppbyggnaden med hjälp av nya värden och en ny tradition. Det märks inte minst i den utställning om kyrkans historia som i år öppnades i kapellet.

Inte så att man på något sätt försöker dölja Garnisonskyrkans krigiska historia. Tvärtom, man gräver djupare i historien. Då visar det sig t ex att det just bland officerare som hade Garnisonskyrkan som hemkyrka fanns starka band till den opposition mot Hitler som mynnade ut i det misslyckade attentatet 1944. Inte mindre än 21 officerare från Nionde infanteriregementet, som var förlagt i Potsdam, deltog på något sätt i attentatsplanerna.

Generalmajor Henning von Tresckow var en av dem. Han genomgick en långsam utveckling från att stödja Tysklands aggressiva ambitioner, över en alltmer kritisk hållning mot nazismens envåldsmakt, till att bli en av de ledande bland attentatsmännen. Och drivkraften för honom var av allt att döma just hans preussiska uppfostran och traditionella, konservativa, värden som plikt och ärlighet, medborgaranda och tapperhet.

När Tresckows söner konfirmerades i Garnisonskyrkan 1943 underströk deras pappa för dem: ”Det går aldrig att skilja ut begreppet frihet från sann preusseranda. Det kristna tänkandet är dess fundament och för detta är vår gamla Garnisonskyrka en symbol.”

Genom att lyfta fram attentatsmännens preussiska bakgrund försöker utställningen – och dagens lutherska kyrka – att lösa upp den koppling mellan Preussen och nazismen som Hitler skapade genom handslaget med Hindenburg 1933. Kanske kan man till och med tala om ett försök att ärerädda de preussiska idealen. Men främst vill kyrkan skapa en religiös symbol för fred och försoning.

Om det lyckas är en annan sak. De som förra året gav pengar till insamlingen motiverade i första hand sitt stöd med Garnisonskyrkans kulturhistoriska betydelse. Många ville emellertid markera mot både nazistiska och kommunistiska illdåd; de hade alltså politiska avsikter. Religiösa motiv kom långt ner på listan.

Till 500-årsjubileet av reformation, som skall firas år 2017, hoppas man att åtminstone kyrkans torn ska vara på plats. En anonym privat givare har skänkt en miljon euro till bygget. Men det räcker bara en bit på vägen.

Referenser: Die Garnisonskirche, Fragmente & Perspektiven, katalog till utställningen i det provisoriska kapellet. Potsdamer Spitze, Fördergesellschaft für den Wiederaufbau der Garnisonskirche Potsdam, Ausgabe 2012. Fürsten, Helden, grosse Geister, Denkmalgeschichten aus der Mark Brandenburg, Berlin 2004. Egna anteckningar från samtal på plats i juni 2012.

Anm.1: Generalmajor Henning von Tresckow begick självmord dagen efter det misslyckade attentatet mot Hitler 1944. Den detaljen förtiger utställningen i Potsdam.

Se också:

Preusserslott i Berlin återuppstår

Preussens laddade återkomst 

Myten om Preussen och slutsegern

Ja till högre arbetslöshet?

Förre finansministern Kjell-Olof Feldt är en oförskräckt socialdemokratisk tänkare. Ibland kan man rent av kalla honom visionär. I sin senaste bok, En kritisk betraktelse/Om socialdemokratins seger och kris, för han ett resonemang om arbetslöshet som borde skaka partiet i dess grundvalar.

Det här är bakgrunden: Under många decennier var full sysselsättning ett överordnat mål för socialdemokratisk ekonomisk politik. Under 70- och 80-talen låg arbetslösheten ofta på bara 2-3 procent. Det skapade emellertid ett tryck uppåt på lönerna – och därmed urholkades konkurrenskraften i svensk industri.

Politiken skapade inflation, en rad kostnadskriser och fem devalveringar av den svenska kronan utan varaktiga resultat. Tvärtom: när den stora krisen kom i början på 1990-talet rusade arbetslösheten i höjden från under 2 procent 1990 till nästan 10 procent 1994.

Det ledde till vad Feldt själv kallar ”ett systemskifte i socialdemokratins ekonomiska politik”. Partiet gav upp målet om full sysselsättning och accepterade nödvändigheten att hålla inflationen låg.

Med hjälp av en internationell högkonjunktur och 50 000 förtidspensionerade per år lyckades sedan regeringen Persson halvera arbetslösheten. Men det visade sig vara tillfälligt. Faktum är istället att arbetslösheten ända sedan början av 90-talet bitit sig fast kring 6-8 procent. Och ekonomerna beräknar att den inflationsfria arbetslösheten numera ligger så högt som 6 procent. Det innebär att om arbetslösheten pressas ner under den nivån kommer i stället inflationen att öka.

Det är den bittra bakgrunden när socialdemokraterna nu återigen sätter full sysselsättning som mål för den ekonomiska politiken. Det framgår av partiets skuggbudget i oktober 2011 och Kjell-Olof Feldt är tydligt skeptisk. Vad menar partiet i detta läge med full sysselsättning och hur skall man nå dit?

Han pekar t ex på ersättningen i arbetslöshetskassan, dagpenningen. Den har av alliansregeringen sänkts från 730 kronor till 680 kronor men socialdemokraterna vill höja den till 910 kronor vilket motsvarar 80 procent av en månadslön på 25 000 kronor.

Dessutom skall det inte finnas någon bortre gräns för ersättningen, vilket förstås innebär att arbetslöshetsförsäkringens karaktär av temporär omställningsförsäkring medan man söker nytt jobb helt försvinner.

Feldt påminner om ”välgrundade forskningsresultat” som visar att en hög dagpenning, som ligger nära de rådande marknadslönerna, håller människor kvar i arbetslöshet. Varför skulle de alls söka jobb om de kan få en nästan lika hög inkomst utan att jobba?

Det finns därför ingen anledning att tro att en höjd dagpenning skulle bidra till att nå det nyuppsatta målet full sysselsättning. Tvärtom! Och så levererar den gamle finansministern en förödande bredsida mot sitt eget parti:

”Jag föreställer mig att tilltron till socialdemokratins ekonomiska kompetens och, faktiskt, också partiets intellektuella hederlighet skulle öka om man sa som det är. Vi socialdemokrater vill inte med låg A-kassa, som det knappt går att leva på, tvinga ut människor i arbete, särskilt som det då ofta handlar om jobb som varken är attraktiva eller särskilt väl avlönade. Vi inser att med en bra A-kassa som det går att leva på kommer fler att stanna kvar i den, vilket betyder högre arbetslöshet än i det andra alternativet. Men vi anser att det socialt och medmänskligt är värt priset. Så låt oss sluta hävda att arbete är en plikt!”

Man skall alltså kunna leva på A-kassa under obegränsad tid. Att arbetslösheten ökar får man acceptera, medmänskligt är det värt priset. Men målet om full sysselsättning måste förstås skrotas. Och hur synen på arbete i allmänhet förändras kan man bara spekulera om.

Men kanske visar Feldts vision mot den enda möjliga vägen? I ett samhälle där vi lärt oss att inflationen är den farligaste samhällsförstöraren är alternativen till varaktigt högre arbetslöshet svåra att se.

Det blir än tydligare om man tittar närmare på hur arbetslösheten fördelar sig mellan utrikes och inrikes födda (nämns inte av Feldt). Bland utrikes födda (25-54 år) är arbetslösheten skrämmande hög: 14,3 procent. Bland inrikes födda är den i stället häpnadsväckande låg: 3,3 procent.

Det medför en påtaglig begränsning för möjligheterna att med generella ekonomiska medel minska arbetslösheten. Risken är att man bara skapar löneinflation bland de inrikes födda utan att särskilt många fler får arbete bland de utrikes födda.

Att i detta läge utlova full sysselsättning är att ge sig in i ett politiskt, socialt och ekonomiskt minfält. Politikerna vet att det förhåller sig så, men alltför få vågar tala om det offentligt.

Referenser: Kjell-Olof Feldt, En kritisk betraktelse/Om socialdemokratins seger och kris, Bonniers 2012; SCB:s arbetskraftsundersökning, 4:e kvartalet 2011.

Se även artikel i Svenska Dagbladet 9 juli 2012: "Höjd a-kassa ökar arbetslösheten".  Tidningen granskar sakligheten i påståendet.

Så vann ryssarna spelet om baltguldet

Sovjetunionen hade den 30 maj 1941 lovat betala 20 miljoner kronor för svensk egendom som ryssarna hade lagt beslag på i Baltikum (se förra artikeln). Den sovjetiske utrikesministern Molotov såg detta som en särskild ynnest mot Sverige.

Men så hade ju Sverige också visat tillmötesgående mot ryssarna genom att lämna över Estlands och Litauens guldreserver till den sovjetiska statsbanken. Det hade skett sommaren 1940 medan Röda armén ockuperade Baltikum. Allt handlade om tjänster och gentjänster, det tyckte både den svenska och den ryska regeringen.

Redan den 3 juni 1941 gjorde Sovjetunionen den första delbetalningen av åtta, 2,4 miljoner kronor kontant. Men när Tyskland angrep Sovjetunionen den 22 juni, förändrades läget totalt. Den andra delbetalningen uteblev.

Sverige påminde om saken men ryssarna hänvisade till de nya ”exceptionella förhållandena” och att landet ”kämpade för sin överlevnad”. Betalningarna måste skjutas på framtiden. Sverige accepterade Sovjetunionens ursäkter.

Sedan hände ingenting förrän efter kriget. Den 13 februari 1946 erinrade professor Nils Ahnlund i en artikel i Dagens Nyheter om de uteblivna sovjetiska betalningarna. En vecka senare tog den svenske ambassadören i Moskva, Staffan Söderblom, upp frågan med ryssarna. På nytt hänvisade Sverige till ”hur det gick till, när de baltiska staternas hos Riksbanken deponerade guld ställdes till Gosbanks förfogande”. Men ryssarna lät sig inte bevekas.

Det baltiska guldet och den förlorade svenska egendomen i Baltikum blev nu brickor i ett nytt spel, nämligen spelet om den sk rysskrediten. Sverige hade vid krigsslutet erbjudit Sovjetunionen en stor kredit för beställningar i svenska industriföretag. Man förväntade sig allmänt en ekonomisk kris och Sverige ville hålla uppe efterfrågan och sysselsättning i den svenska exportindustrin.

Den 7 oktober 1946 slöts avtalet om rysskrediten. Den fastställdes till 1 000 miljoner kronor, som svenska staten var beredd att låna ut till Sovjet för köp av varor från Sverige. Det var ett gigantiskt belopp.

I detta avtal ingick också en deluppgörelse om de svenska kraven på ersättning för exproprierad egendom i Baltikum. Den var minst sagt anmärkningsvärd. Sverige gick med på att skriva av hälften av de kvarvarande fordringarna på Sovjetunionen (utom de kommersiella) och den återstående hälften fick ryssarna betala med hjälp av rysskrediten!

Därefter återstod alltså bara de kommersiella fordringarna. Det var krav som uppstått i normala handelsförbindelser mellan svenska och baltiska företag, i regel vanliga varufordringar. De hade frusit inne när de baltiska länderna ockuperades av Röda armén. I avtalet från den 30 maj 1941 hade den svenska sidan beräknat dessa fordringar till 4,5 miljoner kronor.

Men ryssarna satte sig på tvären. Sverige påminde om saken första gången i juli 1947. Ryssarna svarade så småningom genom att komma med ospecificerade motfordringar som svenskarna uppfattade som fritt uppfunna eller i varje fall utan minsta dokumentation.

Sedan följde många år av total rysk tystnad. Sverige gjorde 19 diplomatiska påminnelser fram till 1958 utan att få någon som helst reaktion.

I juli 1958 gick ryssarna till slut med på att uppta förhandlingar om de kvarstående fordringarna. Och på nytt drog dessa ut på tiden. Efter tre år av stillastående föreslog ryssarna plötsligt att Sverige och Sovjetunionen skulle komma överens om att ömsesidigt avstå från alla fordringar. De påhittade sovjetiska fordringarna på svenska företag skulle kvittas mot de sedan länge dokumenterade svenska kraven. Det var inte precis vad de svenska fordringsägarna hade tänkt sig.

Efter ytterligare tre år, alltså 1964, kom Sovjet med ännu ett förslag. Den svenska regeringen erbjöds att få överta de tillgångar som baltiska företag och privatpersoner hade ägt i Sverige 1940! Ryssarna ansåg att de hade nationaliserat även dessa tillgångar i samband med att de baltiska länderna anslöts till Sovjetunionen. Den svenska regeringen avböjde artigt erbjudandet och påminde om att nationaliseringar, enligt svensk lag, inte har rättsverkan utomlands.

Nu hade den svenska regeringen emellertid fått nog. Den 11 maj 1964 gick man med på ryssarnas förslag att ömsesidigt och slutgiltigt avstå från alla de kvarvarande kommersiella fordringarna.

Av ursprungliga svenska krav på 75 miljoner kronor hade fordringsägarna själva avstått från 40. Av återstående 35 miljoner hade ryssarna lovat betala 20 men i praktiken betalade de bara 2,4. Resten hade den svenska regeringen själv fått skjuta till. Det var ryssarna som vann spelet om baltguldet.

Källor: Moskvaambassadens arkiv som finns i Riksarkivets filial i Arninge. Volymerna F1c:218 och F1c:219 innehåller de dokument som den här artikeln bygger på.

Artikeln är nr 2 av 2. Den första är:

Baltguldet som svensk spelbricka

Se också:

Riksbanken och baltguldet1940

En hedersskuld betalas

”Inte ett öre för baltguldet!”

När Sverige svek Baltikum(1)

Baltguldet som svensk spelbricka

Delar av Estlands och Litauens guldreserver var vid andra världskrigets utbrott deponerade i Sveriges riksbank. Men den 15 juli 1940 valde Sverige att på begäran lämna ut guldet till Sovjetunionen. De baltiska länderna var då sedan en månad ockuperade av sovjetiska trupper. Ockuperade länders guld lämnades ut till deras ockupanter!

Sverige befann sig visserligen i ett trängt läge. Sovjetunionen och Nazityskland var allierade. Finland hade förlorat vinterkriget, Danmark och Norge var ockuperade. Den svenska handeln västerut var avskuren och folkförsörjningen hotades. Förhandlingar med Sovjetunionen om ett handelsavtal pågick.

Men det fanns ytterligare ett skäl att vara Sovjetunionen till lags. Det framgår av hittills förbisedda handlingar i den svenska Moskvaambassadens arkiv: Sverige ville utnyttja det utlämnade baltguldet för att få ersättning för svensk egendom som ryssarna hade lagt beslag på i Baltikum.

Avsikten framgår av ett chiffrerat telegram från UD till ambassadör Vilhelm Assarsson i Moskva redan samma dag som beslutet att lämna ut guldet hade fattats (se Anm.1). Och i augusti skrev UD rakt ut till Assarsson: ”För Molotov [Sovjets utrikesminister] kan också framhållas att Sverige i motsats mot åtskilliga andra länder icke beslagtagit baltiska staternas guld utan medgivit dess överförande till Sovjetbank.”

Den svenska generositeten med andra länders guld gav resultat. Efter ett möte med Molotov den 19 augusti 1940 skrev kabinettssekreterare Erik Boheman till utrikesminister Christian Günther: ”M. visade påtaglig välvilja och förklarade två gånger att vi kunde vara förvissade om att vi icke skulle komma ångra att vi icke beslagtagit baltiska staternas guld.”

Den 7 september 1940 kunde Sverige och Sovjetunionen underteckna ett handelsavtal. Men sedan kärvade det i förhandlingarna om den exproprierade svenska egendomen. Vi har inget ansvar för den, sade ryssarna. Men om svenskarna ändå krävde ersättning så kunde man tänka sig att betala 10-25 procent av värdet, beroende på hur många år man fick skjuta på betalningen. Molotov underströk att det förutom Sverige bara var deras allierade Tyskland som erbjudits ersättning överhuvudtaget.

I detta läge gjorde den svenska regeringen ännu ett kontroversiellt utspel för att behaga ryssarna. Den 6 november 1940 erkände Sverige formellt och fullständigt de baltiska ländernas anslutning till Sovjetunionen. Formuleringarna i noten är häpnadsväckande: ”De estniska, lettiska och litauiska staterna hava frivilligt anslutit sig till De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union och Svenska Regeringen har också erkänt de förändringar som sålunda ägt rum.” En frivillig anslutning! Sverige blundade för de sovjetiska stridsvagnarnas närvaro i Baltikum.

Genom att erkänna Sovjets annektering av Baltikum kunde Sverige emellertid hävda att Sovjet hade övertagit ansvaret för den exproprierade svenska egendomen. Och svenskarna påminde igen om att man inte hade ”lagt något hinder” mot överförandet av det baltiska guldet.

Nu gick ryssarna med på verkliga förhandlingar. Det handlade om tillgångar i form av bl a aktier, andelar i industri- och affärsföretag, fast egendom, kommersiella fordringar och bankfordringar. De svenska fordringsägarna uppskattade värdet till 70-75 miljoner kronor (exkl. kommersiella krav) men nöjde sig med att kräva 35 miljoner.

Det baltiska guldet blev nu en central fråga. Hur mycket var det egentligen värt? Ryssarna hävdade att värdet låg under 20 miljoner kronor och att de svenska kraven därför var alldeles för höga. I april 1941 medgav svenskarna att guldet var värt 19,8 miljoner. Därmed tvangs man också att skruva ner kraven från 35 till 25 miljoner kronor.

Den 30 maj 1941 kunde Sverige och Sovjetunionen underteckna en uppgörelse. Sovjetunionen gick med på att betala 20 miljoner kronor i åtta kvartalsbetalningar. Och parterna var överens om att det kunde ske i kronor, dollar eller – guld! Sverige var alltså fullt berett att ta emot guld, kanske just det baltiska guld man mindre än ett år tidigare hade lämnat ut till ryssarna, i betalning för exproprierad svensk egendom i Baltikum! Den 3 juni gjorde Sovjetunionen den första delbetalningen, i kontanter.

Svenskarna var mycket nöjda. Ambassadör Assarsson besökte Molotov den 5 juni, tackade för ”det tillmötesgående som visats från sovjetrysk sida” och försäkrade att avtalet var ”helt i överensstämmelse med andan i de svensk-ryska förbindelserna, vilka karakteriserades av god vilja, förtroende och uppriktig vänskap”.

Molotov instämde nådigt och tyckte att Assarssons ord ”motsvarade verkligheten” och att förbindelserna mellan Sovjetunionen och Sverige utvecklades på ”den rätta vägen fram mot goda resultat”.

Vad balterna tyckte framgår inte av handlingarna i ärendet. De hade inte längre någon talan.

Fortsättning följer i nästa artikel.

Källor: Moskvaambassadens arkiv som finns i Riksarkivets filial Arninge. Volymerna F1c:218 och F1c:219 innehåller de dokument som den här artikeln bygger på.

Anm.1: Det centrala avsnittet i telegrammet från UD till ambassaden i Moskva den 15 juli 1940 lyder: "Sedan Estland Litauen överlåtit sina guldkassor utlandet sovjetryska statsbanken har sistnämnda nu anhållit estniska litauiska statsbankernas gulddepositioner hos svenska riksbanken uppgående ca. 14 respektive 6 miljoner kronor måtte hållas för Sovjets räkning. Framför ryska vederbörande, därest Ni anser att så lämpligen kan ske, Riksbanken i dag lämnat medgivande härtill efter hörande regeringen som härvid utgått från att Estland snarast och på tillfredsställande sätt reglerar expropriationsfrågan svenska oljekoncessionen samt att betryggande garantier övriga svenska investeringar Baltikum förbliva intakta kunna anses föreligga." Min kursivering.

Anm.2: Obs att det formella svenska erkännandet av de baltiska ländernas uppgående i Sovjetunionen genom noten den 6 november 1940 hölls hemligt. I praktiken hade dessutom Sverige redan under sommaren 1940 erkänt Sovjets överhöghet dels genom att överlämna Estlands och Litauens gulddepositioner den 15 juli, dels genom att medverka till att Sovjetunionen övertog de baltiska ländernas legationer i Stockholm. Det skedde den 16 augusti (Estland), 19 augusti (Lettland) och den 21 augusti (Litauen). De baltiska legationstjänstemännen överlämnade under protest legationernas  nycklar till svenska UD-tjänstemän som sedan lämnade dem vidare till representanter för den sovjetiska ambassaden i Stockholm.

Artikeln är nummer 1 av 2.  Den andra är:
Så vann ryssarna spelet om baltguldet

Se även följande artiklar:

Riksbanken och baltguldet1940

En hedersskuld betalas

”Inte ett öre för baltguldet!”

När Sverige svek Baltikum(1)