Karolinsk svit

Bygghiss till nya Karo.
Ljuv sommartid med
begränsat synfält.



I smärtans rike
snörs horisonten ihop
till en strypsnara.



Det vardagligas parad.
Men i varje cell
finns ett honungsbi.



Dörrlåset knäpper.
En avgörande vändpunkt
eller tom tristess?



Skyar av vittnen.
Lysande helikoptrar
landar och startar.

Haiku

Trombonen lyfter
sången över lindarna
där vinden väntar.

Om en gömd skatt/Jesper Svenbro

Ett par gånger har jag sett honom skynda förbi på Mariatorgets tunnelbanestation, poeten och ledamoten av Svenska Akademien Jesper Svenbro. En lång, mager man med ett ansikte som kunde vara hämtat ur en målning av El Greco. De tjocka glasögonen förstärker karaktären av förandligad asket.

Stockholm är ingen varaktig stad för honom. Han har visserligen rötter i Landskrona och Lund men är sedan 1970-talet bosatt i Paris. Där är han forskare i klassiska språk och har sin intellektuella hemort i den antika grekiska språk- och symbolvärlden.

Men Jesper Svenbro, som nästa år fyller 70, har sedan länge sökt en varaktigare stad, nämligen den förlorade förankringen i barndomens kristna tro som hans far, pastorn, förkroppsligade. Denna sökande vandring har han skildrat i flera diktsamlingar. Den främsta, tycker jag, är Vingårdsmannen och hans söner från 2008.

Utgångspunkten i denna diktsamling är en av Aisopos fabler från 500-talet före Kristus. En vingårdsman lämnar en åker i arv till sina söner och säger: ”Om ni söker vad jag gömt där, skall ni finna alltsammans.” De tror att det är en skatt och gräver upp hela åkern – förgäves. Först efteråt förstår de att rikedomen låg i åkerns avkastning och i deras eget arbete.

Men vingårdsmannen har också sin plats i den kristna traditionen. Kristus är vingårdsmannen som ber Gud om anstånd för fikonträdet som inte bär någon frukt. Att vingårdsmannen även står för Svenbros egen alltför tidigt bortgångne far knyter samman bilderna till en djupt meningsfull väv av minnen, hopp och kamp för en personlig tro. Kamp? Ja, för poeten vägrar att ärva tron: 

”Du kan ärva en bok
 men inte dess mening.
Finnandet ligger i sökandet.
Meningen uppstår 
i dig.”

Och i sitt sökande finner Svenbro Thomasevangeliet. Det upptäcktes i Egypten så sent som 1945 och består av ett antal Jesusord, en del kända från Nya testamentet, andra inte. De flesta är gnostiska, dvs de framställer insikten om världens sanna karaktär som en förutsättning för frälsningen. Det är ett slags kristen elitism.

För Svenbro blir Thomasevangeliet den åker där han söker den gömda skatten. Han utvecklar en hel filosofi om läsandets arbete och skriver: ”Den som kan läsa kommer att finna en skatt.” Men texten måste på något sätt komma till, födas, i läsarens hjärta, annars är den död. Den födelsen kan äga rum när man känner igen något från sitt eget, inre, rike. En insikt som emellertid öppnar för ett bråddjup. Poeten förstår plötsligt:

”att läsaren är en skapare.

Vilket fruktansvärt ansvar –

som om ditt eget liv

vore sammanhanget

där ordet ska födas!”

Detta ansvar blir desto mer oerhört ju mer språkvetaren Svenbro klarlägger om textens otillförlitlighet. Den är full av felskrivningar, missförstånd och medvetna förfalskningar, som ställer varje tolkning på gungfly. För en tro som skall bära krävs det uppenbarligen något mer än en läsare och en text.

Här uppstår ett samtal i drömmen mellan poeten och hans far. Poeten, den intellektuelle gnostikern, påstår att den religiösa erfarenheten, dvs tron, alltid är individens ”och att bara den som är stark nog/ att kunna stå ensam/ kan ingå i det gemensamma”. Fadern tar inte upp diskussionen. Han svarar kort: ”Du är inte stark utan svag.”

Det är en replik som ställer hela det intellektuella bygget på huvudet. Thomasevangeliet har med sin inriktning på den ensamma människans inre avslöjat sig som en ”handbok för bekvämlighetskristna” och ”ett evangelium för självupptagna”, skriver Svenbro. Hans fars alternativ var något helt annat. I dikten Sjukbesök får han visa upp det. Svenbro erinrar sig där, att han som barn fick följa med fadern på besök hos en man som i åratal legat förlamad i sin utdragssoffa. Dikten slutar:

”Du kommer särskilt ihåg

hur mannen sken upp var gång ni kom in.

Hans ansikte vittnade

om vad du i dag skulle kalla det oförstörbara ljuset

i människans inre.

Såvitt du kan minnas

förekom ingen bibelläsning vid sjukbesöket.

Bara hälsningar, samspråk.

Du satt på en stol och lyssnade.

Lukten i rummet fann du svåruthärdlig

och beundrade din far

som inte med en min

antydde att han märkt den.

Han tycktes inte ens behöva förställa sig som du själv,                     

så stort var hans utbyte

av samtalet med den sjuke!

Vad kan det ha varit som de talade om?

Det ska du aldrig få veta.

Men hela rummet lyste

av deras gemensamma glädje.”

Se även:
Bönens födelse/Jesper Svenbro (2)

Kristen utan kyrka/Simone Weil

Och de goda hedningarna?

Att sjunga för de dömda/Ahlin (1)

Nådens oordning/Ahlin (2)

Striden med DN/Ahlin (3)

I gudomlig tvesyn/Ahlin(4)

 

Haiku

Det tysta tornet.
Slutet kring sin hemlighet
av hav och himmel.

Kristen utan kyrka/Simone Weil

Kan man vara kristen utan att tillhöra en kyrka? En som ställde den frågan på sin spets var Simone Weil (1909-1943). Hon var en fransk judinna, filosof, mystiker och asket. Men också en människa som på ett radikalt sätt försökte dela de människors lott som drabbats av djup olycka.

Simone Weil bekände sig som kristen redan i mycket unga år och hade flera intensiva upplevelser av Kristi personliga närvaro. Men hon lät aldrig döpa sig och kom därför att stå utanför kyrklig gemenskap hela sitt korta liv. Hon dog i London 34 år gammal.

På våren 1941 hade hon kommit i kontakt med en katolsk munk, fader Perrin. Han beskrivs som asketiskt mager, nästan blind och med en mycket mild röst. Simone Weil kände genast själsfrändskap.

De förde långa samtal både muntligt och per brev. Han betraktade henne som troende katolik och föreslog att hon skulle låta döpa sig. Men hon avvisade tanken. Eftersom kristendomen är allmännelig i princip men inte i praktiken (det finns ju många olika kyrkor), hävdade hon att hon hade rätt att vara principiell medlem av kyrkan även om hon inte var det formellt. Så länge Gud inte ger mig visshet om att han vill  mitt inträde, betraktar jag det som min skyldighet att stå utanför, ansåg hon. Man kan säga att Simone Weil såg det som sin kallelse att vara en icke döpt kristen.

I den kyrkliga världen, där dopet betraktas som en nödvändig inträdesbiljett till frälsningen, var detta ett mycket kontroversiellt ställningstagande. Det krävde en djupare motivering. Och Simone Weil utvecklade vad man kan kalla en utanförståendets teologi.

För det första kände hon sig som en del av en allomfattande kyrka. Hon kunde inte inträda i en kyrka som ansåg sig ha exklusiv äganderätt till sanningen. ”Jag stannar hos allt det som inte får plats inom Kyrkan”, skrev hon till fader Perrin. I själva verket misstrodde hon djupt varje kollektiv, även kyrkor, eftersom alla kollektiv, enligt hennes uppfattning, har en benägenhet att missbruka sin makt.

Dessutom hävdade hon att det ibland finns en ”implicit tro”, dvs en outtalad eller underförstådd tro, även hos människor som står utanför kyrkan och kanske kallar sig icke-troende. Hon hade till och med träffat människor med implicit tro som stått nära heligheten, sade hon. Det handlade om människor som drabbats av djup olycka, men som accepterat sin olycka som en del av världsordningen. Det är den klassiska stoiska livshållningen, som enligt Simone Weil är identisk med den kristna. Kärnan i denna dygd är nämligen kärleken. Kärleken till ödet, amor fati, skulle stoikern säga. Kärleken till Guds vilja, skulle den kristne tala om.

Som katolsk munk kunde fader Perrin inte acceptera hennes resonemang. Det leder ju till att frälsning är möjlig även utanför kyrkan. Han svarade undvikande och det irriterade henne. ”Utan tvivel är detta en allvarlig ofullkomlighet hos Er”, skrev hon tillbaka. Och hon tillade att denna brist berodde på hans bundenhet till kyrkan som ett jordiskt hemland.

Simone Weils implicita tro är alltså en form av kärlek till Gud. Här i världen kan denna kärlek bara riktas mot tre ting: religiösa riter, världsalltets skönhet och vår nästa. Det är bara där som Gud är närvarande, visserligen fördolt men samtidigt mycket reellt, anser hon.

Kärleken till Gud visar sig på ett dramatiskt sätt i relationen till medmänniskan. Weil utgår i sitt resonemang från Jesu egna ord i Matteus 25: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.” De människor som handlat på detta sätt kallar Jesus inte kärleksfulla eller goda utan än mer: rättfärdiga. De skall få ärva riket, dvs frälsningen tillkommer dem!

Ändå är detta ingen frälsning till följd av någon ”god gärning” eller medveten viljeakt. Simone Weil ser i stället människornas möte som ett sakrament, en helig gåva från Gud. Den starkare blir genom sin uppmärksamhet varse den svagares behov och kan därför öppna sig mot Gud och bli ett verktyg för hans kärlek.

Det sker helt oberoende av uttalad tro eller formella band till en kyrka. Den sakramentala handlingen är helt omedveten och utan en tanke på Gud. De rättfärdiga frågar förvånat Jesus: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka?” Och Jesus svarar: ”Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”

Eller som Simone Weil själv uttrycker det: ”I sådana ögonblick vilar Guds närvaro i oss på en hemlighet så djup, att den är hemlighet till och med för oss själva. Det finns ögonblick, då det skiljer oss från Gud att tänka på Gud.”

Simone Weils teologi har förutsättningar att vinna nya anhängare i en tid när många människor har svårt att finna sig tillrätta i de etablerade kyrkorna.

Referenser: Simone Weil, Väntan på Gud, Artos 1994; Simone Pétrement, Simone Weil, sv. Lund 1978; Catharina Stenqvist, Simone Weil, om livets tragik – och dess skönhet, Stockholm 1984; Kate Larson, Filosofi med kroppen som insats, Under strecket i Svenska Dagbladet, 3 februari 2009.

Några fakta ur Simone Weils liv: Född i Paris 3 februari 1909; judisk släkt men agnostisk uppfostran; vacklande hälsa från barndomen; lärare vid flera läroverk 1931-1938; 1934-1935 avbrott för att arbeta i fabrik; publicerar artiklar i sociala och politiska frågor; överväger att ansluta sig till kommunistpartiet men avstår; deltar kort tid i spanska inbördeskriget på den röda sidan; mystisk upplevelse av Kristus 1938; flyttar från Paris till Marseille 1940; träffar fader Perrin 1941; brevväxlar med honom (se Väntan på Gud); upprepade upplevelser av Kristi närvaro; reser i maj 1942 till New York; försöker ansluta sig till den franska motståndsrörelsen men tas inte i anspråk; reser till London; intagen på sjukhus våren 1943 på grund av tuberkulos som förvärras av självsvält; dör 24 augusti 1943. Fyra böcker av henne finns på svenska: Tyngden och nåden, Att slå rot, Väntan på Gud, Personen och det heliga.

Artikeln har kopplingar till följande tidigare artiklar:

Och de goda hedningarna?

Att sjunga för de dömda/Ahlin (1)

Nådens oordning/Ahlin (2)

Striden med DN/Ahlin (3)

I gudomlig tvesyn/Ahlin(4)

Haiku

Kunde ha varit.
Skall förvisso bli.
Och just en dag som denna.

Och de goda hedningarna?/Omläst

I min ungdom fanns Martin Luthers Företal till Romarbrevet med som bilaga i den svenska Bibeln. Så viktig var denna text för Svenska kyrkan och för luthersk tro överhuvudtaget. När jag första gången läste den i början av 1960-talet, blev jag emellertid förvirrad och illa berörd. Och när jag nu läser om den måste jag medge att de känslorna har förstärkts.

Det är anmärkningsvärt eftersom företalet alltid har betraktats som det jublande fribrevet för en kristen människa. Luthers budskap var att det enda människan behöver för att få syndernas förlåtelse och evigt liv är tron på Jesus Kristus. Goda gärningar är däremot utan verkan. Det var själva kärnan i reformationen och kallades ”rättfärdiggörelse genom tro”.

Luthers väg till denna övertygelse gick genom svåra prövningar. 21 år gammal hade han blivit munk i Augustinereremiternas kloster i Erfurt, ”det svarta klostret”. Som munk levde han i 20 år efter stränga regler. De klassiska klosterlöftena fattigdom, lydnad och kyskhet var bara en ram. Det dagliga livet präglades mer av mässor och tideböner, kroppsarbete och studier från tidig morgon till sen kväll. Varje vecka måste munkarna bikta sig. Därtill kom långa perioder av fasta och botgöring. Munklivet betraktades som en väg till andlig fullkomning.

Och Martin Luther gick med djupt allvar in för att nå målet. Men någon frid nådde han inte. Istället plågades han av ständiga tvivel och skuldkänslor. Han fick ibland för sig att han var besatt av djävulen. Ångest och depressioner förföljde honom, han magrade, blev blek och hålögd. ”Hade detta fortsatt, hade jag plågat mig till döds”, skrev han långt senare.

Hans ständiga fråga löd: Hur skall jag finna en nådig Gud? Svaret fann han i Paulus brev till romarna, kap. 3: ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Jesus Kristus [- - -] Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar.”

Det är denna befriande erfarenhet som Luther förklarar och utlägger i sitt företal till Romarbrevet. Återupprättad, stark och frustande vital kunde han lämna klostret och börja sin verksamhet som reformator.

Men Luthers resonemang leder till komplikationer. Om man nu inte kan bli rättfärdig genom gärningar utan bara genom tron, hur förhåller sig då de goda gärningarna till tron? Kan man kanske helt avstå från att göra goda gärningar? Nej, tro och goda gärningar är oskiljaktiga, menar Luther. Men de goda gärningarna är följder av den rätta tron. En troende människa utför helt enkelt goda gärningar.

Och den rätta tron, hur uppnår man den? Här börjar resonemanget brännas på allvar. Det visar sig nämligen att Luther är determinist. Gud har enligt hans tolkning av Romarbrevet i förväg bestämt ”vem som skall tro eller icke tro, vem som kan eller icke kan bli fri från synden, så att vår frälsning tages helt ur våra händer och ställes endast i Guds hand”. Luther kallar detta rakt och tydligt ”Guds eviga förutbestämmelse”.

Själva tron blir därmed en gåva från Gud på grunder som människan inte vet något om och som hon inte kan påverka. Av nåd, säger lutheranerna. Av gudomligt godtycke, skulle andra formulera saken.

Och invändningarna hopar sig. Om tron är en ren gåva från Gud, som han ger av nåd, och de goda gärningarna en automatisk följd av denna gåva, varför skall då människan alls bekymra sig om att ha ”rätt tro”? Hon kan ju ändå inte göra något åt saken! Och de goda gärningarna kan hon väl bara i total passivitet sätta sig ner och invänta?

Och hur skall man se på de goda gärningar som utförs av icke-troende människor? Man behöver inte ha levt ett långt liv för att inse att det finns många icke-troende som handlar gott mot sina medmänniskor utan själviska biavsikter eller ambitioner att samla pluspoäng hos Gud. Skall dessa goda gärningar inte alls räknas dem tillgodo på Domens dag?

Luthers svar är djupt störande. Det är enligt honom faktiskt bara människor som har ”hjärtats tro” som kan utföra verkligt goda gärningar. Eller med en annan biblisk metafor: Ett gott träd ger god frukt och ett dåligt ger dålig frukt. Och det kan helt enkelt inte vara på något annat sätt. Själva föreställningen att ett dåligt träd (dvs icke-troende) skulle kunna ge god frukt (dvs goda gärningar) är inte bara felaktig, den är otänkbar.

I detta synsätt finns en kompromisslös hårdhet som berör mig lika illa idag som för 50 år sedan. Men kanske finns det en öppning som jag inte såg på den tiden. Om man tänker sig att det finns en ”hjärtats tro”, skänkt av Gud utan någon förtjänst (precis som Luther säger), men till människor som står vid sidan om dogmatisk kristendom, då framstår dessa människors goda gärningar snarare som bevis på deras närhet till Gud. Deras osjälviska kärleksgärningar blir ett utflöde av Guds egen kärlek. Till detta skall jag återkomma i en kommande artikel om Simone Weil.

Referenser: Martin Luther, Detta löfte gäller alla. Företal till Bibeln. Artos förlag 1999; Veit-Jakobus Dietrich, Martin Luther. Sein Leben und seine Zeit. München 2008; Allan Sandström, Martin Luther. Munken som gjorde uppror. Artos förlag 2007.

Anm. Några viktiga data ur Martin Luthers liv: Född 10 november 1483 i Eisleben. 1505 inträde i Augustinereremiternas kloster i Erfurt. 1507 prästvigd. 1511 flyttas till klostret i Wittenberg. 1512 Teologie doktor och subprior i klostret. 1517 Spikar upp 95 teser om avlaten på slottskyrkans port i Wittenberg. 1518 Process angående kätteri öppnas i Rom. 1520 Påven Leo X bannlyser Luther. 1521 Vägrar inför riksdagen i Worms att dra tillbaka sina teser. Sitter förklädd på slottet Wartburg och översätter Nya testamenet till tyska. 1524-1525 Vänder sig emot ett blodigt bondeuppror. Gifter sig med avhoppad nunna, Katharina von Bora. 1530 Bor under riksdagen i Augsburg på slottet Coburg och skriver där bl a Företalet till Romarbrevet. Augsburgska bekännelsen (Melanchthon). 1534 första utgåvan av Bibeln på tyska. 1543 Ger ut antisemitisk skrift, Von den Juden und ihren Lügen. Död i Eisleben 18 februari 1546.

Artikeln har koppling till följande artikel:
Kristen utan kyrka/Simone Weil

I artikelserien ”Omläst” ingår även:

Att sjunga för de dömda (om Lars Ahlins Gilla gång)

Egoismens pris (om Sigfrid Siwertz Selambs)

Det stötande alternativet (om Thomas Mertons Kallad till tystnad)

Haiku

Att inte längre
fullt ut ta del, att
låta gesten förbli gest.

Tyskutlämningen (4)

Den 3 december 1945 hade det sovjetiska lastfartyget Cuban avseglat från Trelleborg med 1 610 f d tyska soldater ombord. Kvar i Sverige fanns ytterligare drygt 900 tyskar och ca 160 balter, som enligt den svenska regeringens beslut skulle lämnas ut till Sovjetunionen.

Många av de kvarvarande var sjuka eller skadade (se förra artikeln). De överfördes till olika sjukhus i södra Sverige, där de visserligen fick vård för sina skador, men under fängelseliknande förhållanden med förspikade fönster och beväpnade vakter. Flera patienter försökte begå självmord.

I och med att balterna hade undantagits från utlämningen den 3 december minskade tidningarnas intresse för hela saken. Opinionsstormen bedarrade. Många trodde att det inte skulle bli några fler transporter och att balterna därmed var räddade. Tyskarnas öde var fortfarande ointressant.

Men ryssarna lät sig inte nöja. Redan två dagar efter Cubans avsegling krävde Moskva att den svenska regeringen fullt ut skulle uppfylla sina utfästelser. Det sovjetiska lasarettsfartyget Bjeloostrov anlände överraskande till Trelleborg den 9 december.

Ryssarna begärde särskilt att få ut balterna. Utrikesminister Östen Undén svarade att dessa var för svaga för att transporteras eftersom de fortfarande hungerstrejkade. Han föreslog i stället att tyskar som återhämtat sig skulle överlämnas.

Och så blev det. I nattmörkret mellan den 15 och 16 december fördes 582 tyskar ombord på Bjeloostrov. De tvangs genast ner under däck och lastluckorna stängdes. Hela proceduren övervakades av sovjetiska soldater med kulsprutepistoler. Fartyget avseglade skyndsamt österut, eskorterat av två ryska minsvepare.

Nu fanns ca 300 tyskar kvar i Sverige förutom balterna. Regeringen tillsatte en kommission som, sent omsider, skulle bedöma dessa interner individuellt. Utredningen ledde till att ett 40-tal befanns ha flytt från västfronten i stället för östfronten och därmed skulle utlämnas till västmakterna. Dessutom skulle 32 tyskar och 8 balter få stanna i Sverige på grund av svår sjukdom. Inget fall av krigsförbrytelser kunde konstateras.

Vid jultid gav balterna upp sin hungerstrejk. Efterhand som de försvagade, skadade och sjuka återhämtade sig, överfördes de från sjukhus till de skånska lägren Rinkaby och Gälltofta. Det var en förberedelse för den sista utlämningen till Sovjetunionen.

Den 9 januari 1946 förklarade Östen Undén att överenskommelsen med Sovjetunionen stod fast - trots att Sverige egentligen inte hade någon folkrättslig skyldighet att lämna ut någon. Därmed stod det klart att det var rent politiska skäl som låg bakom utlämningen, anser historikern Curt Ekholm, som gjorde den stora utredningen om tysk- och baltutlämningen.

Natten till den 23 januari stormade polisen Rinkabylägret utanför Kristianstad. Inga journalister fick närvara. Internerna överraskades i sömnen och fördes snabbt iväg i bussar till en provisorisk förläggning i Malmö. Två dagar senare tömdes Gälltoftalägret och sjukhuset i Hässleholm. Ett 70-tal poliser förde bort 87 sjuka och bandagerade. Många gick på kryckor. En lettisk soldat lyckades skära av sig halspulsådern under busstransporten och avled.

En sista opinionsyttring publicerades i tidningarna den 24 januari. Det var de svenska biskoparna som uttalade sin ”djupa sorg över den tragiska utveckling [- - -] varigenom rättsmedvetandet i mycket vida kretsar av vårt folk blivit kränkt”. Biskoparna underströk sin medkänsla med de baltiska flyktingarna. Tyskarna nämndes inte med ett ord.

I Trelleborg väntade på morgonen den 25 januari återigen lasarettsfartyget Bjeloostrov. 234 tyskar och 146 balter gick eller bars över landgången för att transporteras till krigsfångenskap i Sovjetunionen. Även i denna sista transport var det alltså fler tyskar än balter som lämnades ut.

När lastningen var klar bjöd kaptenen fem svenska myndighetspersoner på middag ombord. Bland dem var civilförsvarsinspektören, landsfogden, stadsfiskalen i Trelleborg och en UD-representant. Även en redaktör från Skånska Dagbladet tackade ja till denna sovjetiska ”älskvärdhet”.

Varför lade sig den svenska regeringen platt för de sovjetiska kraven? Det brukar sägas att den socialdemokratiska regeringen kände sig bunden av samlingsregeringens beslut om utlämning, som hade fattats redan den 15 juni 1945 (se artikel 1). Man var rädd för att stöta sig med Sovjetunionen. Viktiga handelsförhandlingar pågick, vilket handelsminister Gunnar Myrdal påpekade i riksdagen bara ett par dagar före den första utlämningen.

Men enligt Curt Ekholm fanns det också en markant ovilja att se problemen ur flyktingarnas synvinkel. Svenskarna valde helt enkelt att blunda för obehagliga ”fakta i fråga om den sovjetiska diktaturens grundläggande drag”. Därför blev Sverige det enda land som efter kriget utlämnade både balter och vanliga tyska soldater till Sovjetunionen.

Referenser: Curt Ekholm, Balt- och tyskutlämningen, del 2, Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala 1995. Egna studier i den svenska Moskvaambassadens arkiv som finns i Riksarkivets annex i Arninge.

Anm.: De västallierade lämnade bara ut tyskar till Sovjetunionen om dessa belagts med krigsbrott eller hade sovjetisk bakgrund. Inga balter utlämnades.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:

Tyskutlämningen(1)

Tyskutlämningen(2)

Tyskutlämningen(3)

Se även:

Utlämnade på Stalins begäran

När Sverige svek Baltikum

Baltguldet som svensk spelbricka

Haiku

Väntar i bleke.
Ett skal på natthavets rygg.
Böjd över kulten.

Det stötande alternativet/Omläst

Kallad till tystnad är en självbiografisk berättelse om en ung mans väg till katolicismen och sedan vidare till en av dess strängaste klosterordnar, trappisterna. Boken kom ut 1948 och var skriven av Thomas Merton, sedermera en av 1900-talets mest kända katolska författare.

Jag läste den här boken första gången på sommaren 1964, då jag fyllde 21 år. Året därpå begav jag mig till ett anglikanskt franciskankloster i Dorset, England, för att pröva på munklivet. Mertons bok hade lämnat djupa spår i min ungdomliga själ. Nu har jag läst om den, 48 år senare.

Thomas Merton föddes i Frankrike 1915. Båda föräldrarna var konstnärer, ingen av dem med någon djupare religiös förankring. Sonens väg till religionen ter sig egentligen ganska svårförklarlig. Här finns inga dramatiska omvändelser, ingen övertygande själsnöd, inga frälsande uppenbarelser. Det fromma perspektivet på den unge mannens liv verkar pålagt i efterhand.

Däremot finns det två betydelsefulla drivkrafter: en intellektuell nyfikenhet och ett märkligt, underliggande sug efter ett radikalt ställningstagande i livet. Under ett besök i Rom får han en stark upplevelse av kyrkornas Kristusbilder. Han köper ett exemplar av Nya testamentet på latin och läser med en känsla av att vara en pilgrim. Men upprymdheten sjunker tillbaka, som ett rus. Än var han inte mogen.

Merton skaffar sig en akademisk utbildning i Cambridge, England, och på Columbia University i New York. Han är en typisk intellektuell, blir universitetslärare i engelska, skriver romaner som inte publiceras och låter sig på 30-talet tillfälligt förföras av tidens vurm för kommunismen. ”Jag hade fått för mig, att Sovjetryssland var det enda land, där en sann konst kunde finna sin tillflykt i denna värld av borgerlig fulhet”, skriver han.

Men i sitt intellektuella liv kommer Merton gång på gång i kontakt med katolskt kulturliv. Han läser Thomas av Aquino och Johannes av Korset. Han kan inte undgå att bli imponerad och lockad av deras radikala avståndstagande inte bara från den borgerliga, utan från hela den ”världsliga”, världen.

Mertons radikalisering får en ny inriktning. Långsamt växer det fram en längtan efter att bedja. Han upptäcker att ett asketiskt levnadssätt kan frigöra själen, att avstå är att få. En höstdag 1938 har han omärkligt passerat gränsen till insikt, söker upp en präst i New York och säger: ”Fader, jag skulle gärna vilja bli katolik.”

Upptagandet i den katolska kyrkan äger rum med hela ceremonielet: dop, bikt, avsvärjande av kätteri och schismatisk tro, djävulsutdrivning, detaljerad trosbekännelse och den första kommunionen. Ändå är detta radikala steg inte nog. Merton hör genast hur den helige Ande ropar på honom ”ur sitt eget oändliga djup”. En kallelse till vad?

Merton skriver: ”Om [någons] kallelse på allvar skall bära frukt, måste den kosta honom något och innebära ett verkligt offer. Den måste vara ett kors, ett verkligt avstående från de naturliga värdena.”

När jag läste detta för snart 50 år sedan, kändes orden naturliga, logiska och lockande. När jag läser dem idag, inser jag hur långt ifrån Mertons värld som vårt moderna liv utspelas. Självförnekelse och lydnad var centrala ledstjärnor för Merton. Stoltheten skulle brytas, all kärlek till det egna jaget skulle upphöra – för att i stället riktas mot Gud. Det är ett budskap som de flesta av oss skulle uppleva som obegripligt eller rent av stötande, om vi ens fick höra det i Sverige år 2012.

Hur lyckades då Merton leva upp till sina egna höga ideal? Det var inte enkelt. Vägen gick i sicksack mellan framsteg och bakslag, eufori och ångest, tro och tvivel. Men hans övertygelse blev efterhand allt tydligare: ”Jag ville inte vara med om fler kompromisser med ett liv, som i varje ögonblick försökte förgifta mig. Jag måste vända allt detta ryggen.”

Längtan efter radikalitet fick ännu en gång en ny inriktning, nu mot enkelhet. Han undervisar en tid vid ett franciskanskt universitet. Han försöker leva ett noga inrutat liv, kastar bort böcker som ”solkar sinnet”, slutar röka, lever med kyrkans tideböner som en munk utanför klostret.

Men det är trappistorden, med sin ständiga tystnad, som blir hans slutmål. I december 1941, när kriget just har nått USA genom det japanska överfallet i Pearl Harbour, packar han sina få ägodelar i en väska, bränner upp manusen till tre färdiga romaner, tömmer bankkontot, skriver några privata brev och beger sig till klostret Our Lady of Gethsemani i Kentucky.

När jag var 20 manade denna berättelse till självuppoffrande efterföljelse. När jag nu snart är 70 störs jag av radikalitetens drag av prestation. Ja, Merton kallar sig själv en ”andlig atlet”. Jag ser att han koketterar med sina ungdomliga synder och senare med sin botgöring. Och så detta, att trappistordens tystnadslöfte inte hindrar honom från att skriva en rad böcker om sitt liv i klostret! Det får mig att le lite. Den kompromisslöse asketen Thomas Merton var trots allt bara en människa.

Referenser: Thomas Merton, Kallad till tystnad, Catholica Förlag, sv. 1986; Thomas Merton, Brännpunkter, Artos, sv. 2002.

Anm.1: Trappistorden grundades på 1600-talet i klostret La Trappe i norra Frankrike. Den var en gren av cistercienserorden, där bl a Bernhard av Clairvaux var en betydande abbot på 1100-talet. Trappisterna blev en egen orden 1892 med stränga regler om tystnad och fasta. Klostret i Clairvaux tillhör idag trappisterna.

Anm. 2: Några fakta ur Thomas Mertons liv: Född 31 januari 1915 i Prades nära Perpignan i Sydfrankrike. Hans mor var konstnär från USA, död 1921, fadern konstnär från Nya Zeeland, död 1931. År 1933 studier vid Cambridge, England. 1935 Columbia University, New York. 1938 konversion till katolicismen. 1941 inträde i trappistklostret Our Lady of Gethsemani, Kentucky. 1947 eviga munklöften. 1949 prästvigd. 1955-1965 novismästare i klostret. 1965 bodde han som eremit på klosterområdet. 1968 död genom olyckshändelse under en konferens i Bangkok. Merton skrev mer än 70 böcker i klostret och fick en miljonpublik. Han inspirerade under 1950-talet många unga människor i hela världen att söka sig till kloster.

I artikelserien ”Omläst” ingår även:

Att sjunga för de dömda (om Lars Ahlins Gilla gång)

Egoismens pris (om Sigfrid Siwertz Selambs)

Tyskutlämningen (3)

Trots de omfattande protesterna beslöt alltså regeringen den 26 november 1945 att stå fast vid beslutet att utlämna tyskarna och balterna till Sovjetunionen (se förra artikeln). Avgörande för den socialdemokratiska regeringens beslut var att man fick offentligt stöd av Landsorganisationen, LO.

I lägren ökade antalet självmordsförsök och självstympningar. Tyskarna i Ränneslätt vägrade nu inte bara att äta utan också att dricka. Redan den 27 november ansåg läkarna att 590 personer var så försvagade, sjuka eller skadade att de inte kunde förflyttas.

Det sovjetiska transportfartyget Cuban anlände samma dag till Trelleborg. Det visade sig emellertid att fartyget inte var rustat för att transportera människor. Kojer och toaletter måste installeras och det skulle ta tid. Regeringen beslöt att skjuta på utlämningen.

Beskedet mottogs med jubel i lägren. Tyskarna firade tacksägelsegudstjänst och paraderade i Ränneslätt förbi den svenska flaggan ”till svenska folkets ära”. Men glädjen var förhastad. De onda aningarna väcktes när balterna plötsligt transporterades till olika beredskapssjukhus i södra Sverige – medan tyskarna blev kvar i lägren. Tänkte regeringen låta balterna stanna, men skicka iväg tyskarna?

De chockerade internerna fortsatte att vägra äta och dricka. De blev snabbt allt svagare och många låg till sängs. De som ännu höll sig uppe började patrullera på insidan av taggtrådsstängslet för att få tid att varna sina kamrater om polisen angrep lägret. Man ville till varje pris hinna organisera motstånd mot utlämningen.

På morgonen den 30 november stormade svensk statspolis lägret vid Ränneslätt. De tyska vakterna skrek ”Larm! Larm! Heraus!”. I officersbaracken, som låg alldeles innanför lägergrinden, försökte flera personer genast begå självmord genom att skära sig. I resten av lägret skyndade man till en förutbestämd samlingsplats för att göra passivt motstånd. Man bildade kedja, band sig samman med livremmar och vägrade lyda polisens order. För tyskarna var det en extra skymf att bli attackerade av vanlig polis, som om de, tyska soldater, vore kriminella. Man skrek ”Gestapo! Gestapo!” mot den svenska statspolisen.

Inne i klungan av interner skar man sig med knivar och rakblad. Människor föll till marken. Polisen slog sig in med batonger för att dra ut de skadade som kamraterna försökte hålla kvar. Några av internerna fick kläderna avslitna. Till slut fanns det ett 70-tal skadade på platsen. 46 av dem fördes i ambulans till sjukhus. Av dessa hade 24 allvarliga skador efter självmordsförsök. Men ingen dog vid polisoperationen i Ränneslätt. Det betraktades som en stor framgång. Polisen fick beröm av regeringens observatörer.

I Backamolägret blev konsekvenserna minst lika blodiga. En officer begick självmord genom att hänga sig. Andra använde yxor och stenar för att slå sönder händer och fötter på varandra. Minst 10 sådana fall rapporterades. En person lyckades hugga av sig ena armen. Avsikten var klar. Enligt Genèvekonventionen, som tyskarna kunde i detalj, skulle krigsfångar som förlorat ett ben, en arm, en fot eller en hand repatrieras, dvs sändas hem.

Motståndet varade inte länge. Vid middagstid den 30 november hade polisen läget under kontroll. Var fjärde tysk soldat hade då lyckats skada sig mer eller mindre allvarligt. Skadade låg i rader på lägrets förbandsplats. Efterhand som de kunde förbindas bars de ombord på det väntande tåget. ”Transporterbarheten [torde] knappast ha avgjorts efter särskilt humana principer”, skriver Curt Ekholm.

Under de närmaste dagarna transporterades från de olika lägren långt över tusen tyska soldater med tåg till Trelleborg. Allt löst i personvagnarna var borttaget, inklusive dörrarna till toaletterna. Fönstren var låsta eller förspikade med träplattor. Poliser fanns i varje vagn. Stationerna längs färdvägen bevakades av militär. Vid ankomsten till Trelleborg tog tre interner fram rakblad och skar upp sina pulsådror. De omhändertogs snabbt.

Redan under natten till den 1 december påbörjades embarkeringen av Cuban. De utlämnade gick en i taget genom överbyggda gångar och i trappor av trä, bevakade av polis på alla sidor. Väl ombord vände sig en av de tyska soldaterna om, gjorde honnör mot den svenska flaggan på en intilliggande byggnad – men drogs snabbt ner under däck av sovjetisk personal.

Den 3 december kunde Cuban till slut avsegla med 1 610 utlämnade tyska soldater ombord – men ingen enda balt. Destinationen var hemlig. Och två sovjetiska marinfartyg åtföljde transporten.

Medan allt detta pågick försvarade statsminister Per Albin Hansson utlämningen i ett tal i Borlänge. Regeringen ville inte medverka till att ”militärpersonal tillhörande den tyska krigsmakten undandrog sig följderna av kapitulationen”, sade han. ”Att detta kan innebära att många gå en hård tid till mötes må vi beklaga. Men krig och dess följder är hårda.”

Fortsättning följer.

Referenser: Curt Ekholm, Balt- och tyskutlämningen 1945-1946, Acta Universitatis Upsaliensis, 1995, samt egna studier i den svenska Moskvabeskickningens arkiv som finns i Riksarkivets annex i Arninge.

Anm.: Jag anger de officiella siffrorna på antalet utlämnade tyskar, alltså 1 610. Curt Ekholm har kommit fram till att det i själva verket var ytterligare drygt 200 tyskar som utlämnades den 3 december. Definitionerna är emellertid osäkra bl a eftersom det fanns flera nationaliteter bland de "tyska" militärflyktingarna.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De övriga är:

Tyskutlämningen(1)

Tyskutlämningen(2)  
Tyskutlämningen (4)

Se även:

Utlämnade på Stalins begäran

Tyskutlämningen (2)

Den 19 november 1945 avslöjades regeringens planer på att utlämna ca 2 700 i Sverige internerade tyskar och balter till Sovjetunionen (se förra artikeln). Därefter följde dramatiska händelser i snabb takt.

Ett sovjetiskt transportfartyg, Cuban, och två minsvepare var på väg till Trelleborg. En utlämning planerades till den 28 november. I lägren inledde balterna genast en hungerstrejk och tyskarna följde strax efter. De svenska myndigheterna svarade genom att drastiskt förstärka den militära bevakningen kring lägren. Med tusentals soldater spärrades de av från yttervärlden. Och soldaterna fick rätt att använda sina skjutvapen mot de obeväpnade internerna. Det var ett klart brott mot Genèvekonventionen.

Pressen hade varit föga intresserad av de f d soldaterna i den tyska krigsmakten. Men när det stod klart att det bland dem fanns ca 160 balter som riskerade att utlämnas till Sovjetunionen, inleddes en intensiv rapportering som i sin tur skapade en opinionsstorm. Protestmöten och demonstrationer arrangerades plötsligt över hela landet.

Men de upprörda känslorna gällde bara balterna, tyskarnas situation diskuterades inte. När en kyrklig delegation fick företräde hos utrikesminister Östen Undén frågade denne om uppvaktningen även gällde tyskarna. Biskop Manfred Björkquist svarade, att man naturligtvis önskade att inte heller tyskarna skulle utlämnas, men ”vår uppgift gäller balterna”. Undén avfärdade önskemålen och underströk för biskopen att Sovjetunionen minsann var en rättsstat.

De internerade tyskarna skrev till kungen, regeringen, riksdagens talmän, Röda korset, ärkebiskop Eidem, påven, Folke Bernadotte och många fler. De hänvisade framför allt till Genèvekonventionens stadgande i artikel 75: ”Under alla förhållanden skall repatriering av fångar ske så snart som möjligt sedan fred inträtt.” När tyskarna försökte vända sig till den svenska pressen genom TT censurerade myndigheterna deras uttalande och strök ner det radikalt.

Kung Gustaf V, som ansågs vara tyskvän, engagerade sig och skrev ett brev direkt till Stalin. Men även hans vädjan gällde bara balterna. Och Stalins svar var ett klart nej. Ryssarna förväntade sig tvärtom att Sverige skulle stå fast vid sina utfästelser från den 15 juni om att alla skulle utlämnas.

Den borgerliga pressen teg om tyskarna men var nära nog enig emot en utlämning av balterna. Bland socialdemokratiska tidningar fanns det emellertid de som stödde regeringen. Utlämningen av alla var viktig för att utveckla samarbetet med Sovjetunionen, ansåg t ex Aftontidningen och Morgon-Tidningen. De såg balter och tyskar som kollektivt ansvariga för kriget. Och de borgerliga svenskar som försökte försvara balterna utmålades som nazisympatisörer.

Till och med LO:s styrelse, landssekretariatet, tog kraftigt avstånd från dem som försökte rädda balterna. LO kallade opinionen för ”propaganda” som med ”dunkla politiska syften” försökte att ”hos Sovjetunionen uppväcka misstroende mot Sverige och de svenska statsmakternas ärliga vilja att bevara goda och vänskapliga relationer med Sovjetryssland”.

Svenska murarförbundet i Stockholm gjorde ett tydligt offentligt uttalande: ”Hela den svenska arbetarklassen [måste] obönhörligen kräva, att landet göres fritt från den nazistiska hydran.”

En enda tidning ställde upp inte bara för balterna utan även för de internerade tyskarna, Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, GHT. Tidningen ansåg att tyskarna sex månader efter krigets slut inte gärna kunde betraktas som militärpersonal. De var i stället uppenbarligen politiska flyktingar. Och om någon av dem skulle anklagas för krigsbrott måste det ske en individuell prövning av den saken. En individ kunde inte straffas bara för att han tillhörde ett folk som ansågs brottsligt. Ännu orimligare vore att straffa någon för att han tillhört en viss krigsmakt, ansåg Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning.

GHT:s försvar för de internerade tyskarna var anmärkningsvärt, inte minst eftersom tidningen under hela kriget drivit en konsekvent och kraftfull anti-nazistisk kampanj. Att man nu, mot en mäktig opinion, kunde hålla huvudet kallt och göra skillnad mellan ”tysk” och ”nazist” var en intellektuell och moralisk prestation.

I den övriga pressen kallades emellertid GHT:s synpunkter antingen nedlåtande för ”medlidandeskampanj” eller förtegs helt och hållet. Curt Ekholm, som på 1980-talet gjorde den stora utredningen om utlämningen, sammanfattade: ”Pressens underlåtenhet att ens diskutera tyskarnas synpunkter var verkligen påtaglig.”

Stödd av LO beslöt den socialdemokratiska regeringen den 26 november att stå fast vid samlingsregeringens beslut från sommaren om att utlämna samtliga internerade. Tre statsråd reserverade sig emellertid. Det var regeringens tre jurister: Quensel, Danielsson och Zetterberg. Deras reservation hemligstämplades. Samma dag inträffade det första självmordet i lägren. Det var en tysk soldat som hängde sig. En våg av självstympningar, självmord och förgiftningar följde.

Fortsättning följer.

Referenser: Curt Ekholm, Balt- och tyskutlämningen 1945-1946, del 1 och 2, Acta Universitatis Upsaliensis, 1995, samt egna studier i den svenska Moskvabeskickningens arkiv som finns i Riksarkivets annex i Arninge.

Anm.1: Sverige hade under kriget en samlingsregering med socialdemokraten Per Albin Hansson som statsminister. Förutom socialdemokraterna medverkade Högern, Folkpartiet och Bondeförbundet. Utrikesminister var den opolitiske diplomaten Christian Günther. Det var denna regering som fattade det ursprungliga beslutet om utlämningen den 15 juni 1945. Den 31 juli 1945 ersattes samlingsregeringen med en rent socialdemokratisk regering. Per Albin Hansson förblev statsminister. Utrikesminister blev  Östen Undén.

Anm.2: Kommunisterna stödde förstås Sovjetunionens önskemål om utlämning av både tyskar och balter. I riksdagen föreslog kommunisten Gustav Johansson till och med att de 33 000 civila balter som redan fått en fristad i Sverige skulle utlämnas. Regeringen avvisade förslaget.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:

Tyskutlämningen(1)  
Tyskutlämningen (3) 
Tyskutlämningen (4)

Tyskutlämningen (1)

I januari 1946 överlämnade Sverige 146 balter som hade kämpat i tysk uniform mot Sovjetunionen till – Sovjetunionen. Det var en politisk skandal och en mänsklig tragedi. Protesterna var omfattande både i tidningarna och bland allmänheten. Händelsen gick till den svenska historien som ”baltutlämningen”.

Men samtidigt utlämnades även 2 372 tyska soldater som också flytt till Sverige från östfronten vid krigets slut. Det skedde utan offentlig diskussion, nästan i tysthet. Och helt i onödan. Detta är deras historia.

De kom i krigets slutskede i småbåtar eller tätt stående på pråmar från Lettland eller området kring Gdynia. De besköts av sovjetiska stridsplan ända långt in på svenskt vatten. Många nådde aldrig land. Andra var sårade när de till slut kunde omhändertas på Gotland, i Kalmar eller i Ystad.

Egentligen ville de inte alls till Sverige, de ville hem till Tyskland, undan risken för krigsfångenskap i Sovjetunionen. De flesta hamnade i Sverige för att de tvangs söka nödhamn.

I Sverige internerades de i olika läger, t ex i Havdhem på Gotland, i skånska Bökeberg, i Backamo norr om Göteborg och framför allt på Ränneslätt nära Eksjö. Försvarsstaben förberedde genast deras hemsändande till Tyskland. Det var sedan länge rutin. Både tyska och allierade soldater som kommit in på svenskt territorium brukade sändas hem så snart som möjligt, tyskarna sattes helt enkelt på färjan till Danmark. Att de nyanlända tyskarna snart skulle få återvända hem, tog de därför för givet. Det var också helt i enlighet med internationella konventioner.

Men den 4 juni kom en s k note från Moskva till utrikesdepartementet i Stockholm. Sovjetunionen krävde att all tysk militär personal som flytt till Sverige från östfronten efter kapitulationens undertecknande den 8 maj skulle återsändas dit, dvs till områden som numera var under sovjetisk kontroll.

Ryssarna hänvisade till de regler som de allierade, alltså Sovjetunionen, Storbritannien och Förenta staterna, hade kommit överens om i Jalta redan i februari och som tyskarna tvangs att acceptera vid kapitulationen. Men Sverige hade ju inte skrivit under något sådant avtal och var alltså inte bundet av dessa regler. Det hade regeringen också fullt klart för sig.

Dessutom fanns det många oklarheter. Vem hade flytt före och vem efter kapitulationen? Omkring 400 anlände till Sverige mellan den 4 och 8 maj och hade uppenbarligen flytt före kapitulationen. Huvuddelen av de flyende kom till Sverige den 9 och 10 maj och det var oklart när de lämnat fronten. I Lettland hade tyskarna dessutom kämpat vidare flera dagar efter den officiella kapitulationen, som många soldater inte ens kände till. En stor del av de flyende hade befunnit sig till havs och kunde inte gärna stanna där de befann sig. Chefen för försvarsstaben, överste Nils Swedlund, underströk för regeringen att det krävdes ”en ingående prövning fall för fall”.

Allt detta visar att det fanns stora möjligheter för regeringen att rakt av säga nej till de sovjetiska kraven eller åtminstone att undanta många flyktingar. Om man ville.

Men redan den 15 juni accepterade den svenska regeringen utan invändningar den sovjetiska begäran. Ja, mer än så! Regeringen, med Per Albin Hansson som statsminister, beslöt på eget initiativ att utlämna inte bara dem som Sovjetunionen hade begärt, utan även dem som anlänt före kapitulationen. I en svensk svarsnote från den 16 juni informerades ryssarna om att de skulle få tillbaka fler än de hade krävt.

Försvarsstabens förberedelser för hemsändning av tyskarna avbröts nu på regeringens order. I stället började man planera för att utlämna tyskar och balter med tvång. Men varken de internerade eller den svenska allmänheten fick veta något. Regeringen var medveten om att beslutet var kontroversiellt och att det måste hållas hemligt. Risken för oroligheter var påtaglig.

I lägren passerade emellertid sommaren lugnt. Varken internerna eller den svenska bevakningspersonalen anade vad som förbereddes. Tyskarna hade en egen lägerförvaltning. De formulerade egna uppföranderegler som byggde på kamratskap och militär disciplin. De ägnade sig åt sport och teater, deltog frivilligt i byggandet av nya baracker och sanitära anläggningar. Ja, de uppförde till och med nya taggtrådsstängsel kring sitt eget läger. Man kan utan vidare säga att tyskarna uppförde sig exemplariskt och de bemöttes vänligt av den lokala civilbefolkningen.

Tre månader gick utan att ryssarna tog några initiativ för att hämta de internerade. Sverige måste till slut påminna om saken. Först i mitten av november meddelade ryssarna att ett fartyg var på väg till Trelleborg och ryktet spred sig genast i lägren. Den 19 november spräckte Vestmanlands Läns Tidning hemlighetsmakeriet och offentliggjorde regeringens planer på en utlämning. På en enda dag förändrades situationen totalt.

Fortsättning följer.

Referenser: Curt Ekholm, Balt- och tyskutlämningen 1945-1946, del 1 och 2, Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala 1995; egna studier i Sveriges Moskvabeskicknings arkiv som finns i Riksarkivets filial i Arninge.

Anm.: Tyskarna skrev under två olika kapitulationsakter. Den första signerades av general Alfred Jodl i Reims den 7 maj klockan 02:41. Den innebar att krigshandlingarna skulle upphöra vid midnatt mellan den 8 och 9 maj. Den andra akten undertecknades av bl a fältmarskalk Wilhelm Keitel i det ryska högkvarteret i Karlshorst, en förort till Berlin, den 9 maj klockan 00:16. Denna kapitulationsakt var daterad den 8 maj även om den alltså inte undertecknades förrän nästa dag. Det var denna senare kapitulation som ryssarna hänvisade till och som faktiskt innebar att en stor del av de tyska och baltiska militärflyktingarna inte omfattades av ryssarnas krav.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:
Tyskutlämningen (2)
Tyskutlämningen (3) 
Tyskutlämningen (4)
 
Se även:
Utlämnade på Stalins begäran  
Ryssutlämningen (1)