Kärlek och radikalitet

Anna Bugge var 25 år när hon på sommaren 1889 under dramatiska former bröt med sin högborgerliga familj hemma i Norge, begav sig till Paris och flyttade ihop med den radikale samhällsdebattören Knut Wicksell, 38. Det skedde utan vare sig kyrklig eller borgerlig vigsel. En skandal.

Anna och Knut hade träffat varandra i Köpenhamn sommaren innan. Hon bevistade ett kvinnosaksmöte; han deltog i en ekonomkongress. En intensiv brevväxling följde. Annandag pingst året därpå kom Knut till Kristiania för att besöka Anna. Han föreslog henne ”ett fritt äktenskap” utan vigsel och dessutom på prov eftersom han inte kunde garantera sina känslor.

Knut Wicksell kallade samlevnadsformen ”samvetsäktenskap”. Det skulle bekräftas genom ett kontrakt, som visserligen säkerställde underhåll för eventuella barn, men som kunde sägas upp av endera parten när som helst. Det var en medveten demonstration – och inte bara mot kyrkans inblandning. ”Jag ogillar själva äktenskapsinstitutionen, emedan den ger ena maken en laglig rätt över den andres person”, förklarade han.

Anna tvekade inför Knuts förslag och vägrade introducera honom i sin familj. Till slut fick Knut nog. Han packade upprörd sina väskor och gav sig hals över huvud av till Paris. Därifrån skrev han till henne och försökte få henne att följa efter.

Tre veckor senare hade Anna mjuknat och anlände till Paris med ett bagage bestående av två klänningar och lite underkläder. Efter ännu en vecka, den 15 juli 1889, flyttade hon in i Knuts enkla hotellrum på Rue Beaubourg. Denna dag firade de resten av livet som sin bröllopsdag.

De annonserade i svenska tidningar under den nyuppfunna rubriken ”Förenade”. Av hänsyn till Annas familj avstod de emellertid från att sätta in annonsen i norska tidningar.

Men hur var det med Annas radikalitet? I ett brev till sin gamle överlärare hemma i Norge skrev hon mycket förtroligt och öppet: ”Jeg havde kanske helst seet at vi havde vielsen med.” Hon kände sig kluven mellan lojaliteten mot familjen och mot Knut. Hur hon än handlade skulle hon tillfoga andra människor sorg och lidande. Men det gällde en principsak, ja, en samvetssak för ”min mand” och det skulle ju vara karikatyrmässigt om hennes första handling som hustru vore att förmå sin man att ge upp en viktig samvetssak, förklarade hon.

När hon till slut valde lojaliteten till mannen och fullständigt underkastade sig hans åsikt, såg hon det som naturligt; mannen stod hennes hjärta närmast. För Anna Bugge handlade det alltså om att välja lojalitet, inte om att stå upp för radikala principer. För Knut var det precis tvärtom. Till en god vän skrev han nöjd att ”hon nu helt och hållet accepterat mina egna idéer”. Att han skulle kunna kompromissa av lojalitet med Anna föll honom uppenbarligen aldrig in.

Annas familj reagerade med panik. Pappa telegrafinspektören reste rasande till Paris för att få dem att legalisera förhållandet. Men de ”nygifta” gav inte med sig och pappan förklarade oförsonligt att saken från familjens sida ”aldrig kan opgifves”. Han vägrade följaktligen att ge ekonomiskt stöd till sin dotter. Hon fick ner resten av sina personliga tillhörigheter och lite klänningstyg till Paris. Det var allt.

Det skulle dröja sju år innan Anna fick återse sin familj.

Det fria äktenskapet skiljde sig i viktiga avseenden inte från det traditionella. Anna ville studera juridik men planerna fick skjutas på framtiden. Hon blev i stället Knuts sekreterare – det var ju Knuts skrivande som försörjde familjen. Och snart var Anna gravid.

Den otraditionella familjen fick dock utstå mycket illvilja, förakt och förtal, särskilt i den akademiska världen i Sverige. I Lund kallades Anna nedsättande för ”fröken Bugge som bor ihop med docenten Wicksell” och deras åsikter kallades ”motbjudande för den nationella och sedliga känslan”.

Knut Wicksells utnämning till professor blev en stor och uppmärksammad tvistefråga. Universitetets prokansler, biskop Gottfrid Billing, avstyrkte. Och konsistoriet påminde om att ”den wicksellska föreningen utan äktenskap stod i strid med både akademisk disciplin och allmän lag”. Men Kungl. maj:t sade trots invändningarna ja till utnämningen.

Samvetsäktenskapet fick emellertid inte särskilt många efterföljare. Inte ens Knut Wicksells bäste vän, den mycket radikale och rationalistiske läkaren Hjalmar Öhrvall, ville avstå från vigsel när han 1890 gifte om sig. Och för två studenter i Göteborg som vågade försöket gick det illa. De tvingades avbryta sina studier och flytta utomlands. Där slutade ”äktenskapet” i tragedi.

När Knuts och Annas egen son, Sven, skulle gifta sig 1913, rådfrågade han sin mamma om samvetsäktenskapet. Med 24 års erfarenhet avrådde Anna. Sven gifte sig följaktligen traditionellt, borgerligt visserligen, men med båda föräldrarnas samtycke.

Anm.: Några data om Anna Bugge. Född 1862 i Egersund, Norges sydvästkust. Släkt av köpmän, ämbetsmän och präster. Deltar i kvinnorörelsen och den sk sedlighetsdebatten i Norge på 1880-talet. Samvetsäktenskap med Knut Wicksell 1889. Flyttar med honom till Stockholm 1890 och till Lund 1904. Jur.kand. 1911. Stadsfullmäktig i Lund 1913-1918 på särskild kvinnolista. I svenska delegationen till Nationernas Förbund, NF, från 1920. Första kvinna i NF:s mandatkommission från 1921. Död 1928.
Data om Knut Wicksells liv finns i samband med artikeln Vänskap. Länk nedan.

Källor och litteratur: Liv Wicksell Nordqvist, Anna Bugge Wicksell, En kvinna före sin tid, Malmö 1985. Torsten Gårdlund, Knut Wicksell, Rebell i det nya riket, Stockholm 1965. Egna anteckningar från intervju1981 med Liv Wicksell Nordqvist, sondotter till Knut och Anna Wicksell.

Artikeln är nr 3 i en serie. De andra är:
När nyttan mätte dumheten (1)
Vänskap (2)