Hjältarnas återkomst/Warszawa (6)

Det var alltså främst de västallierades passivitet – inte Stalins! – som ledde till katastrofen i Warszawa, om man nu skall tro på den senaste forskningen, dvs den brittiske historieprofessorn Norman Davies.

Stalins passivitet kan mycket väl ha varit betingad av att han väntade på ett initiativ från de västallierade, ett initiativ som aldrig kom. De västallierades passivitet berodde däremot på att de inte ville stöta sig med Stalin inför det fortsatta kriget i Stilla havet. Därför accepterade de i tysthet att Stalin gjorde som han ville i Polen. Framför allt talade man inte om saken – det var ju pinsamt med tanke på vad västmakterna hade lovat polackerna i Atlantdeklarationen (självständighet) och genom alliansen med Storbritannien (militär assistans).

Om man accepterar att lägga den största skuldbördan på västmakterna, leder det till en intressant konsekvens: det var inte främst polackernas fel att det gick som det gick! Att de inte hade samordnat upproret med Sovjetarmén blir i detta perspektiv bara en mindre betydelsefull detalj.

I så fall hade också Jan Ciechanowski och Czesław Miłosz fel när de lade ansvaret på den polske upprorsgeneralen Bór-Komorowski och kallade upproret ”ett klandervärt och lättsinnigt äventyr”. Norman Davies vänder sig med stor kraft just mot Ciechanowski som han menar ensidigt ”lyfte fram varje upptänkligt fel med [de polska] ledarnas beslut” utan att ge en sammanhängande bild av striderna. I praktiken försvarade Ciechanowski därmed Stalins uppfattning och blev också publicerad i Polen under kommunisttiden, påpekar Davies giftigt.

Det verkar emellertid som om Davies själv tänkt om. I sin stora Polenhistoria, God´s Playground, från år 1981, skrev han nämligen att ”beslutet att sätta igång [upproret] är för polackerna det mest tragiska misstaget i deras senare historia”. Det kom vid fel tidpunkt, dess taktiska överväganden var ”bedrövligt omdömeslösa” och dess politiska mål var ”fundamentalt orealistiska”.

Detta är en kritik som tonats ner betydligt i Slaget om Warszawa 22 år senare – efter Polens nationella pånyttfödelse. Nu heter det att allvarliga misstag säkert begicks när det gäller tidpunkten, vapentillgången och samordningen med väst och öst. Men ”det finns inget som helst skäl till varför endast polackerna ska klandras för dessa brister”.

Beträffande civilbefolkningens lidanden tar Davies till och med upprorsledningen i försvar. ”Resningens ledare var inte likgiltiga för civilisternas öde, men de var också på det klara med farorna förbundna med att inte göra någonting, om tyskarna skulle evakuera staden…” Man gjorde alltså en avvägning mot andra risker, anser Davies.

Norman Davies nya analys och kritik mot Ciechanowski öppnar för en heroisk omvärdering av upproret. Det överbringar numera enligt Davies ”ett odödligt moraliskt budskap: vissa saker i livet är mer kostbara än livet självt”. Upprorsmännen från 1944 mötte döden ”beredvilligt – inte glatt, men av fri vilja. De beklagade alltså inte utsikten att de skulle dö, utan bara de omständigheter som gjorde det nödvändigt. De skulle ha föredragit att segra, men skulle inte låta sig besegras av ett nederlag. De skulle bara be att deras sak och deras offer inte skulle bli bortglömda”.

Det är tongångar som kunde varit hämtade från ett antikt hjälteepos.

I själva verket hamnar Norman Davies, denne ryktbare och beundrade forskare, ungefär i samma heroiserande hållning som upprorsmuseet i Warszawa, där den här artikelserien tog sitt avstamp. Det är inte konstigt att just Davies bok är något av en bibel för museet. Den finns självklart att köpa i butiken.

I historieskrivningens utveckling bort från kritiken av polackerna till en kritik av västmakterna finns det också en plats för påven Johannes Paulus II. I upprorsmuseet rullar hela tiden en filmsekvens från hans besök i Warszawa 1979. I sitt tal sade han rakt ut att polackerna 1944 hade ”övergivits av sina mäktiga allierade” – dvs av britterna! De orden återgav polackerna en nationell stolthet och självkänsla som förvägrats dem under kommunisttiden.

Man skall inte vara alltför snabb i sina omdömen om ansvaret för upproret, de 200 000 döda civila, de 20 000 döda upprorsmännen och stadens totala förstörelse. Händelseförlopp kan alltid tolkas på olika sätt och den förrädiska politiken är aldrig långt borta. Men frågan är om inte den polske forskaren Janusz Zawodny har en poäng när han summerar:

”Om Warszawa inte hade kämpat, skulle de ovänligt sinnade ha sagt att polackerna inte förtjänade sin frihet, att de hade samtyckt eller varit medskyldiga till det nazistiska tyranniet och att de hade varit ovilliga att kämpa för den gemensamma saken.”

En helt annan fråga är om detta räcker som skäl för att ge sig in i en nära nog utsiktslös kamp med hundratusentals civila människors liv på spel.

Anm.: Som en tydlig signal om Norman Davies heroiserande hållning fungerar även dedikationen på bokens försättsblad: ”Till Warszawa och alla dem som oavsett följderna kämpar mot tyranniet.” Ytterligare ett belägg är följande: ”Alla som sätter värde på dagens fria värld står […] i djup tacksamhetsskuld till 1944 års Warszawabor. I likhet med Leonidas spartaner vid Thermopyle, storslagna i nederlag, och i likhet med ghettots kämpar 1943, förtjänar de en liknande, beundrande gravskrift:
Gå förbipasserande, och berätta
för världen att vi dog för saken,
trogna våra order.”

Källor och litteratur: Norman Davies, Slaget om Warszawa, London 2003, sv. 2005; Norman Davies, God´s Playground, A History of Poland, Vol II, Oxford 1981; Janusz Zawodny, Nothing but Honour, the Story of the Warsaw Uprising 1944, London 1978; Jan Ciechanowski, The Warsaw Rising of 1944, London 1974; Czesław Miłosz, Native Realm, USA 1968.

Det här är den sjätte artikeln i en serie om Warszawaupproret 1944. De andra är:

Kampen om minnet/Warszawa (1)
Beslutet om uppror/Warszawa (2)
Bragd eller brott?/Warszawa (3)
Varför svek Stalin?/Warszawa (4)
Västmakternas ansvar/Warszawa (5)