2 juni 2008

Skörden från 1968

Feminismen är det bestående resultatet av ”revolutionsåret” 1968. Det var statsvetare och historiker hyggligt överens om både i en debatt i Frankfurt för ett par veckor sedan och i Stockholm nyligen på TV-kanalen Axess.

Trots att jämställdhetsfrågorna inte alls hade någon framträdande plats i debatter och demonstrationer just 1968, var det tydligen kvinnornas krav som var vänstervågens starkaste kraft och som på sikt förändrade samhället på djupet.

Men frågan är vari denna förändring egentligen består. Något nytt partipolitiskt landskap förmådde vänstervågen aldrig skapa. Inget nytt parti som kunde föra de revolutionäras talan lyckades ta sig in i riksdagen. Valet 1968 innebar tvärtom en kraftig försvagning av Vänsterpartiet kommunisterna, från 5,2 procent av rösterna i valet 1964 till 3,0 procent.

Inte förrän 2005 kunde det bildas ett självständigt feministiskt parti, Feministiskt initiativ (Fi). Det är betecknande att Fi inte lyckades ta sig in i riksdagen. I valet 2006 fick Fi knappt 0,7 procent av rösterna.

Både för feminismen och vänsterns företrädare måste det vara genant att se hur högerpopulister som Ny demokrati och Sverigedemokraterna har lyckats bättre. Ny demokrati fick 6,7 procent av rösterna 1991 och kom in i riksdagen med 25 mandat. Sverigedemokraterna fick nästan 3 procent i det senaste riksdagsvalet, fyra gånger så stort stöd som Fi.

Går man emellertid till historisk statistik finns det en del upptäckter att göra. Under 1960-talet skedde flera mycket tydliga och sedan dess orubbligt bestående skiften i synen på sexualitet och familj.

Under 1950-talet var antalet skilsmässor färre än 10 000 per år. De blev under 60-talet successivt allt fler för att under 1970-talet uppnå en ny, till idag bestående, nivå kring 20 000.

Antalet giftermål har däremot minskat från omkring 60 000 årligen i mitten av 1960-talet till cirka 45 000, trots befolkningsökningen.

Än tydligare framstår det stora skiftet i tidsandan när man tittar på abortstatistiken. Under åren 1955 till 1965 utfördes färre än 5 000 aborter i Sverige årligen. Sedan inträffade en sannskyldig revolution. Fram till 1975 steg antalet till cirka 33 000; alltså en ökning med 560 procent!

Därefter har denna siffra pendlat mellan 30 000 och 40 000 utan någon tendens till minskning. Idag slutar var fjärde graviditet i Sverige med abort.

Det är särskilt intressant att se, att detta kraftfulla och bestående skifte i tidsandan ägde rum just under den begränsade perioden 1965-1975, de ”revolutionära” åren. År 1965 utfördes 4 aborter per 1000 kvinnor i fertil ålder. Tio år senare hade den siffran exploderat till 20,3. Därefter har den pendlat mellan 17,7 och 26,4.

Året 1975 är för övrigt ett bemärkelseår i den svenska feminismens historia. Då inhöstade man nämligen den första stora segern i sin politiska kamp: lagen om fri abort.

Men när det gällde antalet aborter hade den nya lagen ingen som helst betydelse. Hela den enorma ökningen hade, som statistiken visar, redan ägt rum. Den möjliggjordes alltså inte av lagen från 1975 utan av det sk tvåläkarintyget, dvs kvinnan kunde få abort med stöd av två läkare. Detta sant revolutionära intyg föraktas trots det än idag av feministiska företrädare.

Vad lagen emellertid åstadkom (och som feministerna talar tyst om) är att procentandelen upprepade aborter ökade påtagligt från 18,8 procent när lagen tillkom 1975 till 26,8 procent fem år senare. Och den ökningen har fortsatt. Förra året var 37 procent upprepningsaborter.

Man behöver inte vara någon rabiat abortmotståndare för att undra över denna bittra skörd från vänstervågens år. Att antalet aborter ökade så kraftigt samtidigt som p-pillret introducerades (1964!) och sexinformationen svämmade över är också ett obehagligt faktum som väcker frågor om ansvar.

Den 29 maj skrev två erfarna läkare, överläkare Kaj Wedenberg och specialistläkare Karin Boyer, i Svenska Dagbladet. De undrade om vi måste ha så många som 37 000 aborter per år i Sverige. De skrev: ”År 2006 utfördes i Finland 8,9 aborter per 1 000 kvinnor i fruktsam ålder. I Sverige var siffran 20,6/1 000. Vad har finnarna som inte vi svenskar har?”

Deras slutsats är omruskande: Det finns gott om lättillgängliga och fungerande preventivmedel i Sverige och svenskarna saknar inte kunskap om dem. Däremot behövs det en ny sexualmoral.

Och det är alltså ingen tvekan om när eller av vilka denna havererade sexualmoral grundlades. 1968-generationen (till vilken jag själv hör) bär ett tydligt ansvar.

Källor: Sveriges officiella Statistik, Hälsa och sjukdomar 2008, nr 4, Aborter 2007, Socialstyrelsen. Sveriges officiella statistik, Statistiska meddelanden, Folkmängd i hela riket, länen och kommunerna 31 december 2004. Artikel i Svenska Dagbladet 29 maj 2008, Ge Sverige en ny sexualmoral!

Anm.: Programmet på Axess spelades in i Kårhuset i Stockholm den 26 maj 2008. Deltog gjorde bl a Håkan Arvidsson, universitetslektor i Roskilde, Anders Carlberg, grundare av Fryshuset, Gunnar Fredriksson, författare och journalist, Kristian Gerner, professor i historia i Lund, Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria i Lund, Gunilla Thorgren, författare och medlem av Grupp 8. Debatten i Frankfurt ägde rum den 16 maj 2008 på Historisches Museum. Deltagare: Prof. Dr. Iring Fetscher, Frankfurt am Main, Dr. Gerd Koenen, Frankfurt am Main, Dr. Wolfgang Kraushaar, Hamburg och Prof. Dr. Edgar Wolfrum, Heidelberg.

Anm.2: Att riksdagsvalet 1968 blev en sådan katastrof för Vänsterpartiet kommunisterna, Vpk, vittnar förstås om att de som skrämdes bort från kommunismen till följd av Sovjetunionens övergrepp mot Tjeckoslovakien i augusti detta år var betydligt fler än de som sökte sig till partiet för att de ryckts med av vänstervågen.

1 kommentar:

Börje sa...

Ja man kan verkligen undra vad 68-rörelsen egentligen åstadkom. På det politiska planet var det i varje fall knappast något. Och det är jag tacksam för som tvingades läsa Lenin: "Staten och revolutionen" och en mängd liknande smörja som kurslittertur i sociologi vid Stockholm universitet just år 1968.

Varför 40-årsminnet av den bizarra kårhusockupationen ska uppmärksammas är gåtfullt. Snarast borde man väl skämmas och försöka glömma om man råkat delta som en av dessa arma förvirrade själar.