Martin Modéus svarar om helighet

”Att kalla något jordiskt för heligt är … att dra in Gud med våld i det jordiska”, tyckte stiftsadjunkten i Stockolm, Martin Modéus, i ett föredrag på Sigtunastiftelsen den 22 april 2007. Han ansåg att vi i många sammanhang borde ersätta ordet "helig" med ordet "helgad". Om detta skrev jag ett par kritiska artiklar: Helighet och serpentiner samt Den avvisade heligheten. Även publicisten Ami Lönnroth deltog i debatten: Ami Lönnroth om helighet. Jag har nu fått nedanstående svar från Martin Modéus.

Helighet är helt klart ett engagerande ämne – och bra är det. När jag läser Johan Selanders och Ami Lönnroths inlägg så tror nog jag i varje fall att vi med olika terminologi kämpar för ungefär samma sak. Nämligen för möjligheten och rätten för människan att få komma i kontakt med tillvarons djupskikt, med Gud, med den helige, med det som med rätta förtjänar att kallas heligt.

Vid föredraget som Johan Selander hänvisar till var det just detta som var mitt ärende. Inte att försöka mota bort det heliga ur världen och livet utan tvärt om, att rensa undan allt det bråte som vi kallar för heligt i stället för det heliga. Förytligande och anpassning är verkligen det sista jag skulle plädera för. Låt tillvaron fyllas av helighet, för det behöver vi mer av.

Detta som jag kallar det helgade är de medel som vi använder för att skapa det avskilda rum där vi kan möta den helige. Här finns de avskilda rummen, den vackra konsten, den stämningsfulla musiken etc. Inga serpentiner – de hör hemma i helt andra sammanhang.

Det helgade är något gott. Det är vårt redskap, högst mänskliga sätt att röja gläntor och utrymme i vardagen där vår uppmärksamhet skärps. I alla religioner och alla tider har man skapat sammanhang som genom sin fysiska gestaltning underlättat vår bön och vårt möte med det heliga/den helige. Men på den helgade platsen är inte Gud mer närvarande än på alla platser. Poängen med den helgade platsen är att den hjälper mig att vara mer närvarande, i kvalitativ bemärkelse.

Vad jag tror vi måste vara mer uppmärksamma på är att det finns en risk att blanda ihop det heliga och det helgade. I min föreställningsvärld är det detta som sker när vi – på olika sätt i olika tidsåldrar och kulturer – ägnar oss åt avgudadyrkan. Om en typ av trivialisering av livet handlar om att mota bort det heliga och ägna sig åt materialism i olika former så handlar en annan form av trivialisering av om att ägna sig åt kyrkligt bråte och interna kyrkoangelägenheter i stället för att stanna i bön inför Gud, den helige. I auktoritära religiösa sammanhang är det dessutom en vanlig strategi att försöka identifiera sitt ledarskap med den helige/det heliga för att skaffa sig auktoritet bortom det mänskliga.

Allt är inte guld som glimmar och allt är inte heligt som försetts med den etiketten. Det som är karakteristiskt för det heliga – tror jag – är att det utgår från Gud, den helige. Det är när vi kommer i kontakt med detta som vår vördnad väcks, som det mänskliga talandet och tyckandet tystnar. Och så ska det vara.

Därför kan vi mycket väl tala om människans helighet och skapelsens helighet – för det utgår från Gud. Men när vi pekar ut somliga människor som heligare än andra eller somliga platser som heligare än andra, då vill jag inte vara med längre. Då säger jag: det är bara Gud som är helig. Aldrig kan vi människor förfoga över heligheten.

Men helga gärna en plats så att den hjälper oss att möta Gud, den helige. Helga gärna många platser i det fysiska rummet och i det egna inre livet, för världen behöver mer helighet.

Tidigare artiklar i serien:
Helighet och serpentiner
Ami Lönnroth om helighet
Den avvisade heligheten

Under Comments nedan har jag svarat på detta inlägg.