Har vi för mycket helighet i Sverige? Alldeles för mycket! tyckte den frejdige stiftsadjunkten i Stockholm, Martin Modéus, vid ett ekumeniskt möte på Sigtunastiftelsen den 22 april.
”Det finns inga heliga rum, ämbeten etcetera!" Sådant språkbruk är "mycket farligt", deklarerade han med emfas. Och emfasen blev till hetta när han fortsatte: ”Det är illa nog för prästen att vara en del av det helgade sammanhanget. Men om det dessutom skulle vara heligt är det fullkomligt livsfarligt!”
”Gud är helig. Inget annat!”
Modéus tyckte att vi i stället för ordet ”helig” bör använda ordet ”helgad”. Det rituella föremålet t ex är helgat eller avskilt – men avskiljandet är fullt ut en mänsklig process. Det är människan som gör saker och rum helgade genom att bete sig vördsamt. Och han jämförde med en festlokal som man smyckar med serpentiner för att skapa feststämning.
Är det så prosaiskt? Som serpentiner? Så tråkigt…
Modéus resonemang hade en mycket vass udd. Och han dolde den inte. Alla vi som gärna använder detta sköna, rika och hemlighetsfulla ord, helighet, har enligt Modéus mycket att fundera över, ty: "Att kalla något jordiskt för heligt är ... att dra in Gud med våld i det jordiska.”
Med våld?
Vi hukade i konferensstolarna som förr i kyrkbänkarna under gamla tiders svavelpredikanter.
Kan man ersätta ordet helig med ordet helgad? Den helgade nattvarden? En helgad allmännelig kyrka? De helgades samfund? Är livet helgat, inte heligt? – i så fall förstås bara så länge som människan beter sig vördsamt mot det...
Vad är det för skillnad? Är det fråga om en gradskillnad eller rent av en artskillnad? Helgat låter lite mindre heligt, inte så farligt, lite plattare. Är det just det som är avsikten? Att ingenting skall vara så heligt att människan inte kan ändra på det? Modéus var själv mycket nära den slutsatsen när han sade att det heliga blir "oberörbart för analys, argument etc." Och det är ju obekvämt.
Är resonemanget helt enkelt ett sätt att försöka skapa lite ekumeniskt förhandlingsutrymme för det mänskliga, utanför Guds räckhåll så att säga? Att – med våld? – dra Gud ut ur vardagen? Det heliga kan ju inte hanteras hur som helst, men hur är det med det helgade? Om ämbetet bara är helgat, om äktenskapet bara handlar om mänskliga preferenser, om nattvarden bara är bröd och vin som vi behandlar med vördnad?
Men som ekumeniskt recept verkade förslaget funka dåligt. På konferensen möttes det med väluppfostrad tystnad.
För vem vill egentligen avstå från det heliga?
Att försöka avskaffa ”det heliga” eller ersätta det med ”det helgade” skulle skapa en stormvåg av protester till och med inom den ljumma svenska folkkyrkligheten. Det är jag rätt övertygad om. Det skulle uppfattas som ett nytt exempel på den kyrkliga överhetens klåfingriga konsumentanpassning av det absoluta, ett klumpigt sätt att försöka devalvera de sista resterna av det anspråksfulla tilltalet i syfte att göra kyrkan än mer harmlös och för att hjälpa till att runda besvärande hörn i umgänget med den moderna relativismen.
Ett sådant tilltag skulle avslöja att det heliga har djupare rötter bland vanliga kristna än den kyrkliga överheten tror. Från oss hukande i kyrkbänkarna skulle det höras ett ouppfostrat morrande:
Mer helighet i vardagen! Färre serpentiner!
Se också artikeln: "Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4). Konferensen hette Ekumeniskt idéforum 2007 och var arrangerad av Ekumeniskt Institut för Norden. Temat var Helhet och helighet.
Läs också de uppföljande artiklarna: Ami Lönnroth om helighet och mitt svar till henne Den avvisade heligheten samt Martin Modéus svarar om helighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
När jag läser det du skriver om helighet, Johan, går jag i tankarna två decennier tillbaka i tiden då begreppet privatreligiositet var ett nytt begrepp – jag var för övrigt själv med om att lansera det i Svenska Dagbladet där vi båda arbetade. I en artikelserie om detta nya begrepp intervjuade jag professorn i vetenskapsteori Håkan Törnebohm om vad helighet är. Jag tycker det han sade då, för över tjugo år sen, beskriver rätt väl vad som är heligt för många:
”I andra kulturer än vår spelar helighet en viss roll. Det finns inte mycket av det i vår kultur. Men jag tror det finns en stark känsla för något som är släkt med det heliga, något som ger ens liv lyftning och värdighet. För många människor är det deras yrkesparadigm som är heligt…”
Han har studerat yrkesgrupper, t ex läkare, sjuksköterskor, advokater, som med sådan hetta försvarar sitt yrkes heder och värdighet och de regelsystem de medför att man kan likna det vid en religiös tro på arbetets värde.
Hur djupt denna tro på arbetets värde sitter, det fick vi bevittna när moderaternas geniala drag att kalla sig ”det nya arbetarpartiet” fick det gamla arbetarpartiet på fall.
Är det en bra sak att hålla arbetet heligt? Ja, det är det kanske så länge människor känner sig uppskattade och efterfrågade och stolta över sina yrkeskunskaper. Men vi vet också hur utbytbara många känner sig och de facto är på en alltmer globaliserad arbetsmarknad. Kanske är vi fyrtiotalister den sista generation som kan kosta på sig att hålla en yrkeskunskap helig.
Jag tror det är ett djupt behov hos oss alla att hålla något heligt, det må vara i verklig religiös bemärkelse eller i den överförda innebörd som Törnebohm talade om den gången. Men jag tror också att det är välbetänkt att liksom stiftsadjunkten på Sigtunastiftelsen ifrågasätta vad det är vi gör när vi håller något heligt. Är det inte fetischdyrkan det ofta handlar om? Det har jag tänkt när jag i katolska och ortodoxa kyrkor betraktar dyrkan av mumifierade påvar eller kyssande av ikoner. Det berör mig illa.
Och för att återgå till helighetskulten i dess mer överförda bemärkelse så berörs jag också illa när t ex läkare eller journalister har sådan vördnad för det egna yrket och i förlängningen också för sina egna personer att de inte tål den minsta kritik – de/vi blir kränkta i stället för att ägna oss åt självreflektion och ifrågasättande.
Skicka en kommentar