Människan ensam/Hadrianus (3)

En av utgångspunkterna för sin roman Hadrianus minnen (1951) fann Marguerite Yourcenar hos Gustave Flaubert: ”Eftersom gudarna inte längre fanns och Jesus ännu inte existerade uppkom, mellan Cicero och Marcus Aurelius, ett unikt ögonblick då människan ensam fanns.”

Yourcenar hittade noteringen hos Flaubert redan 1927 och hon skulle komma att ägna en stor del av sitt liv åt att skildra denna ensamma människa. Han tog gestalt som Hadrianus, romersk kejsare 117-138 e. Kr. Kristendomen fanns förstås, men den var ännu en liten, kämpande kyrka, långt från makten och samhällets normbildning.

Det som gör romangestalten Hadrianus till en av oss nutida är hans föreställningar om människans möjligheter att själv skapa sitt liv och sitt samhälle utan hänsyn till någon gud. Hadrianus är i hög grad en handlingens man som tar ansvar för vad han gör. Hans mål är frihet och självförverkligande. Och han identifierar snabbt och entydigt vad han behöver för att nå detta mål: makt.

Han skriver: ”Jag ville ha makten. Jag ville ha den för att genomdriva mina planer, pröva mina botemedel, återupprätta freden. Jag ville framför allt ha den för att få vara mig själv innan jag dog.” Och på ett annat ställe: ”För min del har jag sökt friheten mer än makten, och makten endast därför att den delvis främjat friheten. [- - -] Jag ville finna den fog där vår vilja griper in i ödet.” Makten framstår som en förutsättning för den efterlängtade friheten. Nästan ett nutida, humanistiskt politiskt program.

Hela romanen kan ses som en undersökning av möjligheterna att förena makt och frihet. Det sker mot bakgrund av andra världskriget och de första åren av det kalla kriget, där maktideologierna nära nog tog död på både friheten och människan själv. Den underliggande frågan i romanen kan därför formuleras: Finns det en god makt – utan gud?

För Yourcenar är Hadrianus en vis människa som med hjälp av absolut makt försöker genomdriva goda förändringar. Han vill införa grekiska seder i Rom, hellenisera barbarerna, dvs icke-romarna, och få judarna att förstå att ”de ingalunda var de renaste” (det skedde med brutalt våld). Men det uppstod problem: ”Freden var mitt mål men alls inte min idol; till och med ordet ideal är mig motbjudande därför att det är för långt från verkligheten.”

Hadrianus blir en envåldshärskare för vilken ändamålet helgar medlen. Det kunde till slut inte vara på något annat sätt. Rationaliteten, en av humanismens ledstjärnor, blir ett överordnat värde. Hadrianus sätter sig över moralen; den är bara en privatsak. Han misstror lagarna. Han mördar motståndare genom ombud och offrar hänsynslöst nära vänner. Han avskyr oordning och försöker även införa ”ordning i sinnena”. Försumliga gäldenärer piskas offentligt.

Yourcenar tillskriver Hadrianus en klarsyn även om dessa mörka sidor. Hon låter honom konstatera att han hade ”full sysselsättning med att så mycket som möjligt bli eller vara Hadrianus”.

På höjden av sin makt, vid 44 års ålder, har Hadrianus en ny och överraskande upplevelse: ”Det var vid denna tid jag började känna mig som gud.” Han föreställer sig att han åtminstone hjälper en gud att forma och ordna världen. En gud!

Denna gudom har en humanistisk grund. ”Jag var gud, helt enkelt därför att jag var människa”, skriver Hadrianus. Han tycker att han har genomskådat sig själv och alla människor, han vet därför vad som är gott och ont och han ser det som sin (gudomliga) uppgift att organisera och modifiera mänsklighetens levnadsvillkor. Människan, som skulle nå frihet genom att förneka gud, har återskapat gud – i människan!

Yourcenar låter Hadrianus sammanträffa med den kristne biskopen Quadratus, som hävdar att man skall älska sin nästa som sig själv. Fullt konsekvent tar Hadrianus häftigt avstånd från detta kristna grundbud med motiveringen att det ”står i alltför skarp motsättning till den mänskliga naturen”. En vanlig människa kommer aldrig att älska någon annan än sig själv, hävdar Hadrianus. Och för de ovanliga människorna, de visa, passar budet dåligt eftersom de inte älskar sig själva.

Men även den maktfullkomliga, gränslösa människan möter till slut sina begränsningar. Om inte förr så inför sjukdom och död. Vid 60 års ålder har Hadrianus tvingats till en ödmjukare hållning. Kroppen vill inte längre lyda honom, han kämpar emot men tvingas inse att han har nått ”den ålder då livet för varje människa är ett accepterat nederlag”.

Friheten, som han jagade hela sitt liv, fladdrar iväg utan att han förmår hindra den. Inte ens en romersk kejsares absoluta makt kunde fånga den. Den dikt han skriver på sin dödsbädd vittnar i stället om vanmakt. Kanske var han på väg att bli människa på allvar:

Lilla, fladdrande, ljuva själ,
kroppens gäst och följeslagare,
vart går du nu, till en ort
så blek och stel och naken
där du ej leka får som förr?

Bild: Byst av Hadrianus i Metropolitan Museum of Art, New York. Eget foto.

Anm.1: Tiden mellan Cicero och Marcus Aurelius sträcker sig från Ciceros dödsår 43 f. Kr. till 161 e.Kr. då Marcus Aurelius tillträder som romersk kejsare. Yourcenar har uppfattningen att den antika människan under dessa år fortfarande i någon mening var oförstörd (av kristendomen).

Anm.2: Gustave Flaubert, 1821-1880, fransk författare som anses ha skapat den moderna romanen. Skrev Madame Bovary 1856. Yourcenar hittade Flauberts formulering i ett av hans brev.

Anm.3: Marguerite Yourcenar, fransk författare, 1903-1987. Första kvinnan i Franska akademien 1980. Hadrianus minnen, 1951, är hennes största litterära framgång. Den översattes av Gunnel Vallquist till svenska 1953.

Anm.4: Hadrianus dikt återges i romanen på latin och lyder: Animula vagula blandula/hospes comesque corporis/quae nunc abibis in loca/pallidula rigida nudula/nec ut soles dabis iocos.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
En god kejsare?/Hadrianus
En homoromans?/Hadrianus (2)

För en intressant parallell, se artikeln om Dag Hammarskjöld:
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)