På gudomlig order/Hammarskjöld (3)

Det är ingen tvekan om att Dag Hammarskjöld var något så sällsynt som en svensk mystiker som utanför all kyrklig gemenskap sökte själens förening med Gud. Jag ifrågasätter inte det. Min undran gäller hur rollen som mystiker gick ihop med rollen som FN:s generalsekreterare.

Jag har därför tittat närmare på vad Hammarskjöld skrev i sina Vägmärken huvudsakligen från Suezkrisens år 1956 till Kongokrisen 1960-1961. Eftersom det inte finns några direkt uttalade kopplingar i Vägmärken mellan mystikerns avskilda liv och vardagens utåtriktade praktiska politik i FN-skrapan, måste man som läsare ofta gissa om sambanden. Men anteckningarna är ordnade efter år och ibland även dagsdaterade och Hammarskjöld har dessutom själv uppmanat sina läsare att se dem som den enda riktiga ”profile” som kan tecknas av honom, så man får gissa med en viss tillförsikt.

Det första som slagit mig är den monumentala ensamhet som strålar ut från texterna. Här finns ingen närstående, ingen församling eller själasörjare, ej ens en vän. Människorna skymtar förbi när Hammarskjöld av trötthet eller sårbarhet vänder dem ryggen. Han vänder sig i stället till Gud: ”Gav du mig denna olösliga ensamhet för att jag lättare skulle kunna ge dig allt?”

Det andra som tydligt framträder är avsaknaden av humor och mänsklig värme. Sentenserna är utformade med ambition om fullkomning. De är täta, ofta så komprimerade och abstrakta att de är svåra att förstå. Ibland är de tillkomna i konkreta situationer som inte finns närmare redovisade. Det vi läser är ofta det avskalade resultatet av långa förhandlingar med Gud eller de sista meningarna i nattliga monologer. Därav en upphöjd slutenhet som skulle kunna kallas för elitism. Högmod är ett annat ord som ligger nära till hands. Hammarskjöld är själv den förste att lägga märke till dessa sina personlighetsdrag:

”Två drag i dagsspegeln:
ärekär – kanske inte en brist, men hur kort är inte
steget till högmod, eller självömkan!
oglad – och glädjedödare.”

Det är lätt att känna sympati för denne ensamme, bortvände och sårbare allvarsman. Men han var alltså FN:s generalsekreterare. Det är detta maktpåliggande ämbete som gör Hammarskjölds attityd kontroversiell. Han upplevde sig nämligen utan tvivel som ett Guds verktyg. Som FN:s generalsekreterare handlade han på gudomlig order. Han skriver: ”Vidare! Dina order ges i det fördolda. Må jag alltid höra dem – och svara.” Med en modern term skulle man kunna tala om en ”hidden agenda”.

Men Hammarskjölds religiösa identitet och uppdrag går ännu längre. I en mycket innehållsrik (för att inte säga utmanande) notering från september 1957 heter det:

”Hur fruktansvärt, vårt ansvar. Om du sviker är det Gud som genom ditt svek mot honom sviker mänskligheten. Du inbillar dig kunna bära ansvaret mot Gud; kan du bära ansvaret för Gud?”

Här öppnar sig ett bråddjup och ett måttlöst anspråk. Genom att ta på sig både ansvaret gentemot Gud, dvs att stå till svars inför honom, och ansvaret för Gud, dvs att medvetet vara den genom vilken Gud handlar, i praktiken Gud själv, överträdde Hammarskjöld, enligt min mening, en farlig gräns. Det är inte en gräns för mystikern men avgjort en gräns för generalsekreteraren. Som FN:s högste tjänsteman hade han ett uppdrag från medlemsländerna. Men från Gud?

En generalsekreterare för FN som tror sig handla på Guds order, eller till och med som Gud: Lyssnar han på andra? Söker han kompromisser? Tar han rimliga risker? Kan han ändra sig? En antydan till svar finns redan i en anteckning från hösten 1955:

”Han bröt ny väg – därför, endast därför att han hade modet att gå vidare utan att fråga om andra följde, eller ens förstod. Han hade intet behov av det skydd mot löjet som andra söka i ett delat ansvar, därför att han ägde en tro som avstod från bekräftelse.”

Som nutida läsare har man svårt att värja sig för intrycket av kompromisslöshet, rent av en viss fanatism. Kanske kan man tala om ett övermänniskoideal.

Med denna hållning var det i alla fall inte förvånande att Hammarskjöld lyckades stöta sig med alla stormakterna i säkerhetsrådet. Hammarskjöld eftersträvade helt enkelt en högre rättvisa, den allra högsta.

Nästa artikel i serien:
Seger och nederlag/Hammarskjöld (4)

Se även:
En Hammarskjöld-kritiker i Undéns UD