Kosackernas öde

När tyskarna 1942 trängde in i norra Kaukasus mottogs de som befriare av kosackbefolkningen. Det hade en enkel förklaring. Sovjetunionen hade 1920 erövrat kosackernas bosättningsområden kring floden Kuban och de kämpade sedan dess för sin frihet.

Nu valde de att samarbeta med sin fiendes fiende, tyskarna. När krigslyckan vände efter Stalingrad och de tyska trupperna måste retirera, valde tusentals kosackfamiljer att följa med västerut. De var rädda för sovjetisk hämnd.

Kosackerna slog sig till en början ner i ett område väster om Minsk i Vitryssland. Där byggde de upp ett litet ortodoxt samhälle med kyrka, skolor och sjukhus. De bildade också en paramilitär enhet som försvar mot sovjetiska partisaner. Ledare var Ivanovich Domanov som tidigare hade varit major i Röda armén.

Till dem anslöt sig ryska emigranter från väst. Dessa hade i många fall traditioner från tsartiden och hade kämpat med de vita arméerna mot kommunisterna under inbördeskriget.

Sommaren 1944 tvangs kosackerna att fly vidare västerut undan de framvällande sovjetiska arméerna. De drog med kvinnor och barn, hästar, vagnar och boskap genom Polen, Tyskland och Österrike till Tolomezzo i norra Italien, där de trodde sig säkra.

Men nu kom hotet plötsligt från ett annat håll. I april 1945 slog brittiska trupper till mot Tolomezzo och kosackerna flydde i snöstorm tillbaka över Alperna till Lienz i sydvästra Österrike. Där slog de på nytt läger, omkring 30 000 människor, varav flera tusen kvinnor och barn. ”Det var en förflyttning av ett folk snarare än av en armé”, skriver historikern Nikolai Tolstoy.

Kosackerna var övertygade om att de inte kunde återvända till Sovjetunionen. Eftersom de hade burit tysk uniform skulle de behandlas som förrädare. Straffet skulle bli slavarbete eller döden. I stället beslöt de att kapitulera till britterna. En av deras äldsta generaler, Peter Krasnov, skrev direkt till fältmarskalk Alexander, som kommenderade den brittiska 8:e armén i Sydeuropa. Krasnov påminde Alexander om att de båda en gång kämpat på den vita sidan i inbördeskriget 1918. Brevet avsändes. Men det kom aldrig något svar.

I stället inledde britterna ett häpnadsväckande och ovärdigt dubbelspel. Man försäkrade de oroliga kosackerna att fältmarskalk Alexander aldrig skulle kunna ge order om ”sådana grymheter” som kosackerna väntade sig. Samtidigt förberedde man i hemlighet utlämningen av dem till Sovjetunionen. Som ett första steg skulle officerarna avskiljas från de andra och utlämnas. Det skedde med hjälp av bedrägeri. Britterna ”inbjöd” kosackofficerarna till en konferens med fältmarskalk Alexander. Samma kväll skulle de vara tillbaka, var löftet.

Trots onda aningar lät de sig transporteras iväg på lastbilar utan vapen eller packning. Det var 1 475 personer. Den hemliga ordern till de ledsagande brittiska trupperna lydde: ”Varje försök till motstånd skall mötas beslutsamt genom att skjuta för att döda.” Vid framkomsten till konferensorten avslöjades bluffen och officerarna informerades om att de allihop skulle lämnas över till de sovjetiska myndigheterna.

Panik utbröt. Flera begick självmord. Britterna sköt efter personer som försökte fly. Men sedan fortsatte transporten under sträng bevakning till Judenburg. Mellan brittiska pansarbilar och kulsprutor fördes kosackofficerarna över gränsen till sovjetisk ockupationszon där säkerhetstjänsten NKVD tog emot.

Ett par dagar senare informerades de kvarvarande kosackerna i Lienz om att även de skulle lämnas ut. Men de vägrade att låta sig föras iväg och ropade i vild förtvivlan: ”Skjut oss! Vi dör hellre här!” De gjorde passivt motstånd, de hungerstrejkade och gudstjänsterna avlöste varandra. De skrev en petition till kung Georg VI, ärkebiskopen av Canterbury och Winston Churchill: ”Vi, makar, bröder, systrar och barn, ber för vår frälsning!” Vad som hände med deras vädjan är okänt.

Enligt brittiska källor dödades ”ett dussin” personer i våldsamheterna; enligt kosackkällor 700. De sköts, drunknade eller begick självmord. Den 31 maj 1945 tvingades de ge upp. Familjemedlemmar separerades, vuxna för sig och barn för sig. Med våld föstes de upp i ett 50-tal boskapsvagnar och tåg efter tåg lämnade Lienz för resan österut till Judenburg.

Totalt lämnades bortåt 50 000 kosacker ut till sovjetiska myndigheter från Österrike. Vad som hände med dem efter utlämningen är inte fullt utrett. Brittiska soldater har vittnat om att de såg hur fångarnas persedlar samlades ihop i en hög och brändes. De hörde också i flera dygn ständigt upprepade skottsalvor från en avsides liggande industribyggnad. Där blev uppenbarligen många avrättade. Andra hamnade för 20-25 år i det sovjetiska lägersystemet Gulag.

Generalerna Domanov och Krasnov och flera andra av kosackernas högsta befäl fördes till Moskva. De hängdes 1947 på Lefortovofängelsets gård.


Referens: Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977.

Anm. 1: Kosackerna hade också en rent militär enhet nämligen den 15:e Kavalleridivisionen. Det var ett förband som hade kämpat på tyskarnas sida i Jugoslavien mot Titos partisaner. Chef var tysken Helmuth von Pannwitz. Även övriga högre officerare var tyskar. Divisionen kapitulerade till britterna, som lovade att den inte skulle utlämnas utan föras till läger i Italien. Men när lastbilskolonnen väl var igång, vände den plötsligt och körde österut. 20 000 soldater överlämnades till sovjetiska NKVD i Judenburg. Pannwitz hängdes tillsammans med Krasnov och Domanov i Moskva.

Anm. 2: Historikern Nikolai Tolstoy finner det anmärkningsvärt att britterna inte bara lämnade ut ryska medborgare utan även många gamla emigranter som lämnat Ryssland redan före revolutionen, t ex generalen Krasnov, som ryssarna aldrig ens hade begärt utlämnad. Av de utlämnade officerarna var 68 procent emigranter som aldrig bott i Sovjetunionen eller varit sovjetiska medborgare. Många av dem hade kämpat tillsammans med britterna i första världskriget.

Anm. 3: Britternas agerande är märkligt också med tanke på att andra antikommunistiska militära enheter slapp att utlämnas till Sovjetunionen. Det gällde t ex den Ukrainska divisionen, som hade varit en del av Waffen-SS (vilket varken Domanovs kosacker eller 15:e Kavallerikåren var). Många av Ukrainska divisionens soldater var emellertid polacker och katoliker. Britterna var allierade med Polen och påven vädjade för sina trosfränder. Även den Vitryska skyddskåren, som var en del av den gamla tsaristiska armén, slapp utlämning, trots att man kämpat i tysk uniform mot Tito.

Artikeln är nummer två i en serie. De andra är:

Utlämnade på Stalins begäran (1)
Generalen som bytte sida (3)
Vlasovarmén (4)

Se även:
Den glömda massakern/Bleiburg