Vlasovarmén

Stalins favoritgeneral Andrej Vlasov hade bytt sida sommaren 1942 och erbjudit tyskarna sina tjänster (se förra artikeln!). Men det dröjde länge innan han kunde bilda den armé av antikommunistiska sovjetsoldater i tysk krigsfångenskap som han hoppades på.

Hitler motsatte sig planerna. ”Vi kommer aldrig att bygga upp en rysk armé”, försäkrade han ännu sommaren 1943 och Vlasov, som hade fått göra propagandaturnéer längs östfronten, sattes i husarrest i Dahlem utanför Berlin.

Men när krigslyckan vände för tyskarna, fick Vlasov sin chans. Sommaren 1944 stod Röda armén vid Ostpreussens gräns och Vlasov inbjöds att träffa SS-chefen Heinrich Himmler. Mötet ägde rum i Rastenburgskogen, alldeles i närheten av Hitlers varglya. Himmler gav grönt ljus för högst tre ryska divisioner. Vlasov hade hoppats på tio.

Motvilligt accepterade tyskarna att de ryska nationalisterna skapade en politisk plattform. Det blev KONR, kommittén för befrielsen av Rysslands folk. Den skulle verka för en ny, fri och demokratisk ordning i Ryssland. Inte ett ord sades om nazismen, dess ledare eller utrotningen av judarna – trots tyska krav. Plattformen skapade hopp hos många ryska krigsfångar och 300 000 frivilliga strömmade till.

Vintern 1944-1945 kämpade för första gången sedan 1921 spridda ryska militära förband mot Röda armén. Men det riktiga elddopet för Vlasovarmén dröjde ännu längre. Inte förrän den 23 februari 1945, när sammanbrottet för tyskarna redan var nära, fick Vlasov order om en insats på östfronten. Först måste dock armén marschera huvudsakligen till fots med all utrustning från Ulm i Sydtyskland till Cottbus vid floden Neisse, en sträcka på över 500 km.

Vlasovarmén var inte färdig för insats förrän den 14 april 1945. Attacken den dagen mot ett sovjetiskt brohuvud söder om Frankfurt an der Oder blev emellertid en katastrof; med stora förluster måste man snabbt retirera söderut, förbi Dresden och vidare in i Tjeckoslovakien.

Chef för denna del av armén var generalen Buniatjenko och han tvangs i det kaos som rådde på östfronten att agera på egen hand; Vlasov var kvar i Sydtyskland. Buniatjenko spelade nu ett högt spel. Först vägrade han att följa tyska order om att återvända till fronten. För denna ordervägran krävde tyskarna att han skulle avrättas. Sedan gav han sig in i kampen om Tjeckoslovakiens självständighet.

Det gällde vem som skulle befria Prag, Röda armén eller amerikanerna. Den tjeckiska motståndsrörelsen ville etablera tjeckisk kontroll över huvudstaden innan någon av de allierade tågade in. Därför satte man den 5 maj igång ett uppror mot de kvarvarande tyska trupperna i Prag. När SS-enheter försökte slå ner upproret, vände sig tjeckerna till Buniatjenko, som stod med 25 000 man strax norr om staden, för att få hjälp.

Hitler var redan död och tyskarnas nederlag omedelbart förestående. Buniatjenko insåg att han måste distansera sig från sina tyska allierade och vinna sympatier hos amerikanerna för att slippa hamna i Röda arméns händer. Genom att hjälpa tjeckerna hoppades han också att dessa efter krigsslutet skulle ge honom och hans soldater asyl.

Så Vlasovarmén sattes in mot tyskarna i Prag. De tog flygfältet och en radiostation. Men det visade sig att de upproriska tjeckerna till stor del leddes av kommunister som rekommenderade Buniatjenko att kapitulera till Röda armén! Då vände han igen på klacken och slog sig ut ur en hotande sovjetisk inringning tillsammans med ett förband tyska SS Panzerjäger.

Några dagar av yttersta förvirring och kaos följer. Buniatjenko marscherar söderut för att komma in i amerikansk ockupationszon. Under dessa manövrer faller hälften av hans soldater, cirka 10 000, i sovjetiska händer. Resten tar sig igenom till amerikanerna, kapitulerar till dem men blir strax efteråt ändå utlämnade till Sovjetunionen.

Vlasov har marscherat upp mot Prag söderifrån med resten av armén, omkring 22 000 man. De söker frenetiskt kontakt med amerikanerna. Vlasovs flygkår lyckas utverka ett löfte av den amerikanske generalen Kennedy om att inte utlämnas till Sovjetunionen. Och Kennedy håller efter kapitulationen sitt löfte – 8 000 soldater räddas. Men resten av Vlasovarmén blir internerad av amerikanerna och lämnas senare ut till Sovjetunionen.

Andrej Vlasov försökte den 12 maj undkomma. Han låg inrullad i en matta i en amerikansk militärkolonn. Men kolonnen hejdades av sovjetiska trupper och Vlasov blev upptäckt, igenkänd och arresterad. Om det var fråga om en av amerikanerna arrangerad utlämning är än idag oklart.

Vlasov fördes först till Dresden där han förhördes av den sovjetiska säkerhetstjänsten, SMERSH. Sedan flögs han till Moskva. Efter ett år i sovjetiskt fängelse anklagades han i en sluten rättegång den 30 juli 1946 för förräderi, spionage och terrorism mot Sovjetunionen. Två dagar senare hängdes han.

Referenser: Catherine Andreyev, Vlasov and the Russian Liberation Movement, Cambridge University Press, 1987; Nikolai Tolstoy, Victims of Yalta, London 1977; Staffan Skott, Lenins älskarinna och andra ryska öden, Stockholm 2000; Sergej Fröhlich, General Wlassow: Russen und Deutsche zwischen Hitler und Stalin, 1987.

Anm.1: Det officiella beskedet om avrättningen av Vlasov kom i sovjetisk radio den 12 augusti 1946. Där framgick också att Buniatjenko och sex andra höga officerare i Vlasovarmén hade avrättats. Bland dem fanns flygkårens chef general Maltsev. Det var han som lyckades förhandla fram ett löfte av den amerikanske generalen Kennedy om att kåren inte skulle utlämnas till Sovjetunionen. Detta löfte hölls när det gällde soldaterna men alltså inte när det gällde Maltsev själv. Han lyckades först undkomma och arresterades senare i Belgien varifrån han fördes till USA. Därifrån utlämnades han i maj 1946 till Sovjetunionen.

Anm. 2: Det förekommer uppgifter om att ”vlasoviter” skulle ha deltagit i Warszawaupproret i augusti-september 1944. Då existerade emellertid Vlasovarmén ännu inte. Däremot deltog den sk RONA-brigaden under sin chef polacken Mieczysław Kaminski. I denna brigad ingick ryssar som valt att kämpa på tyskarnas sida. Kaminski gick utomordentligt brutalt fram mot civilbefolkningen i Warszawa och han avrättades därför av sina egna allierade tyskarna för dessa brott. Delar av RONA-brigaden kom senare att ingå i Vlasovarmén. Vlasov själv var inte med i Warszawa. På denna punkt, se Norman Davies, Slaget om Warszawa, sv. 2005.

Anm. 3: I augusti 1941 hade det utfärdats ett sovjetiskt direktiv om avrättning av officerare som gav sig till fienden. Även deras familjer skulle straffas. De skulle berövas all hjälp från staten. Direktivet kom till i ett försök att sätta stopp för masskapituleringar som ibland skedde med de militära befälhavarnas stöd. Som en ytterligare åtgärd för att förhindra kapitulationer vägrade Sovjetunionen att samarbeta med Röda korset. Därmed lämnades sovjetiska soldater i tysk krigsfångenskap utan all hjälp från hemlandet. Det innebar att 80-90 procent av de sovjetiska krigsfångarna i vissa tyska läger dog av svält, sjukdomar och utmattning under vintern 1941–1942. Detta skapade en stark förbittring mot Stalin bland de sovjetiska soldaterna, en god grund för rekrytering till Vlasovs befrielsearmé.

Anm. 4: Den politiska plattformen för Vlasovarmén arbetades fram vid ett möte i Prag med 500 delegater den 14 november 1944. Dokumentet från mötet kallas Pragmanifestet. Dess demokratiska ambitioner är anmärkningsvärda. Stalin var förbittrad för att den sovjetiska propagandabilden av Vlasov som nazist inte stämde med dokumentets bild och Hitler var lika arg för att Vlasov inte ville stödja nazistiska ideal utan framtonade som demokrat. Vlasov själv hoppades att västmakterna skulle förstå och så småningom dela hans antistalinistiska hållning. Många väntade sig att västmakterna sedan Hitler och nazismen besegrats skulle vända sig mot kommunismen och Stalin och befria även Ryssland.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Utlämnade på Stalins begäran (1)
Kosackernas öde (2)
Generalen som bytte sida (3)

Om upproret i Prag se även:
"Död åt tyskarna!"

Om upproret i Warszawa finns en serie på sex artiklar. Den första är:
Kampen om minnet/Warszawa (1)