Myten om Preussen och slutsegern

Fredrik II, "den store".

Över Hitlers skrivbord i bunkern i Berlin hängde ett porträtt av Fredrik den store, kung av Preussen 1740-1786. Man kan knappast tänka sig en mera central plats och det var naturligtvis ingen tillfällighet. Preusserkungen spelade en viktig roll i naziriket från början till slutet.

Redan den 21 mars 1933 knöt nazisterna an till den preussiska traditionen i en mästerligt regisserad ceremoni i Potsdam. Den åldrige presidenten Hindenburg, hjälten från Tannenberg, tog emot den nyutnämnde rikskanslern Adolf Hitler utanför Garnisonskyrkan, där Fredrik den store låg begravd vid sidan om sin far, ”soldatkungen” Fredrik Wilhelm I. Kyrkklockorna dånade. Armén, SA och SS paraderade. Hitler talade om nationell enhet. Patriotismen grep en hel nation.

Ceremonin var djupt symboliskt laddad. ”Gammal storhet” bands samman med ”ung kraft”. ”Utan denna appell till Fredrik-myten hade den katolske österrikaren Adolf Hitler knappast kunnat binda tyskarna till sig under tolv år”, skriver den tyske historikern Heinrich August Winkler.

Det var framför allt bilden av den krigiske erövraren Fredrik den store som nazisterna hyllade. I sitt första regeringsår hade denne helt överraskande låtit sina trupper marschera in i Schlesien som tillhörde Österrike. Efter drygt ett års krig avträdde Österrike området till Preussen.

Men freden blev kortvarig. I ytterligare två krig måste Fredrik försvara sin erövring. I det tredje mötte han en mäktig koalition bestående av Österrike, Ryssland, Frankrike, Bayern och Sverige. Kriget, som varade i sju år, kom att handla om Preussens överlevnad.

I slaget vid Kunersdorf 1759 led preussarna ett förödande nederlag med stora förluster mot en överlägsen och förenad rysk-österrikisk här. Fredrik måste retirera. Året därpå kunde ryska trupper tränga in i Berlin och plundra de kungliga slotten Charlottenburg och Niederschönhausen. Sedan Preussens ende bundsförvant Georg II av England dött samma år, upphörde dessutom det engelska ekonomiska stödet.

I januari 1762 är Preussen nära sammanbrott. Den 48-årige Fredrik är tyngd av sjukdom och sorger och ser ut som en gubbe. Då! Plötsligt kommer beskedet från Ryssland: kejsarinnan Elisabet, Fredriks fanatiska fiende, är död. Peter III blir rysk tsar och han visar sig vara en stor beundrare av Fredrik, sluter genast fred med honom, återlämnar det av ryssarna ockuperade Ostpreussen och sluter t o m förbund med Preussen! Detta var den stora ”omkastningen av allianserna” eller ”det brandenburgska miraklet” som räddade både Fredrik den store och Preussen.

I april 1945 var naziriket nära sammanbrott. Ryssarna var på väg in i Berlin och Västmakterna hade gått över Elbe. I sin bunker förlorade Hitler alltmer kontakten med verkligheten. Han skulle snart fylla 56 år men var redan en bruten man som darrande släpade sig fram i bunkerns korridorer.

När utsikterna om en militär vändning bleknade bort återstod bara hoppet om ett politiskt mirakel: att den omaka alliansen mellan Västmakterna och det kommunistiska Sovjetunionen skulle bryta samman. Det hade Hitler förutspått i flera år. Han inbillade sig till och med att Storbritannien och USA skulle kunna förena sig med Tyskland för att krossa Stalin - en omkastning av allianserna.

Långa stunder satt han i tyst begrundan framför Fredriks porträtt. ”När dåliga nyheter hotar att krossa mig får jag nytt mod genom att betrakta denna bild”, förklarade han för en av sina generaler.

Goebbels kom till Hitler i bunkern med ett exemplar av Thomas Carlyles biografi över Fredrik den store. De läste tillsammans kapitlen om Fredriks motgångar i sjuårskriget och om den plötsliga vändningen när kejsarinnan dog. Hitlers ögon lär ha fyllts med tårar.

Då! Den 13 april nåddes Goebbels av beskedet att den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt hade avlidit dagen innan. I extas kastade han sig på telefonen: ”Min Führer, jag gratulerar er!” skrek han. ”Detta är en vändpunkt!” Även Hitler greps av eufori. Han gick omkring i bunkern och visade telegrammet för sina medarbetare: ”Kriget är inte förlorat! Läs! Roosevelt är död!”

Men Roosevelts död påverkade inte kriget. Parallellen till Fredrik den stores ”mirakel” 1762 var bara ett sista bedrägligt återsken från den stora nazistiska myten om ett Tyskland som i Preussens efterföljd skulle vända nederlag i ”slutseger”. Redan samma dag kom meddelande om att Röda armén hade marscherat in i Wien. Och den tillfälliga euforin i bunkern förvandlades till sin motsats.

Den tyska propagandabilden av Fredrik den store som en föregångare till Hitler och nazismen fann inte bara stöd hos tyskarna själva. Även de allierade var av samma uppfattning. När naziriket var störtat måste de därför på något sätt också oskadliggöra bilden av Preussen. Den 25 februari 1947 förklarade de fyra segrarmakterna att staten Preussen ”i alla tider varit bärare av tysk militarism och reaktion” och att den därför från och med denna dag var upplöst. Segrarna försökte döda en myt med en lag.

Referenser: Heinz Ohff, Preußens Könige, uppl.11, München 2010; Heinrich August Winkler, Auf ewig in Hitlers Schatten? Anmerkungen zur deutschen Geschichte, München 2007; Frank-Lothar Kroll, Friedrich der Große, ur Deutsche Erinnerungsorte, bd III, München 2001; Ian Kershaw, Hitler 1936-1945, Nemesis, London 2000; Joachim Fest, Hitler. En biografi, sv. Stockholm 2008; Joachim Fest, Der Untergang, 5. Auflage, 2002.

Anm.: Porträttet ovan av Fredrik den store är målat av Anton Graff, som levde 1736-1813.  Han var mest verksam i Dresden. Det exemplar som hängde över Hitlers skrivbord var sannolikt en kopia i en oval ram av denna målning. Hitler skänkte porträttet till sin pilot Hans Bauer.

Se också:

Preusserslott i Berlin återuppstår

Preussens laddade återkomst 
Garnisonskyrkan - en tveeggad symbol