Det var förstås förbjudet. Ja, det var en farlig verksamhet. En dag i februari 1943 sprider Sophie och hennes bror flygblad i universitetsbyggnaden och upptäcks därvid av en nitisk vaktmästare. De grips och förs till fängelset Stadelheim i München. Efter tre dagars förhör döms de till döden i en grotesk skådeprocess och avrättas genom halshuggning.
Det är en bra film med tempo, koncentration, bra skådespelare och regi. Två förhållanden gör denna film till något extra. För det första följer förhören och skådeprocessen ordagrant de återfunna protokollen, vilket ger en unik autenticitet och spänning åt hela förloppet.
För det andra hänvisar den 21-åriga Sophie Scholl till sitt samvete när förhörsledaren frågar varför hon har förrått sitt land. Denne lägger lagboken framför henne och säger att detta är den rätt som gäller i Tyskland. Sophie är emellertid ofattbart stark och medveten och hävdar samvetets primat, d v s man måste som människa i första hand lyda sitt samvete.
Hon försöker bevisa att hon handlat fullständigt opolitiskt och hoppas antagligen därmed att hon skall undgå dödsstraff. Det gör hon emellertid inte. Vad som än var hennes avsikt och hopp pekar hon genom sitt ställningstagande på den centrala frågan om det finns ett moraliskt imperativ som skulle kunna stå över lagen. Den frågan måste ställas såväl i en diktatur som i en demokrati. Och den måste ställas och besvaras av enskilda människor.
Men man kan tillägga att själva frågan bara kan bli verklig för den människa som känner sitt samvete och odlar och vårdar det. För andra finns det bara politiska alternativ. I Sverige känns hela frågeställningen om samvetet otidsenlig, lite töntig. Samvetet har tillsammans med en massa annan bråte från kristendomen rensats ut ur debatten och nästan också från de privata samtalen. Vad kostar det oss som personer och som samhälle?
För ett par somrar sedan var jag några veckor i München. En eftermiddag hade jag ingenting särskilt för mig och jag gjorde som jag ofta gör i främmande städer när oväntad fritid dyker upp: jag satte mig på en spårvagn och åkte till ändhållplatsen. Jag steg av framför en hög mur som till synes omslöt ett helt kvarter. Det visade sig vara Stadelheim Gefängnis, som fortfarande är i bruk som fängelse.
Jag följde muren och fann vid dess slut en ingång till en park som visade sig vara en begravningsplats. Av en tillfällighet fann jag där inne Sophies och Hans Scholls gravar, nästan vägg i vägg med fängelset. Färska vita rosor låg över stenarna. Jag fann att det anstod mig, gamle man, att ta av mig sommarhatten för dessa ungdomar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar