Arma svenska kyrka!

I flera år har jag försökt närma mig Svenska kyrkan för att få svar på en del centrala frågor och om möjligt förstå något av hennes själ. Det har inte varit lätt.

Ställer man frågor till Svenska kyrkan får man svar från enskilda personer, som bara talar för sig själva. ”För min del tror jag att…”, inleder de sina funderingar. Det är inte sällan intressant men förstås inte det man frågat efter.
Man blir i stället själv utfrågad om sin egen tro och sedan slussas man vidare till något annat stift, där man förmodas känna sig mera hemma, eller till någon annan prelat som antas tycka och tänka som man själv.
Det är ju trevligt att tala med likasinnade men i längden inte särskilt intressant och framför allt ger inte heller de svar på grundfrågan: Vad står Svenska kyrkan för?

Efter många patetiska och ibland skrattretande försök har jag fått en bild av kyrkan som ett ytterst svårskött pastorat, där tusen blommor blommar utan trädgårdsmästare och där fåren betar planlöst eller desperat var och en på sin egen inhägnade gräsplätt och utan herde.
Där ser jag skaror av efterföljare till pastor Jansson – fast numera har de inte ens sett filmen ”De tio budorden”, för den finns inte längre i de vanligaste videobutikerna.
Där tågar hobbypapisterna fram och tillbaka under ideliga bugningar (enbart åt höger).
Där folktalar de s-märkta partipatriarkerna i riksdagen och vid diverse demonstrationer (och s står inte för stigmatisering!).
Ute i provinsen hukar de självutnämnda missionsmartyrerna under bördan av att inte orka lämna den kyrka som föder dem. De sexualskygga ruvar på hämnd för påhoppet i filmen ”Såsom i himmelen”. Och deras motsats, de alls inte buskablyga, längtar mer efter att ”komma ut” på Paraden än efter Påskundret.
Där finns också ökenbröderna som vill knyta an till för-förfäderna. De har sin alldeles egna, stora sandlåda. En del vittnen är på ständig pilgrimsvandring, varifrån vet de inte och vart vågar de inte ens tänka på. De är förvirrade på sitt alldeles egna sätt och har gjort program av att ingenting veta. Vägen är allt.
I flera stift har moderskapsmystikerna tagit över och lusläser numera texterna med de moderiktiga fi-glasögonen (och fi står inte för fienden, även om man kan tro det). Kyrkokarriäristerna har inte tid att ägna sig åt tron alls. Det kan man förstå eftersom de först och främst måste hålla reda på vart vinden blåser för tillfället.

I kyrkbänkarna sitter de alltmer övergivna och rådlösa vardagskristna. Ingen kan klandra dem för att de blivit konsertkristna, söndagsfina och husbehovshycklare. Någon vanlig svensk lutheran har de inte sett till i predikstolen sedan …, ja, vem var den siste? Är det någon som minns?

Arma svenska kyrka!