Italienare – två versioner

Tåget går från Wiens Südbahnhof över Graz, där nästan alla passagerarna stiger av, och in i Slovenien. Det slingrar sig fram längs branta bergssidor. I den lilla staden Zidani Most rullar det försiktigt ut på bron över den smaragdgröna floden Sava.

Det är en historisk järnväg. Den byggdes mellan 1849 och 1857 för att förbinda habsburgarnas huvudstad Wien med deras viktigaste hamnstad Trieste. På vägen dit gör jag ett par dagars uppehåll i Ljubljana, numera Sloveniens huvudstad, som under habsburgarnas tid hette Laibach.

Ljubljanas centrum har skapats av en märklig arkitekt, Jože Plečnik (1872-1957). Han var en av de mest framgångsrika eleverna hos den wienska jugendarkitekturens skapare Otto Wagner (1841-1918). På 1920-talet återvände Plečnik hem till sin födelsestad Ljubljana. Eftersom staden fortfarande inte var återuppbyggd efter en förödande jordbävning 1895, fick Plečnik en unik möjlighet att skapa en stad efter eget huvud.

Resultatet är anslående. Massor med snirklade jugendfasader, höga obelisker, pelargångar utefter floden och egensinniga brokonstruktioner präglar stadsbilden.







Men mest fäste jag mig vid National- och universitetsbiblioteket, inte bara för dess arkitektur utan främst för en detalj i dess tillkomsthistoria. En vänlig och viskande bibliotekarie visade mig den stora läsesalen i fullständig jugendstil och med genomfallande ljus från kortväggarnas stora fönster.

Han berättade att Plečnik började rita byggnaden redan 1927. Men allt gick mycket långsamt. Först tio år senare kunde byggarbetet påbörjas och 1941, mitt under ett kritiskt skede av andra världskriget, var det nästan klart.

Då kom italienarna. Italienska trupper var på väg mot staden och befolkningen fruktade att de hade för avsikt använda det nya biblioteket som kasern – en avskyvärd tanke. För att förhindra denna skymf organiserades en stor flytt av böcker från krigsmagasinen under jord upp i det nya biblioteket. På något dygn fylldes biblioteket med böcker … och de inmarscherande italienska trupperna fann byggnaden olämplig som kasern.

Den viskande bibliotekarien är tydligt stolt över bedriften och blinkar menande, italienare!

Några dagar senare är jag i Trieste. Här finns också en historia om italienare. Den härrör från slutet av första världskriget. Trieste var en stad med blandad befolkning, men 2/3 hade italienska som modersmål. När habsburgarnas rike föll samman 1918 och de inte längre kunde försvara staden, anlände den 3 november den italienska flottan. Italienska marinsoldater marscherade iland på de långa pirarna.

Det är en händelse som i Trieste numera kallas ”befrielsen”. Ett monument i hamnen visar en stolt italiensk soldat som med fanan framför sig stiger iland på en ort som tillhört habsburgerväldet sedan 1382. Den gången hade Trieste frivilligt anslutit sig till Habsburg för att slippa den venetianska maktdominansen. Nu hälsades italienarna som befriare.

I dag finns det en minnesplatta på piren, molon, där det första italienska marinfartyget angjorde. Hela piren har fått namn efter detta fartyg och kallas Molo Audace. Strandpromenaden där trupperna paraderade heter Riva III Novembre.

Det finns olika sätt att se på italienare längs järnvägen från Wien till Trieste.

Nästa artikel om Trieste:
Trieste i Hitlers grepp