Under första veckan i augusti 1940 upptog Högsta sovjet de tre baltiska staterna i Sovjetunionen (se artikel 1). Den 16 augusti var det utrikesdebatt i den svenska urtima riksdagen.
Utrikesminister Christian Günther berörde ytterst kortfattat händelserna i Baltikum. Han konstaterade att ”efter det att beslut fattats rörande Estlands, Lettlands och Litauens införlivande med Sovjetunionen, har frågan om tillbakadragande av vår diplomatiska representation i Tallinn, Riga och Kaunas aktualiserats”. Sovjetregeringen hade begärt att legationerna där skulle stänga och så skulle det bli. Günther konstaterade att även de tre baltiska legationerna i Stockholm ”i dagarna” hade upphört med sin verksamhet.
Det var allt. Inte ett ord om hur det gått till när de baltiska staterna införlivades. Ingen politisk värdering av det som skett och som fortsatte att ske i Baltikum. Ändå kunde man inte ha varit ovetande. Svenska Dagbladet hade haft flera artiklar om den brutala sovjetisering som ägde rum. Den 6 augusti skrev SvD t ex: ”Häktningar försiggår varje natt i stort antal. --- En allmän likriktning försiggår inom politiska och kulturella kretsar.” Den 9 augusti rapporterade tidningen: ”Över 3 000 litauer har förts till Ryssland. --- Masshäktningar och deportationer har ägt rum alltsedan regimskiftet.”
En enda talare i riksdagen tog i ett längre anförande upp den baltiska tragedin och fördömde entydigt vad som hänt. Det var Östen Undén, socialdemokratisk riksdagsman i första kammaren, folkrättsexpert och fd utrikesminister (1924-1926). Han sade: ”Tre förut självständiga stater ha likviderats på några dagar. Den skenbara frivilligheten kan inte bedraga någon iakttagare. Vi veta numera alltför väl hur en sådan yttre frivillighet skapas.” Undén varnade de återstående småstater i Europa ”som ännu äro fria” för att ge efter för krav från ”en hotfullt beskyddande stormakt”. Ty, fortsatte han, ”det nästa skedet i händelseförloppet kommer att utspelas på ett sätt, som berövar den lilla nationen till och med möjligheten att gå till strid för sin frihet”.
Östen Undén gick anmärkningsvärt långt i sitt anförande. Han antydde till och med att det kunde vara bättre att slåss även om utgången mot stormakten var given: ”Det kan visst hända att det slutliga resultatet blir detsamma, ifall motståndets väg från början väljes. Men då har nationen i alla fall räddat sin själ. Och framtida generationer ha fått ett förpliktande arv att förvalta.”
Undéns och Günthers hållningar framstår som helt motsatta. Den försiktige Günther vågar inte säga någonting om Sovjetunionens våld mot Baltikum, men Undén är beredd att riskera krig för små nationers frihet och ”själ”.
Skälen för Günthers försiktighet kan spåras i fortsättningen av hans tal. Han erinrade om att Sverige sedan fyra månader tillbaka var avskuret från sjöfarten västerut. Normalt ägde hälften av Sveriges utrikeshandel rum den vägen. Den urtima riksdagen hade samlats just för att behandla det prekära försörjningsläget. Sverige var mitt uppe i känsliga förhandlingar med Sovjetunionen om utökad handel. Günther betonade att den ”svenska regeringen anser det vara en angelägen uppgift att utvidga och för framtiden befästa handelsförbindelserna med den stora ryska marknaden”. Han hoppades ”att de alltjämt pågående förhandlingarna i Moskva snart skola leda till positiva och för de båda ländernas näringsliv gynnsamma resultat”.
Det kan mycket väl ha varit så att Günther inte vågade stöta sig med ryssarna eftersom det kunde äventyra handelsavtalet. Samtidigt kan man spekulera över huruvida Undén talade med Günthers goda minne. Kontakter mellan utrikesdepartementet och den fd utrikesministern förekom men var kyliga och blev under krigets lopp allt färre. Möjligheten finns ändå att Undéns brandtal var vad den svenska regeringen egentligen ville säga.
Hur som helst klingade Undéns ord för nästan döva öron. I Svenska Dagbladet ledde de bara till ett kort och förvirrat referat. Baltikums öde försvann bland nyheter om tyska bombningar över England och svenska eftergifter för tyska påtryckningar om permittenttrafik.
Under tiden skedde avgörande saker i det tysta. De baltiska sändebuden i Stockholm fick order från Moskva att överlämna sina legationer till Sovjetunionens representanter. Balterna vägrade. I stället tog de kontakt med det svenska utrikesdepartementet och ville överlämna legationerna till Sverige. UD sade nej, men medverkade ändå vid överlämnandet. En tjänsteman från UD tog emot nycklarna och lämnade dem vidare till Sovjetunionens representant. Dock först sedan balterna avlägsnat sig. Diplomati på mikronivå men med stora konsekvenser.
Fortsättning följer om vad som utspelade sig i hemlighet.
Nästa artikel:
När Sverige svek Baltikum (3)
Första artikeln i den här serien:
När Sverige svek Baltikum (1)
Se också Riksbanken och baltguldet 1940
Källor: Riksdagstrycket för urtima riksdagen 1940, 1:a och 2:a kammaren. Svenska Dagbladet 21 juli - 20 augusti 1940, mikrofilm KB. PM upprättad inom UD och dagtecknad 20 oktober 1949, Riksarkivet. Yngve Möller, Östen Undén, en biografi, Stockholm 1986.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det bör tilläggas att Östen Undén blev svensk utrikesminister för andra gången 1945 och var det fram till 1962.
Han hade ansvaret för baltutlämningen 1945 och fick kritik för den.
Senare arbetade han bl a mot spridningen av kärnvapen.
Priset för den svenska neutralitetspolitiken. Det är klart att det är lätt att i efterhand fråga sig om det var värt det.
Visst är det så. Med facit i hand är det alltid lätt att vara efterklok och tala om hur man skulle ha handlat. Alla historiska handlingar bör därför bedömas utifrån de förhållanden som rådde när besluten fattades. Och ännu är den här serien om 1940 inte slut. Mycket mer intressant material är att vänta. Det kan jag lova. Hälsningar Johan (och tack för kommentaren!)
Dessa handlingar från svensk sida (för övrigt mycket förtjänstfullt beskrivna i artiklarna av Johan Selander) påverkar både vår självbild och relationerna med vår omgivning ännu idag, och är därför viktiga att ta upp.
Även efterklokhet kan ha ett konstruktivt syfte: att lära av historien och finna en moralisk grund för svensk utrikespolitik av idag.
Tack för en mycket intressant artikelserie om Sovjets annektering av Baltikum. Ser fram emot del 4.
Jag tycker att Östen Undéns uttalande i frågan om huruvida de baltiska staterna skulle göra motstånd mot den sovjetiska annekteringen är anmärkningsvärd (i ljuset av dagens tåtassande i de internationella diplomatiska kretsarna) och berömvärd.
Som du skrev sade han: ”Det kan visst hända att det slutliga resultatet blir detsamma, ifall motståndets väg från början väljes. Men då har nationen i alla fall räddat sin själ. Och framtida generationer ha fått ett förpliktande arv att förvalta.”
Denna uppoffrande och nationellt inriktade syn och hållning är väl mer eller mindre paria idag och att överhuvud taget tala om att en nation har en själ kvalificerar en väl närmast för att bli insorterad i det bruna facket längst ut på högerkanten. Jag antar att det också är därför som du har satt ordet inom parentes i din kommentar till uttalandet.
Däremot tycker jag inte desto mindre att det är en eftersträvansvärd och ärofylld inställning när grannländer står inför hot om våld eller ockupation. Det är ju inte för inte som Sverige under efterkrigstiden har betraktats med en viss skepsis och även rent avståndstagande av de länderna som under 2:a Världskriget faktiskt vågade stå upp för sina grannländer och offra sin egen säkerhet för sina broderfolk, istället för att lägga sig platt inför hot om invasion eller bombningar.
Det är sant att som Johan säger, att man kanske inte skall ge sig in på att döma historien med facit i hand, men som Anders Hjemdahl också säger: "Även efterklokhet kan ha ett konstruktivt syfte: att lära av historien och finna en moralisk grund för svensk utrikespolitik av idag."
Tyvärr tycker jag att Sverige även på denna punkt, nämligen att lära sig av sina misstag, har misslyckats. Det räcker med att titta så kort tid tillbaks som till den s k Muhammedkrisen, för att åter igen få den svenska flagranta undfallenheten och fegheten inför hot om våld uppspelad i wide-screen-format. Laila Freivalds tyckte uppenbarligen att det var viktigare att inte uppröra världens och Sveriges muslimer än att stå upp för yttrandefrihet och tryckfrihet, två rättigheter som våra etablerade politiker och mediaföreträdare annars brukar vara åtminstone läpparnas förkämpar för!
Ok, för efterklokhet. Har man inte varit klok före så får man åtminstone se till att vara klok efter. Men det är förstås moraliserandet i efterhand som jag ogillar. Så mycket av debatten om svensk nutidshistoria är infekterad av sentida generationers självrättfärdighet när vi i stället borde försöka sätta oss in i hur handlingsalternativen såg ut när det begav sig.
När det gäller Östen Undén vill jag påminna om att han så småningom gjorde helt om i sin uppfattning och hukade för Sovjetunionen t ex när det gällde baltutlämningen. Det kanske vittnar om att det är en sak att vara modig och stå på sig när man bara är en vanlig riksdagsman men en annan sak när man är i ansvarig ställning.
Skicka en kommentar