Fanatism börjar hemma/Amos Oz

Skrikande människomassor med hotfulla gester hemsöker via tv världens vardagsrum. Självmordsbombaren har blivit symbol för en ny och outgrundlig fanatism. I väst framstår dessa människor som drivna av hat och lust att döda och förstöra. Icke så för den israeliske författaren Amos Oz.

I denne provocerande resonörs värld är det tvärtom. Han skriver i sin bok Hur man botar en fanatiker (W&W, 2006): ”I grunden älskar Bin Laden oss. Den 11 september var ett kärleksarbete. Han gjorde det för vårt eget bästa, han vill förändra oss, han vill frälsa oss. Mycket ofta börjar allt sådant i familjen. Fanatism börjar hemma…”

Det är svårt att acceptera tanken att Bin Laden och hans hantlangare skulle älska västvärlden. Ett sådant yttrande är närmast ett slag i ansiktet på en värld (verkligen inte bara västvärlden!) som är djupt engagerad i en försvarsstrid på liv och död mot en världsomfattande terrorism, som inte bara råkar drabba vanliga, oskyldiga civila, utan som har just sådana människor som mål.

Ändå finns det en oroande logisk koppling mellan de alltför hett älskande och de blodiga dåd som spelas upp på våra tv-skärmar och vars verklighet vi knappt ens kan föreställa oss. De heta känslorna av nitälskan slår lätt över i våld. Det gäller sannerligen inte bara i Mellanöstern.

”Fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras”, skriver Amos Oz. Att förbättra sin granne, få ordning på sin äkta make eller forma sitt barn. I dessa strävanden finns en kompromisslös rättfärdighet som är äldre än islam och kristendom, den har följt människan som en ond gen. Drivkraften för fanatikern är det tvingande behovet att få blinda att se och förblinda dem som ser fel saker.

I första hand riktar sig fanatikern mot sina egna. Bin Laden vill ”förvandla sansade, pragmatiska muslimer till sant troende”. Våldsdåden är menade som ett slags islamistisk väckelse.

Om Oz har rätt leder det till väsentliga konsekvenser. Börjar fanatismen hemma, är det också där, bland de egna, som fanatikerna kan bekämpas. Oz skriver: ”Jag vidhåller att det inom varje samhälle bara är de sansade som är i stånd att tygla fundamentalisterna. Måttfull islam är den enda kraft som skulle kunna tygla fanatisk islam. Måttfull nationalism är den enda kraft som kan tygla fanatisk nationalism.”

Det vill säga: det är inte dessa aggressiva antirörelser som har lösningen på världens problem, antiglobalister, antifascister, antikapitalister, antinationalister etcetera. Amos Oz sjunger i stället ambivalensens lov, han hyllar tvivlet på den egna saken, förmågan att se sin egen övertygelse med humor, den smärtsamma kompromissen. Han lyfter fram de sansade i alla familjer som ett hopp bland fanatiker som saknar hopp.

Det är t ex i samarbete med sansade muslimer som kampen mot den fanatiska islamismen måste föras. De sansade utgör gudskelov ännu den överväldigande majoriteten av muslimer. De har ofta kommit till västvärlden just för att de söker demokrati och yttrandefrihet och avskyr diktatur och fundamentalism. Därför är de våra bästa allierade i kampen för det öppna, demokratiska samhället. Det är genom att ge dem stöd och uppmuntran och se till att de kan integreras i sina värdländer, som väst kan vaccineras mot det islamistiska våldet. Men för man en politik som uppfattas som riktad mot islam som religion och mot muslimer i allmänhet, kommer de sansade muslimerna att drivas i Bin Ladens frälsande och förblindande armar.

Sedan spelar det ingen roll längre om våldet drivs av kärlek eller hat.

Se också:
Extremisternas ideolog
Det här med tolerans
Terror och demokrati