När Sverige svek Baltikum (3)

Efter Sovjetunionens ockupation och anslutning av de baltiska staterna sommaren 1940 (se artikel 1) följde många år av oklarhet om Sveriges inställning. Hade Sverige accepterat Sovjetunionens våld mot Baltikum? Var de baltiska staterna nu att betrakta som en del av Sovjetunionen?

Utrikesminister Christian Günthers korta konstaterande i riksdagen den 16 augusti 1940 om att de diplomatiska förbindelserna med Estland, Lettland och Litauen hade upphört, bidrog bara till förvirringen (se artikel 2).

På våren 1942 skrev Hamiltons advokatbyrå i Stockholm till utrikesdepartementet för att få klarhet. UD svarade den 23 april att den svenska regeringen sommaren 1940 ”de facto” hade erkänt de baltiska ländernas anslutning till Sovjetunionen. De facto-erkännande innebär ett konstaterande av faktum, dvs att Sovjetunionen hade kontroll över staterna, men erkännandet är provisoriskt och kan återkallas. Ett fullt erkännande, enligt lagen, kallas ”de jure” och det kan inte återkallas.

I svaret till Hamiltons advokatbyrå framgick också, att Sverige träffat överenskommelse med Sovjetunionen om ersättning för svensk egendom som fanns i de baltiska länderna före anslutningen men som hade nationaliserats. Sverige betraktade denna överenskommelse som en bekräftelse på de facto-erkännandet. Överenskommelsen slöts den 30 maj 1941, tre veckor innan Sovjetunionen angreps av sin allierade Tyskland.

Det väckte offentlig uppmärksamhet när utrikesminister Günther i riksdagen den 13 december 1944 förklarade, att den svenska regeringen betraktade invånarna i de baltiska staterna som sovjetiska medborgare. När representanter för Sovjetunionen dessutom samma år fick tillåtelse att besöka baltiska flyktingläger i Sverige ledde det till en fråga i riksdagen om Sverige nu även ”de jure” hade erkänt annekteringen. Utrikesminister Günther vägrade att svara.

På våren 1947 var sakförhållandet fortfarande så oklart att justitiedepartementet måste skriva till UD och fråga hur det egentligen låg till. UD:s rättschef Gösta Engzell svarade den 25 april återigen att Sverige erkänt upptagandet av de baltiska länderna ”de facto”. Men nu tillfogade han en formulering som tyder på en förändrad inställning. Han skrev: ”Något formellt de jure erkännande har ej ägt rum, men innebörden av de facto erkännandet är i realiteten mycket nära ett de jure erkännande.”

Ännu den 9 januari 1948 måste riksbankschefen Ivar Rooth begära instruktioner av UD om hur han skulle svara på en förfrågan från den internationella banken i Basel angående Sveriges inställning till de baltiska staterna. Engzell skrev med blyerts på Rooths brev att denne ”i sitt svar bör inskränka sig till uppgiften att Sverige på sommaren 1940 de jure erkände de baltiska staternas införlivande med Sovjetunionen”. De jure! Omsvängningen ser alltså nu ut att vara fullständig. Och detta utan att ett ord hade sagts offentligt i saken.

Vad låg då bakom denna sliriga historia? Varför var den svenska regeringen så otydlig och varför ändrade man successivt och i hemlighet sin inställning?

Till slut blev det nödvändigt för UD att upprätta en intern PM om saken. Den är dagtecknad den 20 oktober 1949, finns att läsa i Riksarkivet och ger häpnadsväckande ledtrådar. Den första tråden vi skall följa gäller förhandlingarna med Sovjetunionen hösten 1940. Så här står det i nämnda PM (Assarsson är den svenske ambassadören i Moskva, Molotov är den sovjetiske utrikesministern och utrikeskommissariatet är det sovjetiska utrikesdepartementet):

”Vid den förberedande skriftväxlingen hösten 1940 mellan Molotov och envoyén Assarsson i Moskva angående förhandlingar rörande de svenska förlusterna i Balticum på grund av nationaliseringen utgick man från erkännandet som en klar sak. I en svensk not, som den 6 november 1940 av Assarsson överlämnades till utrikeskommissariatet, förekommo uttalanden, vilka torde kunna anses innebära ett fullt erkännande.”

Sverige skulle alltså ha givit Sovjetunionen ett fullt, alltså ett de jure-erkännande, redan den 6 november 1940, rakt emot vad man tidigare sagt.

Jag begav mig på jakt i Riksarkivet efter denna not. Vad hade Sverige faktiskt sagt till Sovjetunionen 1940? Fortsättning följer i nästa artikel.

Källor: UD:s handlingar i Riksarkivet, Stockholm (utrikesdepartementet 1920 års dossiersystem HP 895, 862)

Nästa artikel:
När Sverige svek Baltikum (4)

Tidigare artiklar i denna serie:
När Sverige svek Baltikum (1)
När Sverige svek Baltikum (2)

Se också Riksbanken och baltguldet 1940